Är generation-Y för ung för Columbi ägg?

Columbi ägg brukar man kalla en situation där en lösning eller ett svar känns självklart när det väl blir känt, och det får bli bakgrunden till diskussionen. Vi vet alla att informationsutbytet hela tiden går snabbare och att diskussionerna om immateriella rättigheter blir fler och viktigare. Jag tänkte dock lämna fildelnings- och mjukvarupatentsdebatten och istället dyka ner i en av utkanterna av immaterialrätten.

Vi börjar med några exempel på övertramp i den immaterialrättsliga utkanten. Exempel ett, skålstölden. Enligt klassisk etikett är det personen som föreslår en skål som bestämmer vad det ska skålas för, “Skål för brudparet”, “En skål för det vackra vädret” eller vad det nu kan vara. Jag har dock varit på många tillställningar där andra skålande gäster inte nöjt sig med den föreslagna skålen utan velat ändra, alternativt addera till skålföremålet.

A: Skål för fosterlandet!
B: Och för att vi får behålla hälsan!
C: Nej, för att våren är här…

Det andra exemplet kallar vi eventstölden, ett annat oförskämt immaterialrättsligt intrång. Säg att du känner för att gå på bio till helgen och skickar ett meddelande till dina närmsta vänner med frågan “Vill ni gå på bio med mig på fredag?”. Jag har vid allt för många tillfällen iakttagit svar av typen “Åhh, så trevligt, men kan vi inte gå nästa vecka istället” från en person, “Kan vi inte gå på teater på lördagen istället?” från en annan person och “Det låter jättetrevligt, men kan vi inte ta en after work på torsdag? istället?”. Märk här att den ursprungliga frågan inte var “Ska vi hitta på något snart?” utan en direkt fråga om ett redan tänkt event. De svarande deltagarna försöker här åka snålskjuts på inbjudarens företagsamhet och ersätta eventet med ett eget.

Mitt tredje exempel är inte en “stöld” som de tidigare utan kan ses som motsatsen, ett hävdande av äganderätt till en upplevelse. Jag bevistade nyligen en fest/event på en offentlig plats men där det fanns en tydlig arrangör. Efter att ha fotat en del av händelsen blev jag ombedd att inte publicera någon av bilderna för att arrangören ansåg sig ha någon form av tolkningsföreträde för hur eventet visas upp efteråt.

Tre exempel på intrång där människor anser sig ha någon speciell rätt att bestämma. Kan det vara så att vi är för vana att få vara med och bestämma att vi glömmer bort att det även implicerar att andra också får säga sitt? Man kan då fråga sig om detta bara gäller den curlade y-generationen eller om man även kan se det hos alla som är uppväxta med MBL, konsensusbeslut och du-reformen. Skålstölden och eventstölden är två exempel på en en Columbi ägg-attityd jag oftare tycker mig kunna se i olika sammanhang, en idé om att alla har samma rätt till all information så snart den är yttrad. Det tredje exemplet känns lika fel, fast från andra hållet; ett försök att krampaktigt hålla sig fast vid sin föreställning av världen.

Farväl Google och Facebook?

Är de stora webjättarna snart blott minnen? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att ske.

Fet chans att det här händer svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips är inte i dag, molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras ett långt större skifte.

Opt-in vs opt-out revisited

För ett antal år sedan talades det en hel del om opt-in och opt-out när det gällde internet. Man talade om möjligheterna att med internet sålla information; att om man var intresserad av ligafotboll och endast matcher där det avgörande målet gjorts med vänsterfoten så skulle man kunna prenumerera på den informationen. Man skulle kunna  ha mer gemensamma intressen med någon i Japan än med sin egen granne. Tribes. Det var mycket prat om opt-in, självvalt.

När jag går in på Sydsvenskan.se idag ser jag mina vänners profilbilder under “Find us on Facebook”, det sker genom att jag är inloggad på Facebook och användning av cookies, men är inte baserat på något val jag aktivt har gjort (eller jo, “keep me signed in” på FB). Firesheep och historier om kapade Facebook-profiler genom script aktualiserar hela frågan om egen kontroll och om säkerhet.

I slutet av förra året införde Google personalized search för alla (utan aktivt val, däremot finns opt-out) så att resultaten på sökningar varierar med geografisk placering, tidigare sökningar och klick på tidigare resultat. Om man är inloggad baseras personaliseringen på webbhistorik och om man inte är inloggad så är det cookies som lagrar sökhistorik upp till ett halvår. Man kan även välja att webbhistoriken inkluderar surfande utöver sökningar på Google. Visst är det bekvämt med personalisering, men vad får det för konsekvenser när folk inte är så medvetna om det? Om jag prenumererar på morgontidningen Sydsvenskan så vet jag att nyheter från Trelleborg får oproportionerligt stort utrymme i förhållande till nyheter från Frankrike. Trots att jag är betydligt mer intresserad av Frankrike än  Trelleborg. När jag googlar förväntar jag mig att nå world wide och inte bli Trelleborgs-biased bara för att det råkar ligga inom en viss radie från min position. Iallafall vid desktop-användning. Om jag söker via mobilen är chansen betydligt högre att jag skulle vilja ha geografiskt närbelägna träffar. Brasklapp: Nu är jag inte insatt i detalj hur viktningen i Google sker.  Hursomhelst, det följer en självförstärkande spiral av information med personaliseringen. Det är en slags kombination av aktivt och passivt: tillrättalagd information baserad på tidigare agerande. Jag får bekräftat, kanske till och med cementerat?, mina grundantaganden om världen. Vi får inte samma resultatlista; motsvarande sker ju för dig. För detta oss längre ifrån varandra, att vi får färre gemensamma referensobjekt? Är det postmodernism extravaganza, eller en post-postmodernism som bygger på fragment men inte som en kritisk tradition utan snarare är lite godtrogen/självgod?

Det är inga nyheter men den senaste tidens skeenden aktualiserar frågor kring aktivt- och passivt informationsval, subjektivt och objektivt. Jag har inte tänkt tanken färdigt, fyll gärna på. Vad säger ni?

Konservativa kläder

Det finns ett område som är väldigt konservativt när det gäller att anamma ny teknik. Jag tänker på kläder och mode. Det har hänt mycket inom klädesteknologin sedan människan först började tillverka kläder men vi använder fortfarande knappar, snören, opraktiska material och klädesplagg som inte är särskilt praktiska. Inom vissa områden kan man se att tekniken verkligen används och det är inom idrott och friluftsliv. Jag har själv det senaste inom kompressionsmaterial när jag löptränar, och vattentäta hörlurar som är specialanpassade för just löpning. Jag vet att det ligger mycket forskning och teknik bakom de kläder och den utrustning jag använder när jag tränar.

Om man istället tittar på de klassiska kläderna: de kläder som används på fester, på arbetsplatsen, under shoppingrundan etcetera, är modet oerhört teknikkonservativt. Kostymen jag har på mig på arbetstid är vävd på samma sätt som när Spinning Jenny först visade sig, vilken i sin tur bara automatiserade vad som gjorts manuellt under många århundraden. Jag har skor som jag är mycket nöjd med: randsydda brittiska oxfords som börjar bli riktigt bekväma och som jag hoppas kunna använda i många år framöver, men de är inte särskilt praktiska. De ska putsas ett par gånger i veckan, lädersulan mår inte jättebra av vatten och de är inget man springer (till bussen) längre sträckor i direkt. Jag kan även tillägga att den vita linnekostym som används under sommarhalvåret inte är det mest praktiska sommarplagget.

Anledningen till att vi väljer kläder som inte är bekväma, är svåra att sköta och som skrynklar sig är enkel och tydlig – status. Genom att ha skor som det inte går att gå i (högklackade sandaletter) visar man att man är en person som inte behöver vara ute och traska, man står i en bar och smuttar på en drink istället. På sin höjd går man en kortare sträcka till taxin som väntar. En arbetskostym i Super 200 ull visar att man är en person som inte behöver arbeta så mycket, det skulle kostymen aldrig tåla. Det visar även att man har råd med kostymer >50000 sek att arbeta i samt att kemtvättskostnader inte är något problem. Jag bär alltid min dator i en ganska opraktisk axelväska, jag vet att en ryggsäck är bättre för mina axlar, men ärligt talat… hur skulle det se ut med en ryggsäck över en svart trenchcoat?

Det finns idag väldigt mycket trevlig teknik som skulle göra livet enklare och mer behagligt. Det finns kraftigt reflekterande fibrer som kan vävas in i ytterplagg och som inte ändrar utseendet på plagget men som gör att det syns i trafiken. Det finns nanomaterial som inte blir smutsiga eller suger åt sig vatten, funktionsmaterial som andas mm. En del tekniker har faktiskt börjat smyga sig in på sina ställen, till exempel är fibrerna i finare bomullskvaliteter väldigt ofta behandlade för att inte skrynkla, men det är långt kvar till en teknikintresserad modekultur.

Nu till frågan, eller skiftet. Kommer vi att få se en förändring i attityden mot kläder?

Kommer funktion någonsin att sättas framför konservatism? Varför är det så svårt för klädesskapare att börja plocka in lite av de praktiska detaljerna i de klassiska plaggen? Kommer cykelhjälmen att användas trots att den sabbar frisyren? Kommer axelväskorna till de tunga datorerna att bytas ut mot mer praktiska diton? Vad tror ni, kommer det att bli ett skifte eller är statushävdandet allt för viktigt?

Ang. Disruptionen: En ny naturresurs?

Finanskrisen var, är, många saker. För ekonomen, juristen och statsvetaren är den en anomali, en svart svan som badar i sin egen självklarhet så här i efterhand. För många är krisen, liksom ordet så föga ödmjukt föreslår, en disruption från någonting, en destruktiv process som resulterar i ett sämre tillstånd. Detta är dock i regel bara halva sanningen. Med varje kris följer förståelsen för en diskrepans mellan vår omgivning och vår uppfattning av den.

Finanskrisen har framförallt förändrat mitt perspektiv i ett avseende, och resultatet är en väsentlig och mycket spännande fråga som jag ännu inte känner mig mogen att försöka besvara: Är risk världens nya centrala naturrresurs? Har risk utvecklats från att vara en sekundär och oundviklig bieffekt som hanteras av specialister till att vara en integrerad, distinkt, kvantifierbar och central resurs som hanteras och handlas med av alla, och vars ändlighet beror av dess omgivning? Om så vore fallet, vad skulle de långsiktiga effekterna av produktifieringen av risk vara? Är denna disruption månne bara tröskeln till en brantare inlärningskurva?

Baksmällan från samtidismen är smärtsamma förändringar

Det här mer än en strukturrationalisering. Det här är mer än en lågkonjunktur. Jag tror att Erik har rätt i att kalla veckans skifte den stora disruptionen. Det är kanske att sticka ut nacken, men det finns likheter med den stora förändringen som skedde i industrialismens tidiga fas med den stora paniken och den långa depressionen mellan 1873-96.

Folk är med viss rätta misstänksamma mot Cassandra då det är lätt att skjuta av många varningar och få rätt på någon. Det sker sedan lätt att den minoritet som siade och kriser och katastrofer plötsligt ses som stora genier som kan ha rätt om allting för all framtid.

Det som talar emot Kassandravarningen är att trenderna har kunnat ses över hela linjen en längre tid i samhället.

Det blir så mycket på en gång. Migrationsfrågor, vårt förhållande till jordbruket, bioteknikens genombrott bakvägen genom medicin och läkemedel, medierna omvandlas, klimatfrågor, människans förhållande till maskinerna och datorerna, neuropolitiken, hur vi arbetar och lever. Listan blir mycket lång och det är lätt att vara galghumoristisk i krisens skugga.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=vglyHuh2un0]

Samtidismen,  en avsmak för historien och en rädsla att föreställa sig en framtid som inte bygger på samtidens lösningar och strukturer har lett fram till att det inte finns alternativ till dagens institutioner. IF Metall gjorde rätt i att gå med på den epokgörande lönesänkningen. IF Metall förstod att om dagens verkstadsindustri går i konkurs så kommer det inte fram ny jobb, som Dick Erixon påpekade på I hjärtat rebell.

Prognoserna kan, liksom efter krisen 1873-96, säkert gå upp men de nya förhållandena efter disruptionen kan formas av vår samtids värderingar och uppfattningar. Det skulle vara en olycklig utveckling.

Intressant

Alla skiftens moder: skiftet som ändrar ALLT

Edge.org publicerar varje år en fråga som de låter ett antal kloka tänkare svara på. Det är alltid tänkvärda frågor med än mer tänkvärda svar. 2009 års fråga (funnen hos Magnus Lindkvist) lyder:

What will change everything?

Vad kommer att förändra allt?

Här talar vi om ett skifte av gargantiska proportioner. Inget litet struntskifte som internets framfart, den franska revolutionen eller bilismens intrång i samhället. Nej, Skiftet med stort S. Alla skiftens moder.

Onekligen en stor fråga som kräver stora svar.

Har inte hunnit läsa alla ännu men ett som fastnar är Michael Shermers om vår civilisations övergång till ett stadie han kallar 1.0.

Definitionen lyder:

Globalism that includes worldwide wireless Internet access with all knowledge digitized and available to everyone. A global economy with free markets in which anyone can trade with anyone else without interference from states or governments. A planet where all states are democracies in which everyone has the franchise.

Med andra ord: mänskligheten tar sig äntligen ur beta.

Många svar cirklar kring mötet med andra intelligenta varelser, antingen sådana vi skapar själva eller sådana vi finner i rymdens mörka tomhet. Flera handlar om insikter kring den mänskliga hjärnan och medvetandet. Andra om hur vi besegrar döden.

Det kanske mest fascinerande är att läsa alla svar och begrunda att flera av dem kommer vi som lever idag att få uppleva i verkligheten. De kommande 50-100 åren kommer att erbjuda fler skiften än mänskligheten genomgått tillsammans under hela sin existens.

Kanske är det just denna acceleration av förändring som är det där Skiftet med stort S. Det hade nog fått vara mitt svar på Edges årliga fråga “what will change everything?”.

Någon läsare som kan tänka sig ett annat svar? Låt oss veta genom att skriva en kommentar!

En drakes trendspaning

Jag var med om en spännande uppgift efter inbjudan av Magnus Lindkvist, som kan intressera läsarna på Skiften. Jag skulle vara drake på Konstfack i en kul och stimulerande panel. Studenterna var riktigt duktiga, och de missar de gjorde har jag sett i många andra sammanhang.

Det finns dock några andra saker jag tänkte kring när jag såg presentationerna, främst skiften i hur man i dag uppfattar presentationer.

Tankarna i de böcker som Erik Starck tog upp här på Skiften är ännu rätt okända. Tanken på superstjärnornas och supersäljarnas nedgång jämfört med långa svansen är inte riktigt här.

Det är framförandet som gör talarens framgång, sade diktaren Goethe en gång i tiden. Det är fortfarande sant och idag har tekniken gjort skapandet av presentationer enklare än tidigare. Fast ibland är det för enkelt. Den enkla PowerPoint presentationen är inte att förakta i en tid när det är väldigt lätt att göra en spelfilm med avancerade ljudeffekter till sitt korta. Ofta så klaffar föredrag i dag inte just på grund av presentationstekniken. Det finns en trygghet i den, då vi alltmer sällan känner vår publik, och därför vill strukturera upp presentationerna. Fast om det inte fungerar är det inte värt det.

Ungdomar i dag har en helt annan attityd till upphovsrätt, copyright, loggor etc. Utan att gå vidare in på upphovsrättsfrågan så är det bara att konstatera att den tredje internetrevolutionen är här med full kraft.

Sedan så är det läge att varna för att idén om bred datainsamling och allomfattande identifieringssystem nog bör övervägas noggrannare om det inte finns alternativ. Den såg jag i många presentationer, och den finns tyvärr inte ut hos många företag heller.

Pingat på Intressant.se

Ang. Framtidens framtid: Dystopi och utopi

Waldemar Ingdahl frågar sig på den här bloggen ifall vi skall se den animerade filmen Wall-E som en renodlad dystopi, eller ifall vår inställning till tekniken håller på att förändras.

Wall-E beskriver en konsumtionssamhällesdystopi, utmålar sopberg som överfyllt hela jordgloben till den grad att människan till slut fått ge sig ut i rymden där alla förvandlas till tjocka apatiska skumgubbar, där de maskinerna till slut nästan tar över den fria viljan.

Kanske visar filmen på någon sorts ökad teknikskepsis i takt med att ekotrenden blir allt större och det riktas allvarliga krav på att vi skall sluta röra oss lika mycket i rum som tidigare. Samtidigt visar allt runt omkring filmen det motsatta.

Filmens animationer finns till tack vare högteknologi och är skapade tack vare datorer och 3d-program. Besöker du närmsta leksaksaffär kan du hitta mängder av kringprodukter inspirerade av filmen, och den nya tekniken i filmen utmålas som mer hållbar än den gamla.

Samtidigt växer sig superhjältestrenden sig fast i Hollywood, ofta med högteknologi på de godas sida. Filmer som IronMan och The Dark Knight är snarast en orgie i tekniska framsteg, där det i den senare är skurken som står för de enkla medlen. Människan som ond varelse hamnar i centrum och det är snarast maktmissbruk och maktfullkomlighet som tillhör det dåliga, än konsumtion och teknologi.

Kanske visar även Wall-E på en högteknologiserad utopisk framtid efter dystopin, att det finns problem att lösa, och att obetänksamhet kan få konsekvenser.

Framtider: Framtiden finns inom oss – och den kommer allt snabbare

Framtiden, i form av det där drömska tidslandskapet precis innan horisonten skymmer sikten, har alltid varit ganska långt borta. Den har känts avlägsen och abstrakt. På 50-talet var framtiden atomens, på 60-talet blev det rymden och under min uppväxt på 80-talet var framtiden det där som hände efter katastrofen. Efter kärnvapenkriget, som skulle komma – inte om utan när.

Så är ju också framtiden, nästan per definiton, annorlunda. “I framtiden kommer vi att…” är en klassisk inledning på en tidningsartikel om någon ny teknologi eller upptäckt.

Något måste ha hänt mellan nu och framtiden för att det ska räknas som just framtid. Om vi beter oss, klär oss, rör oss och lever på samma sätt och har precis samma värderingar – ja, då är det ingen framtid.

Något måste ha förändrats.

I nästan alla framtidsvisioner är det människans omgivning som förändras, men faktum är att en person från, säg 1950-talet, som fick uppleva vår nutid förmodligen tämligen snabbt skulle lära sig både internet och mobiltelefoner. Däremot skulle vår kultur och vårt beteende verka oerhört främmande. Synen på kvinnans roll i samhället, familj och arbete skulle te sig som… ja, science fiction.

När vi blickar framåt får vi inte glömma oss själva. Det är lektion nummer ett.

Lektion nummer två handlar om hastigheten med vilken dessa förändringar sker.

Hur många politiska omvärldsbevakare kunde förutse FRA-frågans kraft? Det saknades knappast ledtrådar, inte minst dataintrångsskandalen under valrörelsen eller för den delen intrången i Aftonbladets annonssystem i januari i år. Då avslöjades lösenord som också fungerade för vissa personers email.

Pliktskyldigt skrevs några artiklar om hur man skyddar sina privata email men föga anade man då att den personliga integriteten skulle komma att bli en av årets största politiska frågor. (Ja, vissa anade det såklart 😉 )

Det finns självklart fler sådana här omstöpande disruptiva tidpunkter dolda i dagens nyhetsflöde. De kommer att komma allt tätare och det enda sättet att vara förberedd är att ständigt spana och ifrågasätta den rådande strukturen. Politiker utan fast ideologisk mark att stå på kommer att ha svårt att hänga med i förändringarna.

Det går inte att triangulera sig genom en revolution.

Ett enkelt sätt att vara något mer förberedd är såklart att addera den här till ditt RSS-flöde.