Ang. Konsten & Hjärnan: Vogonen, konsten och Neuro-prefixet

Joakims vackra och romantiska tanke (rent av konstnärliga?) om att konst är en dialog mellan konstnär och betraktare där en gemensam typ av neurologisk stimuli upplevs känns väl—ehm, romantisk.
Detta skulle visserligen avskriva de “cyniskt skapade” verk där betraktarens reaktioner “räknats ut”, istället för att underkasta skapelseprocessen det klassiska konstnärliga lidandet.

Denna definition av konstnärlighet skulle, om stringent applicerad, diskvalificera all konst. Ett mindre stringent applicerande utan ytterligare riktlinjer är svårt att tänka sig.
Ty definitionen lider i så fall dels av godtycke och dels av att det finns oändligt många dimensioner i vilka ett verks konstnärliga höjd kan avvika från den absoluta definitionen och alla dessa dimensioner “mäts” i olika storheter.
Men även om man stannar vid att använda definitionen som en idealtyp och aldrig har för avsikt att “mäta” konstnärlighet så tycker jag defintionen är olycklig då den dels inte tar hänsyn till skapandets iterativa natur och dels är ytterst inkompatibel med vad vi idag känner som konst och utesluter nästan allt vi finner estetiskt tilltalande.

En annan intressant frågeställning är hur denna neurlogoiska reaktion har uppkommit genom evolutionen—och hur den fortsätter evolueras.

Precis som Waldemar konstaterar, så är det uppenbart att det kulturella kontextet spelar roll för vad vi idag bedömmer inneha konstnärlig laddning.
Men det kanske även kräver korrekt “biologisktkontext”?

Nu är jag mycket långt från att vara upplyst inom neuroestetik eller ens dess besläktade ämnen, men en neurlogisk reaktion bör vara beroende på att vissa delar av hjärnan, fysiskt eller motsvarande, existerar.

I så fall borde man kunna tänka sig dels en lobotomerad männsika, en människa med kraftigt förbättrad reception för neuroestetiska retningar och en vogon som har en helt annat uppfattning om konst.

Men det är svårt att tänka sig att även en vogon eller lobotomerad människa inte skulle lära sig att förstå vad som är konst genom enbart det sociala sammanhanget kultur har—och kanske även därigenom uppskatta dess konstnärliga kvalitéer?

Slutligen, kan verkligen neuroestetiken utgöra hela grunden för konstbegreppet? Det skulle i vart fall göra konsten mycket fattigare.

Ty även en abstrakt målning, eller motsvarande, kan starta andra typer av neurologiska reaktioner än de rent estetiska—vi kan komma att aktivera t ex vår hunger, sexualitet och ångest.
Om alla dessa neuro-reaktioner däremot inkluderas blir konstbegreppet antingen totalt, allt är konst, eller godtyckligt.

Även en målning med lågt neuroestetisktvärde, ett neurologisk-Hötorgs-verk, föreställande en naken människa ätandes ett äpple kan skapa neurologiska reaktioner som många skulle vidhålla tillhör en konstnärlig upplevelse. Man kan därmed fråga sig om ett konstnärskap som siktar på att optimera den neuroestetiska variablen verkligen kommer att tilltala fler än de neurologiskt intresserade.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.