Volkswagen släpper VW 1L – extremt bränslesnål bil

Förra veckans skifte handlade om energi. Då är det värt att nämna Volkswagens konceptbil VW 1L som är på väg ut på marknaden.

Den skulle släppas först 2012 men kommer att finnas på marknaden redan 2010 enligt Volkswagen. 10 mil kommer man på en liter bensin (därav namnet 1L) i bilen som kan husera två personer.

Designen bär tydliga drag av Googie-arkitektur. Väldigt framtidigt. Å lite gulligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Veckans skifte: energi – i sammandrag

Energi var som sagt ämnet för veckan. Alexander Funcke inledde med att lyfta fram riskkapitalets och entreprenörernas roll som alternativ till politikernas subventioner och straffskatter.

Waldemar Ingdahl svarade med att lyfta fram flera olika alternativa energikällor samt påpeka hur viktig energin är som infrastruktur i samhället. Hans inlägg fick titeln “Mer än pengar behövs för framtidens energi”.

Själv skrev jag om energifrågan som något tillhörandes industrialismens logik. Detta till skillnad från förrförra veckans skifte om övervakning som tillhör informationssamhället. Min uppfattning är att vi står inför ett närliggande skifte mot miljövänlig och billig energi och att den nuvarande olj

ekrisen egentligen bara påskyndar övergången dit.

Joakim Lundblad är inte riktigt lika optimistisk. Hans oro är riktad mot politiska ingripanden (subventioner, regleringar och straffskatter) som kan leda oss i fel riktning.

Johanna Nylander avslutar veckans skifte med att lyfta fram solenergin och undrar varför det pratas så lite om detta alternativ nu för tiden.

Den här veckans skifte är det Joakim Lundblad som står för och ämnet är “informationssamhällets decentraliserande effekt”. Spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

zp8497586rq

Ang. energi: Solpaneler och koldioxidskatt

För runt tio år sedan, när solpanelerna på bilden sattes upp på den lilla stugan vid en sjö i Smålands djupa skogar, var solenergi någonting man pratade aktivt om som alternativ i energidebatten. Liksom bergvärme var det ett alternativ till vedeldning eller olja. I detta fallet minskade det vedeldningen under sommarhalvåret och står för varmvatten och viss uppvärmning av det lite större huset som ligger jämte den lilla stugan.

I dag nämns inte solenergi lika ofta i energidebatten, trots att det som Erik tidigare skrivit på denna blogg, haft ett pris som varit ständigt sjunkande. Lite intressant är det också att den kristdemokratiske eu-parlamentariken Anders Wijkman kallar solenergi för lösningen på energiproblemen.

Nu är det rätt få stugor i både stad och på landsbygd som har solpaneler på taken, men till skillnad från för tio år sedan, är inte koldioxidkrävande bränslen de enda självklara energikällorna, vare sig för villauppvärmning eller för att ta sig framåt på vägarna. Etanol har blivit en het politisk fråga, och vätedrivna bränsleceller spås bli ersättare till batterier i elektriska produkter.

Trots framsteg, och energiskiften som skymtar kring kröken, är vi fortfarande beroende av fossila bränslen. Det går inte att koldioxidskatta bort landsbygdsbor om man samtidigt vill ha människor som värnar naturen, eller vill undvika att lantluft blir en klassfråga. Med lite mera tillit till både människors förmåga att ta ansvar för sin omvärld, och till teknikens och forskningens förmåga att lösa problem, blir inte energiskiftet lika avlägset.

Ang. Energi: Ett skifte av skiften

Energifrågan väcker många känslor, och bemöts med många olika ansatser från många olika perspektiv. Det som gör frågan så infekterad är att den behandlas som en enda fråga. Energifrågan är egentligen en myriad av små frågor, som föranleder lika många, men olika, skiften. Det energiskifte Alexander Funcke spanar efter går alltså rimligtvis inte att finna i ordets klassiska bemärkelse.

Dels kan energiskiftet delas upp i fragment avhängiga på olika delar av den integrerade energibranschen, och här kommer Hayeks informationsteori väl till pass för att måla upp den enorma mängd av tyst, decentraliserad kunskap som marknaden som helhet besitter. I ett mer grovkornigt perspektiv kan energilandsapet delas upp mellan utvecklade energiproducenter/konsumenter och icke utvecklade.

För utvecklingsländer handlar energiskiftet om att få energi, och att få ren energi i form av ex. kärnkraft. I detta perspektiv handlar inte energiskiftet om att erbjuda experimentella metoder med vindsnurror och solfjädrar, utan om att skapa en stabil energiinfrastruktur. Ofta handlar detta framförallt om att erkänna äganderätte så att potentiella konsumenter kan äga sina hem och således bli reella konsumenter.

Ur ett i-landsperspektiv handlar energiskiftet om att ta till vara på marknadens kunskap och utveclingsdriv, och söka den kreat

iva förstörelsen inom energisektorn. Detta görs dock inte bäst genom skatter, avgifter, förbud och regleringar. Man talar mycket om att även låga koldioxidskatter kan förändra incitamentstrukturen för vind- och solkraft så att de blir fördelaktiga. Men vad innebär detta egentligen? Det innebär att man forcerar fram incitament för alternativ som inte genom marknadssignaler själva förtjänat den potential som artificiellt påtvingas dem. Dessutom innebär det att samma alternativ subventioneras, förutsatt att det nu är det man gör med inkomsten från koldioxidskatten. Men vad händer om våra rösthungriga politier har fel? Vad händer om vind och solkraft visar sig vara otillräckliga? Om de var så fantastiska som de framställs, varför exploderar då inte marknaden för sådana energilösningar? Risken med hårda energi- och miljöpolicys är att de är blinda inför framtida incitamentsdynamik så väl som den tysta kunskap som finns spridd på marknaden i dagsläget, och även riskerar att förblinda andra aktörer på marknaden. Kort sagt vet marknaden gemensamt mer om problemen än vad subventionerande politiker gör.

Sammantaget kräver energifrågan hela den dynamiska, globala marknad som den katalysrerar för att kunna nå tröskelvärdet för ett riktigt skifte. Det enda vi kan hoppas på med förenklingar, artificiella incitament och ekonomiska omfördelningar rättfärdigade med en grumlig kristallkula, är att bara köra lite vilse.

zp8497586rq

Energifrågan – slutet av kurvan för industrialismen

Förra veckans skifte handlade om övervakning i ett allt mer automatiserat samhälle. Denna fråga hör till informationsåldern, där trendriktningen är att allt automatiseras – och blir information. Även ditt privatliv.

Informationsåldern befinner sig fortfarande i ett startskede till skillnad från industrialismen som ju i sin kärna var automatiseringen av fysiskt arbete. (En utmärkt och snabbläst bok i ämnet är “How we got here” av Andy Kessler.)

Oljepriset har rusat i höjden förr men den här gången är det annorlunda. Alternativen börjar bli högst reella och den biltillverkare som saknar el- eller hybridbilar i utbudet om 2-3 år kommer att få det svårt att överleva.

Solenergi är ett av de mest intressanta alternativen och det kan vara värt att känna till att priset för att tillverka solceller är ständigt sjunkande i en prisutveckling som för tankarna till Moore’s lag:

In recent years, global PV production has been increasing at a rate of 50 percent per year, so that accumulated global capacity doubles about every 18 months. The PV Moore’s law states that with every doubling of capacity, PV costs come down by 20 percent. In 2004, installing PV cost about $7 per watt, compared to $1/W for wind, which at that time was beginning to stand on its own feet commercially, Last, year, as recently noted in this blog, average global solar costs had come down to between $4 and $5 per watt, right in line with the PV Moore’s law. Extrapolate those gains out six or seven years, and PV costs will be below $2/W, making photovolatics competitive with 2004 wind.

Den nuvarande oljekrisen är industrialismens sista flämtande andetag. Det är dags att lämna över stafettpinnen till ett nytt slags samhälle. Ett samhälle där energi är miljövänligt, kostnadseffektivt och finns i överflöd. Vi kommer att vara där innan 2020.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ang. energi: Mer än pengar behövs för framtidens energi

Alexander ger en positiv syn på hur energifrågan kan förbättras, där de enklaste lösningar oftast är de bästa.

Det finns dock djupare problem i produktionen av energi, problem som kan vara kluriga att gå runt.

Energiproduktionen är en viktig del av ett lands infrastruktur. Hur mixen kommer att se ut om om 10-20 år en fråga för intensiv debatt, särskilt när det gäller förnybar energi

Det bästa vore att kunna använda solen, den (med mänskliga mått) outtömliga energikällan. Där behövs inte bara förbättringar av kostnadseffektiviteten när det gäller solceller, men också betydande förbättringar för hur storskalig lagring sker och i distributionen.

Vattenkraften är begränsad till sina geografiska förutsättningar (även om Sverige har älvar kvar att bygga ut) och andra alternativ som vätgas har ännu inte tagits i drift i tillräcklig omfattning (även om vi snart är där)

Vindkraft har fortsatt varit mycket populärt för investeringar i Europa, men investeringar måste göras för att få turbinerna att fungera med högre effektivitet än vad som är möjligt i dag och hur man skall tackla driftstopp, vilket är en orsak till nedgången i entusiasmen i Danmark och Tyskland, de två ledande nationerna. Ett svar på längre sikt kan vara bättre teknik för lagring, som för solenergin, men det faktum att vi hör så lite nytt om det pekar på bristen av livskraftiga lösningar.

Ett annat tillvägagångssätt är att jämna ut utbudet över ett större område. Detta leder oss till en synbar motsättning i det gröna tänkandet! Många entusiaster av förnyelsebar energi vill småskalighet, starkt subventionerade av höga priser och bidrag. Men det stora problemet med ineffektivitet visar snarare att ”bigger is better”.

Blåser det inte på Gotland så blåser det i Galicien, och kan man koppla ihop produktionskapaciteten över ett brett nog område kan man uppnå en tillförlitlig försörjning. OK, det är inte fullt så lätt i praktiken, men principen borde definitivt kunna minska behovet av konventionell standby kapacitet. Fast det skulle kräva kontinentala nät för likström, vilket ger lägre förluster av energi för långa sträckor. Då kan man dessutom läggar dem under vatten utan att ta upp plats på land. Vindkraft till havs är dock dyrare.

Vi har nya utvecklingar när det gäller kärnkraften, med den fjärde generationens kärnkraftsverk och PBMR-reaktorerna, men lösningen ligger främst inom energipolitiken.

Vi kommer att få problem att utveckla de nya lösningarna i Europa med vårt punktskatteberoende, vilket för övrigt kan leda till att problemen med kärnavfall kan gå olösta. Ofta resoneras det som om avveckling av kärnkraften skulle få avfallet att försvinna; men avfallsproblemet blir inte löst genom att avveckla kärnkraften. Det blir löst genom att utveckla den.

Problemet med den politiserade energisektorn är stort, och en lösning är nyckeln till energifrågan. I samband med debatten om att amerikanska ambassadören Michael Wood visade stort intresse för svensk cleantech ifjol men investeringarna inte kom skrev jag i Climate of Opinion (sidan 3-4):

This shows one of the dangers of supporting emerging industries; while the project may actually start to show results, the business environment is undeveloped for a step to the markets.

Markets in emerging technologies need long- sighted and clear rules of conduct in order to develop, with politics interfering no more than absolutely necessary. Instead, the focus has been on environmental value, rather than business value, which has led to overly detailed regulations and quick changes of policy when political fads ebbed or flowed.

Pingat på Intressant.se

Ren energi är inte mycket mer än en fråga om pengar

Det faktum att energi är en stor fråga är inget man bör förvånas över. En riskkapitalist i branschen vid namn John Doerr uppskattar att industrin är värd sex trillioner dollar om året, d v s kring 10% av världens ekonomiska produktion. Samme man uppskattar också att efterfrågan kommer att öka med 200% till år 2050.
Det finns helt enkelt pengar att göra både idag och på sikt.

När man talar om energi idag talar man ofta i termer av klimathot samt om hur vi skall avskaffa koldioxidutsläpp till varje pris—en kamp driven med den välbekanta nollvisionens logik, d v s rakt ned i diket.

Thomas Kaiserfelds skriver en “Under Streckare” om samproduktion och samverkan i dagens SvD (med en besynnerlig slutsats) där han noterar,

“Att klimathotet idag framstår som mänsklighetens största framtidsproblem är ett exempel på hur intimt politik och vetenskap i själva verket samverkar.”

vilket är en observation som kan komma att förklara vilka det egentligen är som drivit frågan?
Vidare fortsätter han i en senare passage,

“Arbetet har krönts med framgång när miljön kan avgöra valutgången i ett land samtidigt som forskare får allt större resurser för att undersöka klimathotets allvar och ingenjörer mobiliseras för att utveckla teknik för att motverka utsläpp av olika slag. Det ena kan inte förstås utan det andra.”

som tydligt målar upp hur akademin och staten kan komma att sitta i samma båt.
Båten har dessvärre ytterligare en passagerare, precis som vår punk- och proggskatt lärt oss, kapitalet.

Det finns få industrier som är tillnärmelsevis så politiserade som energi-industrin. De flesta av de stora aktörerna ägs av stater, men även de få helt privata aktörerna har “tvingats” sätta sig i samma båt.
Ty det finns egentligen ytterst få sätt att kostnadseffektivt producera energi som inte kräver stora mängder av specifika naturresurser eller av stater utfärdade värdefulla tillstånd. Även de mindre kontroversiella energislagen, vind- och solkraft är inte sällan kraftigt reglerade och/eller subventionerade. I statens båt sitter helt enkelt kapitalet stadigt surrat.

De stater som är rika på dessa resurser, och då främst olja, får enorma inkomster som i vissa typer av sammanhang föder korruption och maktfullkomlighet hos staternas ledningar. Oljekartellen OPECs medlemslista: Algeriet, Angola, Förenade arabemiraten, Indonesien, Irak, Iran, Kuwait, Libyen, Nigeria, Qatar, Saudiarabien och Venezuela, vittnar så att säga om en viss korrelation.

Den politiska motivationen för att lyfta klimatfrågan har inte enbart varit en samproduktion mellan makthungriga politiker och anslagssugna akademiker utan även en samverkan med profitlystna kapitalister och försvars- och säkerhetssinnade politiker.
Utöver detta har media haft den typ av domedagsbeskrivningar till sitt förfogande som gör att de kan piska upp stämningar som säljer lösnummer varje dag.

I klimatskräcken finns det något för alla.

Tack och lov är det inte bara galna diktatorer och andra maktfullkomliga politiker som lockas av pengarna i energisvängen, det har även riskkapitalister, entreprenörer och storföretag gjort. The Economist talar till och med om en gryende boom för energisektorn.

När man började få ett grepp om kärnkraften trodde nog många samtida att energifrågan skulle få slut på bränsle, men ack så fel de hade. Ett Tjernobyl och 22 år senare så har vi fortfarande svårt att ta i kärnkraft utan kraftiga skyddshandskar och energifrågan har inte börjat sönderfalla.

Det finns dock anledning att hävda att de i princip hade rätt—nog finns det energi så det räcker och blir över till mänsklighetens alla hörn. Kärnkraften i form av mänskligt initierad fission eller kanske med hjälp av vad som kan tänkas vara naturlig fission i jordens kärna har potentialen. Det senare utnyttjar man förslagsvis med hjälp av Engineered/enhanced geothermal systems (EGS), vilket är en något mer raffinerad version av bergvärme. Den går ut på att man borrar två djupa hål i marken så att det är varmt, säg 200 grader, på botten. Man pumpar sedan ner vatten i det ena hålet som kommer att bilda ånga och därmed expandera upp genom det andra hålet där man kan driva en generator.

De enkla idéerna är ju som bekant oftast de bästa.

Energijakten driven av klimatskräcken har givet ett par grepp som faktiskt ser på det s k klimathotet utan att genast ropa på den paternalistiska staten. Ett sådant exempel är Googles Re<C som är ett initiativ för att hitta en billigare ersättare till kol och därmed göra allt vad koldioxidskatt heter överflödigt.

Och om inte annat är “Re<C” ett snyggt buzzword som hämtat från en boom. Och ur varje rejäl boom har något bestående också fötts.
Låt oss därför hoppas på att boomen är på väg och att vi får anledning att fundera kring vad ett teknikskifte där ren och billig energi finns att tillgå för hela mänskligheten kan betyda.

Så låt risk-pengarna regna på de entreprenörer som drömmer om Re<C och inte bara om att bygga subventionerade lösningar sittande i den välbekanta båten—och håll tummarna för att riskkapitalisternas ekonomiska äventyr bär frukt!