Internet innehåller en funktion av kritisk rationalism som är väl värd att ta fasta på.

Vi fick höra mycket om desinformationen från Twitterflöden från Iran, då det fanns en basij hacker bakom varje Teheran-användare.

I boken The world was going our way: the KGB and the battle for the Third World berättar Christopher Andrews om de otaliga falska nyheter som KGB planterade under kalla kriget och som först nu börjar att uppmärksammas. Världen var inte riktigt som vi tänkte.

CIA var inte främmande för det heller, och såg till att plantera stories i italienska tidningar, där man hade bättre kontroll. Då kunde amerikanska tidningar citera den italienska tidningen.

Det var lättare att infektera de centraliserade medierna och isolerade subkulturer var mer isolerade.

Var inte problemet med science fact värre tidigare?

Men problemet är knappast att vi devalverar fantasi och nyfikenhet: det finns för mycket information för att vi ska kunna kosta på oss att inte leta och rekombinera. Ingen kan överblicka den, och allt möjligt verkar finnas. Vilket leder till det verkligt stora problemet: slarvig ”science fact” där man inte kan skilja mellan framtida möjlighet, resultatet av nuvarande trender och faktiska produkter. Det finns tillräckligt med nyhetsartiklar om ”osynlighet” för att få folk att tro att fantasyns osynlighetsmantlar nog redan är här, medan verkligheten är metamaterial som gör dig osynlig för en (1!) radarfrekvens. Fakta och fiktion blandas, och risken är att man inte ser detta som något problem – konsekvenserna att tro på dumheter är ju i dessa dagar oftast inte så stora för de flesta personer. Vilket blir ett verkligt problem när beslutsfattare också följer denna princip.