Ultraljud: lycka eller dödsdom? När ny teknik krockar med gammal kultur.

Den 8:e mars i år var en speciell dag för mig. Inte för att det var den internationella kvinnodagen utan för att det var första gången jag fick se en bild av mitt ännu ofödda barn (vårt första) på ultraljudsmottagningen i Solna.

Alla föräldrar för

står känslan av att för första gången se denna varelse som tidigare bara varit en idé, en dröm, plötsligt ha en kropp, armar och ben. Det känns overkligt – och fantastiskt.

Samtidigt fick vi veta (efter att ha frågat) könet på barnet. Samma fråga ställs i ultraljudsmottagningar världen över – men det är inte alltid beskedet mottags med lycka, vilket en skrämmande artikel The Economist gör oss påmind om. Titeln på artikeln “Gendercide” – könsmassmord.

Kostnaden för ett ultraljud är så lågt som $12, det har blivit en utbredd teknologi som t.o.m. den fattigaste kan betala för. Resultatet är förödande – för de av fel kön. 1990 beräknades det att antalet flickebarn som “försvunnit” p.g.a. ultraljudets information är över 100 miljoner. Idag är siffran förmodligen långt högre. Det har lett fram till befolkningar med osedvanligt hög andel pojkar – något som med största sannolikhet kommer att leda till konflikter och svårigheter när pojkar från 90-talet blir män.

Den här bloggen handlar om skiften – förändringar i samhället oftast drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. För det mesta innebär dessa nya möjligheter något positivt. Ibland inte. Detta får vara veckans skifte – en öppen fråga till läsare och medkrönikörer: ultraljudet är bara början på vad vi kan veta – och ändra – på våra ofödda barn. Är vi redo för den makten? Vad kommer vi i så fall att välja bort? Vilka andra exempel på “anti-skiften” finns det?

Att mäta möjligheter då livet blir gratis

Alexander Funcke frågar efter måttstockar: BNP, lycka, arbetslöshet eller frihet – vad mäter hur lyckat ett samhälle är.

Frågan får mig att tänka på ett intressan

t skifte som kan ligga så lite som ett decennium eller två bort.

Det handlar om skiftet då kostnaden för våra grundläggande behov hamnat så nära noll att det blivit i princip gratis att leva.

Är detta verkligen möjligt, frågar du, som suckar över högen av räkningar nu mot slutet av månaden? Jo, visst är det så att vi är väldigt duktiga på att förbruka månadslönen, men det intressanta är vad vi väljer att spendera pengarna på. T.ex. lade ett normalt hushåll närmre hälften av sin inkomst på mat i början av seklet. 1999 var siffran 15% – och en tredjedel av detta var mat man åt utanför hemmet.

Idag lägger vi ca en tredjedel av inkomsten på boende, den största hushållsutgiften (förrutom skatterna såklart – de är överlägset den största utgiften för en arbetare). Våra bostäder är dyra därför att vi väljer att bo där andra människor bor – i eller nära staden. Man skulle kunna välja att köpa en 224m2 stor villa i Grängesberg för 595’000 men letar istället en hälften så stor villa för tio gånger priset i Saltsjö-Boo.

Tänk nu en framtid då två saker har skett:

1. Kostnaden för att producera god och näringsriktig mat har sjunkit drastiskt och är nära noll, t.ex. via s.k. In Vitro-kött eller hypereffektivt egen-odlat. Istället för 15% av inkomsten kanske mat står för 1-2%.

2. Kommunikationstekniken har utvecklats så pass mycket att man kan fjärr-arbeta eller fjärr-umgås med vänner på ett så pass bra sätt att det nästan kan ersätta det fysiska mötet (åtminstone större delen av tiden).

När detta har skett kan man välja att bo utanför städerna och ändå behålla livskvalitet och valmöjligheter. Man kan leva ett mycket bra liv till bråkdelen av vad det kostar idag. Självklart är det mycket man inte kan unna sig men är detta verkligen saker vi behöver för att bli lyckliga? Minimalismen är åter på modet efter decennier av konsumtionshysteri. Vi väljer upplevelser, närhet, vänner, familj istället för prylar, föremål och statussymboler. Denna trend kommer att växa sig starkare och tar sig även uttryck i s.k. lifestyle design med frontfigurer som Tim Ferriss och Scott Young.

Så, åter till ursprungsfrågan – hur mäter man? Jag tror det bästa måttet helt enkelt är antalet möjligheter varje individ kan välja mellan. I grunden en fråga om frihet men också möjligheter sprungna ur teknikens utveckling. Som t.ex. möjligheten att välja att bo nära naturen, långt från staden – men ändå behålla så gott som alla stadens fördelar. Sådana val är enbart möjliga med teknikens hjälp.

Hur man praktiskt ska gå till väga för att mäta individers möjlighetsmoln överlämnar jag dock åt någon annan att svara på. Kanske en klok läsare?

Brevvän, farväl

Den här posten är ett senkommet svar på Joakims skifte om informationssamhället utelista.

När jag växte upp på 80-talet slog hemdatorn genom. Det började med Commodore 64 och övergick sedan till den för sin tid oerhört avancerade Amigan. Det här var datorer som fick mig att börja programmera, något som sedan växte från en hobby till ett yrke. Större delen av tiden framför datorskärmen gick dock åt till att spela spel.

Dataspel var tämligen dyra och internet låg fortfarande ett par år in i framtiden så några piratbukter fanns inte i sikte, även om det viskades på skolgården om BBS:er överfulla med spel och program. Istället ägnade jag mig en period åt något som gick under benämningen swappning (från engelskans swap, “byta”).

Vi skickade helt enkelt program till varandra via posten, på disketter. Snigelpostsbredband.

Kontakt med varandra fick vi på tidningen Datormagazins annonssidor. För det mesta handlade breven enbart om disketternas innehåll men jag vill minnas att några personer fick jag extra kontakt med och vi började utbyta även musikkassetter (inser hur gammal jag låter) med varandra. Breven handlade inte bara om bytets innehåll utan även om vad som hände i våra liv. Kan inte minnas att jag någonsin träffade någon av de här brevvännerna men det vi ägnade oss åt var fortsättningen på en tradition som pågått nästan lika länge som skriftkonsten funnits.

Såväl Einstein som Newton var flitiga brevskrivare. Faktum är att det är på detta vis större delen av den vetenskapliga och filosofiska debatten pågått de senaste århundraden. Einstein, Newton och deras kollegor bland forskare, författare, filosofer osv måste ha lagt en ansenlig del av sin tid på brevskrivande till varandra.

Eftersom tempot av logistiska skäl var långsamt tog man god tid på sig att skriva breven. Det blev som långa dialoger med månader mellan varje inlägg. Man kan ta många andetag mellan två brev som fraktats med häst och vagn över Europa. Många tankar blir tänkta, utdragna på ett sätt jag tror vi saknar idag.

Jag kan se bloggandet som den naturliga fortsättningen på brevskrivandet som dialog. På bloggen får man utrymme och tid att måla brett. Dessutom med fördelen att det är öppet och vem som helst kan vara med. Men, i gamla brev finns en kärlek till det skrivna ordet jag kan sakna i cyberrymden. Brevskrivandet skapar genom sin långsamhet en respekt för ordens tyngd.

Glimtar som hastigast på min inbox i Google Mail. 1567 olästa mail – och det enbart i en av inkorgarna. Dags att rensa. Dags att andas.

Dags att tänka långsamma tankar.

Den nya nya ekonomin

Ett försenat svar på Joakims julskifte.

När nu 00-talet summeras ser man tillbaka på ett tämligen dystert årtionde. “T

he lost decade” är en vanlig sammanfattning.

Men detta gäller bara de industrialiserade länderna som var rika redan på slutet av 1900-talet. För större delen av världen har det varit ett fantastiskt bra årtionde. Kina, Indien och Brasilien är tre giganter som tagit stora steg upp ur fattigdomens svarta hål de senaste tio åren.

Denna bild över de 25 största företagen i världen 1999 jämfört med 2009 sammanfattar årtiondet på många sätt. Brasilien och Kina har företag på listan idag men inte för tio år sedan. (Dessutom har de 25 största företagen blivit mindre än vad de var för 10 år sedan.)

Nu famlar experterna efter svaren på vad vi som byggt vår rikedom på den döende industrialismen ska ägna oss åt i framtiden. Var finns jobben? Hur ska vi undvika att 10-talet blir ytterligare ett “lost decade”?

För att svara på detta säger jag som aktie-experterna: “let the trend be your friend”.

Det finns nämligen några väldigt tydliga och stora trender som kommer att förstärkas det kommande årtiondet. Dessa trender går inte att stoppa eller förhindra. Man måste anamma dem, ta dem till sig – bli vän med dem.

Dessa trender för med sig skiften som ändrar förutsättningar man tidigare tog för givna. Det är disruptiva skiften och är det en sak jag är säker på om de kommande 10 åren så är det att vi kommer att få se ett antal sådana skiften.

Det är precis denna typ av skiften denna blogg ska handla om. Kanske har vi inte alltid lyckats, kanske spretar vi på lite för många håll, kanske gör vi lite för oregelbundna inlägg – men ambitionen är i alla fall klar: vi vill förstå de förändringar samhället kommer att genomgå, innan de sker.

Dessa skiften är för stora och för många för att nämnas i ett enda blogginlägg, men några viktiga trender är:

Globaliseringen. Kritikerna ser det som en förlängning av imperialismen men globaliseringen handlar om att bryta ned barriärer mellan människor. Kulturella, geografiska och juridiska sådana. Detta ger upphov till konflikter då kulturer och åsikter möts på nya spelplaner men i det långa loppet är det positivt för oss alla att vi kommer närmre varandra. Trenden förstärks, nationalstater och andra gamla strukturer hotas.

Urbaniseringen. De upprörda känslorna runt vargslakten är ett symptom på klyftan mellan stad och landsbygd men trenden är tydlig: framtiden tillhör staden. Någon gång 2006-2007 passerades gränsen då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer och FN fastslog att “the Urban Millenium” hade påbörjats.

Automatiseringen. Allt som går att automatisera kommer att automatiseras. Låt den tanken smälta in. Ta den till dig. Bli vän med den. Då har du inget att frukta från 2010-talets jobbmarknad.

Individualiseringen. Handlar om vad som händer med vårt inre när vi blir allt rikare och friskare. Vi söker andra ting än enbart materiell rikedom. Konsekvens: massproduktionens död (den har ju blivit automatiserad – och gratis) och hantverkets återuppståndelse.

Industrialismens död. Detta är en nedåtgående trend till skillnad från de andra men den förtjänar att nämnas. Tiden då människor gick till fabriker för att montera ihop massproducerade föremål är slut. Tiden då rikedomar skapades genom att äga sådana fabriker är slut. Ju fortare denna insikt smälter in i den svenska samhällsdebatten desto bättre är det. Nya jobb kommer från tjänster, upplevelser, konst, hantverk. Every business is show business. Skattesystem och samhälle måste ställas om och anpassas till detta.

Bara några exempel på trender som pågått under lång tid och bara förstärkts de senaste 10 åren. De kommande 10 kommer de att leda till ännu fler disruptiva skiften. Häng med.

Fyra ytor i svensk politik

…varav en (tyvärr) är tom.

Det är för

visso enbart en modell men nog känns det som att den prickar rätt.

Notervärt, förrutom att det saknas libertarianska alternativ, är:

– Att (s) och (m) ligger närmre varandra än båda vill erkänna. Ska man utgå från denna modell och opinionsundersökningarna så vore det mest logiska alternativet en (s)+(m)-regering.

– Att avståndet mellan de rödgröna är större än avståndet mellan de blåa.

– Att (mp)s popularitet kanske beror mer på frihetstörstande blåa än vattenmeloner från (v) och (s).

Jag undrar om Piratpartiet ska kunna fylla den nedersta rutan till höger. Vad tror ni?

Genetik. Robotik. Cybernetik.

Joakim Lundblad letar IT-visioner och -visionärer och kanske är det ett tecken i sig att de inte gör så mycket väsen av sig. IT är inte längre något nytt och spännande

utan i allra högsta grad del av vår vardag. Visionerna har övergått i hårdföra ideologiska debatter när teknik, samhälle och lagbok kolliderar. Någon Bredbands-Jesus är det ingen som vill lyssna på i dessa dagar. Folk är alldeles för upptagna med att stämma, bygga, stifta och kandidera.

Så här någon vecka innan års- och decennie-skiftet kan det dock vara mödan värt att blicka framåt. Följande avkommor av IT-eran kan vara värt att hålla ögonen på under kommande decennium.

  • Genetiken. Våra gener är information och med allt snabbare datorer kommer allt fler av genernas gåtor få sitt svar. 2010-talets stora politiska fråga kanske kommer att bli vad vi gör med de svaren.
  • Robotiken. Dagens konsumentrobotar är som 70-talets PC-datorer: klumpiga hemmabyggen eller alldeles för begränsade. Under 2010-talet kommer roboten göra samma resa som datorn gjorde på 80-talet: från fabriken in i hemmet. Exakt i vilken form återstår dock att se. Några 3CPO:s tror jag inte på men intelligentare, mer sammankopplade och betydligt smidigare versioner av dessa kommer garanterat. (Å förresten, det låter som science fiction idag men mot slutet av 2010-talet kommer frågan om robotars rättigheter att lyftas.)
  • Cybernetiken. Här syftar jag inte på en fysisk sammansmältning av människa och maskin utan en mental sådan. Det finns olika definitioner på vad en cyborg egentligen är. “A cyborg has unremovable implants in the body” är en. “A cyborg is a person whose brain has adapted to using artificial intelligent tools as an extension of itself” är en annan. Under 2010-talet kommer vårt beroende av tekniska hjälpmedel att accelerera. Google Goggles är en försmak av vad som komma skall. Vi använder mobiltelefonen som en förlängning av alla våra sinnen och vårt minne. Mobiltelefonen och du är samma entitet. Under 2010-talet blir vi alla cyborgs fullt ut. Detta i sin tur leder till ökade krav på regleringar av de företag som erbjuder oss vektygen för att uppnå detta.

Genetik. Robotik. Cybernetik. Det får bli mina bidrag till IT-visionen om 2010-talet. Vad är ditt?

Den sociala sorgen

Sofia “Mymlan” Mirjamsdotter skriver bra om en tragisk händelse som sände chockvågor genom Twitter-Sverige häromveckan. Sofia skriver:

“Att

dela sin sorg med andra gör den inte värre. Det gör den lättare att ta sig igenom. Jag tycker mig se att framförallt unga människor som är uppvuxna med internet har nytt och annorlunda sätt att hantera dödsbud, de kastar sig in i den kollektiva sorgen utan att tveka som vi vuxna ofta gör”

Ett mycket bra exempel på hur ny teknik faktiskt ändrar samhället, vår kultur och oss själva. De som, likt Sveriges Radio, tror att sociala medier bara är skvaller och brus har inte förstått de fundamentala förändringar som sker.

Sverige behöver mer nationalism – inte mindre

Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?

Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.

Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.

Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.

Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. “osvenskt” som något positivt.

Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:

…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.

Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?

Just det.

Den löses upp.

Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.

Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?

Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?

Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.

Prova gärna själv att slutföra denna mening: “Jag är stolt över att vara svensk därför att…”

Det är svårt, eller hur?

Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.

Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.

Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.

Uppdaterat: är tvättstugan manifestationen av svenskarnas folksjäl?

Begrav IT-politiken

Joakims egen Visbyagenda blir veckans skifte med frågan: hur ser framtidens europeiska IT-politik?

Andra skiftesskribenter har redan gett riktigt bra svar så jag vill bara tillägga: är det inte dags att sluta tala om “IT-politik” över huvud taget?

Det handlar ju faktiskt om grundläggande rättigheter och friheter: friheten att uttrycka sig om vad man vill, skydd från intrång i ditt privatliv, t.o.m. äganderätt och upphovsrätt faller in under etiketten “IT-politik”.

Det är en etikett som måste bort. Så länge vi fortsätter använda den riskerar dessa frågor hamna på enbart Åsa Torstenssons (som en infrastrukturfråga som om det enbart gällde bredband für alle) bord istället för i centrum av den politiska debatten där de hör hemma.

Nej, gör om, gör rätt. Begrav IT-politiken och fråga istället: vad innebär det att vara människa, individ, medborgare, samhällsmedlem under 2000-talet? Vilka grundläggade fri- och rättigheter ska finnas?

Internet och IT (vem tusan använder förresten den förkortningen nu för tiden?) är inte udda små sidoföreteelser i samhället. De utgör till allt högre grad själva ryggmärgen i vår gemenskap.

Så begrav IT-politiken och återupptäck istället den ideologiska debatten om våra grundläggade fri- och rättigheter – som människor, inte som internetanvändare.

När framtiden blir böjd istället för rak

När jag gick i skolan som barn hängde det en tavla längs med ena väggen i skolsalen. Den hette något i stil med “en sekund i tolv” och var menad att visa hur kort tid människan existerat jämfört med planeten jorden, solsystemet och resten av universum. Om universums ålder var en dag hade mänskligheten bara existerat en sekund innan tolv-slaget, d.v.s. nuet.

Det intressanta med den här tavlan är dock att man kan zooma in i den. Om man t.ex. betraktar enbart mänsklighetens existens och ritar in saker som befolkningstillväxt, kulturell rikedom, vetenskaplig utveckling, hälsa och allt annat som gör livet värt att leva så hamnar tyngdpunkten på de senaste 250 åren. Zoomar man sedan in på dessa så hamnar tyngdpunkten på de senaste 20-30 åren (fast nu börjar det bli svårt att avgöra exakt vad man ska mäta).

Man kan fortsätta att zooma in. 1979 beviljades 108’000 patent i USA. 2008 var siffran 485’000. Den information som produceras i världen växer med 30% per år. Varje minut laddas det upp 20 timmars film till Youtube. Om vi talar om ren teknisk prestanda på våra datorer och nätverk finns det massor av exempel på accelerationen.

Drivande bakom denna utveckling är två megatrender: automatiseringen (som driver ned kostnaden till noll och prestandan uppåt) och globaliseringen (som gör att allt fler människor kan ta del av och bidra till utvecklingen).

Om denna utveckling fortsätter kommer vi att nå en tidpunkt då utvecklingen går så snabbt att det blir omöjligt att förutse vad som kommer att ske därefter. Det skulle exempelvis kunna ske om man lyckas bygga en robot som är så pass intelligent att den kan bygga en något bättre version av sig själv. Denna version kan i sin tur bygga en ännu bättre etc.. Det skulle sålunda kunna ske en slags explosion i utvecklingshastighet. Denna händelse går under namnet singulariteten.

Under helgen pågick en konferens i New York vid namn Singularity Summit. Om du, till skillnad från Sveriges Radio Ekot, tyckte att det var en glad nyhet att forskare nu räknar med att hälften av dagens svenska barn kommer att leva i mer än 100 år, men samtidigt ställer frågan: varför nöja sig med det? Varför inte 120 år, eller 150 eller 500? Ja, då är detta en konferens för dig.

Troed Sångberg, futurist på Sony Ericsson var där och jag bad om en rapport. Han skriver:

Efter två dagars nonstop informationsbombardemang om framtiden är en reflektion att den ser så olika ut och ligger så olika i tiden beroende på vem som presenterar och hur de ser på konceptet singularitet. Itamar Arel, som hade en mycket intressant presentation om massivt parallella datorsystem byggda på VLSI-komponenter ansåg t.ex att de 90% av publiken som inte trodde att vi skulle uppnå mänsklig nivå på AI inom tio år helt enkelt hade fel. Han fick stöd av Ben Goertzel som jobbar med kognitiva distribuerade mjukvarusystem i öppen källkod, men i övrigt ansågs ett årtionde vara väldigt optimistiskt. Paypal-medgrundaren Peter Thiel ville se en återgång till de stora tekniska (statliga?) satsningarna från 50/60-talet för att uppnå snabbare teknisk utveckling, andra som Gary Wolf (Wired) och Michael Nielsen menade att crowdsourcing är det nya steg som krävs inom vetenskap för att vi ska öka takten.

När det gällde publiken, och till viss del även talarna, blev jag förvånad över hur spridda de var i sina egna åsikter. Jag träffade personer på konferensen som jobbade inom så skilda områden som TV-produktion och affärsmodellsutveckling – och sådana som jobbade inom försäkring inom kryogenik. De senare tillhörde den typen jag själv trodde skulle vara överrepresenterade på konferensen, men tvärtom visade det sig att de var både ganska få – iaf de som hördes/twittrade – och att de som väl var där var något besvikna över konferensens innehåll. Jag twittrade tidigt på andra dagen om att “Singularity goes mainstream” och jag misstänker att det var det som ligger lite till grund för den här rapporten 🙂

Anders Sandberg, vår kände svenske transhumanist och en av talarna på konferensen på ämnet hjärnemulering, uttryckte det som att Singularity Summit ’09 både innehöll celebriteter och att det inte på något sätt ansågs töntaktigt eller pinsamt att prata om singulariteten som begrepp. Som exempel nämndes filosofen David Chalmers som helt enkelt anser det vara ett relevant ämne att ta upp. Ang. celebriteter hörde jag ifrån en av deltagarna att hon ansåg det tråkigt att en person som Ray Kurtzweil var så otillgänglig eftersom kön med människor som ville ha ett foto på dem, deras barn och Ray var så lång under pauserna …

Förutom en liten klick personer som aktivt motsatte sig uploading via resonemanget att en kopia aldrig kan vara “jag”, eller att hjärnemulering aldrig kan producera en “själ”, var överraskande nog publiken väldigt resistent mot s.k “framtidsshock” (se länk). I den normala uppräkningen skulle man möjligen kunna tänka sig att det vore en framgång för en konferens som blivit mainstream ifall deltagarna låg på SL1 – men det var många instämmande applåder och frågor från publiken inom så vitt skilda områden som nanoteknologi, intelligensaugmentering, övermänsklig AI och medicinsk immortalitet – det sista som både Aubrey de Grey och Gregory Benford belyste väldigt väl. Den senare upplyste om att de, Genescient, kommer att ha produkter på marknaden redan nästa år med faktisk anti-åldringseffekt baserade på forskning på Methuselah-flugor. Iaf ansåg han att de hade haft effekt på honom själv under det halvår han tagit dem – med varning för anekdotisk bevisföring 😉 De tittade även på möjligheten att erbjuda dem till en större mängd människor i en typ av crowdsourcing för att bättre kunna evaluera upplevda effekter – “participatory science”. De här teknologierna brukar anses ligga inom SL2 eller t.o.m SL3, och frågan är om inte den tio år gamla listan över framtidschock kan behöva en uppdatering.

Den bästa presentationen på konferensen, även om en del av orsaken till att jag tycker det är att jag inte tidigare var inläst på hans forskning, var Jürgen Schmidhubers presentation på ämnet kompressionsderivata som mått på kreativitet, innovation och skönhet. Att hjärnan upplever saker som tar få bitar att lagra jämfört med tidigare känd data som positivt var väldigt tankeväckande, och Jürgen utnyttjade det gyllene snittet, fibonaccirelationer och fraktalgeometri genomgående i presentationen för att få fram sin poäng. Den var helt enkelt väldigt vacker.

Som avslut tar jag med mig insikten att stora tänkare som Stephen Wolfram, Ben Goertzel, Michael Nielsen och Robin Hanson alla mer eller mindre sa att framtidens vetenskap och innovation bygger på öppenhet och kollaborativt arbete. “Öppen källkod som modell”, helt enkelt. Det sker så mycket kreativt arbete inom oss alla som vi inte har råd att förbise – eller för att använda Wolframs ord: “Innovation is free when mining the computational universe”.

Stort tack till Troed för den utförliga rapporten!

Ja, onekligen är singulariteten i ropet. Ett par filmer är under produktion. Men går det att hävda att singulariteten blivit mainstream? Mer intressant: hur skulle samhällsdebatten förändras om filosofin skulle bli mer spridd? För nog är det en filosofi (somliga kallar det lite föraktfullt för en religion). Det som skiljer en singularitan från andra är att hon betraktar utvecklingen som exponentiell istället för linjär. Forskarna som tror att våra nuvarande barn ska bli 100 år tänker linjärt. De utgår från den rådande trenden och drar en rak linje in i framtiden. En singularitan tänker istället: vilka tekniska genombrott kommer att ske under dessa 100 år som gör det möjligt att leva ännu längre? Vad händer om trendlinjen skjuter rakt uppåt istället för att vara rak?

Veckans skifte blir en öppen fråga och uppmaning till de andra skiftesskribenterna: hitta något i samhällsdebatten som utgår från en linjär utveckling och applicera exponentiellt tänkande på frågeställningen. Vad händer? Vilka nya frågor öppnar sig?

Blir det över huvud taget möjligt att planera för framtiden eller måste vi istället se till att göra det bästa av nuet?