Robotar, robotar, robotar
Är de skapade med oss som förebild eller är vi själva blott buggiga beta-versioner av vad som komma skall? Jag tittar på dessa bilder av moderna robotar och undrar (via codemode).
Det märks att dagens robotforskare noga undviker den obehagliga dalen, dvs robotar som är så människolika att de är trovärdiga men inte så människolika att våra hjärnor helt övertygas av deras mänsklighet. Resultatet kan bli en obehaglig känsla av levande lik.
Istället har man gett robotar leksaksliknande anletsdrag. Favoriten är de små sälungarna som laddas genom att stoppa in en napp-liknande kontakt i munnen. Sockersött, men så är också deras funktion att väcka känslor och få människor att må bra, inte att bygga bilar. De används i japanska ålderdomshem för att hålla de gamla lugna och ge dem säl(l)skap.
Robotsälen tittar på oss med sina stora ögon och ber: snälla, gör mig lite bättre. Lite snabbare. Lite uthålligare. Då kan jag bli en ännu bättre vän till dig och få dig att må ännu bättre.
Ja, är det vi som programmerar dem eller de som programmerar oss?
Jag undrar.
Visst uppfattar många den till utseendet nästan människolika roboten som kuslig. Fast jag undrar också vilken reaktionen blir när det kommer för nära att vi upplever att det finns en autonom varelse i roboten, en ”ghost in the shell”, som liknar en människa? Det är nog lättare att acceptera en ”ghost in the seal”.
Bra inlägg med en hel hög intressanta länkar. Och den avslutande frågan visar väl hur tätt ihop med tekniken som vi lever idag (och kanske har gjort ett tag utan att märka det…)