Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Morgondagens idéströmningar

Konst, filosofi, litteratur, arkitektur, musik och vetenskap har till och med idag präglats av en rad olika idéströmningar, men hur ser framtiden ut?

Postmodernismen försöker alltjämt hålla världen i sitt grepp, men hur går det egentligen? Hittills har det postmoderna konceptet mer eller mindre hållit sig vid liv genom att definiera sig som en metamotpol, en motpol till vilken definition man än försöker ge begreppet. Följdaktligen väcker postmodernitetsbegreppet ett brett spektrum av, oftast, starka känslor. Frågan är om postmodernismens tid är över, och i så fall vad som kommer härnäst?

Veckans skifte handlar – helt enkelt men ändå långt därifrån –  om att blicka in i framtiden med avseende på litteratur, filosofi, kultur, konst och kanske datalogi för att söka nästa generella idéströmningsparadigm. Som inledning skulle jag vilja ge två förslag på sådana idéströmningar:

  • Neuroromantiken
  • Neurorenässansen

Prefixet neuro känns centralt eftersom vi i takt med att vi förstår allt mer om hjärnan också förstår mer om hur människan upplever och uppfattar sin omgivning samt vad som egentligen är det unikt mänskliga (om något?).

Neuroromantiken målar upp en framtid i vilken vår förstårelse av hjärnan har givit oss en klar bild av vårt tänkande, och därmed även en ny gräns för vad som är mänskligt och vad i förstår. Bortom dessa gränser frodas en rekombinatorisk motsvarighet till fantasi kring och romantisering av det nu känt okända.

Neurorenässansen lägger ett större fokus vid pånyttfödelsen och erövrandet av av intellektet. Ur vår förståelse för den mänskliga hjärnan växer en strävan att välja sitt tänkande och att shoppa kunskap, i stora och breda mängder, efter eget tycke. Som effekt av detta utbreder sig en strikt kvantifiering av tidigare kvalitativa ämnen. Filmvetenskap reduceras kanske till en fråga om vad filmskapares hjärnor går igenom när filmer skapas, samt vad åskådares hjärnor utsätts för när de ser filmer. Vissa vetenskapsriktningar upphör måhända helt när de inkorporeras i en mer generell förståelse av vår neurala uppfattning av och interaktion med omgivningen.

Var är våra idéer på väg? Eller är det kanske helt meningslöst att tala om ett begrepp som idéströmningar i en framtid i vilken vi sakta närmar oss förståelsen av hjärnan, och med den kanske även förståelsen av självaste idéen?

Visst gör det ont när dogmer brister

Forskning och forskningsstrukturer har kommit att bli en i allra högsta grad naturlig del av det civiliserade samhället, men hur ser egentligen forskningen på forskning? Sverige är ett urtmärkt exempel på en en semireglerad forskningsmarknad, vars hela existens bygger på tanken om nyproduktion och utveckling men vars struktur är så stel att den får cement att framstå som vispgrädde i kontrast. Är vi färdiga med struktureringen av forskningsområden?

Visst föds det nya detaljområden som en förgreningseffekt på de redan existerande disciplinerna, men hur mycket utrymme finns det för parallella utvecklingstrender och alternativa disciplinära utvecklingar? Finns det en fungerande korsbefruktning mellan olika ämnesområden idag, och hur ofta ställer sig gemene forskare dessa frågor? I många framstående svenska högskoleexamina betonas yrkesförberedande moment och tillämpningsfaktorer, vilket på intet sätt är negativt men ej heller en anledning att förringa eller förkasta det vetenskapliga förhållningssättet. Hur kommer det sig att så få civilekonomer har läst både Hayek och Marx? Varför är så få civilingenjörer ens en smula bevandrade i vetenskapsteori och eller kategoriseringsansatser så som Bohms analys av kreativitetsbegreppet eller Foucaults The Order of Things. I någon mån är en utbildning en assisterad, gemensam och kvalitetssäkrad resa genom en mängd böcker och de tankar idéer och koncept som dessa innehåller, men trots det tycks allt mindre komma att handla om idéer och allt mer om dogmer. Om så är fallet så fördömer utbildningen sig själv till stilltje när nya idéer och nytänkande inte längre uppmuntras. En av den högre utbildningens största dogmer, och tillika en vild lögn, kräver att nya idéer eller nya perspektiv på gamla idéer endast kan levereras av doktorander ( om ytterligare några år kan samma sak komma att gälla för doktorer). Vart för det forksningen, förutom in i en inbillad inflationstrappa.

Den tysta kunskap som Hayek berör i sin formulering av informationsproblemet, är minst lika relevant i utvecklingen av forskning och utbildning, där ny tyst kunskap om samhällsutvecklingen och teknisk utveckling ständigt behöver tillföras forskningen för att erbjuda nya perspektiv, liksom växande tyst kunskap i den befintliga forksningssfären också erbjuder utveckling. Det är dock bara den senare av dessa som vinner erkännande i den hierarki som till dags dato kommit att karakterisera forskningssektorn.

Forskning kräver inte bara betänkande och betraktande av studieobjektet, utan även av sig självt. Det finns all anledning att vara orolig över den självsäkerhet med vilken de flesta samhällen klänger sig fast vid de dogmer som försvarar den rådande strukturen, allra helst när dessa blir rådande inom den del av samhället som implicit förknippas med dynamik och utveckling.

Bokrecension: “Here comes everybody”, Clay Shirky

Den innehåller inte så mycket nytt, Clay Shirkys bok om sociala medier: “Here comes everybody”. Åtminstone inte om man läst de andra “måste-böckerna” i genren: Chris Andersons Long Tail, James Surowieckis Wisdom of Crowds eller Malcolm Gladwells The Tipping Point för att nämna några. Nej, bokens styrka är snarare i sammanfattandet.

Utvecklingen på området går så pass fort att det faktiskt kan behövas minst en bok om året som sammanfattar de tankar och idéer som just för tillfället är som starkast. Snart kommer Chris Andersons uppföljare till Long Tail, om freeconomics, gratisekonomin och Wired-kollegan Jeff Howe jobbar på en bok om crowdsourcing som också kan vara värd att läsa för att förstå de skiften som sker just nu.

Vad är det då Shirky sammanfattar i sin bok?

En stor del av boken handlar om journalistikens roll i web 2.0-erans tidevarv. Vem är egentligen journalist? Vilken roll har journalistiken i ett samhälle där vem som helst kan publicera sina tankar? Vilka privilegier ska ha en journalist ha i ett sådant samhälle? Sydsvenskans Anders Mildner har sammanfattat frågeställningarna ur ett svenskt perspektiv här.

En annan central del av boken berör vad som utmärker en fungerande icke-hierarkisk (bara delvis sant, alla organisationer har en hierarki men nätverksorganisationer är åtminstone inte pyramidformade) organisation. (Undertiteln till boken är för övrigt “The Power of Organizing Without Organizations”.) Shirkys slutsats är att organisationer som den som driver t.ex. Wikipedia framåt drivs av dels hängivna anhängare, en sammanhållande kultur samt själva verktyget (mjukvaran) som utgör tjänsten och sätter dess begränsningar.

Fredrik Wass uttrycker det något annorlunda på sin blogg:

Den sociala valutans kurs beräknas inte i kronor och ören. Den mäts i kärlek och vänskap.

Det är exempelvis en hängiven kärlek till idéen Wikipedia som får hela uppslagsverket att fungera.

Detta missar många företag som, ivriga att hänga med i de senaste trenderna, slänger upp bloggar eller wikisar för sina anställda eller sina kunder. Men, utan kärleken, utan den där viljan att bidra av ingen annan anledning än ren lust, kommer dessa försök falla platt i bästa fall och vandaliseras grovt i värsta fall.

För att lyckas måste ett företag plocka av sig den formella corporate- masken och bli mänskligt. Bara så väcker man lusten att bidra. Bara så väcks kärleken.

För många företag är detta ett enormt skifte. Därför bör man läsa Shirky. Å plocka av sig masken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Roman skriven i Google Earth

The 21 steps är en thriller skriven av Charles Cumming i Google Earth.

Man följer huvudpersonens inblandning i ett underligt fall som tar honom från London till Edinburgh utefter utlagda rutter i Google Earths kartor. Det är en intressant blandning av verklighet och fiktion. Nu upplevs handlingen lite långsammare en den faktiskt är, då tar tid att gå mellan punkterna för handlingen, vilket är synd.

Men möjligheterna för att kunna vidareutveckla konceptet är intressanta. Med högre upplösningar, och kanske bilder av verkliga miljöer kan fiktionen ta en ny klickbar form. Det skall bli spännande att se vart Penguin tar konceptet i framtiden.

Konstdöden – finns det en framtid för författande?

Många av oss när en dröm om att en dag bli författare. Den mest romantiska bild av en författare jag när är följande: En man i 60-årsåldern med minst 5-dagars skäggstubb. En skrivarstuga placerad intill en vassfylld vik på en ganska öde ö.
Mannen lutar sig över ett skrivbord som osar av dekadens; en välfylld konjakskupa, en myrriad av tillsynes oordnade papper och slutligen en nonchalant avkastad gubbkeps innehållandes en slarvigt hopbuntad paisleymönstrad sidenscarf.
Skrivbordets dekadens är en ofrånkomlig spegelbild av mannens kaotiska inre. Demonerna likt pappershögarna kämpar för att skapa lidelse och i sin tur kreativitet.

Vackert? Visst, men är det bilden av morgondagens författare? Finns det en möjlighet att man någon dag får förkroppsliga drömbilden eller tillhör den det lätt romantiserade förflutna?
I all ärlighet så är bilden knappast den typiska för dagens författare, men det till trots så delar de fortfarande de grundläggande dragen med denna bild tillskillnad från den dystopi IHT beskrev relativt nyligen.

Philip M. Parker är management professor vid INSEAD, en av Europas mest prestigefyllda handelsskolor, och världens mest utgivna författare med ofattbara 200 000 titlar.
Anledningen till att hans eget förlag har haft möjlighet att ge ut den smått löjliga mängden böcker under hans namn är inte enorma investeringar från någons sida, varken i tid eller pengar, utan en helt ny syn på författarskap.

Vad som möjliggjort professorns bragd är ett datorprogram som med hjälp av enorma mängder fritt tillgänglig indata samt ett antal parametrar som beskriver vad som är målet för algoritmen kan generera en bok.
Philip registrerar sedan verket med ISBN och ger ut det. “Ger ut” i meningen att verket registreras på sajter som Amazon, men inte i meningen att den faktiskts trycks.
Böckerna är mycket smala, med titlar som Healthcare Services in Italy: A Strategic Entry Report, 1998 och Women’s Lingerie in Denmark: A Strategic Entry Report, 1996 tillhör det utgivna verkligen svanstippen på the long-tail och därmeds trycks böckerna on-demand.

I alla hederlighet så är knappast dagens nivå av artificell intelligens (AI) tillräcklig för att utan rejäl kvalitétsgranskning (och manuell korrigering) framställa något som är värt att betala för.
Det spännande är att han redan trots begränsningarna i de tekniska möjligheterna lyckats slagit mynt av detta, något som kanske i bästa fall kan leda till att mer kapital letar sig till AI-utveckling i denna mycket intressanta riktning.
Efter att ha sökt på Amazon.com så misstänker jag dessvärre att utsagan om hur texten genereras är väl raffinerad. Det framstår som att vad de främst ägnar sig åt är automatisk formatering av fritt tillgänglig text.
Vidare på ärlighetens väg så verkar det lite som om professorn slår mynt utav systemtrixeri då några av hans största kunder är institutioner som köper alla böcker om ett särskilt ämne, t ex ett universitetsbibliotek eller liknande. Den eventuella nyttan för de instutionerna kanske inte helt kan avskrivas, men nästan. Alla ‘men’ till trots så är det fortfarande en lovande start för en ny industri.

Skönlitteraturen står inte heller oberörd av utvecklingen. Redan Aristoteles skrev i Ars Dramatica om hur en berättelse ser ut och vilka grundtyper som finns och fungerar.
I Hollywood har man idag kokat ner tidigare modeller till fyra huvudkategorier av berättelser som man sedan varierar.
Givet hela litteraturhistoriens mästerverk och bottennapp samt ett AI som kan skapa en abstrakt modell för historier, likt Aristoteles och Hollywood, så finns all möjlighet att lyckas plocka russinen ur kakan för att automatiskt baka nya russinkakor.
En apa kan ju som vi alla känner till skriva Shakespeare givet tillräckligt mycket tid och en skrivmaskin. Ett välfungerande AI “skriver” för det första löjligt mycket snabbare än en apa utrustad med skrivmaskin, men dessutom kan AI:t ta inspiration och beslut baserade på Shakespeares tidigare verk och tidigare utfall av mänsklighetens nyckfulla smak.

Är detta slutet för det mänskliga författandet som skönjas vid horisonten? Ett manifesterande utav den alltid lika fruktade “konstdöden”?
Knappast den här gången heller… Konsten i sig är oftast viktigare för konstnären än för konsumenten och detta faktum är en absolut garant för konstens framtid så länge människor har en vilja att uttrycka sig.
Konsten ser dock ut att komma berikas av genererad konst, gen-konst.
Gen-konst kan med andra personers språkbruk beskrivas som en “demokratisering” av konsten. En ny punkrevolution där alla kan skapa. Denna omgång med möjlighet till alla typer av uttryck och inte som under den förra revolutionen begränsad till det skräniga.
Ett konstnärskap med bedömandet i fokus istället för penseldrag. Spännande!

Snubblade över följande (mediokra) introduktion till Philips skapande i video form:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SkS5PkHQphY&hl=en]

Digitala nomadsamhället- himmel eller helvete?

The Economist hade veckans stora scoop om hur vi alltmer närmar oss ett trådlöst kommunikationssamhälle där vi förändrar våra arbetsvanor, vårt sociala umgänge, stärker betydelsen av den tredje platsen borta från arbete och hem, vår kulturkonsumtion och blir digitala nomader.

Det är en mycket tilltalande bild The Economist visar av detta nomadsamhälle, där nya möjligheter ges av den ständiga uppkopplingen.

Det kommer det nog att bli en debatt om baksidorna, och då inte bara den välkända debatten om problemen med att vi tillbringar mer tid online. Computer Sweden skrev nyligen om Jonathan Zittrains bok “The Future of the Internet and How to Stop It” (se vidare i Iphone kan döda Internet av Martin Wallström). Där återges kritiken från Zittrain att friheten som finns inbyggd i PC:n blir låst till åtkomstverktyg som kontrolleras av nätverken.

Valfrihet ger hälsa

En sak jag är stolt över, är att ha gett ut Bart Maddens bok Fler valmöjligheter ger bättre hälsa på svenska.

Det är en bok som beskriver ett spännande skifte inom medicinen. Madden beskriver hur vi i dag kan börja att överväga risker hos läkemedel på ett mer konstruktivt sätt. Dagens mycket stela godkännandeprocesser innebär problem för läkemedel att komma ut till patienterna, vi ser dock inte det lidande det innebär att inte få tillgång läkemedel lika tydligt som när någon drabbas av att ett skadligt läkemedel godkänts.

Därför har vi i dag en stel process som innebär “allt eller inget” modellen. Antingen får läkemedelsföretagen sitt medel godkänt, eller så är det bara att gå tillbaka till ruta ett och förlora pengar. Det ger en långt mer konservativ läkemedelsbransch än den skulle behöva vara. Jag och Bart skrev nyligen om några av fördelarna med en mer flexibel godkännandeprocess.

Vi är på väg in i en motsägelsefull situation, där de tekniska möjligheterna ökar i snabbare takt, men förmågan att implementera dem i den nuvarande sjukvården är konstant eller till och med avtagande. IT i vården och biotekniken har stora möjligheter att förbättra mångas livskvalitet, men strikt reglerade och stela sjukvårdssystem är långsamma med att ta till sig dem. Ibland beror det på att regelverket blir osäkert var innovationerna hör hemma, är till exempel vävnadsodling ett läkemedel, ett transplantat, ett verktyg eller något annat. Ibland är det regulatoriska problem (som i kritiken av pipeline ovan) eller organisatoriska som hur kedjan mellan diagnos och behandling för medicinsk 3D- visualisering, nätverkad e-hälsa och multidisciplinära läkarteam.

Några av dessa skiften beskrev jag, Anders Sandberg och Alexander Sanchez i rapporten Tekniken befriar kroppen som kan laddas ned från Health Consumer Powerhouse hemsida.

Hur vi förbereder oss för skiften gör stor skillnad. Kanske slår cyberkirurgin igenom, kanske får vi som patienter äganderätten till vår elektroniska journal, kanske blir vi fria att välja experimentella läkemedel som Bart Madden föreslår. Om skiftet har varit medvetet och har underbyggts, så antas förändringarna också bättre. Sedan spelar det förstås roll för oss som enskilda när vi får våra behandlingar. Det spelar inte så stor roll att få den botande behandlingen först om åtta år då den godkänts och implementerats, om man behöver den nu för att överleva.

Så jobbar Sverige- oväntat nog

Jag besökte lanseringen av tegelstensboken Så jobbar Sverige på IVA som är en kartbild av dagens svenska näringsliv.

Redaktören Henrik Blomgren menade att boken hjälper oss att komma i takt med vår egen tid, och det har Blomgren rätt i. Av de fyra miljoner som arbetar så jobbar lika många i konsultverksamhet som i byggnadssektorn, lika många inom vården som inom industrin. Blomgren påpekade att forskningen hittills varit exceptionellt nationell i en tid som präglats av globalisering.

Skiftena visades i respektive bransch. Fredrik Bergström tidigare Handelns Utredningsinstitut påpekade hur grossisterna förändrat handeln genom att söka nya kontakter i en alltmer internationaliserad handel. Globala kedjor som MediaMarkt, Zara och Lidl finns numer i Sverige, men få svenska företag följer exemplen från H&M och IKEA. Urbaniseringen har slagit igenom i handeln, 50% av handeln stora tillväxt de senaste åren har skett i 19 kommuner. Mångfald efterfrågas av kunderna, och handeln måste bli bättre på att följa trender.

Dag Thorén talade om vård och omsorg, en bransch med 350 miljoner kronor i omsättning. Fast det ses inte som en bransch i dag… Distributionsledet är eftersatt, och det finns problem med dåliga vårdkedjor. Det finns bra teknik, men tillgängligheten är låg och även produktiviteten. Förändringar sker då termer som öppen och sluten vård blir föråldrade och branschens möjlighet till internationell räckvidd är stor.

Magnus Aniander talade om byggbranschen. Det finns ett lågt omvandlingstryck i strukturer som stannade i 60-talet, ofta med samma personer som beställare och utförare. Projektet ligger i centrum av allt och konkurrensen är liten. Branschen kännetecknas av få mellanstora företag, antingen är det storföretag eller små byggmästare. I dag är alla generalister, då snarast en specialisering borde ske. Här tycker jag mig finna anledningen till att mycket nybyggnation har dålig kvalitet i dag.

Per Storm talade om en oväntat stark bransch, råvaror och basindustrin. Det är Kinas och Indiens tillväxt som drivit på den. Basindustrin står för 2/3- delar av Sveriges tillväxt och 10% av alla anställda. Man innoverade sig igenom krisen på 90-talet, där exempelvis LKAB:s automatiseringsgrad är unik för gruvindustrin.

Det kvarstår frågor. Var finns upplevelseindustrin? Som det påpekades finner man inte heller företag som Google eller miljöteknikbranschen i sammanställningen. Var kommer anställningarna? Men sammantaget blir intrycket av boken bra, och dess data ger näring åt debatten. Det finns ingen sektor som är viktigast och som bör favoriseras (det dyker ju ofta upp). Den svåraste frågan står den nära framtiden för, Sverige kan inte fortsätta att vara inriktat att leva på en europeisk utveckling som inte längre finns. Det krävs omvandling, just ett skifte.