Den rastlösa välfärdsmänniskan

Staffan Burenstam Linder var en på sin tid mycket uppmärksammad ekonom i offentligheten, kanske mer utomlands än i Sverige, som sedan skulle bli handelsminister, en av arkitekterna bakom moderaternas liberal omsvängning och rektor på Handelshögskolan. Det var hans bok The harried leasure class som vann honom mycket berömmelse 1970. Den svenska utgåvan Den rastlösa välfärdsmänniskan återutgavs nyligen.

Boken har kallats “ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?

Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.

Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.

Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.

En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.

Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.

Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.

Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.

Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *