Veckans Skifte: Grönt var det nya svarta, men sen då?

Den har rört sig från marginalen till det politiska landskapets mittpunkt, och det finns många starka åsikter om varför, huruvida det är bra eller ej, och vad man ska göra åt det. men en sak är säker. Miljöpolitiken har evolverat.

Miljöpolitiken var en gång en arg, och inte sällan lite kemiskt behjälpt, hippie som helt enkelt inte tyckte om utveckling. Låt oss kalla det ett tonårsuppror. För somliga är upproret inte över än, men miljöpolitiken har utvecklats. Den har genomgått en etableringsfas under vilken den började formuleras och synas tydligare i partiprogrammen, och nu har den fått en omdebatterad solokarriär i form av klimathotet. Men sen då?

Klimathotet gjorde en apokalyptisk succé i dagspress och nyhetsflöden som just ett hot. Andra nyheter vinklades ut klimathotsperspektiv och det skulle väl inte förvåna någon om det går att finna åtminstone fem självtest med titlar som “Hur klimathotad är du?” i pressarkiven från de senaste åren. Sedan hände någonting. Frågorna blev fler och begrepp som klimatsmart, cleantech, grön energi, energieffektivisering och grön [insert here] gjorde entre. Miljöpolitiken gick från solostjärna på löpsedlarna till integrerad faktor i en bredare debatt. Grönt blev det nya svarta.

Under hela den här debatten tog forskare och forskning en anmärkningsvärd plats i dagspress för att berätta vad som visat sig var sant och inte sant i en viss undersökning. Relationen mellan forskning, samhällsdebatt och politik förändrades väldigt hastigt och blev i vissa avseenden lite skakig i mötet mellan nygammal politik och nya forskningsämnen. Få skulle kunna förklara vad en klimatforskare egentligen är, men de syns lite överallt. Är det en meteorolog och debattör, eller är det en matematiker som forskar i komplexa system och kaosteori? Spelar det någon roll?

Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur allmänhetens relation till och förtroende för forskare påverkas av den ofta medialt sminkade rapporteringen av forskningsresultat. Med en kort nyhetscykel och tillspetsade rubriker ökar onekligen risken för olyckliga förenklingar och missförstånd. På samma vis kan man fråga sig hur forskarens roll förändras. Det finns klara tendenser till att forskare, inte minst inom miljörelaterade vetenskaper,  drar sig för att delta i samhällsdebatten för att de är rädda för att deras roll och forskning ska påverkas negativt. Andra forskare ser det som en möjlighet att uttrycka och få gehör för sin egen åsikt, och hur ska de då förhålla sig till forskningsresultat?

Att politiker med jämna mellanrum får på sig hybrishatten och tror sig vara experter på både det ena och det andra är ingenting nytt, men vad händer om politiker blir forskare och forskare blir politiker?

Miljöfrågorna har gått från flum, till politik, vidare till hot, via kris och är uppenbart på väg någonstans. Men var?

Det är egentligen rätt intuitivt att politiken bör förhålla sig till vår omedelbara omgivning, och då inte minst planeten Tellus och dess miljö. Men hur ska det förhållandet se ut, och vilka värden ska en sund miljöpolitik utgå ifrån? Miljöpolitiken, och då inte minst klimatfrågan, är också ett smärtsamt tydligt bevis för att det håller på att hända någonting i relationen mellan forskning och politik, mellan forskare och politiker. Vilken roll spelar egentligen forskningen?

Veckans skifte ställer två mycket breda frågor:

  1. Vad är miljöpolitik år 2030? Vad borde det vara?
  2. Hur ser relationen mellan politik och forskning ut då?

P.S. Det är nog lika tryggt som trist att påstå att miljöpolitiken använts till och för mycket annat än just miljövänlighet, men låt oss här fokusera på just den politik som avser att utifrån några givna grundläggande värderingar etablera ett konsekvent förhållningssätt till vår miljö och omgivning. D.S.

4 thoughts on “Veckans Skifte: Grönt var det nya svarta, men sen då?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.