Bortom TPB: Piratkopierade upplevelser i lågkonjuktur
Denna post syftar tillbaka på skiftet som tittade närmare på lågkonjukturers roll i samhälletsutveckling. Prismedvetenhet, mer eller mindre kreativ destruktion av de underpresterande, och massa friställd arbetskraft åt nya mer eller mindre fräscha idéer. Ungefär så brukar den oförtrötlige optimisten låta – med viss rätt.
Det finns begär, eller behov om man så vill, som i och med lågkonjukturens minskade köpkraft drabbar oss människor i den industrialiserade världen, en brist på ”unboxing”. D v s den lätt perverterade ritualen som innefattar kartonger, shrink-wrap, manualer, brist på batterier och nyplast-doft.
Ett viktigt skifte i det post-industrialiserade informationssamhället har dock lyckats ta sig runt problemet som den minskade köpkraften manifesterar genom att utrota knappheten. Kanske bör det kallas piratkopierad ”unboxing”? Känslorna av förväntan, nyfikenhet och visuell stimuli. Men ägandet har upphört då det känslobringade plötsligt blivit knapphetsbefriat. Kan man påstå att det känslobringande har verkshöjd, och vem tillfaller i så fall det immateriellt monopolet?
Givet att försäljningspsykologin på prylar i mångt och mycket baserar sig på relativt irrationella ”ha-begär” kanske den virtualiserade upplevelsen dödar marknaden för Teknikmagasinet så snart luktdatorn gör sitt intåg.
På samma ämne:
Via Slashdot ser jag att det agiteras för att stimulanspaketspengar skall gå till utveckling av open-source mjukvara, med ett särskilt fokus på säkerhetsaspekter.
Plötsligt infinner sig mina känslor på den onda sidan av ”Public choice” ekvationen – så det är så här det känns…
Mitt känslokomplex rymmer dock fler känslor, men klart är att ett stimulanspaket alltid glädjer någon, och det är inte svårt att förstå att han/hon/SAAB som känner vittring av paketen slåss för dem.
