Photoshopkatastrofer

Jag kunde inte riktigt låta bli att tänka på den här historien när jag läste Simon Winters inlägg om den nya surrealismen. I välrennomerade National Geographics fototävling för 2008 gick ett av publikens priser till en bild som uppenbarligen var eftermanipulerad. Bilden passerade fotofolk och jury, och inte förän en blogg uppmärksammade bildmontaget togs den bort från tävlingen.

Bilden hos National Geographic var ett uppenbart montage. Reflektionerna stämde inte överrens med verkligheten, och fotografen hade uppenbarligen lekt med mer än färgnivåer. När det gäller dokumentära bilder är det fortfarande inte okej att klippa ur och lägga till saker utan att ange det, men man kan göra mycket med färgnivåer, kontraster och justeringslager. Vissa funktioner finns redan i en simpel mobilkamera, och är det alltid så att den gråa trista bilden som en vanlig lins fångar, alltid överrensstämmer med verkligheten? Vad är verkligheten egentligen, när efterarbetet görs direkt i kameran innan en bild tas? Kanske är det så att en bilds ram är mer subjektiv än dess färgkontrast, och att verkligheten är långt mer livfull än vad en kameralins någonsin kommer kunna fånga…

1 thought on “Photoshopkatastrofer

  • Problemet är att folk i gemen fortfarande bedömer foto utifrån en analog värld och då bara den analoga värld de känner till från “bensinmacksfilm”. Men gissa hur “fel” färger kan bli med lite alternativa framkallningstekniker, eller med film avsedd för annan färgtemperatur (fel vitbalans). Nästa problem, som alltid varit samma problem så länge fotografi funnits, är tonomfånget eller exponeringsomfånget. Vi kan inte fånga på bild det ögat ser, vi har aldrig ens varit i närheten att kunna det. Tänk dig att du tittar på en person i motljus på några meters avstånd, det är ljust, du kisar. Men du kan fortfarande se personens ansikte, samtidigt som du ser att himlen är blå och molnen vita. Ta samma bild med kameran, nu är solen vit, himlen mycket blek och molnen är solitt vita utan detaljer och framförallt är personen en helt svart siluett.

    Men låt nu säga att du tar flera olika exponeringar, en där solen är gul, en där bara det ljusaste i molnen är vitt och resten olika nyanser av grått, en där personens ansikte syns väl. Slå sedan ihop dessa exponeringar i datorn. Nu har du skapat en bild som bättre stämmer överens med ditt ögas förmågor, men vad händer? Jo, nu anklagas du för att ha redigerat verkligheten.. Denna procedur kan givetvis implementeras även i kameran, att den gör en automatisk exponerings-bracketing och sedan slår ihop tonomfånget. Hur kommer folk att förhålla sig till det? Blir det “verklighet” bara för att maskinvaran gör det automatiskt?

    Många av de mer kända naturfotografierna innan digitalkameran slog igenom hos proffsen var tagna med en diafilm som hette Velvia, en film med hög färgmättnad och en viss dragning åt blått. När den filmen kom så var den kritiserad, den återskapade inte verkligheten sades det. Men förförande vackra naturbilder blev det, så förförande att filmen blev brett accepterad och väl använd. Faktiskt sades liknande saker när färgfilmen blev vanlig, då proffsen fotade svartvitt. Då var det ett dåligt försök att återskapa verklighet, svartvitt var bättre ansågs det. Ofta kommer kritiken från just proffsen, som ofta är de som sist anammar det nya men å andra sidan gör det ordentligt när de väl gör det.

    Men åter, ditt öga kan mäkta med uppåt 20 bländarsteg (varje steg en fördubbling av ljusmängden). En diafilm klarar i likhet med en digitalkamera av ungefär 5-6 och negativ färgfilm är fortfarande det som klarar av mest, ca 7-8. Svartvit film ligger också i närheten och ibland tom. lite över färgfilmen. Men ingenting kommer ens i närheten av ögat än, inte utan flera exponeringar som slås ihop, vilket anses som “fusk”. Skall man dessutom komplicera det hela, så måste vi dessutom blanda in mediet man betraktar bilden i. En digitalkamera kan registrera 12 bitars färgdjup, medan en bildskärm sällan klarar ens 8, för att inte tala om hur det varierar i tryck på papper eller andra media. Så vad är “verklighet”?

    Prova att titta på ett hus. Gå sedan in hos färghandlaren och låna en färgkarta. Gissa husets färg. Skriv upp färgnumret på din gissning. Ta sedan med färgkartan och ställ dig på andra sidan gatan om samma hus. Gissa igen. Notera nu hur mycket markant de två gissningarna skiljer sig, inte ens i närheten. Gå sedan fram till huset och håll färgkartan mot husväggen, nu behöver du inte gissa längre. Men nu kan du notera hus ruskigt fel båda de tidigare gissningarna var..

    Ta sedan en titt på denna bild och gnugga ögonen, kan du ens lita på dem? Vad är verklighet? Jag skulle vilja påstå att det är som med smaken, den är delad.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.