Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

1 thought on “Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

  • Intressant! En fundering kring Twitter revolutionen i Moldavien, den orange revolutionen och SMS i Ukraina: det kanske inte är den parlamentariska demokratin som gynnas? Mycket av m-demokrati (mobiltelefonsdemokrati) har diskuterats om länder som Indien (jag är själv skyldig i min skrift e-demokrati) för att ge marginaliserade på landsbygden en röst över huvud taget.

    Men m-demokratin går bäst ofta ut på att snabbt samla protester. I bästa fall en mer direktdemokratisk påverkan, i sämsta mobbvälde? För när politiker börjar mikroblogga så kommer inte användarna att nöja sig med motsvarigheten till kattbloggande utan vill ha kvalificerad feedback och reaktioner.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *