Ang. Ny Surrealism: För{falska,sköna,bättra,därva}, eller bara kopiera – mera!

Det som sker i detta surrealistiska skifte är egentligen inte mer häpnadsväckande än att fotografi och rörlig bild får samma trovärdighet som text och måleri vid avbildandet av verkligheten. Detta betyder inte att trovärdigheten nödvändigtvis sjunker, den ändras, eller rättare sagt korrigeras. Det realistiska fotot dras äntligen ner i det surrealistiska träsket – eller i vart fall det subjektiva – där det hör hemma.

De som levt i föreställningen att fotografer någonsin avbildat verkligheten objektivt har misstagit sig. Fotografens främsta verktyg att förvrida verkligheten är urvalet, därutöver har det alltid funnits regi, raffinerade framkallningsmetoder och spännande optik. Hade inte fotografi varit ett lögnaktigt medium skulle foto aldrig varit konst — vilket det med all rätta är.

(cc)
(cc)
Möjligheten att kommunicerar exakt det som någon önskar, äkta eller ej, har funnits länge, men det har varit förbehållet de med stora resurser och kunskap.
Photoshop är således inte ett introducerande av förfalskning, utan en, ursäkta missbruket av begrepp, demokratisering av den samma.
Med ordet demokratisering för ögonen kan man med en säkerhet egentligen förbehållet dialektiker förutspå: Vännerna av den tidigare eliten kommer att förbanna denna utveckling.

Men inte är detta dödsstöten för den dokumenterande fotografen, ty trots att textens och måleriets uppenbara brist på direkt koppling till det som ska avbildas och det stora utrymmet för konstnärlig frihet, så håller vi ofta text och måleri som trovärdigt.
Trovärdighet hos t ex en dokumentär text är med andra ord avhängig skaparen samt antagandet att han hade uppsåt att avbilda verkligheten trovärdigt. Om texten genom gått peer-review, så är texten avhängig fler, men likväl är den inte fristående. Ty texten i sig själv kan aldrig vara en trovärdig bild av verkligheten, inte isolerad, utan sammanhang.

En tänkt logisk bild som verkligen avbildar världen, kommer vi aldrig kunna kommunicera, vi får nöja oss med andra typer av bilder. Och de är alla falska. I bästa fall kommer ett verk nära den inre bild som skaparen hade, men eftersom verket är beroende av skaparens uppsåt, erfarenheter, sinnesstämning, o s v, så kan vi inte närma oss en förståelse för ett verk utan att känna skaparen. Detta är hur vi även bör beakta en fotografs verk.

Detta betyder att autenticiteten blir viktigare, och den autentiska kvalitén ligger inte i verket, utan i dess historia. En kopia av Elvis Presleys autograf är inte värd nämnvärt om det inte är han som skrivit den, detta även om den inte skulle gå att skilja den från en äkta. En tavla får på samma sätt ofta sitt värde i större utsträckning på grund av sin historia än på rent estetiska grunder.

Och nu när duplicering bara blir billigare blir historisism mer kung än någonsin. Eller vad ska man säga om Bob Hunds singel med det lämpliga namnet Fantastiskt, utgiven i ett (1) exemplar. Ett snyggt sådant.

Anders Sandberg diskuterar i kommentarstråden till Simon Winters gästskifte en typ av full disclosure, där Simon Winter fyller i med detaljer. Geo-position, kameratyp, en logg på applicerade filter med värden, och så vidare. Detta är värdefull information för att nå en mer objektiv bild av ett verk, men knappast fulländat. Den viktigaste komponenten vid dokumentär fotografering är urvalet.

bosieDetta sagt så bör man stanna upp och reflektera över hur mycket billigare det estetiskt sköna, eller på andra sätt tilltalande, plötsligt blivit. Hur tillgängligheten av det perfekt symmetriska, och på andra vis klassiskt vackra, kommer att påverka vår uppfattning om skönhet är en annan kul fråga, och om det blir en reaktion, kan man än längre fram tänka sig en punkt vart emot begreppet skönhet konvergerar?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.