Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Ang. Framtidstro: Länge leve konungen!

Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat Ditt namn flög över jorden.

Nostalgin sitter djupt i den svenska folksjälen. Inte ens i den go’a biten som skall bringa ära till vår statsbildning äras den som äras bör, istället sjunger man (tror jag i varje fall) till ett svunnet krigiskt stormakts-Sverige…

Det finns ett helt gäng anledningar till att man skulle kunna tänka att den svenska människan naturligt har en betingelse att vara pessimistisk om framtiden. Åldrande, och föräldrarskap verkar vara sådant som gör att vi blickar mot framtiden med viss skräck.
Jag bläddrade i Reason’s bok “Choice” när jag besökte Joakim Lundblad på hans nya kontor i förra veckan. Där läste jag ett stycke ur essän Child-proofing the world:

“Yeah, I’m really worried about raising my kids,” a college friend with two pre-teen girls tells me. “Everything’s out of control: drugs, schools, college costs.” I try reminding him that he himself first smoked dope at age 15 and that his and his wife’s combined income–somewhere around the $100,000 mark–should let them be good providers, but he cuts me off: “No way, it’s totally different now. Do you know how much college costs? Have you seen the kids today? Do you hear the music? They’re out of control,” he says, forgetting for the moment his early-’80s penchant for humming Sex Pistols lyrics such as, “I am an anti-Christ, I am an anarchist, don’t know what I want, but I know how to get it” and “God save the Queen, she ain’t no human being….No future for you!”

Oro för vår avkommas bästa verkar vara en mycket sund anledning att måla fan på väggen, men man kan tänka sig massa andra motiv, och här följer ett par:
1) ålder, förr var vi alla unga, mer energi, mer upptäckar glöd, och allmänt välmående. Det var man själv, eller några man kände, eller åtminstone några man kunde relatera till som utförde de handlingar som var “out of control”.
2) det selektivtiva minnet, med den starka tendens att förtränga det otrevliga.
3) vi är barn av vår tid, och när vi har blivit vuxna vistas vi plötsligt i en annan tid, och vuxna är som bekant svåra att lära att sitta. Denna alienation är inte ett förfrämmligande av människan som sådan, i den mening Marx talade, utan blott att de gamla är lite trögare.

Men trögare på goda grunder, ty varför överge ett vinnande koncept? Och när det vinnande konceptet plötsligt är påtagligt förlorande så kommer bitterheten över att man inte klarat av att hänga med som ett gammaldags välfrankerat fysiskt brev på posten.

Trögheten sitter också i att man gått och blivit en gammal hund. Kanske kan denna andra typ av tröghet återföras på den tidigare. Ty om man skulle kunna tänka (som i fri spekulation) att en utav anledningarna till att en tvååring kan lära sig ofattbart mycket på kort tid är att han eller hon inte har något tidigare “vinnande koncept” som skall ratificeras, och därmed direkt kan tillgodogöra sig ny kunskap.

Själv dras jag med en betingelse som gör att jag gärna vill knuffa över skulden för den här typen av kollektiva mentalitetsstörningar på socialdemokratin och den s k Rörelsen. Jag vet inte om det är blott betingelsen eller om det kanske trots allt finns någon koppling — jag kan i vart fall värka fram följande:
4) Socialdemokraterna (och då kanske speciellt LO) är urtypen för en stasistisk politisk rörelse, och som sådan vill man inte att saker förändrar sig för fort, ty de stasistiska åsikterna är partikulära och en ständigt skiftande miljö är därmed helt inkompatibel.

Nog kan pessimismen och dess konservativa följder ha goda konsekvenser i så väl privatliv som för att undvika antropogeniska katastrofer.

Ang. Framtidstro: The bright side

Erik skriver om den döende framtidstron och hur 70% av alla svenskar tror att landet vi bor i bara blir sämre. Med det senaste årets övervakningsdebatt och inskränkningar i de sociala friheterna, är det kanske inte särskilt underligt att framtidstron är skadad.

Å andra sidan borde det finnas lite hopp i världen när Ukraina och Ryssland kan enas om gasavtal, Israel och Hamas enas om vapenvila och finanskrisen inte längre toppar nyhetssajterna. Vi lär oss lite dag för dag, även om skillnaderna ibland är för små för att skapa kvällstidningsrubriker.

Det är lättare att klaga än att berömma, men ibland kan vi lyckas till det bättre. Ta det senaste mediedrevet som exempel. Liza Marklunds uppmärksammade “Gömda” kritiseras hårt för att undertexten lyder “En sann historia”. Sist det var ett mediedrev kring en person som engagerat sig starkt i frågan kring våld mot kvinnor, då kritiserades alla feminister. Nu rör sig drevet kring en person.

Kanske måste man sluta älta problemen för att det skall bli till det bättre. Skiftet inom det senaste årets jämställdhetspolitik har inte varit särskilt tydligt, men likväl påverkat.

Nya rön har alltid skrämt från början, men sedan blir det vardag. Normaliseras och raticifieras. Trots alla högljudda bråk om fildelning och upphovsrätt, var 2008 året som Spotify kom och nätradiostationer som last.fm blev allmängods.

För lite framtidsinspiration:

[youtube=http://se.youtube.com/watch?v=jHPOzQzk9Qo]

Befogad framtidspessimism

Brist på framtidstro? Efter att den ekonomiska krisen slagit till har det nog tagit loven av många människor. Inget alternativ ses till kapitalismen, men inte heller till det system vi ser i dag.

Ekonomiska problem kan vara nog för att bli nedstämd, men för att tappa framtidstron behövs också att man inte ser alternativ på andra områden heller.

Därför vill jag provocera läsarna med några framtidspessimistiska påståenden. Var är de rätt och var är de fel?

Informationstekniken gick från kreativitetshöjare till kostnadsminimerare. En digital klyfta öppnades i samhället. Fri kultur blev till nollbudgetkultur.

Globaliseringen gick från att lyfta indierna till svenska löner och arbetsförhållanden till att svenskar skall jobba för indiska löner och arbetsförhållanden. Detta höll kanske i högkonjunktur, men outsourcing kunde inte hålla kvalitetsnivån och när återkallandet av indiska jobb börjar har man rustat ned kompetensen i Sverige.

Kunskapssamhället och det livslånga lärandet hölls tillbaka för en mycket stel linje av skolgång i 25 år eller mer- arbete i 300 knyck- omöjlig på arbetsmarknaden vid 35. Elakt, men jag önskar den här artikeln i Alba om kunskapssamhällets kulturrevolution kändes mindre främmande idag

Politiskt ser vi fortfarande partier som försöker att tilltala en alltmer homogen medelklass om att deras vård-skola-omsorg program ger trygghet och säkerhet. Det smala politiska spektrumet lockar fram teknokrati med kostnadseffektivitet förutom vid panikslagna åtgärdsbatterier.

Nanoteknik visade sig för svår att dra nytta av, särskilt som man inte kunde enas om vad termen nanoteknik ens betydde.

Biotekniken var för kontroversiell, och kan bara introduceras bakvägen inom medicinen. Det ger konservativa användningar, som dessutom blir för dyra.

RFID diskuterades inte, och tillverkarna och standardiserarna byggde upp inte upp den efter konsumenternas önskemål.

Tron på ”silver bullets” inom säkerhet på nätet leder till att man förlitar sig på ett fåtal lösningar. En dag hinner Microsoft inte få ut rätt patch tillräckligt snabbt…

För negativt? Ja, det är för negativt, men det finns en varning i att vårt samhälle börjar allt oftare att välja de stängda lösningarna.

Anders Sandberg diskuterade detta i en artikel i Liberal Debatt Kampen om framtiden för några år sedan, profetior kan bli självuppfyllande

Den stora utmaningen är att kunna föreställa sig möjliga framtider bättre. Det duger inte att uppmana till optimism om det är svårt att tänka sig något att vara optimistisk om. Oavsett vilka våra grundvärderingar än är, så har vi nytta av mer avancerade och mindre enkelspåriga framtidsvisioner. De framtider vi föreställer oss kommer de att missleda oss om de hänger upp sig på skräckscenarion, är oförutsägbara och komplexa eller inte tar hänsyn till samspelet mellan olika ting.

Pingat på Intressant

Den döende framtidstron

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YpKbO6O3O3M&hl=en&fs=1]
Hans Rosling talar om tillståndet i världen: det blir bättre. Mycket bättre!

Julledigheten bjöd på mycket läsning. En av böckerna jag hann läsa mellan glöggdrickandet och tomtebesöken var Fredrik Häréns Vad som händer i världen och varför det är viktigt att förstå. Boken är tänkt som en väckarklocka för ett Sverige som ännu inte upptäckt den fantastiska utveckling som skett i världen och hur utvecklingsländerna just utvecklas samtidigt som i-länderna står stilla (relativt sett).

Industriland har blivit inbromsningsland.

Att fattiga länder blir rikare är självklart något man enbart kan se positivt på. Mer oroväckande är de redan rika ländernas syn på framtiden. Härén skriver:

“Frågan man svenskar om det tror att Sverige kommer att vara ett bättre land i morgon än det är idag svarar mindre än 30 procent ja.”

70% av svenskarna tror alltså att vi får det sämre i framtiden! I det närmaste katastrofala siffror.

Även företagen deppar. I lågkonjunkturens spår är det naturligt att företag blir mer pessimistiska. Men i tillväxtekonomierna är framtidstron ändå stark:

Sverige har ett balansmått, andelen positiva minus negativa företag, på minus 40, den svagaste siffran hittills. I Indien och Brasilien är motsvarande siffror plus 83 respektive 50. Andra länder med optimistiska företag är Filippinerna, Sydafrika, Botswana, Vietnam och Kina.

Ett land utan framtidstro är ett land utan hopp. Hur har det blivit så här illa? Vad är det som suger hoppet ur människan i välfärdsstaten i ett av jordens rikaste länder?

Jag bläddrar i boken Glädjerapporten av Bosse Angelöw. Sida efter sida med positiva nyheter om vår värld. Människor blir allt friskare, lever längre. Antalet krigshärdar i världen minskar. Fattigdomen minskar. Havsörnarna och gråsälarna i Östersjön blir allt fler. Exemplen är många. Jag klickar mig runt på Gapminder.org. Ännu fler exempel: det blir bättre i världen. T.o.m. i Afrika ljusnar det.

Men svenskarna, de står utan hopp.

Varför?

Denna fråga får vara veckans skifte.

Uppdaterat: Svenska företag mest pessimistiska.

Uppdaterat: Sanna Rayman tipsar om en bloggpost av Susanna Birgersson om den framväxande individualismen och ungas välmående:

Unga i västvärlden mår dåligt! Ja inte alla förstås, men väldigt många fler än för 50 år sedan. WHO liksom Folkhälsoinstitutet bekräftar detta. Av och till hör man en lite slentrianmässig förklaring som lägger skulden på den ökade individualismen. En rapport från Timbro slår fast att så är inte fallet. Snarare är det bristen på individualism som är orsaken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,