Olli Rehn, EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, sade i en intervju[1] med BBC att Europa behöver vara mer lättrörligt (agile). Den agila ansatsen har när det gäller projektstyrningsmetoder blivit allt vanligare sedan dess intåg 2001 när det agila manifestet skrevs under. Den agila metodiken togs fram för mjukvaruutveckling för att hantera en förändrande kravbild, minska byråkrati och i slutändan ge kunden en bättre produkt.

Den agila mjukvaruutvecklingen har utvecklats under det senaste decenniet och ett antal olika metodiker har tagits fram. Alla bygger dock på samma grundvärderingar som togs fram i det agila manifestet:

1. Individer och samspel framför metoder, processer och verktyg.
2. Körbar programvara framför omfattande dokumentation.
3. Kundsamarbete framför kontraktsförhandlingar.
4. Anpassning till förändring framför att följa en statisk plan.

De agila metodikerna förespråkar kortare och fler utvecklingscykler till skillnad från de tidigare processerna som bara hade en enda lång utvecklingscykel. Detta leder bland annat till att designbeslut fattas under hela utvecklingsperioden istället för bara före utvecklingsperioden. Många beslut fattas därför när det finns en betydligt större förståelse för systemet och projektet än vad som finns i början.

Många menar dock att de agila metoderna inte passar stora projekt eller när alla krav redan från början är klart definierade. Om man försöker applicera agila metoder på EU måste man även komma ihåg att de lättrörliga utvecklingsmodellerna är anpassade för projekt och inte verksamhetsstyrning. Hur som helst kommer här ett försök på ett agilt Europa.

I och med skapandet av den Europeiska Unionen med ett centraliserat styre har Europa blivit trögare och klumpigare, en utveckling som går tvärt emot vad som händer inom den privata sektorn med agila metoder och outsourcing, företagen ska bara satsa på sin kärnverksamhet. Betyder skillnaden att en union av länder styrs av helt andra regler än en union av projekt eller processer? Vi kan börja med att titta på det agila manifestets grundvärderingar.

1, 2 – De två första punkterna kan i mer generella termer sammanfattas med minskad byråkrati. Ett agilt europeiskt samarbete bör stimulera samspel mellan länder och individer och minska barriärer, men regler byråkrati och policyer bör hållas till ett minimum. Regler är givetvis viktiga, men de ska inte stå i vägen för samspelet.

3 – Kundsamarbete ur ett EU-perspektiv kan ses som interaktionen inom EU-parlamentet. En agil metodik föreslår mindre formalitet och en tydligare direkt påverkansväg, mindre centralstyrning och fler direkta samarbeten mellan intressenter.

4 – Anpassning till förändring var förmodligen vad Olli Rehn menade i intervjun. För att ett Europeiskt samarbete ska fungera måste det kunna anpassas och förändras för att hantera skiftningarna i samhällsklimatet.

Det är svårt att i en bloggpost göra en ordentlig djupdykning i ett agilt Europa och det finns många aspekter att titta på. Jag ställer mig dock bakom Olli Rehns förslag och ser fram emot EUs första sprint.

[1] – Podcast: ”BizDaily: The Euro Crisis”, BBC World Service, Business Daily (26 Maj 2010)

Vilka skiften kan anas för Europas framtid, kommer världsdelen att kunna behålla sin ekonomiska och politiska styrka? Är euron fortfarande en världsvaluta eller sjunker den undan? Kan EU blir en öppnare institution?

Vilka effekter kan förändringar av Europeiska Unionen tänkas få?

Intressant

När nu 00-talet summeras ser man tillbaka på ett tämligen dystert årtionde. ”The lost decade” är en vanlig sammanfattning.

Men detta gäller bara de industrialiserade länderna som var rika redan på slutet av 1900-talet. För större delen av världen har det varit ett fantastiskt bra årtionde. Kina, Indien och Brasilien är tre giganter som tagit stora steg upp ur fattigdomens svarta hål de senaste tio åren.

Denna bild över de 25 största företagen i världen 1999 jämfört med 2009 sammanfattar årtiondet på många sätt. Brasilien och Kina har företag på listan idag men inte för tio år sedan. (Dessutom har de 25 största företagen blivit mindre än vad de var för 10 år sedan.)

Nu famlar experterna efter svaren på vad vi som byggt vår rikedom på den döende industrialismen ska ägna oss åt i framtiden. Var finns jobben? Hur ska vi undvika att 10-talet blir ytterligare ett ”lost decade”?

För att svara på detta säger jag som aktie-experterna: ”let the trend be your friend”.

Det finns nämligen några väldigt tydliga och stora trender som kommer att förstärkas det kommande årtiondet. Dessa trender går inte att stoppa eller förhindra. Man måste anamma dem, ta dem till sig – bli vän med dem.

Dessa trender för med sig skiften som ändrar förutsättningar man tidigare tog för givna. Det är disruptiva skiften och är det en sak jag är säker på om de kommande 10 åren så är det att vi kommer att få se ett antal sådana skiften.

Det är precis denna typ av skiften denna blogg ska handla om. Kanske har vi inte alltid lyckats, kanske spretar vi på lite för många håll, kanske gör vi lite för oregelbundna inlägg – men ambitionen är i alla fall klar: vi vill förstå de förändringar samhället kommer att genomgå, innan de sker.

Dessa skiften är för stora och för många för att nämnas i ett enda blogginlägg, men några viktiga trender är:

- Globaliseringen. Kritikerna ser det som en förlängning av imperialismen men globaliseringen handlar om att bryta ned barriärer mellan människor. Kulturella, geografiska och juridiska sådana. Detta ger upphov till konflikter då kulturer och åsikter möts på nya spelplaner men i det långa loppet är det positivt för oss alla att vi kommer närmre varandra. Trenden förstärks, nationalstater och andra gamla strukturer hotas.

- Urbaniseringen. De upprörda känslorna runt vargslakten är ett symptom på klyftan mellan stad och landsbygd men trenden är tydlig: framtiden tillhör staden. Någon gång 2006-2007 passerades gränsen då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer och FN fastslog att ”the Urban Millenium” hade påbörjats.

- Automatiseringen. Allt som går att automatisera kommer att automatiseras. Låt den tanken smälta in. Ta den till dig. Bli vän med den. Då har du inget att frukta från 2010-talets jobbmarknad.

- Individualiseringen. Handlar om vad som händer med vårt inre när vi blir allt rikare och friskare. Vi söker andra ting än enbart materiell rikedom. Konsekvens: massproduktionens död (den har ju blivit automatiserad – och gratis) och hantverkets återuppståndelse.

- Industrialismens död. Detta är en nedåtgående trend till skillnad från de andra men den förtjänar att nämnas. Tiden då människor gick till fabriker för att montera ihop massproducerade föremål är slut. Tiden då rikedomar skapades genom att äga sådana fabriker är slut. Ju fortare denna insikt smälter in i den svenska samhällsdebatten desto bättre är det. Nya jobb kommer från tjänster, upplevelser, konst, hantverk. Every business is show business. Skattesystem och samhälle måste ställas om och anpassas till detta.

Bara några exempel på trender som pågått under lång tid och bara förstärkts de senaste 10 åren. De kommande 10 kommer de att leda till ännu fler disruptiva skiften. Häng med.

HIV/ AIDS var den första postmoderna epidemin på 80-talet, där inte fanns en bot i den antibiotika som läkarkåren fått så stor förtröstan för. På 90-talet var Ebola den fruktade sjukdomen, men bara för att en sjukdom är smittsam behöver den inte få en omfattande epidemi.

De senaste åren har infektionssjukdomar blivit alltmer uppmärksammade. Rädslan för SARS, fågelinfluensa och svininfluensa samspelar med vår uppfattning om globaliseringen, som HIV/AIDS gjorde med uppfattningarna kring sexualiteten.

Dan Jönsson på DN Kultur tar upp experters kopplingar till läkemedelsindustrin, förändringar av begreppet pandemi. Det finns redan konspirationsteorier om att läkemedelsföretagen påverkat representanter inom det internationella sjukvårdssystemet så massvaccineringarna inleddes. Snarare så kommer vi att få kännas vid fler globala pandemier, människors internationella rörelsemönster, närheten till djur och mer avancerade varningssystem kommer att bärga för det.

WHO böjer sig för mäktiga intressen, Dan Jönsson anser att då måste vi stärka FN-systemet ännu mer. I förlängningen anar jag att Dan Jönsson vill se att WHO bedriver en forskningsverksamhet helt skild från läkemedelsföretag och förmodligen även nationella hälsovårdsmyndigheter. En sådan forskning är vad WHO alltmer ägnar sig åt, särskilt med infoveillance. Men kan inte intressenternas makt bero på just smittskyddets centralisering till ett fåtal internationella organ?

Skiftet består i att vi kommer att få lära oss att leva med olika former av globala smittor. Den nya mexikanska influensan blev inte så hemsk som förutspått, men det betyder inte att den är ofarlig för individer- precis som de gamla influensorna var. Frågan är hur vi kommer att tackla skiftet? Får vi fler överstatliga organisationer, som visat sin bräcklighet inför globala och komplexa problem. Eller får vi en ny typ av samordnade lokala initiativ, som kanske inte blir tillräckligt starka för att få genomslag?

Intressant

Förändringar skedde inom teknik och vetenskap, några beskrev jag i min årskrönika för Kulturmagasinet Voltaire.

Drivkraften efter status och lyx var inte girighet, utan osäkerhet. 2000-talet var kanske det sista årtiondet som det var möjligt att samla stora grupper, TV-mediet återspeglar utvecklingen.

Ett mindre uppmärksammat skifte, som bland annat ödet för SAAB visar, är att 00-talet bekräftade en strukturell trend. Från 50-talet till 70-talet var lågkonjunkturer att arbetslösheten ökade genom att lågutbildade arbetade varslades. Så är det inte längre. Den cykliska konjunkturen har brutits?

Färre arbetar i tillverkningsindustrin, och det är svårare att tala om arbetskraft som en homogen grupp. De har olikartade färdigheter. Ekonomin handlar om att bygga organisationskapital inte bilar. De flesta jobb som försvinner nu gör det för att det sker omstruktureringar för gott.

Utmaningen är att göra bästa nytta av dessa problemlösare snarare än att finna en perfekt mix av tillgång och efterfrågan eller kalkylerade arbetsmarknadspolitiska och utbildningspolitiska utspel för att vänta ut konjunkturen. Intressant nog är det just denna politik som använts, vare sig i USA eller Kina.

Utvecklingen gör det svårt att kick-starta den post-industriella ekonomin som helhet. De närmaste tio åren kommer vissa industrier att minska kraftigt, och om strykan i ekonomin skall komma tillbaka är det inom nya branscher.

Några utvecklingar ser jag främst inom att vissa teknikområden mognar. Internet och dess vidare utveckling beror mycket på vad som sker med molnet.

En oväntad comeback kan vara eugeniken, beroende på den nya kunskapen om kroppen och vilka idéer som påverkar medicinen.

Politiskt borde debatten om metainformationen och om informationspolitiken komma in i debattens huvudfåra.

Uppdatering: hacket med att lägga upp informationen om klädeskedjan Thor Steinars kunder kommer att få effekter, när det nu blir tydligare vad som kan göras med de många spår av information som lämnas.

Intressant

Med detta i åtanke vill jag ta tillfället i akt och fråga mina kära medskribenter om 00-talet blev som ni trodde? Erik presenterade 00-talet som veckans skifte i juni i år, och Alexander, Waldemar,  Johanna och jag själv svarade. Har bilden förändrats? Eller vår uppfattning av den? Hur summerar ni 00-talet idag?

Och till sist, vilket skifte önskar ni er i julklapp när vi nu tar våra första trevande steg in på ett nytt 10-tal? Vad är det viktigaste som skulle kunna hända de kommande 10 åren? Och kommer det att hända?

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text ”An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller ”förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

”In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.

Nollnoll-talet var decenniet jag blev vuxen (om man nu någonsin blir det), och kanske är det där jag kan börja summera de senaste åren, för även om jag har svårt att relatera till mina egna erfarenheter under andra årtionden, har jag svårt att gå opåverkad ur från nollnolltalet.

2001 kom attentatet mot world trade center, och även om det är en klyshig start på deceniet, är det svårt att börja utan det. Samtidigt som världen i mångt och mycket blev mindre, friare och öppnare tack vare den digitala revoulution som stavas i-n-t-e-r-n-e-t har samma sak motarbetats från politiskt håll. Piratpartiets framgångar i ep-valet är knappast en konsekvens av fildelninglagarna, utan en verkan där orsaken är inskränktheten hos makthavare.

Nollnolltalet är tiden då kampen mot protektionism flyttade ut på nätet. Internet blev både vuxet och vardag över en natt, och även om nästa decennium kommer innehålla flertalet förändringar, innovationer och utveckling, lär mångt och mycket ha internet som en bas. Nollnolltalet är decenniet då internet blivit infrastruktur på riktigt, lite som elektriciteten blev under förra århundradet. Nästa tio år kommer vi få se hur det kan användas på riktigt i stället för som ett fenomen.

Du kan se intervjun i en serie på fem filmer här

Intressant