Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning,  styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

7 thoughts on “Sökmotor, Google trassel och smitta

  • Hej – roligt att du sett artikeln! Det är ju en hel del fikonspråk i den, men vi hoppas kunna bygga vidare på detta begrepp. (Mer om frågan finns på panspectrocism.org.)

  • Jag anar ett skifte inom samhällsvetenskaperna. Hur kommer en tardesiansk sociologi att se ut, och hur kan den passa med dagens institutioner?

  • Ja, jag tycker absolut att man kan prata om ett sådant skifte. Roligt nog tror jag att det på många sätt innebär att man återigen närmar sig naturvetenskaperna – det är roligt att vi nu kan ta in idéer från kaos-/komplexitetsteorin (lite av dess matte och fysik) och evolutionärbiologi.

    Det är rätt så refreshing, tycker jag – leder fram till en annan analys av såväl samhälle som kultur.

  • Kaos och komplexitetsteori har mognat en hel del, och jag tror man kan lära sig mycket från vad de lyckats och misslyckats med.

    Kaos (dvs egentligen teorin för dynamiska system) har i stort sett lyckats katalogisera de flesta sätten saker blir kaotiska och hur denna dynamik fungerar. Den har t.om. visat hur detta kan kontrolleras under vissa omständigheter, även om den sätter starka begränsningar på vad man kan förutsäga om systemets framtid. Komplexitetsteorin har istället grenat ut sig i det oändliga, med vissa områden väl undersökta (t.ex. gränslandet mot statistisk mekanik), vissa på väg mot användbarhet (t.ex. nätverk) men många fortfarande konceptuellt röriga (t.ex. definitionen av komplexitet).

    Skillnaden mot kaos verkar vara att det finns ingen central fråga, inget sätt att placera alla de komplexa ting man vill undersöka på samma skrivbord. Komplexitetsteorin gapade över för mycket (90-talsdrömmen var ju en teori för *allt* det komplexa), kaos startade smått och expanderade så långt det var tillämpbart.

    Det här är nog nyttigt att tänka på för samhällsvetenskaperna. Satsa på stora teorier som ska förklara/binda ihop *allt* eller pragmatiskt plocka ut de områden där en viss sorts verktyg fungerar (nätverk?) och sedan förutsättningslöst se om inte dessa verktyg när de väl anpassats till området också fungerar på en bra mycket större domän. Man blir kändis på det första, det andra är användbart. Men trasslet lurar alltid om hörnet.

  • Det är frågan om scientism som dyker upp igen

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Scientism

    Det fanns, och finns, en stark samhällsvetenskaplig riktning av att det går lätt att väga och mäta i historien och samhället.

    I nästa nummer av kulturtidskriften Voltaire så kommer ett porträtt av kaosforskaren Ralph Abraham och någonstans så hamnade Abraham lite vilse i Kaos, Gaia och Eros som allförklarande principer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.