Johannas svar på Annas post talar om den relativa omöjligheten att opt:a ur system, så som Facebook. Den relativa omöjligheten är sann, men den potentiella möjligheten är nog för att reglera de värsta avarter av policies aktörer kan anta.

Facebook har i många meningar ett naturligt monopol på sociala nätverk (se te x, Metcalfes lag).
De fick den kritiska massan och vann race:et. Lika mäktiga som de kan tyckas vara idag, lika bräcklig är deras position då den bara är avhängig ett koordinerat skifte till en konkurrent.
Monopolteori talar om potentiella konkurrenters effekt på monopolistens sätt att möta marknaden. En monopolist kommer alltid ha ett större premium än om han hade konkurrens, men dominans i marknader med naturligt monopol kan också leda till lägre kostnader och således slutligen ett lägre pris till konsumenten och högre marginaler för monopolisten.

Facebook är kanske ett exempel på ett sunt monopol i denna mening (se t ex, Reeds lag). Ju större de är, ju mer koncentrerar de innehåll och investeringar i just den produkt jag använder.
Ett monopol blir dock nästan alltid osunt då ofta levererar en specifik produkt som omöjliggör introducerandet av liknande men andra produkter. Så som ett Facebook med ”sundare” integritets ”ideal”. Men! En galen policy och ett fullgott alternativ med sundare ”ideal” och Facebook är gårdag.
Galna policies i sig gör väldigt lite väsen av sig, men kombinera det med en konkurrent eller någon som blankar facebook-innehav för att sedan lobba världens medier på krigsstigen mot den där skitstöveln vi alla sett i Social Network.

Fullgoda alternativ med sundare ideal kan vara påväg med projekt som Diaspora, och även om det inte blir DET nya sociala nätverkET, är det vårt vapen för att göra credible threat mot våran hat-älskade monopolist Facebook.

Idag var jag ute och promenerade på lunchen. Jag är för tillfället i Columbia, South Carolina, och passerade här en ”Gentleman’s store”. Såg en riktigt snygg slips i fönstret och vände tillbaka och gick in. Affären visade sig vara delvis en second hand butik och fylld med kavajer, slipsar, flugor, bälten och hängslen.

För de flesta i Sverige är detta kläder som man bär på bröllop, vid viktiga möten eller kanske rent av enbart under pistolhot. I detta sammanhang är undertecknad inte en del av ”de flesta”. South Carolina är i detta avseende likt Sverige, med vissa dress code-undantag. Nå i varje fall, in kliver jag i denna lokal och bemöts av en rasistisk herre född på 30-talet, som inte gör en hemlighet av att hatar ”muslimen” Obama, Demokraterna och fransmän. En krigsveteran som varit i så väl Pearl Harbour som Guam.
En man med massor av minnen, som delar med sig av de Sverige-relaterade med Ingmar Johansson, Lena Ekman, Ingrid Bergman och hans danska vän från 40-talet. Kläderna är, så väl som den fascinerande ägaren, tidsdokument; delvis uppenbara objekt för förakt, men också delvis för vördnad.

I denna amerikanska stat har man helt gjort avkall på klassisk stil, till förmån för det praktiska: shorts, t-shirt och flip-flops är gemene mans uniform. Det som en gång i tiden var att ta ett avsteg från en norm, ett rebeliskt tilltag, för praktiska eller rebell-status-anledningar är idag den nya normen. Affärsägaren må med sina rasistiska utsagor dessvärre vara ganska representativ för den åldrade Södern, men hans butik är en anomali — en rebellutpost.

Martin beklagar sig över den långsamma anammandet av ny teknik i klädindustrin. Jag delar inte frustrationen. Mina kläder har relativt enkla uppgifter att fylla: Att skyla min rosa hud, att värma mig och att vara snygga.
De första två funktionerna fylls egentligen av i princip vilka trasor som helst och kvalitetsskillnaderna här är mycket små — även om skillnader finns och förbättringar så klart är välkomna. Anledningen att någon köper något dyrare än just ”vilka trasor som helst” torde således vara en effekt av den tredje kvaliteten: ”Snyggheten”, som rymmer estetik, men kanske än viktigare identitet och grupptillhörighet.

Vissa typer av kläder är exkluderande, precis som Martin beskriver, men även om ett par randsydda brittiska skor må vara dyra ännu, finns det det liknande från Kina som kostar mindre än ett par sneakers. Linnekostymen må vara opraktisk, men den är inte nödvändigt dyrare än en t-shirts och ett par skjorts. Även om kläderna inte har besudlats med teknologiska framsteg har kostnader för väveri och sömnad blivit mycket billigare — och inte enkom genom globaliseringens förtjänst.
Vi är inte utan exkluderande elementet i mode-världen, men nog är vi är ganska nära ett naturligt experiment, där detta element så när på avskaffats. Och slutsatsen av detta experiment? Kanske: Historia, stigberoende och grupptillhörighet är långt viktigare än exkluderande element för att avgöra vad som är drivande för identitet och estetik.

Nå, nå, en seersucker kostym, en skjorta, en fluga, två slipsar, tre par hängslen rikare lämnade jag affären. Och jag har därmed köpt på mig än mer av vad jag ser som en rebellisk identitet och grupptillhörighet.

Det är i mycket genom denna logik som Microsoft Office under lång tid var oersättligt för massan. Inte blev vi av med inlåsningsproblematiken i och med ”molnet” — om något så har problematiken tilltagit.

Idag finns det det dock en helt annan förståelse för problemet, ty många organisationer har redan bränt sig. En i många sammanhang nödvändig selling points idag är öppna standrader, kompabilitet och allmänt värn mot kostsam inlåsning.

Ägnar man informationens likvida väsen en tanke tycks det ”naturliga monopolet” egentligen högst onaturligt (tänk: spindlande web-robotar, etc.).

Nästan varje skifte följs av ett ”anti-skifte” — ett missbrukande eller i varje fall ofördelaktigt beteende i någon omfattning som möjliggjorts av den nya tekniken eller förhållningssättet.

I fallet med ultraljud pekar Erik på hur flickfoster väljs bort och hur könsfördelningen riskerar att bygga motsättningar. Martin skriver om överutbudet. Om hur man drunknar i mängden val och avstår från att välja. Andra självklarheter som bör kunna sorteras in under kategorin anti-skiften är alla otaliga exempel på kreativ förstörelse, integritetens lidande nu när information är lättflytande. Och så vidare. Och så vidare.

Det finns dock en uppsida även i de fallen då anti-skiftets kostnader tycks överstiga skiftets fördelar. Låt mig presentera: Syn-skiftet.

Med historiematerialistisk säkerhet kan jag likt Karl Marx ta hjälp dialektiken föreslagen av historien och predicera en syntes av skiftet och anti-skiftet — syn-skiftet — inte sällan en gyllene medelväg.
Tänk: När konsekvenserna av anti-skiftet, som slår mot flickfostren löper linan ut är det svårt att spå annat än tragedi, men likväl kommer sannolikt en låg tillgång på kvinnor leda till en högre efterfrågan. (Kanske blir även andelen homosexuella män högre?) Kulturella spårberoenden till trots; i konflikt med tillgång och efterfrågans-ekvationer där värdet är någorlunda absolut är det sällan kulturen vinner. Urvalet mellan pojke/flicka förskjuts således åter tillbaka — syntesen; syn-skiftet är uppnått.

AI:n som lär sig din musiksmak (eller som genom koevolution med dig utvecklar din musiksmak), sociala nätverk, topplistor, radio-rip offs och Gud vet vad Martins media-överflöds-posts egna syn-skiftet mynnar ut i.

Idéen ungefärliga omfång var säkert klar redan från överskriften, men jag säger som Marx kunde ha sagt: Försök falsifiera detta — suckers!

Politiken är frigjord från alla SI-system och en politiker kan surfa smidigt mellan olika storheter och mätverktyg. Men det finns ett ”vanligen”. Vanligen talar man i termer av olika versioner av bruttonationalprodukter (BNP, etc.) i jämförande studier över tid eller geografi. Dessa har kritiserats i mångahyllmeter av rödrosigt uppjagad litteratur. Delvis av goda skäl. ”Men…”, har den tillväxt-centrerade kunnat säga med lastvis med empiri i ryggen, ”tillväxt korellererar med X, Y och Z.”

Men återigen, inte är meningen med livet tillväxt? Är verkligen statens främsta uppgift verkligen att se till att det skapas tillväxt?

”Nej, det handlar om lycka.” skulle man kunna tänka sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy svara, då han upprättat en lycko-måttstock och avser mäta Frankrikes storhet på den. Även den sanne lyckoutilitaristen drar säkert på smilbanden åt den väleskorterade presidentens tilltag. För att vara övertydlig: Kanske var det blott så att bruttonationalprodukten inte reflekterar nog med flärd från Sarkozy och Frankrike. Att mäta lycka är för övrigt ett kapitel i sig…

För den egalitärt sinnade är kanske Gini-koefficienten att föredra. För den frihetligt sinnade är det mängden ”oberättigade” fingrar i den enskildes livs-syltburk som ska mätas. Den styrande aspekten i val måttstock är tydligt. Hur långt räcker egentligen tillväxtmåttstocken som samlande stock? Kommer det fortsätta vara värdefullt? Vad är alternativen?

I den svenska inrikespolitiken har vi idag valt alternativet att alla måste förhålla sig till den s k arbetslinjen. ”Hur många i arbete?” är den vägledande frågan — närmast oavsett. Och visst längtar man till det lyckliga Frankrike när folkhälsoinstitutet får spelrum med hänvisning till den Lutherska linjen.

Sista sidan i varje dags- och kvällstidning har en väderkarta som gäspar trött mot en. Slår man på TV:n vid 19:30 hälsar en punktlig och tillsynes allvarlig nyhetsuppläsare ”Go’kväll”.

Allt är en del av den essentiella samhällsinformationen, den homogena ström av information som i åratal har format svenskarna till just svenskar. Mottagarna av informationen är  inte nödvändigtvis intresserade, utan spridandet sker via djupt inarbetade ceremonier, så som de dagliga nyheterna i familjesoffan, morgontidningens trycksvärta under den lagom rostade brödskivan och mjölkpaketetsbaksidas barnbildning med Oboy!-pulver. Att inte ta del i vissa av ceremonierna har varit att ställa sig utanför. Att öppet erkänna ett utanförskap.

Av relativt goda anledningar; bör tilläggas. En gång i tiden borde man faktiskt ha sett på Rapport eller läst morgonbladet för att vara en ansvarsfull medborgare av demokratin. Informationen trycktes ut (push), och för att inte verka bakom flötet stod konsumenten gapandes i andra änden.

Informationen trycks ännu ut, men de som ännu står gapandes i andra änden är en åldrande skara. För vem utan ”ett osunt förhållande till nyheter” behöver egentligen en morgontidning om minst fem delar? Inrikes, utrikes, sport, ekonomi och kultur.

Men vad händer när mottagarna avvecklar ceremonierna och istället blir konsumenter? När den passiva kulturella bakgrunden slutar tryckas ut till en bred massa och det istället blir en individuellt selekterad ström av information (typ RSS)? Eller än mer drastiskt, när informationen enbart intas när den efterfrågas (pull)? Är kanske detta det egentliga hotet mot ”svenskheten” som de populistiska brunnosarna borde oroa sig över?

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, och det är något jag rekommenderar att man gör, men en nation utan enad kulturell bakgrund, och därmed nationalitet, är onekligen en omvälvning. Med våra allt piggare mobiltelefoner, och föralldel antågande läsplattor, är omvälvningen redan här och tränger allt djupare genom de demografiska skickten.

Hur det kommer se ut på andra sidan denna omvälvning tror jag beror på om vi väljer att forma institutioner för krampaktigt identitetsbevaranden eller för en ökande pluralism. Oavsett: omvälvningen kommer.

Tre saker som jag tycker definitionsmässigt borde vara viktiga för att en person ska vara en god visionär är:

1. En nydanande god och viktig idé.
2. Att få till stånd en betydande spridning av idéen.
3. Att få mottagarna intresserade av idéen och där med förverkliga den.

De visionärer som jag finner viktigast är visserligen spridare av många nya och spännande idéer, men det är spridningen av meta-idéen som följer i de ständigt fräscha idéernas spår, som jag finner gör det största avtrycket.
Gruppen av visionärer som jag vill hylla är de som inte bara verkar, utan har lyckats, i den del av populärkulturen som med nödvändighet måste tituleras ”fiction”. De som lämnar en dörr på glänt till den löst tyglade fantasin och därmed ger barn, som sedermera ska bli vuxna, ett hinder i vägen för ett bortrationaliserande av de ”orealistiska” tankar. De som, genom böcker, film eller varför inte TV-spel, förvaltar galna karaktärerna, så väl psykologiskt som fysiologiskt, den ”otänkbara” tekniken, de oanade intrycken och den efterlängtade rymdhissen.

Det är genom denna dörr framtidens idéer inom teknik, samhälle och moral—för att inte tala om inom IT-politiken—kommer kliva in och materialisera det ”otänkbara”. Mänskligheten bör med andra ord vara mycket tacksam för att så många duktiga män och kvinnor investerat sin begåvning i att hålla denna dörr öppen på vid gavel under de senaste århundradena.

Jag tror, liksom många andra, att ett av problemen med dagens finansiella system är dess komplexitet. ”Jaha. Dags att reglera då.” verkar ibland vara den givna slutledningen. Men om man inte accepterar den slutledningen bör man fråga sig vad det är som gör att ett relativt fritt system frivilligt odlar en oöverskådlig komplexitet? (”To big to fail” och liknande ”moral hazard”-bringande-interventioner i finansvärlden tror jag är en del av förklaringen. Kanske rent av hela. Men om inte, vad är det övriga?)

Här finns det två val. Antingen går man den konspiratoriska vägen och menar att det är bankdirektörerna och deras långa fingrar som skinnar de mindre bemedlade för att smörja sitt krås, genom att göra oförstårliga produkter där de är enda vinnarna. Kan hända. Men det är knappast det systematiska problemet, ty banker är ju trots allt i tillit-och-risk-branschen.

Det andra alternativet är att konsumenterna av finansiella produkter faktiskt efterfrågar komplexa produkter. Varför gör man då det? Ptja, riskspridning, hävstångseffekter, you-name-it. OK. Men då är det väl inte ett problem trots allt? Det är aktörer som vill ha komplexa produkter för att nå avancerade resultat. Då bör de även ta konsekvenserna av de komplexa riskerna—men så var det det där med ”moral hazard”-problemen igen. Nå väl.

Problemet för de små (läs: Nästan alla) aktörerna är att de sällan har koll på hur deras placeringar hänger ihop. De har förtroende för sin förvaltare, som i sin tur inte har hela bilden, men litar på… Och så vidare. Frågan är om kedjan någonsin termineras—och om det i alla fall finns incitament för någon aktör från förvaltaren och inåt i kedjan att faktiskt avse att terminera den samma.

P2P-banking (som t ex Kiva) är ett utmärkt sätt att utfärda mikrokrediter för att bygga upp utvecklingsekonomier, men det är kanske mer än så. Det är ett sätt för den enskilde att faktiskt kunna överblicka sina finansiella placeringar. Det är ett finansiellt system med ytterst få immediatära aktörer, och steg, till det faktiska realkapitalet.

Skulle det finansiella systemet gå över till att i större utsträckning veckla ut sig genom P2P-nät, så skulle knappast komplexiteten avta, men den skulle hamna i nätet av relationerna mellan låntagare och långivare istället för inom ingenjörsmässiga finansiella produkter. Ett system som skulle vara mer robust genom sin dynamiska natur och aktörer med de rätta incitamenten.

Naturligtvis är det inte frågan om ett system som står mot ett annat. Bankerna har en plats som förtroende-proxyn i P2P-nät och aktörerna i näten slutar sannolikt inte (omedelbart) att ha behov av alla banktjänster de idag nyttjar.

Men kanske kan finansvärlden bli lite mer robust när aktörerna står öga mot öga—eller i varje fall peer-to-peer.

SD presenteras av ”etablisemanget”, i vid bemärkelse, som paria-partiet vars ideologi är en blandning av nationalism och populism. För de som ser ”etablisemanget” som den verkliga parian betyder den implicita dubbel-negationen att röstandet på SD verkar vara en bra idé.
SvD:s Sanna Rayman skriver klokt om att ta eller inte ta debatten för att komma till rätta med detta.
Inte sällan har ”att ta debatten” med SD betytt att kasta de magiska smädelserna nationalism och populism över SD. Dessutom utan särskilt mycket underbyggande eller utvecklande av vad det egentligen betyder. Det bara är så. Och det bara är fel.

Dagens nationalismen spårar jag till det närtida internationaliseringsskiftet. Där nationalismen gått bortom patriotismen och det slutade handlade om att försvara en nation. Istället började det handla om att försvara den samtida romantiska föreställningen om den inhemska floran av kulturella värden.
Med den synen kan man fråga sig om det kommer finnas utrymme för nationalism på längre sikt? Eller är det blott en övergående reaktion? Och är det alltid fel? Och i så fall: Varför?
Och så var det populism. Är inte alla partier populistiska? Den verkligt verklige Hägglund, moderaten Borg med sin bonus-aversion, Socialdemokraterna som ständigt står med ett blött finger i luften och vänsterpartiet som alltid tycks vilja spendera mera. När blir ett parti populistiskt? Och vad är det som gör det negativt laddat? Och kommer mainstream-politiken bli mer eller mindre populistisk?

Veckans skifte är alltså: Populism och nationalism i framtiden. Kan vi extapolera SD:s tendens? Kommer Sverigedemokraterna vara en kraft att räkna med i svensk politik 2018, 2022 och 2026?

Rapporten är 66 sidor och titulerad ”A Green knowledge society”. Det är ju redan så man mår illa. Tack för den Joakim.

I förordet undertecknat av infrastrukturminister Åsa Torstensson kan man läsa att ”vi borde ta tillvara på informations- och kommunikationsteknik för att i förväg förhindra onödig förändring, så som överdriven urbanisering och ökat slitage på miljön”. Hon avslutar med orden: ”truly hope that we will be frank and fearless in the work in this important area.”
Allt som är onödigt, överdrivet och som sliter mer är vi emot. Bra där. Vad menas?

För att vi ska nå till ”Green New Deal” måste vi förstå vikten av kunskap, management, kommunikation, immateriella rättigheter, patent, etc., kan man läsa på sida 21. På samma sida refererar de till Boldrin & Levine samt Lundblad & Hampton och utesluter inte radikala lösningar för frågor kring immateriell rätt. Men av texten runt om får man ändå tillslut intrycket att hänvisningarna inkluderats mest för att även ”de radikala lösningarna” ska vara nämnda för att sedan tillåtas bli glömda i fred. Ett mönster som tycks upprepa sig.

En annan typ av skrämmande strof:

In particular we must find ways to make sharing of content legal, for instance via a simple licensing or clearing system for digital rights. This will require leadership from the European Commission across several Directorate Generals, and bringing together Member States, content creators and consumers to achieve consensus.

Vad det betyder i sak? Ingen aning. Men det kan inte vara bra.

Konkurrenslagstiftningen måste bli hårdare oj:ar sig skriften vidare. De pekar på att amerikanska företag, som Google, Microsoft och Intel, dominerar marknaden. ”[H]as damage been inflicted on the European ICT industry through inactivity of governments to protect fair competition?” frågar de sig sedan närmast retoriskt. Som om det var på grund av för få påföljder för bristande konkurrens i EU som var anledningen till att företagsklimatet på andra sidan pölen attraherat ”Sillicon Valley”-kluster.

Nå, nog bläddrat i foldern. Till frågan, vad bör agendan innehålla?
Mitt ryggmärgssvar är så lite som möjligt. Vissa saker finns ändå att nämna som en första reflektion: Immateriella rättigheter behövs kunna diskuteras förbehållslöst. Det är en konstruerad lag (positive law) och bör därför kunna omprövas grundligt.
Satsningar på eGovernment, i ett första steg genom att tillgängliggöra offentligt data. En deklaration om att brevhemligheter, integritet i allmänhet och yttrandefrihet även ska garanteras på nätet. En formulering om vad infrastruktur är, och varför nätneutralitet är en följd där av vore inte heller fel. Men hör allt detta hemma på EU-nivå? För mig ter det sig inte uppenbart så.