Flytta hem atomerna. Släpp lös idéerna?

two men in suit sitting on sofa
Håll avstånd, för bövelen! (foto av https://unsplash.com/photos/jpHw8ndwJ_Q)

Det ska tydligen till en pandemi för att den här bloggen ska komma till liv igen. Det är synnerligen en skiftenas tid, nu när hela världsekonomin är pausad och flera av samhällets mest fundamentala grundantaganden ifrågasätts. Det kräver såklart lite bloggande.

Nicklas Berild Lundblad skriver om asynkrona ekonomier och samtidens värde.

“En av pandemins mer komplexa effekter var att den slog sönder denna gemensamma tid till lokala ögonblick. Världen krympte, säger vi, men den hamnade också ur takt.”

Atomer har blivit betydligt svårare att flytta när gränser stängs och logistikkedjor störs, men idéer är måhända mer flyttbara än någonsin. Det ser vi om inte annat i hur vetenskapen enats jorden runt om att tillsammans arbeta mot viruset snabbare än någonsin.

Det syns också i hur företag som arbetar först och främst med kunskap (“jobbar med data” som man sa förr) inser att det där med distribuerade team faktiskt fungerar helt OK – vilket potentiellt minskar beroendet av närhet till fysiskt kontor.

Samtidigt som mycket produktion nu “flyttas hem” kanske vi ser en omvänd trend vad gäller idéutbyte och kunskapsarbete över nationsgränser.

Det är ju faktiskt något paradoxalt, detta att kunskapsintensiva företag varit de med starkast lokal anknytning (“kontor i centrum”) medans “tyngre” produktions- och logistiskkedjor flyttats till andra sidan jorden.

Ekonomins logik är att gynna det som skapar mest värde och kanske ser vi en “flip” av dessa två nu?

Produktionen – atomerna – flyttar hem men kontoret och dess idéer blir gränslöst och virtuellt.

Det rubbade tjänstesamhället

Mycket intressant skifte av Erik Starck om tjänstesamhället.

Produktion är fortfarande betydelsefull och många tjänster är integrerade i den, som Maria Ludvigson påpekar. Det nya är att vi inte uppmärksammar den på samma sätt genom att automatiserad och flexibel produktion behöver mindre personal på golvet. Många produkter som tillverkas idag är så exakta och standardiserade att det vara svårt för en människa att tillverka dem.

Roland Paulsen, sociolog vid Uppsala universitet, uppmärksammar i sin bok Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin hur mycket mindre behovet av arbete genom den tekniska utvecklingen någonsin har blivit. Sedan t.ex. 1970-talet har produktiviteten i Sverige mer än fördubblats, fast det har inte lett till att vi arbetar hälften så lite.

Där kommer tjänstesamhället in, eller snarare att vårt samhälle kanske valde bort det. I början av 90-talet låg skiftet i faggorna. Robert Reich, vars bok The Work of Nations jag diskuterade på Sveriges Radio, ansåg att här behövdes mer universitetsstudier för att det var tjänsterna från symbolanalytikerna som skulle efterfrågas i framtiden.

Ekonomerna Lars Niklasson, Ingemar Ståhl, Kurt Wickman varnade vid tidpunkten för Ännu mera planekonomi? Vi behövde ett samhälle baserat på företagande inte på allt mer högskolestudier.

Idag ser vi att Reich vann, men tjänstesamhället är för dyrt. Erik Starck har rätt om skatterna men problemet är också att studierna är för dyra. Systemet bygger på att utbildning på universitetet ger jobb med så hög lön att utbildningen lönar sig. Lönerna kunde vara så höga när högre utbildning var ett än starkare skråväsende. Problemet är att i ett sådant system är status och befordringar kopplade till skråets behov och värderingar. Karriärvägen går dels genom allt mer specialiserade och teoritunga texter och dels genom att växla från forskning till att bli administration.

Därför finns nu inriktningen mot studier över internet på högskolorna, vilket inte minst illustreras av utvecklingen av Khan Academy. Fast problemet kvarstår pressen på de symbolanalytiska tjänsteyrkena förblir enormt hård, och resultatet kan bli mycket uppskakande för hela samhället mot slutet av årtiondet.

Du sköna nya värld – ekonomin efter kraschen

Som Waldemar Ingdahl var inne på i sitt inlägg om nya skiften gick luften lite ur den här bloggen strax efter finanskraschen del 1, 2008/2009.

Nu har detta säkert flera skäl. För mig heter ett av skälen Elsa, snart 2 år gammal. Men ändå. Något hände, inte bara i våra plånböcker utan även i våra framtidsoptimistiska hjärtan (och då syftar jag inte bara på den här bloggens skribenter utan hela samhället). ROT tog över. Rädsla. Osäkerhet. Tvivel.

Samtidigt är det i tider av kris det blir extra viktigt att förstå de skeenden som pågår i samhället. Jag har på Framtidstanken skrivit om disruptionsskuld dvs när nödvändiga förändringar vars tid har kommit skjuts upp av politiska beslut. Precis vad som händer när politikerna nu försöker “krishantera” sig ur den oundvikliga kraschen.

Grytan som nu återigen håller på att koka över innehåller inte bara obetalda räkningar från politiker utan även samhällsförändringar som borde ha skett men inte fått göra det. Billiga krediter har skyddat dinosaurier som borde ha utrotats för länge sedan. Därför kämpar man nu med en arbetslöshet som inte vill släppa. Disruptionsskulden biter sig fast.

Vad står det då på skuldesedeln? Vilka förändringar väntar på att förlösas när grytan nu inom kort kommer att koka över?

Jag tror att en modern, uppdaterad ekonomi i en värld av nästintill fullständig automatisering och globalisering behöver stå på tre ben.

Det första benet är tjänster.

Här får man ofta höra föraktfulla kommentarer om att “vi kan ju inte alla klippa varandras hår”. Betrakta då följande graf som Mattias Östmar hittat i en Almega-rapport:

Detta gäller inte bara i Sverige. Sedan ett drygt decennium tillbaka har tjänstesektorn passerat jordbrukssektorn som störst arbetsgivare globalt. Behöver jag tillägga att jordbrukssektorn varit störst sedan… ja, alltid. Ett enormt skifte, alltså.

De allra flesta av oss kommer att arbeta i yrken där vi servar andra människor, exempelvis turism. Problemet är att vi har ett skattesystem konstruerat för industrisamhället där folk arbetar i fabriker åt stora arbetsgivare. Hög skatt på arbete för att för privatpersoner som ska köpa tjänster av andra privatpersoner blir skatte-effekterna rent horribla vilket hämmar utvecklingen. (RUT/ROT-avdragen är steg i rätt riktning men varför inte införa ett generellt tjänste-avdrag på samma summa som RUT- och ROT-avdragen?)

Det andra benet är snabbrörliga innovationsföretag, “startups“. Detta är den disruptiva förändringsvågens förtrupper. De kan på kort tid omkullkasta stora, etablerade marknader och skapa enorma värden hos grundare och investerare. Det är startup-världen som bygger självkörande bilar, rymdfarkoster och nya sätt att finansiera sina drömmar.

Här saknar vi i Sverige, som jag varit inne på i tidigare inlägg, ett fungerande ekosystem för innovationsföretag. Framför allt behövs det fler investerare i tidiga faser, oftast privata så kallade ängelinvesterare. (Denna avsaknad av ekosystem gäller inte bara Sverige utan i allra högsta grad övriga Europa också).

Det tredje benet är vad man skulle kunna kalla “super-brands“. Stora, globala varumärken som genom sitt mind share kan lansera produkter globalt, särskilt tillsammans med optimerade logistik-kedjor som snabbt kan anpassa sig till trender.

De här företagen kommer att utmanas kraftigt av automatiseringen, som när 3D-skrivaren blir konsumentprodukt, och kommer att tvingas välja mellan att gå uppåt (höga marginaler, låga volymer) eller nedåt (låga marginaler, höga volymer) i näringskedjan (så gott som endast Apple har, hittills, lyckats med båda samtidigt – höga volymer och marginaler).

Kanske blir svenska H&M en framtida personlig stilkonsulent (alltså ett tjänsteföretag) snarare än klädestillverkare, för att nämna ett exempel.

Sverige är redan duktigt på stora företag men utmaningen blir att behålla dem i landet samt att skapa nya. En mycket trolig trend är också att storföretaget som stor arbetsgivare också kommer att upphöra till förmån för en “Hollywood-ekonomi” där människor jobbar i avgränsade projekt ungefär som filmbolag som gör filmer.

Så, för att summera ett alldeles för långt blogginlägg, 2000-talets ekonomi efter Kraschen kommer att stå på tre ben:

  • Tjänster, som den stora, breda massan kommer att arbeta med – men även vara köpare av.
  • Snabbrörliga innovationsföretag, startups, som får sitt syre från riskvilligt kapital.
  • Stora varumärken, super-brands, som arbetar i projektform, har stort “mind share” och väl utvecklade logistik-kedjor.

Naturligtvis målat i så breda penseldrag som man kan göra i ett enda blogginlägg om ett så stort och komplext ämne. I kommande inlägg hoppas jag kunna fördjupa mig mer i vad exakt som kommer att vara efterfrågat i en tid av automatisering och överflöd. De gyllene förnödenheterna. Stay tuned.

Den rastlösa välfärdsmänniskan

Staffan Burenstam Linder var en på sin tid mycket uppmärksammad ekonom i offentligheten, kanske mer utomlands än i Sverige, som sedan skulle bli handelsminister, en av arkitekterna bakom moderaternas liberal omsvängning och rektor på Handelshögskolan. Det var hans bok The harried leasure class som vann honom mycket berömmelse 1970. Den svenska utgåvan Den rastlösa välfärdsmänniskan återutgavs nyligen.

Boken har kallats “ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?

Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.

Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.

Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.

En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.

Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.

Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.

Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.

Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.

Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. “Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ‘men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI “skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade “konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en “demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]

Digitala nomadsamhället- himmel eller helvete?

The Economist hade veckans stora scoop om hur vi alltmer närmar oss ett trådlöst kommunikationssamhälle där vi förändrar våra arbetsvanor, vårt sociala umgänge, stärker betydelsen av den tredje platsen borta från arbete och hem, vår kulturkonsumtion och blir digitala nomader.

Det är en mycket tilltalande bild The Economist visar av detta nomadsamhälle, där nya möjligheter ges av den ständiga uppkopplingen.

Det kommer det nog att bli en debatt om baksidorna, och då inte bara den välkända debatten om problemen med att vi tillbringar mer tid online. Computer Sweden skrev nyligen om Jonathan Zittrains bok “The Future of the Internet and How to Stop It” (se vidare i Iphone kan döda Internet av Martin Wallström). Där återges kritiken från Zittrain att friheten som finns inbyggd i PC:n blir låst till åtkomstverktyg som kontrolleras av nätverken.

Optimistiska skiften

Magnus Lindkvist är en intressant trendspanare med egen blogg.

I tisdags höll han tal på Talarforum om optimistiska trender som han inledde med ett klipp från den klassiska TV-serien Jetsons

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DFbuulDiM_U&hl=en]

Det är familjen Flinta, ett 50-tal översatt till framtiden. Där såg Lindkvist ett av problemen med att se skiften- det är produkter och prylar som står i centrum för framtidsförutsägelser.

Där finns ingen förändring av kvinnans roll eller förvärvsarbete, inga skilsmässotrender eller samkönade relationer. Familjefar tjänar pengarna, och familjen gör av med dem.

Pappa George Jetson kommer vid ett fast klockslag till jobbet, där han börjar sin arbetsdag med att lägga upp fötterna på bordet. Han är en company man av klassiskt snitt som är långt borta från makten och därmed också dess övervakning (en stor skillnad mot dagens företag), men då inte heller har kontrollen över sina egna arbetsuppgifter så arbetar han inte heller särskilt självständigt utan just denna övervakning. Självständighet kommer med ansvar.

Osynliga trender är mer intressanta än synliga, sade Lindkvist. Problemet är att trender är antingen för långsamma för att uppfattas, eller så missar man snabba trender då individer och organisationer är fokuserade på sin nuvarande uppgift och inte lägger märke till det oväntade.

Trender är anekdoter om samtid och framtid, och de är särskilt viktigt för ledare att uppfatta dem. Ledare ska inte bara fatta beslut utan också “make sense of the world” för sina medarbetare.

Det är svårt att skildra i media genom “the bad news bias”. Det negativa kräver att man köper tidningen för att skydda sig. Förbättringar kräver inte samma snabba handling.

En trend är punkkapitalism. Från att på 60-talet ha varit ärvda har egendomar gått till att i dag vara förvärvade. Bilden av en kapitalist har gått från att vara Joakim von Anka eller någon punschdrickande fabrikör spelad av Ernst Günther till att bli vem som som helst.

Nåja, Lindkvist illustrerade med Madonna, och fru Ciccone Ritchie är kanske inte riktigt vem som helst. Framtidens entreprenör blir nog mer annorlunda och nyskapande än en entreprenör inom en så etablerad struktur som den senmoderna musik och underhållningsindustrin.

Poängen var tydligare i den språkskillnad han tog upp mellan engelskans “make money” och svenskans “tjäna pengar”. I svenskan verkar det finnas någon annan som betalar dig.

De låga inträdeskraven ger en “alla kan spela” attityd, med en koppling från Lindkvist till punkmusikens attityd av “färdighet är förtryck”.

Lindkvist pekade på några sådana trender som P2P-banking, 3D-printrar med avancerad CADCAM och att vårt samhälle fortfarande har en skola för Jetson-samhället samtidigt som företag hyr någon som tänker annorlunda rent-a-rebel.

Mikromarknader var en annan viktig trend Lindkvist tog upp genom den högre komplexiteten i populärkultur, matkultur o.s.v. öppnar för små nischer. Hans exempel var Mile High Atlanta, en firma med två plan för dig som vill gå med i 10000 metersklubben.

Slutligen tog Lindkvist upp Flynn-effekten. Flynn- effekten handlar om att rön påvisar att förbättrad utbildning och hälsa har ökat medel-IQ med 2,5 enheter per år (mellan 1952-1982 höjdes medel-IQ med 18 enheter hos i-länderna) pekar att intelligens inte är statiskt.

Sammanfattningsvis en mycket tänkvärd trendspaning av Magnus Lindkvist. Det var meningen att visa optimistiska skiften i ett underhållande format, det lyckades han med att ge några viktiga exempel på. Tyvärr fanns inte utrymme att ställa frågor, men några tankar tar jag upp här istället.

Samhällen där pengar ärvs blir mer förvaltande och riskaversiva? Kanske, men de riktas främst mer in på extensiv tillväxt, att göra mer av samma saker. Vågar vi därför göra nya saker? Det är inte säkert, snarast kan man skönja en aversion mot risker. Innovativ tillväxt kräver andra faktorer också: ekonomiska, legala och sociala trender (vilka? Det håller jag på med ett material om). Annars får vi en extensiv tillväxt med lite mer pengar som bäst, och det är inte långsiktigt hållbart.

Sedan borde vi i Sverige vara oroliga över att dessa trender inte märks så mycket. Nyföretagandet är i botten, företagen är inte så punkiga, SMS-lån finns men är inte väl sedda. De företagare som finns måste anpassa sig till ett system som förutsätter arbetsgivare. Rent a pointy haired boss för att slippa F-skattesedeln. Rentarebel sidan i Sverige har varit under uppbyggnad länge, och jag undrar om konceptet verkligen slår här?

Slutligen vill jag lägga en demokratisk fråga på dessa skiften. Vi kan ställa hur demokratiska de är, men jag går med på att de öppnar för fler att delta. Frågan är också hur man får än fler att kunna få ta del av de optimistiska trenderna? Det finns det lyckligtvis handfasta exempel på.

Sedan kommer förstås dessa trender ställer upp nya frågeställningar. Exempelvis när det gäller Flynn-effekten så har vi förmodligen nått så långt vi kan med förbättringar av miljön hos oss, och därför kommer vi in på frågan om human enhancement och bioetiken. Vad händer med våra institutioner om vi släpper in tankar om punkkapitalism och microfacturing?

De här trenderna är delar av viktiga skiften. Lindkvist har rätt att vi måste släppa vårt fokus på produkter och prylar, men för att förstå hur de slår igenom behövs nog också en omvärldsanalys och ett vägande mot värderingar och samhällssyn.

Det idédrivna företagandet

När boken Konsten att växa – med värderingarna i behåll lanserades av Bookhouse Publishing i måndags fick jag en flashback till debatten om etiskt företagande som hölls för några år sedan.

Hur kan ett företag växa med värderingarna i behåll? Det var bokens tema, och verkade snarast negativt inriktat från ett antal fallstudier då företag med som utmärkt sig för starkt etiskt företagande som The Body Shop respektive Ben & Jerry’s blivit uppköpta av internationella storföretag som L’Oréal och Unilever. Just Body Shop och Ben & Jerry’s verkade hålla kvar vid grundarnas intentioner för närvarande, men just växandet verkade föra idédrivna företag bort från sina grundläggande idéer till att bli som alla andra.

Nu höjer jag ett varnande finger för “etiskt företagande”, ofta lägger många en syn att det är fult att tjäna pengar i sin verksamhet. Ofta fick jag intrycket att det är vissa specifika värderingar som avses med “etiskt” och så är förstås inte fallet. Det finns många olika skäl till att driva företag.

Nåväl, om man skall se det positivt har faktiskt det etiska företagandet öppnat mångas ögon för att marknadsekonomin är en mekanism som inte nödvändigtvis bestämmer vad som måste vara en affärsverksamhets utkomst och att entreprenörsskapet breddats än det smala företagande som fanns i Sverige tidigare.

Göran Wiklund från Ekobanken påpekade att det finns mycket lite förståelse från affärsbankerna för ett idédrivet företagande eller ett annorlunda företagande (där kooperativ har svårigheter att få finansiering). Wiklund sade att Ekobanken erbjuder “varma pengar” från borgenskretsar på 10-12 personer som kan ställa upp kapital för företag. Att sådana lösningar behövs ställas upp av banken låter kanske förundransvärt, men företagarmiljön är allmänt rätt tom på sådana alternativa finansieringslösningar jämfört med bankernas “kalla pengar”.

Soledad Piñero Misa från sitt Diferencia talade mycket om värderingsstyrt ledarskap och ökad medvetenhet, men mitt intryck är att Soledad begränsade värderingar och medvetenhet till några få definitioner. Miljömedvetenhet skall vara på ett speciellt sätt, annars är det inte medvetet. Det finns bara en väg att följa.

Forskaren Karl Palmås underströk det jag tyckte var viktigast. Tanken av att marknadsekonomin måste vara ett objektivt, opolitiskt sätt för att producera har splittrats. Det finns nya lösningar på kombinationer av statligt, civilt och privat som uppkommit ur att företaget rör sig bort från att vara en massproducerande hierarki mot nya platta organisationer.

I diskussionen efter presentationen kom frågor som pekade på att CSR- intresset var större för några år sedan. “Etablissemanget slog tillbaka”, verkade uppfattningen vara, där framgångsrika företag bröt mot “small is beautiful” och blev vanliga företag. Uppfattningen verkade ligga i att utöva en press på redan existerande företag att ta till sig CSR, och där låg väl problemet. Ett idédrivet företag, oavsett vilka idéer det följer måste ju också vara framgångsrikt och söka vägar att följa både idéer och vinst då de faktiskt är sammankopplade.

Till viss del är det etiska företagandet en del i återupplivandet av marknadsekonomin, och tanken att det finns många olika sorters kapitalism. Där finns ett intressant skifte, men bara om alla alternativ ges frihet att utvecklas.

Så jobbar Sverige- oväntat nog

Jag besökte lanseringen av tegelstensboken Så jobbar Sverige på IVA som är en kartbild av dagens svenska näringsliv.

Redaktören Henrik Blomgren menade att boken hjälper oss att komma i takt med vår egen tid, och det har Blomgren rätt i. Av de fyra miljoner som arbetar så jobbar lika många i konsultverksamhet som i byggnadssektorn, lika många inom vården som inom industrin. Blomgren påpekade att forskningen hittills varit exceptionellt nationell i en tid som präglats av globalisering.

Skiftena visades i respektive bransch. Fredrik Bergström tidigare Handelns Utredningsinstitut påpekade hur grossisterna förändrat handeln genom att söka nya kontakter i en alltmer internationaliserad handel. Globala kedjor som MediaMarkt, Zara och Lidl finns numer i Sverige, men få svenska företag följer exemplen från H&M och IKEA. Urbaniseringen har slagit igenom i handeln, 50% av handeln stora tillväxt de senaste åren har skett i 19 kommuner. Mångfald efterfrågas av kunderna, och handeln måste bli bättre på att följa trender.

Dag Thorén talade om vård och omsorg, en bransch med 350 miljoner kronor i omsättning. Fast det ses inte som en bransch i dag… Distributionsledet är eftersatt, och det finns problem med dåliga vårdkedjor. Det finns bra teknik, men tillgängligheten är låg och även produktiviteten. Förändringar sker då termer som öppen och sluten vård blir föråldrade och branschens möjlighet till internationell räckvidd är stor.

Magnus Aniander talade om byggbranschen. Det finns ett lågt omvandlingstryck i strukturer som stannade i 60-talet, ofta med samma personer som beställare och utförare. Projektet ligger i centrum av allt och konkurrensen är liten. Branschen kännetecknas av få mellanstora företag, antingen är det storföretag eller små byggmästare. I dag är alla generalister, då snarast en specialisering borde ske. Här tycker jag mig finna anledningen till att mycket nybyggnation har dålig kvalitet i dag.

Per Storm talade om en oväntat stark bransch, råvaror och basindustrin. Det är Kinas och Indiens tillväxt som drivit på den. Basindustrin står för 2/3- delar av Sveriges tillväxt och 10% av alla anställda. Man innoverade sig igenom krisen på 90-talet, där exempelvis LKAB:s automatiseringsgrad är unik för gruvindustrin.

Det kvarstår frågor. Var finns upplevelseindustrin? Som det påpekades finner man inte heller företag som Google eller miljöteknikbranschen i sammanställningen. Var kommer anställningarna? Men sammantaget blir intrycket av boken bra, och dess data ger näring åt debatten. Det finns ingen sektor som är viktigast och som bör favoriseras (det dyker ju ofta upp). Den svåraste frågan står den nära framtiden för, Sverige kan inte fortsätta att vara inriktat att leva på en europeisk utveckling som inte längre finns. Det krävs omvandling, just ett skifte.