Ibland tar saker ta slut. Förhållanden ändras, någon flyttar, någon byter jobb, någon skiljer sig, barn föds o.s.v. Intresset för att blogga kan variera över tiden och om något funnits på nätet i åratal så har det funnits i lång tid. När Skiften startade år 2008 så började gruppbloggar komma i ropet. Idag är gruppbloggar inte lika i ropet, men andra former som t.ex. Ajour har tillkommit.

Kanske den disruptiva tidpunkten kom och lämnade oss och många andra förbryllade? För min del var det Erik Starcks inlägg som var omskakande. Känslan av kris har hållit i sig. Det kanske var det 00-talets strålande tider som var onormala? Umair Haque skriver att vi fortfarande inte förstår vad krisen handlar om. Haque beskriver skiftet som ”on hold”. Kanske har han rätt?

Kommer det i framtiden att finnas något talande namn på vår samtid? Ekonomen Tyler Cowen kallar den för The Great Stagnation, att den tekniska utvecklingen har plockat de lågt hängande frukterna och att vi därför har en era av låg ekonomisk utveckling framför oss. Fast Daniel Ben-Ami anser att den stora stagnationen beror på bristande investeringar och en förlust av framtidstro. Ben-Ami lägger mycket av ansvaret på politiker som skyddat gamla samhällsstrukturer. Hur trenderna slog igenom kan ha skett på ett annat sätt än tidigare anat. Jämför det tidiga 00-talets beskrivningar av bobos, nätokrater och kreativa klass med dagens frilansekonomi.

I samhällsdebatt och framtidsanalys verkar utvecklingen på något års sikt nu uppfattas som en blick väldigt långt framåt i tiden. Lösningarna behövs här och nu. Fortfarande råder fruktan, osäkerhet och tvivel. ”Framtiden är redan här, den är bara inte jämnt fördelad” sa författaren William Gibson och det kan vara så att framtiden börjar bli mer jämnt fördelad. Det ställer nya frågor, utan frågor inga svar. Därför är det är lättare att tänka och skriva kring skiften igen.

Själv tittar jag inte så långt tillbaka, utan till det korta 00-talet. Det finns intressanta ledtrådar i boken Noll Noll, främst noterar jag att de tre rörelserna som verkade bestämda att dominera framtiden under 00-talet: piratrörelsen, klimatrörelsen och feminismen har tappat i moment. De drar inte längre till sig samma uppmärksamhet, bidragen från det offentliga är inte lika höga som de en gång var (redan det är en dödsdom för många tankeströmningar i Sverige) och tidigare företrädare är inte riktigt lika pigga på att dra lans. Det är möjligt att svackan är tillfällig, men för att åter kunna sätta agendan krävs hårt arbete.

I den svenska transhumanismens historia påpekar jag hur de tre rörelserna kom i fokus för samhällsdebatten, med varierade resultat. Notera att det handlar om breda strömningar. Vad föll de på?

Helt borta är de inte. Många faktorer har samspelat.

En gissning är att en piratrörelse som grundarna sig på att motståndarna ”inte fattar internet” drabbas hårt när den ses som nätnostalgisk, klimatrörelsen grundade sig på ett geopolitiskt läge som inte finns och feminismen på att framgång kan ge intern ideologisk slapphet.

Frågorna som de tre rörelserna tar upp är inte avgjorda, men att sänka sin levnadsstandard så att Jorden orkar med i patriarkatets glupande aptit när man istället kan ladda ned från internets stora bibliotek kommer kännas väldigt 00-tal. Ungefär som att titta på gamla program om FNL-grupperna på 70-talet, Frihetsfronten på 90-talet och Attac vid millennieskiftet. Frågorna söker andra svar.

Hur det kan se ut i framtiden? Lyssna på mig och Anders Sandberg på P3 Kultur.

Intressant

Fast det är korta tidsperioder vi talar om, nätet har förändrats så mycket på inte ens tio år. Kommer ni ihåg då Microsoft sades stänga in oss. Nu är jätten i Redmond i klistret och efter freden i Twin Peaks har Linus Torvalds Linux öppnat upp datorvärlden. Facebooks nya inriktning känns lite som Google Wave som inte alls gick bra. Även Google har problem att hänga med. Det är som Alexander skriver, lätt att se tekniska monopol som kan hastigt försvinna. Det ställer nya frågor kring vad som är en rimlig konkurrenslagstiftning.

Det allvarliga med opt-in är snarare alla som lämnas ute, där system inte blir får en uppbackning av andra system och att en skörhet byggs in i informationssamhället. Mer om detta går att läsa i rapporten E-demokrati på rätt sätt. Hur mycket integritet kan vi vänta oss då?

Intressant

Vilka skiften kan anas för Europas framtid, kommer världsdelen att kunna behålla sin ekonomiska och politiska styrka? Är euron fortfarande en världsvaluta eller sjunker den undan? Kan EU blir en öppnare institution?

Vilka effekter kan förändringar av Europeiska Unionen tänkas få?

Intressant

Det finns en stark kraft för att bevara internets öppenhet, det mytomspunna företaget Google.

Många är rädda för att Google kan förändras, att de idealistiska krafterna skall försvinna, och bli en Storebror à la 1984. Andra oroar sig för att Google och dess kringtjänster är så bekväma att vi begränsas till att bara använda dem (kampanjen för Google-fria dagar).

Andreas Ekström skildrar företaget i sin tänkvärda reportagebok Google-koden, men trots ”Don’t be evil” handlar inte företaget så mycket om att undvika att skada och att vara schysst. Det är en slogan, inte en mission. Googles mission är att organisera världens information och göra den allmänt tillgänglig och användbar. Google är ett posthumanistiskt företag.

Ekström tar upp frågan om inte Google gör affärer av andras innehåll? Det är en fråga av stora mått. Det finns en oro, inte att Google tar över hela IT-branschen, utan att Googles affärsmodell eliminerar dem som tillhandahåller de andra delarna av informationskedjan: skapande, distribution, och organisation. Deras affärsmodeller var under svår press redan innan, genom digitalisering, ökad uppkoppling och P2P. Google drar vinning av dessa krafter och uppmuntrar dem. Det gör det svårt att utveckla nya affärsmodeller, förutom just Googles typ av öppenhet, och förutsätter ett stadigt inflöde av innehåll i systemet. Den tanken förs fram i boken The Google Enigma av Nicholas Carr.

Fast.. företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Se på vad Microsoft gjorde med PCn för att göra mjukvaran till det centrala, och hur IBM nu återigen vill göra hårdvaran till det mest lönsamma genom spridning av open source.

Det är tyvärr lite lätt att bli skeptisk till Googles höga moraliska svansföring och storlek. Likaså är det lätt att beundra Google för ensidigt. Google har blivit en tom duk att måla upp farhågor och förhoppningar på. Det samma hände med Microsoft och IBM på sin tid.

Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.

Beroendet av det fria flödet av information gör att Google inte kan kontrollera grunden för sin verksamhet, och är öppet för angrepp från nya konkurrenter som innoverar. Bill Gates byggde Microsofts storhet på att företagets programvara låste in användarna och höll konkurrenterna ute. Så kan inte Google göra, med internet som grund är företaget bundet till en öppen struktur.

Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig. Ekström påpekar att mycket få krypterar sina e-mejl. Trots FRA-protesterna är folk rätt ointresserade av integritet. Fast det är ju inte Googles fel, det beror ju på samhällets ibland rätt problematiska syn på integritet. Google gillar bara läget.

Det är synd, för dagens krypteringsalgoritmer är mycket svåra för FRA, NSA, FSB och andra bokstavskombinationsorganisationer att knäcka. Den moderna krypteringen gjorde Echelon mycket mindre användbart än de dystra prognoserna vid millennieskiftet förutspådde.

Google-koden skildrar de teknokratiska idéerna på 00-talet, bara man har rätt redskap så blir problemen lösta. Det är därför det kan gå så fel, som när Google stängde av den svenske IT-entreprenören Ted Valentins hemsidor från nätet. Ingen kunde säga vad som var fel, för felen är automatiserade. Google är ett posthumanistiskt företag.

Det finns nya tjänster som hotar Google. Facebook låser inne användarna, Twitter söker i realtid. Kan inte Google också göra det med molnet? När institutioner som Lunds universitet eller Linköpings universitet lägger upp sina system i Googles moln, sitter inte universiteten fast då? Vem säger att även molnet inte kan bli lappat och lagat, fast då har universiteten ingen kontroll. Har man tänkt över steget efter, när Google är föråldrat?

Lanseringen av Google Buzz, för att bemöta Facebook, visar en sida som inte riktigt skildras av Ekström i Google-koden; Google under press. Google Buzz hade några allvarliga integritetsmissar, som retade upp Googles vanligen så trofasta användare. Det pekar på att särskilt millennieungarna inte drivs av vanans makt, därför måste Google innovera och ibland blir det då kostsamma felsatsningar. Det är ofta häpnadsväckande hur korta även storföretags glansdagar kan vara.

Google är ett ingenjörsdrivet företag, och drog till en början stor nytta av att kunna verka långt borta från marknadens krav. Det höll sig undan från att verka på den politiska arenan tills rätt nyligen, då det började kämpa för nätneutralitet, som ju är viktig för affärsmodellen. Debatten om nätneutraliteten hade jag väntat mig något mer från Google-koden. Det finns argument mot nätneutraliteten, och det hade varit bra att få mer kontraster.

Det något naiva avståndet från politiken är en sympatisk sida av Google, men nu skulle företaget tjäna på att vara mer öppet och ta tydligare debatt. Affärsmodellen är affärsmodellen, den kan man inte ändra på, nu gäller det att förklara varför den gagnar det stora flertalet.

Det visas av händelserna i Kina. Google hamnade i kamp med vad Kina såg som nationella intressen. Här var Googles slogan och affärsmodell inte tillräckliga, och Googles beroende av nätets öppenhet fällde avgörandet till Kinas fördel.

Egentligen kan inte väst klaga. Censur av Google är okej i Tyskland, men inte i Kina? Google kunde ha klarat censuren. Det var attackerna från hackers som var problemet. Google vilar på den tilltro som användarna har till säkerheten. Om tilltron hotas, som att Google ses som sårbart för hackers, så tappar man användarna. Det kinesiska dramat var ett globalt hot.

Uttåget ur Kina kan kosta Google mycket i framtiden, inte bara i framtida intäkter, men för att nu kan Kina utveckla en alternativ internetinfrastruktur. Utan ett internet med öppna spjäll, så kan inte Googles affärsmodell fungera.

Det är skiftet kring Martins fråga om inlåsningen, vilken av affärsmodellerna för internet skall vi välja?

Intressant

Då återvänder jag till Gordon Gekko och banken på 80-talet. Den nya tekniken har, tyvärr, även inneburit att mycket administrativt arbete har lagts ut på kunderna. Det är svårt att köpa mer service om du ens vill, då alla företag lägger sig i samma nisch. För att beställa färdtjänst måste du ringa till Moldavien. Möbelföretaget vill att du bygger din säng själv, men då kan din dåliga montering leda till att sängen håller kortare tid. Du får fylla i allt pappersarbete inför köpet via företagets hemsida.

Tekniken kan, och har, skapat nya tjänsteyrken. Mycket av tekniken är användarvänlig, och är lätta att komma in i. Men det sker relativt lite, för arbetskraft är så dyr relativt tekniken. Ett av skälen är löneskatterna, och problemen för småföretagare att kunna agera på dagens anti-marknader. F-skattare är den nya underklassen.

Så om jag skall plocka ut ett svar till Erik, så är det att den nya tekniken eliminerade den gamla kulturen av personlig, kunnig och engagerad service.

Det är lätt att bli för konservativ och romantisera gamla tider. Servicen var inte alltid bra på 80- och 90-talet heller. Många yrken som nu försvunnit var tråkiga och dåligt betalda. Men behöver vi pressa bort dem före sin tid? I Sverige har särskilt fackförbunden pressat för att få bort lågproduktiva yrken med den solidariska lönepolitiken. Det har skett även inom de serviceyrken, som skulle bilda grunden för den nya arbetsmarknaden. Det handlar alltså inte om någon ondska från företagens sida, utan incitamentsstrukturer.

Det handlar om att få fungerande sociala gemenskaper. Om företag är innovativa, kommer de att finna sätt att använda teknik på ett innovativt sätt. Men om de försöker att undvika risker och kostnader, kommer de att finna på sätt att använda tekniken för det syftet istället. Om service går från rationalisering och effektivisering till att bli en social accelerator med kunder och intressenter, så kan företag dra nytta av hypersamarbetet på webben. Den nya tjänsten är den du själv varit med och skapat för dina behov, inte företagets behov.

Så, vad tycker ni? Rätt eller fel?

Intressant

Det som Alexander Funcke tar upp om olika statistiska mått, var karaktäristisk för det teknokratiska 00-talet. Fanns bara rätt verktyg så skulle lösningarna ge med sig. Särskilt när det gäller hälsa eller bistånd så fastnar diskussionen i paroller och politiska ställningstaganden. Men vad ryms i måtten? Jag skrev om hälsomåtten i Live long and prosper och vad som avses med välfärdsmått och hög standard.

Dagens politik lider av en brist på idéer och visioner. Då försöker man maximera mått, och om inte det går, ta kontrollen över måtten. Vad tror ni? Är det en bättre förståelse av hur olika mått skapas upp som kan vända debatten?

Kör igång i kommentarsfältet

Intressant

Jag har hundratals Facebook-vänner, men hur många kan jag omsätta i reellt socialt kapital? Nu har ju människor alltid haft fler bekanta än vänner, men frågan är om vi ser något nytt? Jag undersöker efter Joakims skifte om vad som är på informationssamhällets utelista.

Har förtroendet i samhället gått upp? Nja, och inte för de institutioner och företag som satsat på sociala medier (SJ, SJ gamle vän). Det finns framgångsrika användningar, som Martin Gelin berättar, men sociala medier har kanske varit för små investeringar för både sändare och mottagare? Då har flödet av information snarast spätt ut uppmärksamheten.

Gammelmedierna har problem, det värsta vis a vis de sociala medierna är att deras proffs inte är så kategoriskt mycket bättre än bloggosfären. Men gårdagens gatekeepers finns kvar, och vissa har stärkts. Evgeny Morozov är kritisk till vilken roll sociala medier spelat i uppror, som i Iran.

Näthatet har nog överskattats, men precis som alla kulturer är internetkulturen i kultur som måste skötas. På bloggarna går det ganska bra med modererade kommentarer, men problemet finns på Facebook och Twitter.

En nackdel med de sociala medierna jämfört med web 1.0 är att det stänger communities. Det är ibland väldigt tighta kluster som följer varandras Twitterflöden. Särskilt i det svenska samhället, med mycket smala peer-groups, kan det bli ett värre problem.

Sedan hänger ju ett damoklessvärd över de sociala medierna, nämligen att meningen har varit att bygga en djupgående översikt över sociala nätverk och information. Det har sina positiva sidor, men då borde användarna vara bättre medvetna om att den här insamlingen är syftet. Så, varför har inte företagen gjort slag i saken och gått bortom småannonserna? Integritetsfrågan har bidragit, nog fortfarande en del okunskap, men kanske också att de sociala mönster som erbjuds inte är tillräckligt starka för att dra nytta av. Företagen får en bild av ett rätt vagt användande, av bokstavligen delad uppmärksamhet, och det bygger inte starka relationer. Då tvekar de också för att ge sig in i sociala medier.

För att inte informationen om relationer skall gå förlorad, behöver vi gå från sociala medier till sociala strategier, som bygger in empati, förutseende och medvetenhet samt bättre återkoppling till användaren än bara träffar och followers. För svaret ligger bara delvis inbyggt i tekniken, som jag berättade på Netopia så är det fråga om ett val mellan olika internetkulturer.

Vad säger Jardenberg, Mymlan och Anders Mildner?

OK, kör på i kommentarsfältet! Rätt eller fel?

Intressant

HIV/ AIDS var den första postmoderna epidemin på 80-talet, där inte fanns en bot i den antibiotika som läkarkåren fått så stor förtröstan för. På 90-talet var Ebola den fruktade sjukdomen, men bara för att en sjukdom är smittsam behöver den inte få en omfattande epidemi.

De senaste åren har infektionssjukdomar blivit alltmer uppmärksammade. Rädslan för SARS, fågelinfluensa och svininfluensa samspelar med vår uppfattning om globaliseringen, som HIV/AIDS gjorde med uppfattningarna kring sexualiteten.

Dan Jönsson på DN Kultur tar upp experters kopplingar till läkemedelsindustrin, förändringar av begreppet pandemi. Det finns redan konspirationsteorier om att läkemedelsföretagen påverkat representanter inom det internationella sjukvårdssystemet så massvaccineringarna inleddes. Snarare så kommer vi att få kännas vid fler globala pandemier, människors internationella rörelsemönster, närheten till djur och mer avancerade varningssystem kommer att bärga för det.

WHO böjer sig för mäktiga intressen, Dan Jönsson anser att då måste vi stärka FN-systemet ännu mer. I förlängningen anar jag att Dan Jönsson vill se att WHO bedriver en forskningsverksamhet helt skild från läkemedelsföretag och förmodligen även nationella hälsovårdsmyndigheter. En sådan forskning är vad WHO alltmer ägnar sig åt, särskilt med infoveillance. Men kan inte intressenternas makt bero på just smittskyddets centralisering till ett fåtal internationella organ?

Skiftet består i att vi kommer att få lära oss att leva med olika former av globala smittor. Den nya mexikanska influensan blev inte så hemsk som förutspått, men det betyder inte att den är ofarlig för individer- precis som de gamla influensorna var. Frågan är hur vi kommer att tackla skiftet? Får vi fler överstatliga organisationer, som visat sin bräcklighet inför globala och komplexa problem. Eller får vi en ny typ av samordnade lokala initiativ, som kanske inte blir tillräckligt starka för att få genomslag?

Intressant

Förändringar skedde inom teknik och vetenskap, några beskrev jag i min årskrönika för Kulturmagasinet Voltaire.

Drivkraften efter status och lyx var inte girighet, utan osäkerhet. 2000-talet var kanske det sista årtiondet som det var möjligt att samla stora grupper, TV-mediet återspeglar utvecklingen.

Ett mindre uppmärksammat skifte, som bland annat ödet för SAAB visar, är att 00-talet bekräftade en strukturell trend. Från 50-talet till 70-talet var lågkonjunkturer att arbetslösheten ökade genom att lågutbildade arbetade varslades. Så är det inte längre. Den cykliska konjunkturen har brutits?

Färre arbetar i tillverkningsindustrin, och det är svårare att tala om arbetskraft som en homogen grupp. De har olikartade färdigheter. Ekonomin handlar om att bygga organisationskapital inte bilar. De flesta jobb som försvinner nu gör det för att det sker omstruktureringar för gott.

Utmaningen är att göra bästa nytta av dessa problemlösare snarare än att finna en perfekt mix av tillgång och efterfrågan eller kalkylerade arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska utspel för att vänta ut konjunkturen. Intressant nog är det just denna politik som använts, vare sig i USA eller Kina.

Utvecklingen gör det svårt att kick-starta den post-industriella ekonomin som helhet. De närmaste tio åren kommer vissa industrier att minska kraftigt, och om strykan i ekonomin skall komma tillbaka är det inom nya branscher.

Några utvecklingar ser jag främst inom att vissa teknikområden mognar. Internet och dess vidare utveckling beror mycket på vad som sker med molnet.

En oväntad comeback kan vara eugeniken, beroende på den nya kunskapen om kroppen och vilka idéer som påverkar medicinen.

Politiskt borde debatten om metainformationen och om informationspolitiken komma in i debattens huvudfåra.

Uppdatering: hacket med att lägga upp informationen om klädeskedjan Thor Steinars kunder kommer att få effekter, när det nu blir tydligare vad som kan göras med de många spår av information som lämnas.

Intressant