Superposition behöver inte alls vara linjära samband, vilket man kanske tänker i förstone, men olinjära samband kan uttryckas på ett till synes linjärt sätt (man kan ansätta olinjäriteten i vikterna om man vill) för att vara illustrativa.

Det första problemet jag kom att tänka på är att minimera förlustfunktionen för en modell, en linjär regression, t ex som här. (För vissa linjära modeller, t ex ARMA, blir det den olinjär, men modellen kan fortfarande vara linjär).

Jag brukar tycka, vilket möjligen är lite off-topic här *s*, att reglertekniska modeller är användbara i pedagogiskt syfte för alla möjliga samband.

Jag tror inte på superpositionsmodellen, av två anledningar, (1) olika extrema gruppers förhållningssätt till en egenskap påverkar inte nödvändigtvis den dominerande idéströmningen på ett linjärt vis, (2) de olika egenskaperna (det beror visserligen lite på vad man menar med egenskap) kan ha samband vilka kan komma att förvrängas av superpositioneringen; och därmed aldrig ge en fungerande idé om den dominerande idéströmingen.

Vilken typ av problem är det du syftar på när du menar att problemen formuleras så att minimum är lösningen?
Jag har egentligen aldrig studerat denna typ av modeller, utan resonerade mest lite fritt.

Vad är det, konkret, som kräver mer än en axelryckning?

Matematiskt brukar man ju tala om superpositioner av olika egenskaper. Det borde man kunna tillämpa här också, den dominerande idéströmningen, om man i sina modeller kräver bara en, kunde vara en superposition av de rådande strömningarna. Vikterna i denna superposition blir då vad man kan diskutera.

I förbigående blev jag förvånad över att du skriver ”lokala maxima”. Oftast brukar man formulera sina problem så att minimum är lösningen till dem, varför det är lokala minima man kan ha svårt att ta sig ur. Men det är som sagt vad en fråga om hur man formulerar problemet. Möjligen är lösningsmetoderna för lokala min lättare att hantera.