Veckans skifte: Dags för en ny surrealism av Simon Winter

Veckans skiftespost är ett gästinlägg från Simon Winter, fil dr i kognitionsforskning. När Simon inte bloggar om surdeg skriver han på bloggen Infontology tillsammans med Per Johansson, fil dr i humanekologi. På Infontologys “om oss”-sida kan man läsa:

[…] det trånga debattklimat som finns i Sverige idag, där det är väldigt lätt att bli kallad teknikfientlig bara för att man vill starta den diskussion om tekniken och teknikens villkor, som borde utgöra grunden för varje demokratiskt samhälle. På vilket sätt är det självklart, att vi automatiskt förs in i ett samhälle som är bra för oss som människor?

Att med intelligens och skärpa ifrågasätta teknikens utveckling är det få som gör så bra som Simon och Per, därför är vi väldigt glada över att ha Simon som veckans gästkrönikör!

Dags för en ny surrealism

Surrealismen som konstriktning hade, som jag har förstått det, som en huvudkomponent att införa element från drömmar och fantasier direkt i konsten. Det är nog dit vi är på väg igen.

Det danska Pressefotografforbundet har lagt ut väldigt intressanta bilder som visar hur stor marginal det finns för att förändra dokumentärbilder i Photoshop.

Bilderna här är tagna av Klavs Bo Christensen, som var en av de fotografer som av juryn inför tävlingen Årets Pressefoto ombads lämna från sig sina RAW-bilder för att juryn inte bedömde hans inskickade bilder som trovärdiga. Döm själva.

Många av kommentarerna återkommer till formuleringen i reglerna för tävlingen:

Fotos indsendt til Årets Pressefoto skal give en troværdig gengivelse af det, der skete foran kameraet i eksponeringsøjeblikket.

Men den stora förändringen är kanske inte i hur mycket vi väljer att förändra verklighetsåtergivningen på bilden, utan hur vi förändrar det vi “vill tro”.

Tittar man på bilderna finns det stora skillnader mellan dem, och en del av färgförändringarna upplevs som helt orealistiska. Samtidigt är det inte lätt att använda den helt oredigerade bilden som ett budskap. Den säger ju ingenting. Ser vi på bilden som budskap skulle man kunna vänta sig en framtid där fotografer börjar lägga till innehåll i större utsträckning.

Fotografen som känner “Det var bara gamarna som fattades” lägger helt enkelt till gamar i Photoshop, och det fungerar bra om det är det som vi “vill tro”. Och budskapet med bilden blir samtidigt bättre.

Under den här förändringen i inställning till verkligheten ligger delvis samma tänkande som surrealismen företrädde, att varje dag öppna ögonen inför en förändrad värld och tänka: “Å, vad spännande. Idag ser världen ut så här.”

Men surrealistiska bilder bryter mot ett av de kontrakt som finns mellan fotografen, bilden och åskådaren, att bilden avspeglar verkligheten på ett sätt som man kan enas om.

Om man ska kunna lösa gemensamma problem så behöver man ha en gemensam bild av det som ska lösas. Genom att även olika journalistiska bilder mer och mer “skapar” olika versioner av verkligheten förhindras den gemensamma synen på problemens natur.

Det är en skillnad mellan att använda olika perspektiv i en bild eller i en debatt och att förvränga bilder och data. Den som vill styra en debatt åt ett visst håll kan förvränga enligt sina önskemål, men den som vill kunna samla krafter från olika sidor vinner på att skapa en representation av sakernas tillstånd som flera parter kan enas om.

Det finns undantag i lagstiftningen för bilder som används för journalistiskt ändamål. Jag tror att en av förutsättningarna för att man har skapat detta undantag har varit just att det har funnits ett “objektivt” syfte med journalistiken, just att skapa en bild av verkligheten som många kan enas om. Låter man pressbilder bli surrealistiska drömbilder försvinner förutsättningarna för det undantaget.

Länken till bilderna via Bisonblogs delicious-flöde.

/Simon Winter, Infontology

Uppdaterat: Danska Pressfotografförbundet har en längre artikel om bilderna.

10 thoughts on “Veckans skifte: Dags för en ny surrealism av Simon Winter

  • Det finns ett annat fält där bildens objektivitet är viktig, naturvetenskapen. Bilder och diagram i vetenskapliga artiklar syftar till att demonstrera vilka data man uppnått (och ibland förklara processen). Att modifiera dessa är naturligtvis lika no-no som för journalisten.

    Men de flesta bilder i en modern vetenskaplig tidskrift är syntetiska. När jag gjorde bilderna till min senaste experimentella publikation kombinerades jag ett foto taget genom mikroskop med färger genererade utifrån andra mikroskopdata. Färgerna var godtyckliga, databehandlingen som ledde fram till dem var komplex, indatat motsvarade inte ett ögonblicki tiden utan en hel timme av aktivitet. Nu fanns i stort sett allt detta beskrivet nånstans i artikeln, men steget mellan de verkliga nervcellernas avfyrande och min färgstarka bild är långt, mycket större än mellan den mättade och den omättade Haiti-bilden.

    Typiska hjärnscan-bilder visar inte hur hjärnan aktiveras hos en person vid ett tillfälle. Istället gör man åtskilliga försök på olika försökspersoner, transformerar bilderna av deras individuella hjärnor till en standardmall, bildar en statistisk sammanvägning, och färglägger sedan de regioner som aktiveras hos de flesta vid de flesta tillfällen. En direkt bild av hjärnaktiviteten hos en viss person vid ett visst tillfälle skulle inte vara begriplig.

    Grundproblemet är just kommunikationen. För att visa det viktiga krävs det att detaljer framhävs. I vetenskapen bryr vi oss om generaliteter, och individuella avvikelser och tillfälliga variationer undertrycks genom medelvärden (ack vad jag suckade över experiment #8 som saboterade så mycket av vår statistik!). Resultatet är såklart vinklat genom detta perspektiv. För journalisten är det andra sorters detaljer, det individuella och slående, som är viktigt och ger en annan vinkling. I båda fallen gäller att man inte får tillföra ny information till bilden som inte fanns där innan – men eftersom man försöker kommunicera är bilden inte bara utvald från andra alternativ, den är också behandlad för att understryka vad som ska kommuniceras.

    Kanske är lösningen att kräva att alla bilder innehåller hela sitt släktträd. Man ska kunna se vilka steg som gjorts i dess framställning, och därmed kunna bedömma om de är för manipulerade. Men en bra bild övertygar oavsett sin äkthet.

  • Idén att skicka med “släktträdet” med bilden är väldigt intressant, ur flera aspekter. Dels för att det är nästan görbart idag, när man kommer en bit på vägen med GPS, klocka och kompass i kameran för att bestämma grundförutsättningarna, och sen kunde man kanske exportera historiken ur Photoshop som nån sorts xml-fil att följa med bilden.

    Ett av problemen med de manipulerade bilderna är ju att “kontraktet” mellan fotograf och betraktare bryts. Släktträdet för bilden blir det nya kontraktet.

    Faktum är att det här knyter an till den mest intressanta forskning inom kognitionsvetenskap som jag känner till. I boken Symmetry, Causality, Mind beskriver psykologen Michael Leyton hur hela vår varseblivning kan förklaras som “kausala historier”. För att sammanfatta en bok på 600 sidor: objekt omkring oss (väggar, dörrar etc) är ofta rektanglar i verkligheten, men de träffar våra näthinnor förvridna till trapezoida former. Perception är konsten att berätta “de enklaste historier” som är möjligt som transformerar tillbaka trapetserna till rektanglar. (Men ingen skulle se en rektangel och uppleva den som en förvriden trapets.)

    Boken finns i Google books, men är absurt nog inscannad upp-och-ned! http://books.google.com/books?id=v-w69ttA2RMC

  • @Anders och @Simon: era tankar om att embedda ett objekt med hela dess skapelsehistorik (“släktträd”) pekar i samma riktning som min uppfattning att länken är den nya copyrighten.
    Vore spännande om internet rörde sig i den riktningen men jag känner inte till några sådana initiativ (förrutom möjligen CC-rörelsen). Gör ni?
    Hm… man kan tänka sig ett framtida filsystem, kanske baserat på OneSwarm, där allt man publicerar har global åtkomstkontroll och historik. Det vore ett naturligt steg efter moln-revolutionen.

  • Det finns nog en koppling mellan tanken om kausala historier och algoritmisk komplexitet – vi gillar och tror på de enklaste förklaringarna (dvs de som kan genereras av det kortaste “programmet”).

    Det finns nog också en länk här till “äkthet” och “direkthet”: om en bild kräver en komplex framställningsprocess eller en komplex förklaring med extra information så är länken till originalscenen försvagad och man kan ifrågasätta den. Men olika personer, grupper och miljöer kräver olika sorters framställning/förklaring, så äktheten blir högst relativ.

    Allmänt borde vi jobba för att göra metadata en del av bilder och andra informationsobjekt – att ha dem i separata filer är bara att inbjuda till att separera dem. Idealiskt skulle metadatan vara svår eller omöjlig att ändra när den väl är skriven (autentifierad via externa, pålitliga tidsservrar och med integritetscheck som visar om kedjan ändringar är bruten eller editerad). Det skulle göra mycken upphovsrätt enklare (även om det knappast löser de fundamentala problemen).

    Charles Stross skrev i förbigående (i Glasshouse) att en stats legitima uppgifter är att skydda folks rättigheter, definiera en gemensam tid och hålla rätt på identiteter. Jag tror han slog huvudet exakt på spiken. Ovanstående metadata kräver en gemensam tid och sätt att hålla rätt på identiteter (av personer och filer). Det kanske inte behöver göras av staten (certifierade organisationer kan göra alla tre sakerna åt staten), men man vill ha en solid extern garant för detta.

    Om metadata för ditt och datt dessutom är kompatibelt så kan det skapa ett sorts web of trust mellan dokument och objekt: mitt foto togs klockan siochså på en viss plats, och man kan om man behöver gräva fram andra smarta objekt, foton och dokument som kan verifiera att jag var på platsen vid den tiden, mitt motiv var där och delar av scenen stämmer med andras foton. Autenticitet har kanske inte så mycket att göra med Sanning med stort S, men mer att historien man berättar stämmer med de andra historier ting och folk har.

    Men det lurar smådjävlar i nästan varenda detalj i varenda ovanstående mening.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.