Visst gör det ont när dogmer brister

Forskning och forskningsstrukturer har kommit att bli en i allra högsta grad naturlig del av det civiliserade samhället, men hur ser egentligen forskningen på forskning? Sverige är ett urtmärkt exempel på en en semireglerad forskningsmarknad, vars hela existens bygger på tanken om nyproduktion och utveckling men vars struktur är så stel att den får cement att framstå som vispgrädde i kontrast. Är vi färdiga med struktureringen av forskningsområden?

Visst föds det nya detaljområden som en förgreningseffekt på de redan existerande disciplinerna, men hur mycket utrymme finns det för parallella utvecklingstrender och alternativa disciplinära utvecklingar? Finns det en fungerande korsbefruktning mellan olika ämnesområden idag, och hur ofta ställer sig gemene forskare dessa frågor? I många framstående svenska högskoleexamina betonas yrkesförberedande moment och tillämpningsfaktorer, vilket på intet sätt är negativt men ej heller en anledning att förringa eller förkasta det vetenskapliga förhållningssättet. Hur kommer det sig att så få civilekonomer har läst både Hayek och Marx? Varför är så få civilingenjörer ens en smula bevandrade i vetenskapsteori och eller kategoriseringsansatser så som Bohms analys av kreativitetsbegreppet eller Foucaults The Order of Things. I någon mån är en utbildning en assisterad, gemensam och kvalitetssäkrad resa genom en mängd böcker och de tankar idéer och koncept som dessa innehåller, men trots det tycks allt mindre komma att handla om idéer och allt mer om dogmer. Om så är fallet så fördömer utbildningen sig själv till stilltje när nya idéer och nytänkande inte längre uppmuntras. En av den högre utbildningens största dogmer, och tillika en vild lögn, kräver att nya idéer eller nya perspektiv på gamla idéer endast kan levereras av doktorander ( om ytterligare några år kan samma sak komma att gälla för doktorer). Vart för det forksningen, förutom in i en inbillad inflationstrappa.

Den tysta kunskap som Hayek berör i sin formulering av informationsproblemet, är minst lika relevant i utvecklingen av forskning och utbildning, där ny tyst kunskap om samhällsutvecklingen och teknisk utveckling ständigt behöver tillföras forskningen för att erbjuda nya perspektiv, liksom växande tyst kunskap i den befintliga forksningssfären också erbjuder utveckling. Det är dock bara den senare av dessa som vinner erkännande i den hierarki som till dags dato kommit att karakterisera forskningssektorn.

Forskning kräver inte bara betänkande och betraktande av studieobjektet, utan även av sig självt. Det finns all anledning att vara orolig över den självsäkerhet med vilken de flesta samhällen klänger sig fast vid de dogmer som försvarar den rådande strukturen, allra helst när dessa blir rådande inom den del av samhället som implicit förknippas med dynamik och utveckling.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.