Ett öga på det skrivna ordet

När Nietzsche hade bytt från penna till skrivmaskin ska han ha reflekterat över hur våra skrivdon förändrar hur vi tänker. Efter att ha läst en intressant artikel om eye-tracking har jag funderat på om detsamma gäller för hur vi läser.

I artikeln presenterades värmekartor över CV:n och den bakomliggande studien handlade om vad rekryterare tittar på när de går igenom ansökningar. Att eye-tracking kan användas för att förbättra hur information presenteras för en målgrupp är tydligt och välkänt, men vad betyder det för skrivandet och läsandet? Att tillföra mer information om hur vi läser texter borde rimligtvis kunna påverka både hur vi producerar och konsumerar det skrivna ordet.

  1. Kommer ytterligare information om hur vi läser texter att förändra hur vi skriver? På vilket vis och vilken typ av texter?
  2. Kommer det med visualiseringen av hur människor läser texter att uppstå en tydligare norm för hur man bör läsa en text av en viss typ?
  3. Givet att det uppstår en tydligare koordinering av budskap i kommunikationen mellan avsändare och mottagare, vad innebär det att utrymmet för tolkning och diskrepanser minskar?

Vi är vad de (inte) mäter

Alexander funderar i veckans skifte på vilka mått vi använder för att mäta människans och samhällets utveckling. Osökt kommer jag på mig själv med att fundera på vad som händer om vi vänder på perspektivet, från samhället och medborgaren, objektet för mätningen, till staten, mätaren. Vad betyder olika mått för staten och hur definierar de statens roll gentemot medborgarna genom måtten?

I en tid då mättekniken har tagit oss in under huden på människan, in i såväl hennes hjärna som hjärta och ända in i hennes grundläggande DNA-byggstenar, måste vi fråga oss vad det är vi vill uppnå när vi mäter samhällets och människans utveckling? Vad har vi hittills ansett att tillväxt och ekonomiska mått har varit en indikator på? Handlar det om den enskilda människan lycka eller om samhällets totala välmående? Handlar det om individens tillstånd eller hennes möjlighet att påverka sitt tillstånd? Visst är frågorna relaterade, och visst är det enklare att förverkliga sina drömmar om man har det väl ställt och är vid god hälsa, men det förringar inte behovet av ett tydligt mål för mätningen.

Statens mått för framgång och utveckling, utifrån vilka den mäter sig mot andra stater och mot sin egen historia, är talande för dess relation till medborgarna. Antag att vi definierade ett biologiskt tillstånd som lycka och inkorporerade det i välfärdssamhället – vårs, skola, omsorg och lycka. Målet skulle förstås bli att hålla så många som möjligt “lyckliga”, och diskussioner skulle säkerligen blossa upp kring lycko-gapet mellan olika grupper. Lösningen på problemet skulle kunna stavas lyckopiller och portioneras ut i daglig dos, fast dithän är det – förhoppningsvis – få som egentligen vill, eller? Föreställ dig motsvarande scenario för “frihet”. Hur intimt kan det frihetsbegreppet bli – hur nära får de mäta, bygga politik, återkoppla, reformera och mäta igen – innan det förlorar sin egen innebörd? Om statens mått blir noggrannare blir också kraven på politiken mer omfattande och den faktiska politiken mycket mer intim.

I ett samhälle som stundom präglas av sin oproportionella och kontextbefriade övertro på det kvantitativa och på naturvetenskapens formelmetodik står vi inför ett vägskäl. Å ena sidan kan vi använda måtten för att tydligare definiera en kvantiativ jämlikhet mellan individer och med politik och måttens återkoppling försöka uppnå detta optimum. Å andra sidan kan vi använda de grova måtten – exempelvis BNP, hushållsinkomst, skolstatistik och sjukvårdsstatistik som återkoppling inte bara på politiken i sig utan också på vilken nivå statens ansvar ligger på.

Det kan verka inhumant att mäta människans tillstånd, väldstånd och utveckling utifrån så grova måttstockar, nästan som vore medborgarna robotar i vårt välfärdssamhälle. Men frågan är vad vi vill att politiken ska utgå ifrån, vad ska statens öga fokusera på att se? För egen del vill jag bli “sedd” i termer av externa variabler utifrån vilka man kan säga något om mina möjligheter snarare än om mitt befintliga tillstånd.

Visst kan vi förändra måtten. Inte minst vore det intressant att kontrastera hushållsinkomst med hur mycket tid man faktiskt lägger på att erhålla inkomsten när tid allt mer kommer att konkurrera med pengar om lyxstatus. Vid vilken nivå väljer vi att arbeta mindre? Men den viktigaste frågan handlar till syvende og sidst om måttens mått. Hur nära vi mäter avgör i mångt och mycket den detaljnivå på vilken vi vill att politiska styrmedel ska påverka oss. Var går din gräns?

Informationssamhällets utelista?

När det talas om informationssamhället så är explosionen aldrig långt borta. Informationsexplosionen har kommit att karakterisera hur vi förhåller oss till och diskuterar informationssamhället och Nätet, men riskerar detta starka fokus på ny information att inskränka vårt perspektiv? Vår relation till information handlar ju inte främst om hur vi förhåller oss till ny information, utan snarare om hur vi inordnar det nytt och gammalt i ett system av preferenser, avvägningar och prioriteringar. Explosionsmetaforen är förstås häftig, men för att den ska vara användbar måste vi blicka bortom lågorna och brandröken.

I medial bevakning så väl som i politisk debatt ligger fokus så gott som alltid på det nya – hur det hotar, botar eller revolutionerar. Likaså med information. Intresset har varit stort kring vad som händer när folk publicerar personlig information på Facebook, hur världen förändras när iranska rebeller twittrar eller om Carl Bildt verkligen borde få blogga i tjänsten. Däremot är det få eller inga analytiker som har frågat sig vad som försvinner.

När vi får tillgång till oändligt mycket information från nästan lika många informationskällor ställs vi inför ett prioriteringsdilemma. Å ena sidan handlar det förstås om vilka informationskällor man prioriterar för att få tillgång till viss information – det är i detta deldilemma som mediasfärens mardrömmar om tidningsdöden bor. Å andra sidan handlar det om vilken typ av information som vi prioriterar, både när vi söker information och när vi kommunicerar den.

Hur vi prioriterar typ av och form för information säger en hel del om det samhälle vi lever i. Informationssamhällets existensberättigande – beviset för att vi faktiskt har gått in i en ny samhällsform eller samhällsordning – ligger i mångt och mycket i frågan om vad det är vi lämnar bakom oss. Vilken typ av information (innehåll) har vi valt att prioritera bort, och hur prioriterar vi och förhåller oss till relationen mellan olika innehåll (kontext)?

Veckans skifte handlar alltså om den bortprioriterade informationen. Vad kommunicerar vi inte längre till varandra? Vad bryr vi oss helt enkelt inte om att veta något om längre? Och varför?

Julskiften

00-talet närmar sig sitt slut, och klimatets nyckfullhet gör sig påmint och lämnar utrymme för varm chocklad, Adolphson och Falks Mer Jul och en smula rumstid för reflektion.

Med detta i åtanke vill jag ta tillfället i akt och fråga mina kära medskribenter om 00-talet blev som ni trodde? Erik presenterade 00-talet som veckans skifte i juni i år, och Alexander, Waldemar, Johanna och jag själv svarade. Har bilden förändrats? Eller vår uppfattning av den? Hur summerar ni 00-talet idag?

Och till sist, vilket skifte önskar ni er i julklapp när vi nu tar våra första trevande steg in på ett nytt 10-tal? Vad är det viktigaste som skulle kunna hända de kommande 10 åren? Och kommer det att hända?

Med blicken mot nya drömmars horisont

Det råder ingen tvekan om att IT har etablerat sig på den politiska agendan, men det är klart oklart vad det kommer att innebära i framtiden. Vi tycks befinna oss mitt i ett generationsskifte – IT-frågorna har nått en transitionspunkt i vilken de öve

rgår från ett generellt, visionärt och drömskt utpoiskt tillstånd till förvisso stelare men också mer greppbara praktiska politiska frågeställningar. Det kommer att ta tid innan vi har formulerat de praktiska politiska frågorna, men likväl tycks vi befinna oss i ett IT-politiskt idéskifte. Det här betyder framförallt två saker:

1) Den IT-politiska debatten kommer att breddas, och aktörerna kommer att bli fler. Detta syntes tydligt under årets uplaga av Internetdagarna där tekniker, PR-konsulter, politiker, företagare och till och med Svenska Kyrkan minglade friskt och talade om det svenska informationssamhällets framtid. Detaljer kommer att börja spela roll, och fler särintressen kommer att påverka den tidigare nästan renodlat tekniska utvecklingen.

2) Det finns både utrymme för och behov av nya visionärer. Många av de riktigt tidiga visionärerna står nu vid vägs ände. Somliga kommer att övergå i att arbeta med de praktiska frågor som följer av förankringen av de tidigare visionerna, och andra kommer att försöka sig på nya visioner. Framförallt är det hög tid för nya visioner och nya röster och systembyggare att inta scenen. Vilka ska dessa nya röster bli?

I veckans skifte vill jag be mina belästa och kluriga medskribenter att sondera terrängen i jakten på Internets och IT-politikens nya evangelister och visionärer, med avseende på såväl det nya IT-politiska landskapet som de nya horisonter vi nu har att blicka mot. Vilka är de? Eller hör visionerna hemma någonannanstans nu kanske?

Our Visby Agenda – first draft

Idag släpps det första utkastet på Our Visby Agenda, och från och med nu kommer vi släppa ett nytt arbetsutkast varje måndag. Vem som helst har nu möjligheten att läsa, kommentera och tycka till – eller att helt enkelt remixa rapporten och göra en egen Visbyagenda! Svaret på frågan vems agendan är, och vad den ska innehålla, är nu helt upp till Dig!

Vems Visbyagenda?

Jag har tillsammans med Stefan Görling och  Nina Wormbs startat projektet Our Visby Agenda för att lyfta diskussionen om framtidens IT-politik inför Visbyagendakonferensen i början på november.

En stor det av underlaget inför konferensen är en rapport som utgår från och lyfter fram “Det Gröna Kunskapssamhället”  som vore det en ikeamöbelritning över framtiden. I min meing är rapporten är i många fall undermålig i sin problemformulering och otydlig i sitt budskap, men framförallt är den grundläggande frågan om vad som bör ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik en långt mycket svårare fråga än vad underlaget idag låter påskina. Vi måste lyfta diskussionen bortom floskelorgierna. Vad är, och vad är inte IT-politik? Och när vi vet vad som är IT-politik, hur konkretiserar vi då det till politiska mål och åtgärder i en agenda?

Jag vill passa på att lyfta visbyagendan som veckans skifte, och helt kort fråga alla läsare och till mina kluriga medskribenter: Vad borde ingå i en agenda för framtidens europeiska IT-politik?

En oönskad singularitet

Erik utmanade oss för en dryg vecka sedan att hitta nya singulariteter. Lätt som en plätt, right?

Efter en hel del funderande och ett par udda singulariteter slog det mig att det finns en singularitet som vi i allt högre grad beger oss in i, men som egentligen är allt annat än önskvärd. I takt med att mängden information växer explosionsartat och singularitetstanken blir mainstream händer någonting med vår subjektiva syn på världen. Vår upplevda förståelse av vår omvärld växer exponentiellt, och vi närmar oss en kunskapskultur i vilken medianmedborgaren tror sig, eller förväntar sig,  vara del av en mänsklighet som vet nästan allt som finns att veta om världen.

Vi har i vår kunskapsutveckling kommit att ifrågasätta tidigare diffusa eller otrillfredställande förklaringar av centrala begrepp som kreativitet, och kanske är vi på väg att hitta nya förklaringar, inte minst i vårt utforskande av den mänskliga hjärnan. Men vad händer om vi hittar ett neurologiskt korrelat för kreativitet? Game over?

I takt med att denna kollektiva kunskapshybris tilltar riskerar vi att devalvera fantasin och nyfikenheten, och framförallt riskerar vi att bli slarviga. Vad vi måste minnas är att mycket av vår kunskap är organiserad i en stuprörsstruktur som ger oss många partiella bilder av hur verkligheten skulle kunna se ut snarare än en koherent ritning. Kanske behöver vi fler filosofer?

Vill man förändra världen måste man våga vara lite nördig!

Experten rör på sig, men varthän? Waldemar gör en skarpögd observation när han lyfter expertrollen i sin skiftesfråga – det händer någonting med experten, men ännu ser vi nog inte riktigt helheten. Jag skulle vilja avvika en smula från Waldemars ursprungliga spår och ägna lite uppmärksamhet åt expertrollen som sådan och experterna som aktörer.  The Economist – Intelligent Life : Twilight of the Polymaths(Specifik länk saknas, men köp tidningen, klart läsvärt artikel!) har i sitt senaste nummer belyst mångsysslarens tynande existens som marginaliseras av – just det – experterna. Samtidigt belyser Waldemar hur wise crowds och en öppen pågående konversation i medielandskapet utmanar experten. Så om experten har tagit livet av generalisten och sedan bragts om livet av en svåravgränsad bloggosfär – vad återstår då?

Jag tror inte att varken experter eller generalister är ett udöende släkte. För att förstå den förändring som nu observeras från flera olika håll tror jag vi måste fokusera på mer än själva experten så som vi känner henne idag.

Expertrollen skulle kunna beskrivas med tre attribut – en anmärkningsvärd kunskap inom något område, den miljö (en uppsättning förutsättningar) som experten verkar i och den funktion experten fyller. Expertens funktion har hittills ofta varit att representera folkets kloka inre röst i samhällsdebatten. Det har varit bekvämt, och säkerligen rätt mysigt också, att förlita sig på experter just för att de är, er…, experter. Den här bekvämligheten har tillåtit att experter bryter sig fria från sin ursprungliga expertiser och blir någon sorts gottochblandatintellektuella – vi vet att de en gång i tiden var anmärkningsvärda inom något ämne men vi kan inte minnas vilket och nu pendlar de mellan TV-sofforna för att kommentera allt från grisinfluensan till mellanösternkonflikten. Rätt nedslående kan man tycka, och det händer tyvärr inte bara i tv-sofforna…

Jag fick för några år sedan en tillsättning av en chefsposition med personalansvar på KTH motiverad med “Han är ju faktiskt doktor i partikelfysik” (Fast det var inte partikelfysik, men ni vet hur det är. Det är inte hamstern i filmen som skrivit brevet…). Jaha. Va bra. Men vad vet han om ledarskap och personalfrågor? Expertrollen har kommit att bli någonting man erövrar inom ett ämne och som per automatik ger en legitimitet inom så gott som vad som helst.

När nu vår uppfattning om experten ifrågasätts tror jag inte att det är ett symptom på experternas tynanade existens. Jag hoppas istället att det är ett tecken på expertisens återfödelse i en ny miljö med nya omständigheter som kräver en ny (eller kanske nygammal) funktion av experten. I takt med att fler kan delta i samhällsdebatten enklare behöver inte experterna vikariera som klok inre röst för för hela opinionen inom alla ämnesområden. Samtidigt som konversationerna i det nya medielandskapet växer och antar nya former skapas också nya utrymmen för och en ny efterfrågan på riktig expertis. Expertbegreppet har kommit att bli en smula urvattnat, men vad det egentligen handlar om och vad jag tror vi behöver är fler nördar. Med nörd avser jag inte något specifikt ämnesområde, det finns nördar inom alla områden, men till skillnad från gottoblandatintellektian känner de väl till sin egen domän och kan förhålla sig till den och vara ödmjuka för andras domäner. Nördarna uppfyller de ursprungliga ideal som vi har reserverat för den allt mer avlägsna experten, och de fyller den med bravur!

Den som vill slå igenom bruset och bedriva framgångsrik opinionsbildning idag ska inte hoppa på varenda förbaskade tåg som passerar ledarsidor, morgonsoffor eller nyhetssändningar. Istället ska man vara tydlig med vad man brinner för, hålla sig till det och visa varför man är bäst på just det man gör. Vill man förändra världen måste man våga vara nördig!

Patentet – ris, ros och antiallmänningar

Johanna väljer att lyfta patentfrågan, och noterar att den svenska patentdebatten är lika tunn som den är polariserad. Utan att göra anspråk på att kunna lösa problemet, skriver jag gladeligen under på att patentet som institution är i behov av förnyelse, eller åtminstone variation.

Och är det egentligen så konstigt? De grundläggande förutsättningar under vilka patentet kom till har förändrats både en och två gånger, och således har även patentets faktiska funktion förändrats.

Ett tydligt exempel på patentets förändrade funktion står att finna i Janets Hopes beskrivning av biotekindustrin i boken Biobazaar. Hope beskriver hur ett av de dilemman som patentet historiskt har haft till uppgift att motverka – tragedy of the commons – i modern tid ställs emot en ny tragedy of the anti-commons. När allt kan patenteras blir utvecklings- och innovationsprocessen helt enkelt en snårdjungel av olika patent som tillhör olika aktörer, och det blir enormt kostsamt bara att ta reda på och skaffa sig tillstånd för inledande forksningsstudier. Hope understryker framförallt hur detta stänger ute utvecklingsländers forskningsinstitutioner från den annars potentiellt globala forskningsarenan.

Patentet är ett lysande exempel på vad som händer när politik och lagstiftning som designats för ett specifikt system genomgår tysta förändringar som en effekt av att grundläggande förutsättningar förändras.

Patentlagstiftningen behöver revideras och troligen också reformeras. För mig är denna hållning lika mycket en hyllning till dess ursprungliga syfte, som en hård kritik mot dess nuvarande implementering. Framförallt tror jag man ska fråga sig om det verkligen räcker med en generell patentmodell, och hur man ska förhålla sig till det internationella perspektivet. Är det verkligen optimalt att avgränsa patent – och därmed goda idéer – geografiskt som man gör idag?