Ang. Apokalypsens svans: Dinosauriemänniskan

De små riskerna och farorna blir stora risker. Ta hygien som exempel. Vi är duktiga på att städa och tvätta händerna, blir inte sjuka lika ofta, men tappar försvaret mot skiten i hörnen och allergier utvecklas. Riskerna förflyttas, och så länge de stora katastroferna inte sker, finns det heller inte något problem. Människosläktet går hela tiden mot sin apokalyps, och utan domedagen i sikte, får vi heller ingen utveckling.

Kanske snuddar vi med mot det där med meningen med livet, om det går att övervinna alla faror, ge oss ut i rymden och fortsätta livet där den dagen vi dödat vår planet, eller om vi liksom dinousarierna kommer ruttna till stenfossiler som grävs upp av någon gasformad hyperintelligent varelse i blinkande neonfärger.

Antingen ger vi upp, går tillbaka till stenåldern, skapar bara faror och risker vi själva kan hantera och ser till så att var och än kan klara de basala livsbehoven, eller fortsätter vi utvecklingen, blir lite mer beroende av varandra och av teknikens framgång, och låter var och än få en lite längre livslängd, kanske på bekostnad av människans som art.

Klart är att när en risk blir utplånad kommer en annan. Kapplöpningen mellan risker och säkerhet har pågått sedan tidernas begynnelse, och kommer så fortsätta. Ont vs gott, yin vs yang, gud eller tomhet. Oavsett dinosauriefossilframtid eller himmelrike spelar riskerna en roll. Det är bara att leva med att allt kan gå åt helvete.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.