Vi är nog per person säkrare än nånsin i termer av mortalitet, men jag tror inte vi känner oss tryggare. Mycket beror just på att vi lever i en kunskapsteoretiskt svårare situation än våra förfäder: fler sorters hot, mer komplexa hot, hot mot nya aspekter av våra liv (hälsa, privatliv, världsbild, email…), mer (des)information om hoten och dessutom höga förväntningar på att hot ska kunna hanteras.

Problemet är att riskaversion och trygghetsnarkomani inte producerar mer av den önskade trygghetskänslan, eftersom man istället oroar sig allt mer för hot mot tryggheten. Att försöka kontrollera dessa hot minskar kanske de objektiva riskerna men inte upplevelsen av risk. Egentligen skulle vi som samhälle kanske må bra av lite förnuftig fatalism och gamblerinstinkt.

Hans veckans skifte handlade just om undergång och förödelse:
http://skiften.se/2008/09/02/veckans-skifte-apokalypsens-svans/

Här är några fler skiftesposter i ämnet:
http://sv.wordpress.com/tag/samhallets-skyddsmekanismer/

Så SÅ jäkla framtidsoptimistiska är vi inte.

Evolutionär medicin har hygglig koll på principerna för antibiotikaresistens, det är bara det att vi har vårdsystem som inte tar hänsyn till detta av diverse kulturella, ekonomiska, juridiska eller politiska skäl. Typexemplet är överanvändningen av vancomycin i USA eftersom det skyddar läkare från att bli stämda för att ha gett en för svag behandling. En annan favorit är Englands misslyckade försök att minimera sjukhussjuka där systemet inte tar hänsyn till regression towards the mean och därmed straffar sjukhus godtyckligt (plus skapar incitament att inte rapportera fall – fru Browns infektion kan kosta sjukhuset tio tjänster!) Dessa problem kan lösas om man ser resistens som en viktig fråga och är villig att ta det på allvar – men att göra korrekta prioriteringar är inte trivialt, och det finns en del spelteoretiska problem med antibiotikaresistens som gör folk mindre villiga att fixa det än det är rationellt. Dock är detta inget nytt, vi har haft minst lika stora problem i andra delar av den medicinska kampen.

Men … jag tror att ni, och fler, underskattar kraften i livet själv, det biologiska livet. Och överskattar människans förmåga att vinna över det biologiska livet. Inför livet självt har vi inte en chans, hur superintelligenta vi än blir, eller hur mycket superintelligens vi än kan skaffa fram. Därför att livet ligger i superintelligensen också. Jag menar inte att utvecklingen ska ”stoppas” på något artificiellt sätt, jag menar nog att medans man springer iväg, euforiskt med förändringar i sikte, ska man ta med sig ”livets uppkomst, tillkomst, bevarande”, som är förutsättningen för alla skiften. Ungefär.

Men, nu är det ju inte direkt så att jag tror att resistent bakterietillväxt i oövervinnerliga mängder är det som står närmast för dörren. Bara att _om_ det skulle inträffa, skulle det förändra allt, hur mycket ”considerations” man än utför.

Här tror jag ändå våra snabba kommunikationsmöjligheter är ett bra skydd. Det är ju oftast ganska low-tech skydd som hindrar dig från att bli smittad. Handskar, munskydd etc.. Det är bara det att du ska veta att du ska bära dem samt betala det sociala priset i att gå omkring med ett munskydd. Men om alternativet är en slemmig, hostande och smärtsam död kanske rätt många skulle kunna tänka sig det trots att man ser fånig ut.

Se bara hur SARS-spridningen inom någon dag gjorde att det fanns moderiktiga färgade och mönstrade munskydd till salu i Hong Kong. ”Om jag ska dö ska jag åtminstone göra det i ett matchande munskydd!”

Annars ligger ett annat viktigt skifte i hur vi behandlar sjuka på sjukhus, där de resistenta bakterierna är som vanligast. Det är något grundläggande fel i att samla ala sjuka människor på ett ställe. Här tror jag framtiden kommer att bjuda på fler varianter särskilt i takt med att medicinsk utrustning blir mer konsumentvänlig.

Det är lite som med teknik: klockan och kylskåpet är viktiga, men industriell produktion eller elektricitet ändrar *allt*. De är generella tekniker som kan tillämpas på i stort sett alla existerande uppgifter och inte bara effektiviserar dem utan också förändrar dem i grunden (plus alla nya möjligheter).

Nick Bostrom har ett koncept han kallar ”crucial considerations”. En sådan är en insikt som helt ändrar hur man ser på en sak eller hur man hanterar den – bakterieteorin för sjukdomar, alla människors lika värde, upptäckten att ens hedgefond är ett Ponzi-scheme etc. Crucial considerations är svåra att märka innan man upptäcker dem, så de är jobbiga wildcards om man vill förutse framtiden. Listan i Edge är en sorts kvasi-CC lista: ”om det här händer, då är det nog en CC”. Det är bara det att detaljerna av vad man ska göra (nu eller i framtiden) på grund av detta skifte blir omöjliga att säga något särskilt om.

Lustigt nog gör det att de mindre crucial sakerna som inte ändrar allt (som antibiotikaresistens) faktiskt är mer förutsägbara och hanterbara. Superintelligens är viktigare men vårt agerande har mindre (förutsägbar) effekt på dess utveckling än att agera gentemot resistensen.

Däremot har Erik en viktig poäng i meta-iakttagelsen att vi verkar få fler sådana här fundamentala skiften per livstid. Det är faktiskt en crucial consideration: vi kan vara *säkra* på att våra liv kommer att ändras fundamentalt på olika sätt. Det leder till uppenbara krav både på anpassningsbarhet och motståndskraft som faktiskt man rationellt sett måste möta i sin livspanering.