Emikratin återbesökt

Myntade för några (jösses – 13 (!)) år sedan här på bloggen begreppet “emikrati” för fenomenet där människor flyttar från ett demokratiskt land till ett annat, som ett slags politiskt val.

Det är ju en speciell sorts demokrati, som inte handlar om att välja representanter i en lagstiftande församling utan snarare att välja vilken lagstiftande församling (och kultursfär) man ska tillhöra.

Jag tycker det är en viktig frihet och ett svenskt pass tillhör det i världen som ger störst valfrihet att välja land. Det ska vi vara tacksamma för.

Samtidigt är det värt att reflektera över hur valen ser ut. Egentligen sker det på flera nivåer. Inom ett land kan jag flytta till den kommun eller region som ligger närmast mig själv (vilket många gör). Jag kan flytta mellan länder (vilket lite färre gör).

Men det finns också en överstatlig flyttbarriär. EU gör det lite lättare att flytta mellan EU-länder men det minskar också den demokratiska skillnaden mellan länderna inom den överstatliga regionen. Brexit har gjort detta tydligt – och jag anar att skillnaden kommer att bli än mer tydlig framöver när Storbritannien profilerar sig extra hårt för att skilja sig från kontinenten.

Den konkurrensen är i grunden god.

En sund emikratisk grundprincip borde vara: gärna stor politisk skillnad mellan regioner, men samtidigt också tydliga och raka och gärna samordnade regler för flytt mellan regioner/länder.

Här ligger det en intressant paradox för den emikratiska väljaren. För att upprepa: gärna stor skillnad (politiskt, kulturellt, ekonomiskt etc.) mellan alternativen, med tydliga gränser mellan regionerna – men samtidigt också en frihet att kunna röra sig från en region till en annan.

Med tanke på hur Covid har påverkat arbetsmarknaden kan man ana ett stort uppsving i distansarbete framöver, vilket ju ökar den emikratiska frihetsgraden. Bo i ett land, arbeta i ett annat? Ett emikratiskt smörgåsbord! Men, bara om lagstiftningen hänger med.

Många spännande skiften att hålla ögonen på framöver.

(Photo by Andrea Piacquadio from Pexels)

Flytta hem atomerna. Släpp lös idéerna?

two men in suit sitting on sofa
Håll avstånd, för bövelen! (foto av https://unsplash.com/photos/jpHw8ndwJ_Q)

Det ska tydligen till en pandemi för att den här bloggen ska komma till liv igen. Det är synnerligen en skiftenas tid, nu när hela världsekonomin är pausad och flera av samhällets mest fundamentala grundantaganden ifrågasätts. Det kräver såklart lite bloggande.

Nicklas Berild Lundblad skriver om asynkrona ekonomier och samtidens värde.

“En av pandemins mer komplexa effekter var att den slog sönder denna gemensamma tid till lokala ögonblick. Världen krympte, säger vi, men den hamnade också ur takt.”

Atomer har blivit betydligt svårare att flytta när gränser stängs och logistikkedjor störs, men idéer är måhända mer flyttbara än någonsin. Det ser vi om inte annat i hur vetenskapen enats jorden runt om att tillsammans arbeta mot viruset snabbare än någonsin.

Det syns också i hur företag som arbetar först och främst med kunskap (“jobbar med data” som man sa förr) inser att det där med distribuerade team faktiskt fungerar helt OK – vilket potentiellt minskar beroendet av närhet till fysiskt kontor.

Samtidigt som mycket produktion nu “flyttas hem” kanske vi ser en omvänd trend vad gäller idéutbyte och kunskapsarbete över nationsgränser.

Det är ju faktiskt något paradoxalt, detta att kunskapsintensiva företag varit de med starkast lokal anknytning (“kontor i centrum”) medans “tyngre” produktions- och logistiskkedjor flyttats till andra sidan jorden.

Ekonomins logik är att gynna det som skapar mest värde och kanske ser vi en “flip” av dessa två nu?

Produktionen – atomerna – flyttar hem men kontoret och dess idéer blir gränslöst och virtuellt.

Den “orättvisa” livsförlängningen


Innan det fanns mobiltelefoner ringde folk från telefonkiosker. Bild från 1973.

“Orättvist” är det farligaste ordet i svenska språket.

Varför? Jo, uppfattningen att alla ska ha det exakt lika bra, annars är det orättvist sätter effektivt stopp för all utveckling.

Tänk ett samtal mellan två personer från, säg 1993:

“Mobiltelefoner är så dyra, bara de rika har råd med dem.”
“Ja, det är orättvist att bara de med pengar ska få lov att kommunicera med varandra var och när som helst.”
“De borde FÖRBJUDAS!”

I år beräknas det säljas 1,82 miljarder mobiltelefoner världen över. Mobiltelefonen har blivit ett viktigt kommunikationsverktyg för de allra fattigaste.

Tur att det där samtalet från 1993 aldrig blev verklighet.

Men liknande argument går nu att läsa på den “liberala” tidningen Dagens Nyheters kultursidor. Hanna Fahl förfasar sig över att sökmotorjätten Google ger sig in i hälsobranschen (Calico) med det uttalade målet att förlänga människors liv.

Hanna vill inte att Google ska hjälpa människor leva längre. Det är orättvist att de första som har råd att köpa Calicos tjänster kommer att kunna (om de lyckas, ska tilläggas) leva ett hälsosamt liv längre än de som inte har råd.

Samtidigt rapporterar WHO att den förväntade medellivslängden globalt nu är 70 år. En fantastisk utveckling, möjliggjord av bl.a. teknisk utveckling som en gång bekostats av “de rika”.

Nej, Hanna Fahl borde snarare bekymra sig över varför det bara är Google som gör denna satsning och inte ännu fler företag med stora resurser.

Hon borde bekymra sig över lagar och regleringar inom sjuk- och hälsovård som sätter stopp för nya, innovativa uppstickare som kan utmana de stora, tröga jättarna.

Problemet är inte att Google med startupföretaget Calico vill “tackle aging and illness”. Problemet är att det inte finns 1000-tals andra startupföretag som gör det.

Bruttonationalmöjligheter igen

Läser ett inlägg av Fredrik Segerfeldt som handlar om hur Sverige idag jämförs med fattig-Sverige på 1800-talet. Nu ignorerar jag den politiska vinkeln och bara fokuserar på den här fakta-biten:

Drygt 150 år av ihållande ekonomisk tillväxt har gjort att svenskar i allmänhet har det 15 gånger bättre än då. Inte dubbelt så bra, inte tre gånger så bra, utan 15 gånger så bra. För att vara extra tydlig: Ja, det är inflationsjusterat. En genomsnittlig svensk kan idag konsumera 15 gånger mer än vad en genomsnittlig svensk kunde i slutet av 1800-talet.

Som jag skrev om i förra posten om BNM, BruttoNationalMöjligheter, nog är det så att våra möjligheter idag är större och fler än vad enkom BNP kan mäta?

En person i mitten av 1800-talet som har de finansiella möjligheter att konsumera 15 gånger mer än genomsnittet vid tidpunkten har ändå betydligt färre möjligheter än en genomsnittlig inkomsttagare idag. Hon saknar moderna kommunikationsmedel, transportmedel och hälsovård, för att nämna några exempel.

Livskvalitet är svårt att mäta. Kanske var hon lyckligare i sitt 1800-tal, men hennes möjlighetsmoln var definitivt mindre. Borde inte det synas i ett mått som mäter framsteg?

Bruttonationalmöjligheter (BNM)?

Detta är mer av en lös tanke än en skiftesspaning men jag har ett tag funderat på om inte bruttonationalprodukten (BNP) börjar bli mer eller mindre meningslöst som mått på välstånd. Andreas Cervenka skriver:

“Siffror från Storbritannien visar att bankernas utlåning 1964 motsvarade 46 procent av landets BNP. 2007 var siffran 497 (!) procent.”

Blir det inte en självblåsande ballong när pengar driver BNP-tillväxten? Vad hade BNP varit om inte lånetillväxten varit så sanslöst hög? Någon som kan förklara sambandet mellan lånetillväxt och BNP får gärna reda ut begreppen.

Samtidigt har vi tveklöst fått det bättre sedan 1964. Möjligheterna är långt större att resa, handla med andra länder, ta till sig kultur, utbilda sig osv. samtidigt som vi lever längre och är friskare.

Det finns en *möjlighetstillväxt* (BNM) som är frikopplad från den ekonomiska tillväxten och snarare driven av den tekniska (och kulturella) utvecklingen än något annat. Svårare att mäta, men definitivt greppbar.

Som sagt, detta är bara en tanke, men det vore intressant att höra läsarnas och övriga skiftesskribenternas reaktioner på tanken.

Uppdaterat: en bra artikel som ställer frågan om hur rik man är 2016 jämfört med världens rikaste person 1916, John D Rockefeller.

Du sköna nya värld – ekonomin efter kraschen

Som Waldemar Ingdahl var inne på i sitt inlägg om nya skiften gick luften lite ur den här bloggen strax efter finanskraschen del 1, 2008/2009.

Nu har detta säkert flera skäl. För mig heter ett av skälen Elsa, snart 2 år gammal. Men ändå. Något hände, inte bara i våra plånböcker utan även i våra framtidsoptimistiska hjärtan (och då syftar jag inte bara på den här bloggens skribenter utan hela samhället). ROT tog över. Rädsla. Osäkerhet. Tvivel.

Samtidigt är det i tider av kris det blir extra viktigt att förstå de skeenden som pågår i samhället. Jag har på Framtidstanken skrivit om disruptionsskuld dvs när nödvändiga förändringar vars tid har kommit skjuts upp av politiska beslut. Precis vad som händer när politikerna nu försöker “krishantera” sig ur den oundvikliga kraschen.

Grytan som nu återigen håller på att koka över innehåller inte bara obetalda räkningar från politiker utan även samhällsförändringar som borde ha skett men inte fått göra det. Billiga krediter har skyddat dinosaurier som borde ha utrotats för länge sedan. Därför kämpar man nu med en arbetslöshet som inte vill släppa. Disruptionsskulden biter sig fast.

Vad står det då på skuldesedeln? Vilka förändringar väntar på att förlösas när grytan nu inom kort kommer att koka över?

Jag tror att en modern, uppdaterad ekonomi i en värld av nästintill fullständig automatisering och globalisering behöver stå på tre ben.

Det första benet är tjänster.

Här får man ofta höra föraktfulla kommentarer om att “vi kan ju inte alla klippa varandras hår”. Betrakta då följande graf som Mattias Östmar hittat i en Almega-rapport:

Detta gäller inte bara i Sverige. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tjänstesektorn passerat jordbrukssektorn som störst arbetsgivare globalt. Behöver jag tillägga att jordbrukssektorn varit störst sedan… ja, alltid. Ett enormt skifte, alltså.

De allra flesta av oss kommer att arbeta i yrken där vi servar andra människor, exempelvis turism. Problemet är att vi har ett skattesystem konstruerat för industrisamhället där folk arbetar i fabriker åt stora arbetsgivare. Hög skatt på arbete för att för privatpersoner som ska köpa tjänster av andra privatpersoner blir skatte-effekterna rent horribla vilket hämmar utvecklingen. (RUT/ROT-avdragen är steg i rätt riktning men varför inte införa ett generellt tjänste-avdrag på samma summa som RUT- och ROT-avdragen?)

Det andra benet är snabbrörliga innovationsföretag, “startups“. Detta är den disruptiva förändringsvågens förtrupper. De kan på kort tid omkullkasta stora, etablerade marknader och skapa enorma värden hos grundare och investerare. Det är startup-världen som bygger självkörande bilar, rymdfarkoster och nya sätt att finansiera sina drömmar.

Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag. Framför allt behövs det fler investerare i tidiga faser, oftast privata så kallade ängelinvesterare. (Denna avsaknad av ekosystem gäller inte bara Sverige utan i allra högsta grad övriga Europa också).

Det tredje benet är vad man skulle kunna kalla “super-brands“. Stora, globala varumärken som genom sitt mind share kan lansera produkter globalt, särskilt tillsammans med optimerade logistik-kedjor som snabbt kan anpassa sig till trender.

De här företagen kommer att utmanas kraftigt av automatiseringen, som när 3D-skrivaren blir konsumentprodukt, och kommer att tvingas välja mellan att gå uppåt (höga marginaler, låga volymer) eller nedåt (låga marginaler, höga volymer) i näringskedjan (så gott som endast Apple har, hittills, lyckats med båda samtidigt – höga volymer och marginaler).

Kanske blir svenska H&M en framtida personlig stilkonsulent (alltså ett tjänsteföretag) snarare än klädestillverkare, för att nämna ett exempel.

Sverige är redan duktigt på stora företag men utmaningen blir att behålla dem i landet samt att skapa nya. En mycket trolig trend är också att storföretaget som stor arbetsgivare också kommer att upphöra till förmån för en “Hollywood-ekonomi” där människor jobbar i avgränsade projekt ungefär som filmbolag som gör filmer.

Så, för att summera ett alldeles för långt blogginlägg, 2000-talets ekonomi efter Kraschen kommer att stå på tre ben:

  • Tjänster, som den stora, breda massan kommer att arbeta med – men även vara köpare av.
  • Snabbrörliga innovationsföretag, startups, som får sitt syre från riskvilligt kapital.
  • Stora varumärken, super-brands, som arbetar i projektform, har stort “mind share” och väl utvecklade logistik-kedjor.

Naturligtvis målat i så breda penseldrag som man kan göra i ett enda blogginlägg om ett så stort och komplext ämne. I kommande inlägg hoppas jag kunna fördjupa mig mer i vad exakt som kommer att vara efterfrågat i en tid av automatisering och överflöd. De gyllene förnödenheterna. Stay tuned.

Från innovationssystem till skalbart risksystem

Det svenska “innovationssystemet” är samlingsnamnet på de skattefinansierade verksamheter vars mål och syfte är att stötta innovatörer då de försöker kommersialisera sina innovationer.

Problemet är att innovation är fel fokus. Faktum är att antalet innovationer i ett land är ett helt ointressant mått som bara kan göra en politiker glad.

Men OK. Låt oss utgå från innovationerna eftersom detta är vad alla talar om. Vad är en innovation? En ny produkt på en ny marknad. Osäkerheten är inbyggd i innovationen, annars är det ingen innovation. Osäkerhet ger risk, för man tar ju en risk när man lanserar något nytt på en ny marknad.

Innovationer kräver sålunda just risk. Det är syret och näringen som möjliggör innovationer som fungerar på en marknad.

Svårare än så är det faktiskt inte.

Det är inte fler innovationer vi ska jaga utan mer risk. Ett samhälle som belönar risk är ett samhälle som vågar (och kan) skapa många nya innovationer.

“Innovationssystemet” försöker åtgärda frånvaron av risk i övriga samhället men detta är vad vi programmerare brukar kalla en “patch” – en dålig lösning på ett komplext problem. Varför? Flera anledningar men den viktigaste är att den skalar inte.

Med andra ord, risken som “innovationssystemet” tar ger inte upphov till mera risk i samhället. Det blir aldrig ett skalbart system som det har blivit så lyckat i främst Silicon Valley (25% av allt riskkapital i världen finns där).

Systemet stoppar in pengar i ett risk-projekt men sedan tar det slut. Vad som borde hända är att risk-projektet växer, säljs av och skapar nya risk-projekt. Detta är vad som händer om man belönar risk, men det gör vi inte i Sverige (eller kan åtminstone göra väldigt mycket bättre).

Så, flytta fokuset från innovationerna till hur man skapar ett skalbart risksystem istället för ett innovationssystem. Då kommer innovationerna (och jobben) på köpet.

Skolraset och objektivitetens död

“Gränsen mellan PR-uppdrag och objektiv journalistik blir otydlig, det suddar ut den skiljelinje mellan journalist- och PR-rollerna som behövs för att ge såväl journalisten som PR-branschen trovärdighet i sina olika roller.”

Så står det att läsa i en debattartikel i tidningen Journalisten. Ja, objektiviteten har länge varit ett ledord för det yrkesskrå som kallar sig journalister.

Det blev ett ledord för journalistiken eftersom man när yrket formades hade en särskild maktposition i kontrollen av ett massmedium. Vem som helst kunde inte starta en tidning eller en radiostation. Idag när alla har sina egna mediaplattformar är det idealet mindre relevant.

Fast det egentliga problemet är när objektivitet blir ett ideal man faktiskt tror att man kan leva upp till.

Det är nämligen omöjligt.

Redan i urvalet av ett ämne eller i en rubriksättning har du gjort ett subjektivt val om vinkling. Orden du väljer är tyngda av värderingar. Personerna du intervjuar har alltid en agenda. Fotona du väljer ut för din text är vinklade att framkalla känslor på ett visst sätt. Allt, allt, allt är vinklat och subjektivt. Särskilt uppenbart blir detta i politiskt känsliga frågor som skatter, vården, skolan, Israel/Palestina-konflikten, invandringen, globaliseringen, genus-frågor och klimatfrågan. Journalistens egen uppfattning lyser snabbt genom trycksvärtan.

Så, låt oss vara ärliga: objektiviteten har aldrig fungerat i praktiken. Även journalister är människor.

När Aftonbladet nu drar igång det spännande projektet Skolraset Skolgranskning lovar man göra det hela med ett nytt, annorlunda ideal: öppenhet.

Gott så! Tyvärr blir det snabbt uppenbart att även här driver man egna agendor i objektivitetens (eller snarare – och värre! – “öppenhetens”) namn. Jocke Jardenberg och Brit Stakston bjuder på exempel.

Det finns istället två andra vägar att välja:

1. Den ärliga vägen. Aftonbladet kunde ha sagt “vi är emot kapitalismen i skolan, vi anser att den ska styras och finansieras av skattemedel”. De hade sedan fritt kunna driva sin linje om att våra unga utnyttjas av skattefifflande riskkapitalister. Det hade sedan varit upp till andra aktörer på mediaspelplanen att bemöta detta och för läsaren att i slutändan själv bilda sig en uppfattning. Det viktiga är att om man har en ståndpunkt (eller får betalt för att skriva om något) ska man stå rakryggat för den.

2. Den öppna vägen. Att säga “OK, skolan har försämrats, vi tror det beror på något av följande: 1) friskolorna 2) kommunaliseringen 3) svenska ungdomar har blivit lata 4) invandringen 5) fluor i dricksvattnet 6) svenska skolan har inte blivit sämre det är omvärlden som blivit bättre 7) det har gått inflation i lärarutbildningar och kvaliteten har sänkts. Vi kommer nu att granska alla dessa hypoteser ur alla möjliga vinklar. Vi kommer att behöva er hjälp med detta.”

Då hade man närmat sig den mer vetenskapliga processen med hypoteser som testas. Denna är så nära objektivt man kan komma men KRÄVER öppenhet. Alla fakta måste upp på bordet – och detta inkluderar journalistens eget arbete, sådant som varför valde man en viss bild för att illustrera en poäng, vilka andra bilder fanns det, vad ville man förmedla?

Ja, när jag skriver “alla fakta” så menar jag verkligen “alla fakta”. (Källskyddet som möjligt enda undantag.)

Precis som i en vetenskaplig process ska läsaren aldrig kunna tvivla på detta.

(Detta är egentligen inget konstigt. Hade det funnits möjlighet för en journalist på 1800-talet att rent tekniskt lösa det här hade vi haft en helt annan journalistik idag. Tekniken är, som alltid, det som sätter – och utvidgar – begränsningarna.)

Istället väljer man, som nämnts:

3. Den “objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.

OK, lite hårddraget och lite taskigt, men det är för att jag är besviken på att vad som skulle kunna bli början på ett skifte i svensk media än så länge visat sig vara samma vara som vi alltid blivit matade med.

Och, ärligt talat, den varan smakar rätt blaskigt. Det är dags att begrava “objektiviteten” som ideal på samma ställe som papperstidningen ligger (komposten?). Nu hoppas jag att Emanuel Karlsten och resten av gänget vänder kritiken de fått till något positivt och en gång för alla blåser bort dimridån “objektiv granskning” ur svensk journalistik och ersätter den med öppenheten.

Den dimridån är faktiskt, år 2011, helt onödig.

Du sköna, nya cyberpunk-värld?

Estland bygger cyberförsvar, Iranska kärnkraftrverk blir hackade med virus, globala företag med omsättning som mindre nationers BNP, en allmänt försvagad nationalstat med Big Brother-komplex, nöjesresor till rymden, krigföring med robotar, ett globalt sammankopplat informationsnätverk, augmented reality – också nu, den sista pusselbiten: mega-städerna med 50-talet miljoner invånare.

Nog låter det väldigt mycket som något hämtat från en cyberpunkroman från 80-talet?

Skulle nästan kunna hävda att av alla framtidsskildringar inom science fiction är det denna som ligger närmast hur det verkligen blev. Vad är det egentligen som saknas för att vi ska kunna säga att vi lever i en “riktig” cyberpunk-värld?

Uppdaterat: kinesiska myndigheter dementerar nyheten om 42-miljonersstaden. Nåja. Peking med sina 20 miljoner invånare eller Shanghai med sina 4000 skyskrapor är ju inga småstäder direkt.
Dessutom var det ett tag sedan vi passerade gränsen då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Mega-städernas tid är redan här.

Din själ på nätet

The Karma Machine + Easy Photoshop Tattoo Tutorial!photo © 2009 Rama V | more info (via: Wylio)
Själen i maskinen.

Anna ställer frågan om hur informationen på nätet presenteras för dig. En närliggande fråga är hur information om dig presenteras på nätet.

Anna tar upp ett exempel med profilbilden på Facebook som plötsligt dyker upp på Sydsvenskans hemsida därför att du klickat Gilla på någon artikel. Din nuna blir del av någon annans nyhetssida och flyter liksom samman med TT-telegrammen och krönikorna. Var det önskvärt när du tryckte “Like”?

En bekant hade under veckan problem med en webbtjänst som utan hans vetskap (p.g.a. av något val han hade gjort ovetandes om dess konsekvenser) hade skickat ut ett email till alla hans kontakter. Han var tvungen att be om ursäkt för vad maskinen hade gjort i hans namn.

En av våra mest flitiga kommentatorer på bloggen: Dr Anders Sandberg har en blogg med undertiteln:

“Another lobe of Anders Sandberg’s distributed brain”

En annan Sandberg, Peter på bloggen Disruptive sa en gång klokt att “bloggande är som att sätta URL:ar på dina tankar” (URL = internetadress.)

Så vad har vi då: vårt medvetande och våra åsikter utsmetade över nätet som resterna av en nysning. Hur mycket av oss själva lyser genom? Hur många fragment av dig krävs det för att din själ ska framträda? Opt-in, soul-out.