Evig ungdom

Alexander sätter veckans skifte till synen på ålder och åldrande. Vi når allt högre åldrar, samtidigt som samhället är fixerat vid ungdom och skönhet. Så ser det ut på ytan i alla fall.

Kanske är det inte så, utan kanske står vi inför ett skifte där ålder blir mer socialt okej. Det kan bero på att gammalt inte längre är lika med sjukdom. Jag tror det finns en annan faktor bakom, nämligen den kvinnliga frigörelsen.

Länge var skönhet och ungdom viktigt för kvinnors status. Fortplantningsförmåga och kvinnors enda livsuppgift som vandrande livmoder krävde att man som kvinna helst skulle vara i fertil ålder och se bra ut. På senare år har kvinnor blivit självförsörjande i allt större utsträckning, och ungdom är inte längre det enda som signalerar status.

Förr var det här ett undantag:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=kFRuLFR91e4]

När åldrande blir en sjukdom

Förr i tiden var döden ständigt närvarande. Det var inte bara när digerdöden härjade som värst som döden var en bekant följeslagare, det är först under det senaste århundradet som vi lyckats hålla honom stången även utan schackspel.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cLVx8TrToM4&hl=sv&fs=1&]

När pensionsåldern i Sverige 1913 bestämdes till 67 år var medellivslängden i landet 58 år för kvinnor och 56 år för män. Idag är medelåldern globalt 67 år (Ghana och Senegal befinner sig idag ungefär där Sverige var 1913).

1913 hade vi ändå kommit en bra bit på vägen. Under större delen av vår historia har medellivslängden legat någonstans mellan 20 och 30 år.

När döden är så ständigt närvarande så blir den också självklar. Oundviklig.

Sättet man dör på har dock ändrats med tidens gång. Våld var vanligt förekommande och den enklaste infektion kunde vara dödlig under större delen av människans existens.

När så medellivslängden kryper uppåt samtidigt som död från våld blir allt ovanligare så börjar döden istället gå hand i hand med något annat som antas vara oundvikligt: åldrandet.

Vad är då åldrande? Åldrande är en statistisk konsekvens av att din kropp ständigt genomgår en förändringsprocess. Åldrande är ansamlandet av fel som skett i din kropp då du varit upptagen med att leva. Vart åttonde år du lever dubbleras risken att du ska dö.

Men är det en sjukdom?

Går det rent av att bota?

Frågan om vad som anses vara en sjukdom är värd uppmärksamhet för svaret är inte alls så fast och säkert som man kan förledas att tro. 1979 gjorde tidskriften British Medical Journal en undersökning där sådant som depression och högt blodtryck hamnade långt ned på listan över vad som ansågs vara sjukdomar. 2004 listades följande som icke-sjukdomar:

  1. Åldrande
  2. Arbete
  3. Uttråkning
  4. Påsar under ögonen
  5. Låga kunskaper
  6. Skallighet
  7. Fräknar
  8. Stora öron
  9. Grått eller vitt hår
  10. Fulhet

Homosexualitet ansågs för övrigt även vara en sjukdom av svenska myndigheter 1979.

Vad är det för företeelser vi inte accepterar som sjukdomar? Jag tror svaret i många fall (“arbete” i listan ovan torde vara ett undantag (eller?) och exemplet med homosexualitet visar kulturens viktiga betydelse) beror på vår egen förståelse för kroppen och sinnet. De saker vi inte begriper accepterar vi som ofrånkomliga, oundvikliga. De saker vi inte kan förändra betraktas aldrig heller som något som kan botas och därmed blir det heller ingen sjukdom.

Tyvärr leder detta till att få resurser avsätts för forskning inom viktiga områden. Jag skrev under skiftet om månlandningen att ibland kan något som kan verka omöjligt ändå befinna sig så pass nära så att rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt kan säga: nu j*klar löser vi det här problemet!

Ett exempel: Bill Gates och malaria. Den förre Microsoft-VDn har bestämt sig: Malaria ska bort. Problemet ska lösas!

Än så länge verkar åldrandets gåta ligga utanför vår räckvidd att fatta ett sådant beslut. Ett viktigt stort steg i rätt riktning är dock att erkänna åldrande som en sjukdom, något som går att bota. På samma sätt som att vi gemensamt bestämde oss för att sluta betrakta homosexualitet som något sjukligt måste vi bestämma oss för att betrakta åldrandet som lika sjukt som cancer, svininfluensa eller hjärtsvikt.

Vi kan om vi vill.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8iYpxRXlboQ&hl=sv&fs=1&]

Demografins dom är upp till oss själva

Alexander frågar om vår syn på åldrande.

Hur blir man hundra år gammal? I dag är svaret vare sig renlevnad eller hedonism, utan främst tur. Nu kan vi alltmer själva påverka vår ålder genom livsstil och miljö.

En gång i tiden, för faktiskt inte så länge sedan, innebar ålderdom passivitet och kraftlöshet. Men genom att allt fler äldre blir alltmer friska och aktiva håller detta på att helt och hållet förändras. Dessutom leder de sjunkande födelsetalen kombinerat med att den stora 40-talistkullens pensionering till att de äldre blir allt fler i jämförelse med de yngre. Vi får alltfler riktigt gamla och allt färre unga. Antalet människor över 80 år i Sverige kommer att fördubblas fram till år 2050, från 436.000 till 860.000 personer. Det är inte så farligt, Estlands befolkning beräknas minska med 52 procent till år 2050, Lettlands med 44 procent. Italiens befolkningsminskning på 22 procent till samma år verkar nästan liten i sammanhanget.

Förutom ungdomskulturen växer nu också en minst lika vital seniorkultur fram. När 40-talisterna går i pension så kommer de inte att nöja sig med att sitta i parken och mata svanarna. De flesta kommer att vilja fortsätta att vara aktiva, i alla fall långt mer än sin egen föräldrageneration.

De är gamla och friska, inte gamla och sjuka. Förbättrade vårdmetoder håller oss friska längre, även om huvudskälet till ökade livslängd är att ökat hälsotänkande gör att vi sliter ut oss mindre (med även färre tunga kroppsarbeten) och äter bättre.

Samtidigt som de äldre blir friskare och investerar i sin hälsa ökar dock mängden stress, rökning, fet mat och bristen på motion hos de yngre. Detta kan leda till konkurrens om vårdresurser mellan de unga och sjuka och de gamla och friska.

Andra konflikter som kan uppstå är att de politiskt starka pensionärerna inte tycker att skola och ungdomsverksamhet är så viktiga områden och genom politiken styr om mer resurser till den häla-och sjukvård de finner viktigare. De finansieringsformer vi har i dag kan skapa stora samhällskonflikter.

Parallellt med detta lever alltfler människor liv som liknar den livsföring som tidigare kopplats till tonåren långt upp i 30-årsåldern. Avgränsningen till barndomen har försvunnit och det har blivit alltmer accepterat att ha intressen kopplade sin barn- och ungdomstid. Tanken på på en klar åtskillnad mellan gammal och ung suddas ut. Dock blir också skillnaderna mellan generationernas synsätt större- både genom att människor lever längre och att samhället blir alltmer dynamiskt. Farfar och hans barnbarn har vuxit upp i två helt olika världar.

Debatten om demografi brukar oftast landa i pensions- och arbetsmarknadsfrågor. Här kommer förstås den svenska debatten om LAS in.

Men tänk om LAS inte är den viktiga frågan? LAS är en arbetsmarknadslag anpassad till det tidiga 60-talets arbetsliv. Det slår mot både försvararna och belackarna.

Försvararna av LAS blir ser inte att den redan kringgås i projektanställningar och visstidsanställningar. Riktig trygghet och arbetssäkerhet handlar om annat.

Belackarna av LAS, hoppas nog för lite mycket på effekterna av ett avskaffande. Även LAS avskaffas så kommer inte Ericsson, Volvo och företagen att börja anställa för fulla muggar.

Det demografiska glappet av ett arbetsliv som börjar vid 30 och slutar vid 50 kommer sig av det traditionella företagets problem.

Det är skatterna på arbete som stänger ute både gammal och ung, och förhindrar en ålderdom med guldkant på tillvaron. Det är för dyrt att producera många tjänster i zombie-ekonomin.

Det är i dessa förändringar som spänningen står inför ålderdomen. Äldre och friskare människor borde vara en tillgång, inte en demografisk bomb.

Som Paul Evans på INSEAD sade:

Folk är inte emot förändringar, de är emot att tvingas till förändringar

Intressant

Börjar åldrande bli gammalt?

Vad är egentligen död och åldrande?

Givet en framtid där nanoteknik kan reparera våra celler on-the-fly är det inte givet att åldrande har samma starka koppling till degenerering som idag. Även om inte den direkta framtiden bjuder på något så raffinerat finns det mycket som talar för att vi även fortsatt kommer att förlänga vår medellivslängd. Kommer samhället till slut börja se åldrandet som en sjukdom bland andra? En som ska botas.

Vidare, vad händer med dagens ungdomskult när det inte råder knapphet på kroppslig ungdom? Hur löser vi de demografiska problemen? Är det dags att tala om överbefolkning trots allt? Riskerar myndighetsåldern att förskjutas? Pensionärer är de ett utdöende släkte? När döden nästan uteslutande sker genom olycka, strid eller eget val, vad har det för påföljder på vår kultur? Vad händer med 30 års krisen? Och kommer gammal fortfarande vara äldst?

Veckans skifte är alltså åldrande och död. Frågorna är många. Jag hoppas att skiftesskribenter och kommentatorer fyller på med ett par svar.