On spiral? Kanske ond cirkel = Ingen början inget slut = Hönan och ägget.

Kan hålla med om att ”one size fits all” i regel är en dålig lösning, som blir sämre ju större skala det införs i. Ett väsens långsiktiga överlevnad har inget med storlek och styrka att göra, det är alltid förmågan till anpassning som fäller avgörandet i det långa loppet. Stora cementerade lösningar är dess motsats. Ju osäkrare värld (= mindre man vet), desto mer diversifiering behövs, för det ökar förmågan till anpassning. Men det ligger också helt klart någonting i det där om psykologin. Diversifiering kan _kännas_ mindre tryggt. Hos panikpatienten är det ju den egna rädslan som är den egentliga faran. Kan exemplifieras med torgskräck eller någon form av fobi. En person som blir kallsvettig, får hjärtklappning, gråter, mår illa osv. vid bara åsynen av en fullständigt ofarlig spindel. Förnuftsmässigt vet hon att den lilla spindeln är ofarlig, men det hjälper inte när huvudet står i konflikt med sig självt. Eller en person som måste låsa upp, gå tillbaka och kontrollera att spisen är avslagen 35 gånger under en timmes tid innan hon slutligen kan ge sig av. En irrationell rädsla, som utlöses av rädslan för den egna rädslan, en ond cirkel som måste brytas. Rädslan har blivit den verkliga faran, inte objektet för rädslan som oftast är högst ofarlig rationellt sett.

I norr börjar man läsa insändare i tidningar hur fler björnar måste skjutas av, för att föräldrar inte vågar låta barnen leka i skogen och måste ha dem hemma i stan och på skolgården. Mån tro om de är rädda för att tomtar o troll skall komma och ta barnen också? De senaste 100 åren har 0 barn tagits av björnar (precis lika många som av tomtar o troll), skall vi jämföra med vad som hänt i trafiken och på skolgårdar bara de senaste 10 åren.. Rationellt sett är barnen säkrare i skogen än i stan, även om det finns en å annan björn. Återkoppla till den färska historien om 11-åringen som kom bort nyligen. Det var en grabb som tillåtits att leka i skogen, utan det grundkunnandet så hade pojken antagligen hittats död. Så, vad säger man? Argumentet används ändock helt utan någon som helst rationell riskanalys, dessutom av högst bildade människor. På samma sätt som att även högst bildade människor kan lida av fobier, uppvisa olika former av paniksyndrom osv..

Det är farligt att leva, livet är fyllt av risker, låt oss därför leva tills vi dör. – Det är rätt tänkvärt. Astrid Lindgren skrev någon fras i stil med ”Barn, gå ut i skogen och akta er, det är nyttigt”. Vad som händer med den överbeskyddade, den som fått för mycket trygghet, är att hon inte kommer att klara av högst normal riskhantering, och traumatiseras redan av småsaker, vilket leder till ett ökat begär efter trygghet. Precis som panikpatienten som tillslut måste läggas in pga. svår trauma (alltså reellt sjuk), kanske bara för att hon upptäckte 5 blomspindlar i sängen. Ser vi då på landet sverige, behöver vi verkligen mer trygghet, och hur hanterar vi hemskheter när de ändock händer?

De auktoritära, inte sällan tyranner, vill oftast sina ”smilfinkar” väl och därmed blir de också paternalister—och här etablerar sig den onda spiralen, precis som du påpekar.

Precis som Anders Sandberg beskriver i kommentaren så är det jag fiskar efter att man måste låta bli att extrapolera den relativt fungerande lösningen, den ”klassiska”, till en global skala.
Man kan tänka att i nationer med mer panikångest har man en lokal tyrann som får bestämma över gruppens kollektiva reaktion på en katastrof, medan man i en nation utan en hög nivå av denna typ av ångest kan ha mer differentierade lösningar.

Det är ett fall av institutionell konkurrens, eller dessvärre kanske även evolution som kan komma att sänka ångestnivån framöver.

Men om man vänder på det, så spelar det ingen roll vilka organisationer och direktiv man sätter upp, om personerna i exekutiv ställning är handlingsförlamade utan på förhand uppsatta direktiv. Men kan ju inte heller, per definition, planera för det oväntade, direktiv för det oväntade, eller sådant man inte kunde tänka sig, kommer alltid att saknas. Sådant kräver ansvarsfulla *personer* med handlingskraft, inte inställsamma smilfinkar (tyranner). Därför lutar jag återigen åt att Eberhards diagnos är riktig, dock extrapolerat med att det gynnar de med tyranniskt sinnelag, vilket i sin tur spär på den onda spiralen, och ja, inte så sällan med paternalism.

Man kan kanske expandera analogin med fysiken genom at tala om ”relativistiska” och ”kvantmekaniska” katastrofer. De relativistiska katastroferna är när vanliga katastrofer skalas upp långt över den normala skadan – tsunamis som drabbar verkligt folkrika kuster, krig som blir globala, verkligt dödliga pandemier. De kvantmekaniska katastroferna är nya och okända – Warhol-maskar på internet, biovapen, nanoteknologi. Handlingsplanerna räcker inte till för relativistiska katastrofer eftersom de är avpassade för begränsade problem (gärna med en oskadad del av samhället som kan leda arbetet), och det finns inga riktiga planer för kvantkatastroferna.

När det gäller kvantkatastrofer är det dock inte ovanligt att någon mindre aktör funderat på hotet och mycket väl kan ha en del användbart material (se bara på http://personals.galaxyinternet.net/tunga/SDPP.pdf för lite supernovasurvivalism). Här kan det vara användbart med snabb identifiering av användbara resurser och sedan sprida informationen.

När det gäller relativistiska katastrofer är det troligt att de bästa sätten att hantera dem kräver decentraliserade lösningar, ”robusthet på djupet” i samhället och kanske t.om. avsiktlig brist på samordning. En av erfarenheterna från Katrina var att amerikanska kustvakten gjorde ett bra jobb delvis för att de *ignorerade* FEMAs order om att vänta och samordna. De ägnade sig istället åt att lösa de problem de kunde lösa på den domän de ansåg sig ha koll på, vilket fungerade mycket bra. Denna strategi fungerar knappast på alla områden, men det är tänkbart att vissa sorters organisationer (t.ex. de med välspecificerade domäner och vana att hantera kritiska, oklara situationer) faktiskt fungerar bättre om de inte behöver inordnas i en snabbt ihopkallad krisorganisation.

Sedan har vi ju också ett moment som kan sammanfattas med ”I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar”. Vi ser det överallt i samhället, allt från kassörskan på ICA som begär legitimation av en 75-årig gammal snustorr gubbe som köper folköl tillsammans med basvarorna, till myndigheter som är handlingsförlamade inför uppkomna situationer och inte kan göra någonting utan klara direktiv uppifrån. Både kassörskan och myndigheter är lydiga och mäktar inte med att ta bedömningsansvaret över ens det uppenbara. Klara kopplingar till paniksyndrom kan även göras i detta, där rädsla leder till ökat kontrollbehov, och den ökade kontrollen leder till mer rädsla – som gynnar de lydiga och inställsamma som i sin tur gynnar andra smickrare. En ond spiral där beslutsfattande skapar ångest och kurage blir obefintligt och ingen varken tar, eller behöver ta ansvar. Att ta ansvar är inte synonymt med att vara lydig, det är påfallande ofta dess raka motsats.

Men i detta fall är det ju inte nödvändigtvis befolkningen som sådan som ska handla, utan den relativt handlingskraftiga paternalisten staten är ofta aktören. Men staten har ett annat problem, som jag försöker beskriva, ty den måste ofta handla i en omgivning av demokratisk tröghet och undan röjandet av denna tröghet är ju farlig—inte minst om det görs på ett globalt plan.