Sverige behöver mer nationalism – inte mindre

Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?

Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.

Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.

Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.

Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. “osvenskt” som något positivt.

Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:

…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.

Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?

Just det.

Den löses upp.

Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.

Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?

Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?

Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.

Prova gärna själv att slutföra denna mening: “Jag är stolt över att vara svensk därför att…”

Det är svårt, eller hur?

Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.

Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.

Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.

Uppdaterat: är tvättstugan manifestationen av svenskarnas folksjäl?

20 thoughts on “Sverige behöver mer nationalism – inte mindre

  • Svensk nationalism? Ja det finns naturligtvis inte eftersom det under många år var fult att hylla sin svenskhet. Man kände ju sig för sjutton rentav som kriminell om man hängde ut en liten svensk flagga på huset och kände sig helt övertygad om att grannarna säkert hade sorterat in i facket “nationalsocialist”, dvs nazist. Stor flaggstång var ju inte att tänka på för då var man ju dessutom ansedd som korkad. Hur många decennier dröjde det inte innan regeringen gav efter för de avundsjuka blickar svenskarna haft på norrmännen och danskarna som oblygt varje år firade sin nationaldag. Ja det dröjde verkligen innan svenskarna i någon slags nåd fick den 6 juni som nationaldag, men också det var säkert för nysvenskarnas skull eftersom de förundrades mycket över att ett land inte hade en egen nationaldag. KLART SOM FANKEN ATT VI HELA TIDEN BEHÖVT OCH BEHÖVER EN SVENSK NATIONALDAG! Nu känns det viktigaste vara att att värna om svenskheten genom att VÄRNA DEMOKRATISKA FRI- OCH RÄTTIGHETER GENOM ATT VÄGRA SHARIALAGAR I SVERIGE!
    Underteckna petition till Sveriges Riksdag – http://www.petitiononline.com/swsharia/petition.html

  • Arbiträra kulturgränser baserade på fysiska avstånd som sedan länge är förbisprungna kommunikationsmässigt är självklart något helt ouppnåeligt och knappast önskvärt.

    När jag postar detta finns det ett svar innan mitt – från “Il Padre”. Jag kan inte läsa det inlägget som något annat än (kultur)rasistiskt – och vidhåller därför min sedan länge framtidspositiva uppfattning om nationalism:

    Avskaffa nationsgränser. Gemensamt kulturbyggande fungerar bättre utan. Jag ser ingen poäng öht med att påstå att jag tillhör en geografisk “nation”.

  • En tanke som slog mig i Från Fatwa till Jihad av Kenan Malik, är att Malik verkar säga att den brittiska identiten så den är identifierad inte lockar vare sig “svarta” eller “vita” (enligt hans definition). Att tillhöra BNP är att tillhöra något annat än det brittiska, lika mycket som att vara islamist.

    I min intervju med Kenan Malik pekade han ut USA, trots det landets problem, som ett exempel. Jag anser att det har att göra med att USA är ett idédrivet samhälle till skillnad från Storbritannien och Sverige.

  • Klart att ”Sverige” behöver nationalism – det är ju en nationalistisk konstruktion! En intressant fråga är däremot vem som behöver den svenska nationen. Vems syften tjänar den? Knappast mina i alla fall. Som skåning har jag alltid sett Sverige som fienden, jag är verkligen inte ”stolt över att vara svensk”.

    Som en utopisk framtidsvision ser jag att den geografiska indelningen för skatteindrivning ersätts av frivilligt medlemskap i en mängd gränslösa sammanslutningar. Ideella organisationer jag stödjer, intresserorganisationer för olika roller jag identifierar mig med, försäkringsbolag i generaliserad bemärkelse, osv.

  • Du blandar som de flesta ihop patriotism med nationalism…

    Att man brinner för sitt land är patriotism, inget fel i det. Nationalism däremot brukar leda till krig. Det tydligaste är balkankrigen under 90-talet…. Slå upp Nationalism i uppslagsverk så ser du… Ett land, ett folk! (och en Fuhrer….)

    Gärna patriot men inte i nationalismens ledband…

  • Vi får en mycket mer avslappnad och trygg attityd till dessa frågor om vi först gör något åt segregationen.

    Vi-och-dom-fientligheten hos SD utgår från en vi-och-dom-känsla som skapas av segregationen. Och det går att bryta den. Människor med helt olika bakgrund kan komma mycket närmare varann.

    Segregationen bryts om man ändrar reglerna så varannan lägenhet får marknadshyra, slumpmässigt utspritt i varje hus. Folk med helt olika bakgrund och ekonomi blir då grannar vägg i vägg. Barnen växer upp tillsammans, och de vuxna möts på föräldramöten och i tvättstugan. Isoleringen mellan samhällsklasserna minskar dramatiskt.

    Med det här systemet blir det lönsamt för hyresvärdarna att engagera sig och investera en hel del pengar för att göra varje bostadsområde så tryggt och lockande som möjligt. Ju mer attraktivt, desto högre hyra kan de ta ut i varannan lägenhet, de med marknadshyra. Det går inte snabbt, men allteftersom satsningarna gör områdena mer attraktiva blir det mer och mer kontakt över klassgränserna.

    Läs gärna mer om det här i min blogg: kafpauzo.wordpress.com

  • Pappa Hans: bra poäng. Du har nog rätt i att nationalism kan ligga nära ordet rasism i betydelse, dvs åsikten att ens egen nation _står över_ andra. Det har dock mig veterligen också en mjukare betydelse mer i linje med stolthet över sin nation.

    Ordet patriotism använder man sällan i Sverige, vilket i sig visar min poäng: vi svenskar känner i allmänhet att vi inte har så mycket att vara stolta över.

  • Kafpauzo: Jag håller med om att hyresegleringarna ligger bakom mycket elände. Det är ett klockrent fall av “law of unintended consequences” dvs man stiftar en lag för ett visst syfte men konsekvensen bir det rakt motsatta.

  • Min tanke är alltså inte att man tar bort hyresregleringen helt. Ungefär varannan lägenhet förblir reglerad, ungefär varannan får marknadshyra. Det gör att folk med helt olika ekonomi blir grannar vägg i vägg.

  • Som utlandssvensk/emikrat funderar jag ibland på vad som gör mig till “svensk”. Jag har ingen lojalitet till Sveriges statsmakt – det är ju bara en organisation i våldsmonopol-välfärds-kasperteater-och-allt-annat-branschen. I likhet med telefonbolag finns det fördelar och nackdelar med att välja den, och man drabbas av mer eller mindre lyckade paketlösningar som kund. Men någon moralisk eller känslomässig passion kan jag inte uppbåda för statsmakten.

    Svensk kultur har element jag gillar (låg maktdistans, lågt osäkerhetsundvikande) och element jag ogillar (rädsla för konflikter och märkbara skillnader). Men det finns ju inga skäl att tro att dessa element är oskiljaktiga, lika lite som att röda stugor och sill måste kombineras. Återigen finns det inget i kulturens natur som verkar påbjuda att jag måste vara lojal mot den – att jag är skolad i den kanhända påverkar mig djupt, men det finns inget skäl att jag inte ska välja och vraka vilka element jag använder. Här misstänker jag att konservatismen kommer till en annan uppfattning, men även den konservative som tror att kulturer förkroppsligar implicit kunskap organiserad på ett organiskt sätt har svårt att hävda att kontingensen att vara född i en viss kultur innebär att man måste verka för just den (de brukar ju ofta hävda att vissa kulturer eller element är felaktiga, och då bör ju dess medlemmar lämna dem eller förändra dem).

    Min relation till den “svenska superorganismen”, det konglomerat av koordinerade mänskliga handlingar och resurser som historiskt motsvarar Sverige och dess samhälle är också skeptisk. Ja, jag ingår såklart i detta system. I den mån jag är moraliskt ansvarig för detta går kausaliteten ut från mig: jag anser mig inte moraliskt bunden av vad systemet gör (eller gjorde), det är upp till mig att välja hur jag handlar. Jag tänker inte be om ursäkt för slavhandeln på Saint-Barthélemy, men har en moralisk plikt att försöka hålla svensk invandrarpolitik human.

    Nationalism/patriotism verkar vara en vilja att stärka sin relation till den kultur, stat eller samhälle som jag ovan skeptiskt shoppar från. Det kan säkert ge individuella och gruppvisa vinster för vissa, men som jag ser det är det lika viktigt att hålla möjligheten till skepticism, modifikation och byte öppen. Konkurrens är nyttigt. En modern nationalism inser detta och försöker göra sin kultur/stat/samhälle så lockande som möjligt.

  • Alltså man kan självklart vara stolt över sitt land och att man är svensk, men man behöver inte ha någonting emot andras kulturer osv. Alla är vi nationalister mer eller mindre, men man kan vara olika starka nationalister. Sverigedemokraterna är starkt nationalistiska och det är förjävligt. Man måste kunna acceptera andra, och kunna bjuda in andras åsikter och tankar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.