Är generation-Y för ung för Columbi ägg?

Columbi ägg brukar man kalla en situation där en lösning eller ett svar känns självklart när det väl blir känt, och det får bli bakgrunden till diskussionen. Vi vet alla att informationsutbytet hela tiden går snabbare och att diskussionerna om immateriella rättigheter blir fler och viktigare. Jag tänkte dock lämna fildelnings- och mjukvarupatentsdebatten och istället dyka ner i en av utkanterna av immaterialrätten.

Vi börjar med några exempel på övertramp i den immaterialrättsliga utkanten. Exempel ett, skålstölden. Enligt klassisk etikett är det personen som föreslår en skål som bestämmer vad det ska skålas för, “Skål för brudparet”, “En skål för det vackra vädret” eller vad det nu kan vara. Jag har dock varit på många tillställningar där andra skålande gäster inte nöjt sig med den föreslagna skålen utan velat ändra, alternativt addera till skålföremålet.

A: Skål för fosterlandet!
B: Och för att vi får behålla hälsan!
C: Nej, för att våren är här…

Det andra exemplet kallar vi eventstölden, ett annat oförskämt immaterialrättsligt intrång. Säg att du känner för att gå på bio till helgen och skickar ett meddelande till dina närmsta vänner med frågan “Vill ni gå på bio med mig på fredag?”. Jag har vid allt för många tillfällen iakttagit svar av typen “Åhh, så trevligt, men kan vi inte gå nästa vecka istället” från en person, “Kan vi inte gå på teater på lördagen istället?” från en annan person och “Det låter jättetrevligt, men kan vi inte ta en after work på torsdag? istället?”. Märk här att den ursprungliga frågan inte var “Ska vi hitta på något snart?” utan en direkt fråga om ett redan tänkt event. De svarande deltagarna försöker här åka snålskjuts på inbjudarens företagsamhet och ersätta eventet med ett eget.

Mitt tredje exempel är inte en “stöld” som de tidigare utan kan ses som motsatsen, ett hävdande av äganderätt till en upplevelse. Jag bevistade nyligen en fest/event på en offentlig plats men där det fanns en tydlig arrangör. Efter att ha fotat en del av händelsen blev jag ombedd att inte publicera någon av bilderna för att arrangören ansåg sig ha någon form av tolkningsföreträde för hur eventet visas upp efteråt.

Tre exempel på intrång där människor anser sig ha någon speciell rätt att bestämma. Kan det vara så att vi är för vana att få vara med och bestämma att vi glömmer bort att det även implicerar att andra också får säga sitt? Man kan då fråga sig om detta bara gäller den curlade y-generationen eller om man även kan se det hos alla som är uppväxta med MBL, konsensusbeslut och du-reformen. Skålstölden och eventstölden är två exempel på en en Columbi ägg-attityd jag oftare tycker mig kunna se i olika sammanhang, en idé om att alla har samma rätt till all information så snart den är yttrad. Det tredje exemplet känns lika fel, fast från andra hållet; ett försök att krampaktigt hålla sig fast vid sin föreställning av världen.

Bortom piratromatik och särintressepolitik

OK, så föll domen i Pirate Bay målet. Kanske med förvåning över domen. Jag tippar att när domen överklagas så kommer straffet att sänkas i nästa instans.

Nu kanske den politiska debatten om upphovsrätten kan börja på riktigt? Tidigare behandlade jag att frågan inte går att lösa helt med nya betalningsmodeller och affärsmodeller

Det skulle behövas en mycket bättre debatt om upphovsrättens betydelse och vad som skall åstadkommas med den. Här behövs en översikt som både är realistisk och visionär. Visst, det finns många internationella avtal som Sverige och Europa måste förhålla sig till, men utrymmet är ändå stort för politiken att röra sig på.

Journalisten och författaren Anders Rydell påpekar i Wired

Rydell: I think it’s a huge credibility problem for the record companies that their spokesmen almost always are lawyers. At least in Sweden, they’re up against non-profit pirates driven by ideological beliefs. The lawyers are professionals; they speak on their clients’ behalf and get paid for doing so. In an argument, the pirates always win the credibility contest. But I think we’re missing out on an important aspect: The copyright holders need to start arguing their case.

Piratpartiet spås vinna på domen, med Pirate Bay som martyrer. Kanske det. Förhoppningsvis sätter den också igång en ideologisk debatt inom partiet bortom ett motstånd mot dagens upphovsrätt. Vad är det för informationssamhälle som piraterna vill bygga? Där räcker det nog inte bara med att sikta på vågmästarställningar.

Så låt oss se positivt på tiden efter Pirate Bay domen. Nu kan debatten om upphovsrätten vitaliseras.

SvD 1 2 3 4, DN 1 2 3, SydSv 1 2 3 4, AB, Exp 1 2 3, Resume, VA, Dagbladet, VG.

Intressant

Skadestånd i Sverige, mord: 0 kr, fildelning: 30 miljoner kr

Inget skadestånd efter mord:

En februarinatt sköts Radu Acsinia ihjäl på Rinkeby t-banestation. Hovrätten utdömde ett skadestånd på 40.000 kronor var till pappan och brodern, men Brottsoffermyndigheten vill inte betala en krona.

Per Sundin, Universal Music: ”Väldigt tillfredsställande”:

– Jag hoppas att det här blir en viktig signal till alla föräldrar, arbetsplatser och skolor att de på riktigt förstår att detta – att fildela – inte är lagligt och att man kan drabbas hårt ekonomiskt av det.

Ja, signalen är väldigt tydlig. Mörda gärna, men ge f-n i att fildela.

Uppdaterat: posten ovan skriven i all hast så någon djupare analys för vänta till senare. Man kan åtminstone konstatera att domen är en tydlig signal från rättsväsendet.et

Ang. Idéernas ekonomi: Cyberpoppens intåg

När man läser Barlows “The Economy of Ideas” så är det, precis som Niklas Lundblad framhåller i veckan skifte, inte utan att man imponeras hur aktuell essän är 15 år senare. Det finns en annan aspekt med texten, och som kanske är än tydligare i “A Declaration of the Independence of Cyberspace” (1996) av samme Barlow. Nämligen tonen.

Back in the days - när cyberpunk var just punk.
Back in the days - när cyberpunk var just punk.

Vad sägs om:

Without that connection, and without a fundamental change in consciousness to accommodate its loss, we are building our future on furor, litigation, and institutionalized evasion of payment except in response to raw force. We may return to the Bad Old Days of property.

Kanske lite svårsmält för den “allmänborglige” ? Detta stycke är en ny favorit:

Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.

“Dumma er!” var det ovan, och här följer “bra-iga oss!”:

We will create a civilization of the Mind in Cyberspace. May it be more humane and fair than the world your governments have made before.

I dagens debatt är den högtravande och lätt mystiska tonen nedskruvad ordentligt
Nu kan man läsa ifrågasättanden av immateriella rättigheter skrivna i alla tonlägen, ilska, frustration, kärlek, hopp och inte minst försök till att hålla sig till en saklig ton.

Henrik Alexandersson skrev härom dagen om att “piratismen” håller på att bli mainstream. HAX halar fram trendmätaren Alexander Bard för att ta reda på hur det egentligen står till. Mycket riktigt så har Bard intagit en motsatt ståndpunkt – och trenden är därmed bekräftad som mainstream.

2007: Punkig? Inte direkt.
2007: Punkig? Inte direkt.

Vad innebär födelsen av cyberpoppen? Och vad innebär döden för cyberpunken?
En kanske än mer intressant fråga är: hur en övertygelse inom en smal subkultur kan ta sig till den breda massan?

Visst har det skett ett långt förarbete där åtminstone alla från 70-talister och framåt brutit mot upphovsrätten genom att enkelt och billigt kopiera, plagiera, parodisera, distribuera och så vidare av alla typer av material tack vare ny teknik.
Den riktiga topplistehit:en (för att fortsätta analogin med pop:en) har dock upphovsrättsindustrin själva lanserat genom att i kölvattnet på FRA, IPRED, ACTA och andra otäckheter med opinion emot sig attackera piratskeppet TPB.

Rent PR-mässigt har TPB haft alla korten i handen, de har verkligen slagit underifrån, David mot Goliat. Motivationen har varit amatörens kärlek till idéer och teknik – och inte som hos motståndarna – välbetalda jurister.
De läskiga arméerna av jurister som Barlows dystopiska bild av immaterialrätt förutspår har realiserats, inte minst i och med IPRED, men det finns en motkraft. En blogg-armé av amatör-tyckare – utrustade med lika delar hjärta och hjärna.
Utöver den PR-mässiga fördelen för TPB, så är den teknikdeterministiska tes som de ofta driver svår att värja sig mot. “Information wants to be free” – i all korthet. Tillskillnad från Waldemar Ingdahl som avfärdar tesen, om än inte uttryckligen, med “Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.”, så är jag dock mer optimistiskt å tesens vägnar. Ty ovanpå varje kommunikationsnät kan man alltid kan bygga anonymiserande och krypterande virtuella nät, om än mycket långsammare, detta i kombination med utvecklingen av överföringshastigheter gör mig till optimist å tesens vägnar.

Vidare, när tumskruven väl dras åt kring den ballong som här får symbolisera det frihetliga Internet, så expanderar den sin volym någonannanstans. Exempel på det duggar tätt i dagarna, Limewire stöder nu att etablera Darknets med ett par klick, EFF upplyser om självförsvarstekniker mot statlig avlyssning (avsett för amerikanska läsare), lökig routing, så som i TOR projektet, och good ol’ GPG/PGP för oss som fortfarande använder email.
Metoderna finns, men det är först nu när cyberpunkens leksakslåda, i och med popifieringen blir allmängods, som vi kan vänta oss efterfrågan på att få operativ system förkonfigurerade med allsköns cyberförsvar – eller åtminstone kontroll – för din integritet.

Lite äkta och underbar cyber-pop, vars ton och känsla väl förmedlar min syn på förpoppandet av cyberpunken:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=q_sfXsoSggg&hl=sv&fs=1]

Anarchy, “choice of law” or “acts of God”?

I början av 90- talet fanns en vida spridd teknikdeterminism: “Information wants to be free.” John Perry Barlow sägs ha myntat uttrycket. Det stämmer inte Stewart Brand myntade uttrycket “Information wants to be free” år 1983, och Brand fick det rätt första gången

“Information wants to be (politically) free”

Nicklas Lundblad ger oss en tillbakablick till internets barndom med John Perry Barlow och artikeln The Economy of Ideas. Det stämmer, texten är en klassiker. Detta är kanon för cypherpunk. Här ser vi grunderna för tech policy och en hel del IT-juridik träda fram. Som frågan om vem som ursprungligen myntade citatet visar, så kom Barlows text från en öppen och kreativ miljö. Det ligger mycket i Lundblads poäng om att sätta skapandet i centrum snarare än kopierandet.

Fast vi måste ge Barlow lite utrymme. Internet från mitten av 1990-talet är nästintill oigenkännligt för oss från det avlägsna 2000-talet. Titta på den här parodin av hur Jack Bauer skulle ha arbetat i TV-serien 24 om den utspelat sig år 1994

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JMLH_QyPTYM]

Barlows liknelser handlar mer om innehållet än det radikalt annorlunda.Vi köper en vinflaska, när vi vill ha vin, skriver Barlow. Nu behöver vi inte köpa flaskan utan bara vinet. Thomas Jefferson och de amerikanska founding fathers ville sprida tanken, inte vinsten. Vinsten var en samverkande faktor, som underlättade spridandet, därför knöts de ihop i upphovsrättslagstiftningen. Dessa kan nu skiljas åt genom att tekniken digitaliserar innehållet, men i slutändan så kommer användaren att köpa programvaran, musikfilen eller kanske flaskan för sitt vin. Det var en vision om ett öppet och fritt nät.

Så annorlunda läget måste te sig nu. Sam Sundberg skriver i Svenska Dagbladet om att varje rörelse övervakas och det icke-önskvärda utestängs i de virtuella världarna. Är onlinevärldarna virtuella diktaturer?

Är vi fångade i koden, på ett sätt som JP Barlow nog hade svårt att riktigt ana från sin horisont? Det har funnits kritik mot Barlow, som juristerna Goldsmith och Wu som frågat vem som styr internet?

Daniel Johansson anser att vi har redan gjort valet om det kontrollerade nätet, nu behöver vi komma på varför vi gjorde det.

När jag talade om Second Life på Handelshögskolan under hypens topp närmade jag mig frågan om utvecklingen som anarchy, “choice of law” or “acts of God”?

Hittills har vi sett internets funktioner, som något inbyggt i internets naturlagar. När skaparna av Second Life, LindenLabs, införde Sculpted Primitives så förändrades alla förutsättningar för byggande i den världen. Det var som en Guds handling, ”så funkar det”. Det antyder att det finns en objektiv, nästan naturgiven, användning av tekniken. Så har ofta tekniken setts, men teknikens utveckling är inte alltid tydlig, se på franska Minitel och den japanska spelkonsolerna.

Är The Economy of Ideas en utgångspunkt för förhandlingar? Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.

Det har talats om nya tjänster, som Spiralfrog och Spotify, och en del finner dem attraktiva. Fast inte alla, det går inte att säga att piraterna drivs av bara inställningen att gratis är gott. Båda sidor vill styra ”the acts of God”, tekniken som åtalas eller att fildelning är stöld.

I en informationspolitisk miljö där alternativen står emellan att bara kunna köpa vin på flaska, eller dem som vill kasta bort flaskan så faller skapandet till föga. Riktigt till den tredje internetrevolutionen har vi inte kommit, vilket också märks i att det stängda samhällets övervakning lockar oss med sin trygghet att tekniken löser problem.

Barlow var kanske som bäst i The Economy of Ideas när han gav oss möjligheten att påbörja denna upptäckandeprocess, för att välja lagar ”choice of law”, vilka typer av kontrakt som är lämpliga inom ramarna för tekniken.

The answer to the machine, is in the machine, but there are multiple reply options!

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Idéernas ekonomi firar 15 år! (Gästskribent Nicklas Lundblad)

Det här är min andra gästpost på skiften, och det är roligt att få förtroendet att posta igen. Den här gången är mitt ämne en text om idéernas ekonomi av John Perry Barlow som publicerades i mars 1994 i Wired – exakt 15 år sedan, alltså. Det är en text som kommit att bli en del av medieforskningens och IT-rättens kanon i USA och jag ser fram mot att se Skiftens skarpa pennor skära den i bitar. Min introduktion och mina spridda funderingar kring texten nedan.


Det kanske mest märkvärdiga med John Perry Barlows “The Economy of Ideas” som publicerades i Wired i mars för 15 år sedan, 1994, är att den innehåller i sig nästan alla de frågor som fortfarande är aktuella i diskussionen om upphovsrätten i informationssamhället. Och då menar jag inte på det lama sätt som man ibland kan hylla gamla texter genom att säga att de föregrep dagens diskussion i något litet stycke, nej, Barlows text fullkomligen flödar över med referenser som både direkt fungerar som argument i samtiden och skjuter in sig på problem som är rykande aktuella.

Ta frågan om internetleverantörernas eventuella ansvar för att övervaka vad som sker i deras nät: Barlow refererar ett rättsfall där CompuServe stämdes för att deras användare kunde ladda upp skyddat material utan att CompuServe bevakade detta – och Barlow menar att det vore ett enormt misstag att hålla den som bara levererar nätkapacitet och lagringsmöjligheter ansvariga för innehållet om vi inte vill bygga ett samhälle baserat på rädda mellanmän som hålls gisslan för olika särintressens syften.

Eller ta frågan om bredbandsskatt. Barlow menar att även om mycket av informationsekonomin ser ut som broadcast-sändningar så vore det ett misstag att försöka kopiera kollektiva lösningar för att distribuera ersättning, eftersom dessa inte ens fungerar för de situationer där de användes 1994.

I dagarna har vi kunnat läsa alltmer om det handelsavtal som går under namnet Anti-Counterfeting Trade Agreement (ACTA) och hur upphovsrätten sipprar in i världshandelns regelverk. Barlow påpekar redan 1994 att det är oundvikligt och exemplifierar med Kina och Världshandelsorganisationen.

Barlow föregriper även tanken på kunskap som en sorts allmänning och talar om risken att vi stängslar och förstör den gemensamma kunskap som alla våra idéer spirar från, och hans tankar ligger inte långt ifrån de motiv som sedemera fick Lawrence Lessig att skapa Creative Commons .

Det sätt på vilket intäkter flyttar sig från försäljning av inspelningar till konserter diskuterar Barlow närmast ointresserat, som om det var en självklarhet.

Att de etablerade strukturerna skulle försvara sig med stämningar var för Barlow självklart och han skriver att vi kan förvänta oss att se de som hitintills tjänat pengar på att sälja materiella kopior förskansa sig i karantän i domstolarna, medan andra bygger ett nytt samhälle som till en början kommer att vara baserat på piratkopiering och fritt spridande av information.

Också det sociologiska faktum att vi riskerar att utarma förtroendet för lagstiftningen om spänningen mellan vad flertalet tycker är acceptabelt och vad som är kriminaliserat blir för stor berör Barlow i en bisats, och han konstaterar att det vore en större skada än vi kanske inser. De skydd som finns för innehåll kommer att bero av etik och teknik, noterar han, och i ett slag lägger han fram hela den teori om att Internet är normberoende snarare än lagreglerat som blivit så populär i och med författare som Jonathan Zittrain och Daniel Solove.

Det är inte märkligt att Barlows text används i juristutbildningen vid de mest prestigefyllda universiteteten i USA.

*

Men om du läser om Barlow i dag – 15 år efter det att artikeln publicerades – är det värt att koncentrera sig på de nyanser som skiljer det han skrev från vad vi faktiskt diskuterar i dag. Skillnaderna är inspirerande.
För det första är Barlows utgångspunkt aldrig informationsspridning. Visst, han konstaterar att om varorna i vårt samhälle faktiskt blir förvillande lika yttranden, ja, då är det självklart att försöka att äga och kontrollera varorna kommer att inverka på yttrandefriheten, men han börjar inte i den änden. Han börjar inte heller med att observera att upphovsrätten är meningslös när det inte kostar något att kopiera och distribuera information.

Han börjar med att säga att det verkliga problemet för immaterialrätten i sin helhet är att det kostar allt mindre att skapa.

Det är här den som läser Barlow kanske upplever artikeln i Wired som tidsfrämmande. Barlows entusiasm för den nya tekniken är inte en glädje baserad på att det nu går att skicka låtar fram och tillbaka till varandra via nätet – han känner i stället en eufori över att det plötsligt blivit möjligt för var och en att skapa egen musik, egen litteratur och egen film. Här finns ett helt annat anslag hos Barlow än i delar av dagens debatt. Det självklara svaret på den gamla strukturens utmaning är inte kopierandet och distribuerandet, utan det fria skapandet. Visst: det är meningslöst att försöka kontrollera kopierandet och distribuerandet, och det är lätt att se enligt Barlow. Men det är lika meningslöst att nöja sig med det.

Skulle vår samtid vara självkritisk, och skulle dagens upphovsrättskritiker erkänna någon svaghet, kanske, så vore det väl att de ofta låter sig bli väl förtrollade av de gamla industriernas innehåll. Svaret på en stämning som upplevs som felaktig blir en bojkott av de gamla industrierna. Borde det inte bli en egen film? En egen platta? Skapad utanför de strukturer som hukar bakom domstolens skrank?

Den som läser Barlow kan lätt se hur det skulle gå att bygga upp en kritik av dagens samtal om upphovsrätten. Det är, skulle någon tillsammans med Barlow kunna hävda, i just de nya möjligheterna till skapande som den politiska nyckeln till framtiden gömmer sig – inte i ett piratparti så mycket som i Kreativa Partiet, som firar att människans skaparkraft i dag inte begränsas av kostnaden i en musikstudio, en tryckpress eller en dyr inspelningsutrustning för film – och att det i dag är möjligt att dela med sig av sin kreativitet blixtsnabbt till andra över nätet. Ett parti som skyddar kreativiteten i stället för kopieringen, en partipolitisk gren av Creative Commons.

Jag tror att en sådan kritik skulle bemötas med att den som framför den inte förstått hur ordet “pirat” utvecklats från att bli någon som mest sysslar med kopiering till att bli en samhällsomvandlande kraft. Kanske stämmer det, men kan det vara så att det innebär en uppförsbacke att försöka förklara att det inte är kopiering och distribuering som är spännande i informationssamhället, så mycket som skapandet i sig – vare sig det är remixens omskapande eller det nya skapande som nu finns tillgängligt för var och en som vill skriva, göra musik eller film, och visst kan väl ordet pirat leda tanken fel för någon?

För Barlow är det just möjligheten för var och en att skapa som fullständigt bankruttförklarar dagens upphovsrätt. Inte möjligheten att kopiera och distribuera.

För det andra finns det hos Barlow en närmast mystisk tillit till kryptering som verktyg för att återskapa någon sorts materiella egenskaper i det immateriella. Även om han på andra ställen konsterar att information är en livsform som kommer att utvecklas ur eventuella begränsningar som vi försöker belägga den med, kan han skriva saker som att han är orolig för att lås på information förvandlar kunskap till ett den rikes privilegium? Varför trodde Barlow så mycket på kryptering?

Det finns ett flertal olika möjliga förklaringar. Dels kan det handla om att när texten skrevs – 1994 – så befann sig Barlow och hans Electronic Frontier Foundation i en strid om huruvida det skulle vara lagligt för en var att inneha krypteringsverktyg . Att säga att kryptering skulle bli viktigt för hela den industri som sysslade med innehåll på nätet var att säga att det inte skulle vara ekonomiskt rationellt att begränsa tillgången till kryptering. Dels kan det handla om att vi i dag inte ser krypteringen som lika viktig som den faktiskt är för att ta betalt för vissa informationstjänster. Datorspelsbranschen har med Valve och Blizzard lyckats bygga mycket framgångsrika system där krypteringen inte paketerar informationen så mycket som fungerar som ingångströskel. En liten tröskel är allt som behövs när ens kunder också tycker att man levererar ett tydligt värde.

Barlow missar, eller underlåter, helt att nämna att krypteringen kan användas för att skapa nätverk som oneswarm eller freenet där det blir ännu svårare att kontrollera spridningen av material. Kanske beror detta på att han inte var särskilt intresserad av just det problemet, kanske beror det på att han inte gärna ville lägga ett argument till krypteringsfiendernas arsenal.

För det tredje finns det hos Barlow en respekt för att information är något i grunden fascinerande. Litet har vi ändå tappat bort detta i vår diskussion i dag. Barlow ägnar en betydande del av sin artikel åt att undersöka hur information beter sig. Han är förtrollad av Richard Dawkins tanke på levande information, eller memer, och beskriver information som en livsform: den lämnar spår efter sig där den varit, den strävar efter att utvecklas, förändras och mutera. Information vill inte förbli densamma som den varit, utan den vill framåt – den drivas av samma evolution som biologiska system.

För Barlow skulle därmed den som angrep spridning av information – av vilken sort det vara månde –  med stämningar och rättegång mest påminna om den som försökte försvara en dodo mot darwinismen med samma medel. Hans biologism är nästan frustande i delar.

*

Barlow avslutar sin analys med att förklara att vi rör oss från en ekonomi styrd av substantiv till en dominerad av verb. Det finns flera sätt att förstå det, men en sak som slår mig när jag läser Barlow är att för honom handlade det aldrig om det skapade verket, utan om den som verkar för att skapa nytt. Barlow citerar Steve Jobs: verkliga artister levererar – det är i det nya skapandet som beviset för upphovsrättens problem verkligen ligger, menar han.

Kanske är en del av nyttan med att läsa Barlow i dag just att man inser hur viktigt det är att den delen av teknikens utveckling inte hamnar i skymundan. Och det gör den ju egentligen inte – det finns ju ett blomstrande, fantastiskt skapande som vi bara behöver lyfta fram – som sker utanför det etablerade och som representerar en intressant utmaning för samhället. Skapandet kommer ju inte att försvinna, egentligen alldeles oaktat vad som händer med upphovsrätten – om det finns en efterfrågan (och vem tror att efterfrågan försvinner på ny kreativitet?) kommer också ett utbud att skapas – marknaden, liksom naturen, skyr ett tomrum, som Barlow skriver.

Efter 15 år är det fortfarande uppfriskande att läsa Barlows text och följa de vägar i den som ännu inte trampats upp så mycket, alldeles oavsett var vi står i sakfrågan. Det här är en i god mening visionär text.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och medlem i regeringens IT-råd. Han arbetar på Google. Denna artikel återger inga andra åsikter än hans egna.

Frihandel 2.0

Genom historien har människor kopierat kultur. Sägner vandrade från mun till mun, sånger snabbades upp och spelades, tavlor målades om av mästarnas adepter och pjäserna transporterades från stad till land. Underhållning och känslosvallande skönhet blandades med gränstänjande fasansfullheter. Gråzonen mellan det accepterade och tabut har hela tiden förflyttas, blandat runts och förnyats med förbättringar.

Kanske är Piratebays största bidrag till kulturvärlden inte den mängd data den kan hjälpa användaren att hitta, utan snarare som kulturellt fenomen eller konstnärligt verk. Redan innan rättegången kallade piratbyrån den för ett spektakel, en teater – Spectrial. Och det är inte så konstigt att teatervibbarna svälls över en om man lyssnar på radiosändningarna från pjäsen. För rättegången är en hollywoodproduktion i både bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Narrativet innehåller både uppgång och fall, rebelliska antagonister och storkapital. De åtalade är inte perfekta människor, har alla gjort några rätt taskiga val, samtidigt som de representerar en hel generation och ett skifte mellan gammalt och nytt.

Rättegången mot sajten har fört in fildelningsfrågan i politikens finrum. Frågan om hur kulturarbetare skall få betalt väcks gång på gång, trots att internet till största del inte handlar om gratis, utan om gränslöshet och frihandel 2,0.

För när upphovsrättsindustrin och andra institutionaliserade aktörer agerar protektionistiskt mot internet, agerar pirater i linje med fri handel och fri marknad. Gränsdragande som avtal likt ACTA är desperata sätt för nationalstaterna att territoriekissa ner de barriärer som nätet befriat oss ifrån. Lika förlegat är skilda premiärdatum för tv-serier, filmer och dvd-släpp beroende på världsdelar och nationsgränser, när tekniken lätt kan tillgängliggöra materialet direkt. Trots det är bristen på nytänkande påtaglig, och i stället för att ifrågasätta vad människor egentligen efterfrågar, och hur man kan arbeta effektivt med gränslös digitalitet, verkar till och med frihandelsförespråkande liberaler förorda extrastöd till parter som erbjuder saker marknaden inte vill ha.

I stället för att krampaktigt försöka omfamna gamla institutionaliserade system som nationsgränser och upphovsrätt, borde vi gå tillbaka till den fria marknadens kärna. Äganderätt och frihandel är principer som fungerar utmärkt i en gränslös digital värld, även om möjligheten att skapa oändliga kopior skakar om bland föreställningarna av vad det egentligen går att tjäna pengar på. Det är inte längre exemplarframställning som är viktigt, utan tjänster, urval och eftersökning.

Gamla marknadsliberaler har blivit nätkommunister och förordrar nationsgränser och kopieringsbegränsningar för att kunna råda över en fiktiv ekonomi utan verklighetsförankring. Det är dags för frihandel 2,0.

Bortom TPB: Piratkopierade upplevelser i lågkonjuktur

Denna post syftar tillbaka på skiftet som tittade närmare på lågkonjukturers roll i samhälletsutveckling. Prismedvetenhet, mer eller mindre kreativ destruktion av de underpresterande, och massa friställd arbetskraft åt nya mer eller mindre fräscha idéer. Ungefär så brukar den oförtrötlige optimisten låta – med viss rätt.

Det finns begär, eller behov om man så vill, som i och med lågkonjukturens minskade köpkraft drabbar oss människor i den industrialiserade världen, en brist på “unboxing”. D v s den lätt perverterade ritualen som innefattar kartonger, shrink-wrap, manualer, brist på batterier och nyplast-doft.

Ett viktigt skifte i det post-industrialiserade informationssamhället har dock lyckats ta sig runt problemet som den minskade köpkraften manifesterar genom att utrota knappheten. Kanske bör det kallas order propecia online

.gearlive.com”>piratkopierad “unboxing”? Känslorna av förväntan, nyfikenhet och visuell stimuli. Men ägandet har upphört då det känslobringade plötsligt blivit knapphetsbefriat. Kan man påstå att det känslobringande har verkshöjd, och vem tillfaller i så fall det immateriellt monopolet?

Givet att försäljningspsykologin på prylar i mångt och mycket baserar sig på relativt irrationella “ha-begär” kanske den virtualiserade upplevelsen dödar marknaden för Teknikmagasinet så snart luktdatorn gör sitt intåg.

På samma ämne:
Via Slashdot ser jag att det agiteras för att stimulanspaketspengar skall gå till utveckling av open-source mjukvara, med ett särskilt fokus på säkerhetsaspekter.
Plötsligt infinner sig mina känslor på den onda sidan av “Public choice” ekvationen – så det är så här det känns…
Mitt känslokomplex rymmer dock fler känslor, men klart är att ett stimulanspaket alltid glädjer någon, och det är inte svårt att förstå att han/hon/SAAB som känner vittring av paketen slåss för dem.

zp8497586rq

Efter TPB: The Pirate Database (TPDB)

“Information wants to be free”

är en cyberpunk klyscha jag kan slänga mig med till vardags.
Vad än informationens eventuella fria vilja(?!) vill, så är frågan om vi människor vill att informationen skall vara fri än viktigare. Vill vi det?

Vi hade nyligen ett skifte där vi behandlade Moores lag, vilket i sin förenklade variant säger att beräkningskapaciteten fördubblas var 18:de månad.
Det finns en annan lag som i sammanhanget är än viktigare, Kryders lag. Seagates CTO Mark Kryders lag förutsäger att lagringskapaciteten kommer att fortsätta dupliceras vart annat år.

Detta har möjliggjort en explosion av vad Ian Ayers kallar “Super crunchers” i hans bok med samma namn.

När jag handlar på ICA så drar jag mitt ICA-kort för att registrera mina inköp. På dessa inköp får jag sedan poäng vilket omvandlas till “gratis” bonuscheckar. Trevligt.
Helt gratis var dem dock inte (givetvis), ty de bygger upp databasen över vad jag köper och jag har därmed sålt en del av min integritet.
Få reflekterade över detta tills den dag då de riktade erbjudandena damp ner i brevlådan:
“Skratt! Har du sett “våra varor”? Det är ju på pricken oss! *mycket nervöst skratt*” var nog inte en helt ovanlig reaktion.

Det finns stora företag specialiserade på att aggregera data om potentiella kunder, leverantörer eller problem. Dessa företag dammsuger Internet efter digitalaspår, köper databaser över vår konsumtion och så vidare. De vet troligtvis bättre än skatteverket vad du har för ras, kön, inkomst, civilstånd, politiska åsikter och så vidare.

Utifrån allt detta data kan man sedan relativt väl förespå en persons framtida köpbeteende, civilstånd och åsikt i en specifik fråga genom t ex regression.
Kombinera detta med ett identifikationssystem typ OpenID, ett spatialt positionssystem likt Google Latitude, [mikro]bloggar och sociala nätverk.
En “super cruncher” kan troligen ge dig en god uppskattning av vilken typ av person det är som kommer gående emot di

do people still use cigarette holders?

g. En upplysning som, “detta är sannolikt ditt livs kärlek”, eller “detta är sannolikt en rånare – SPRING! – jag har notifierat 112”, kan då delges. En annan spännande nisch är live-skavaller. En applikation i handdatorn (eller heter det iPhonen nu mera?) som laddar ner alla bilder, uttalanden, videos, kontoutdrag eller annat som kan tänkas vara pinsamt för den person man passerar.

Detta känns lätt lite utelämnande, men eftersom dessa företag idag inte gör sig påminda dagligen är det inget man normalt mår dåligt över.
Den dagen då informationen är verkligt fri för alla, antingen genom misstag, intrång eller lagligt uppsåt, så förändras situationen radikalt. Google kan redan idag ses som en sådan här databas med med relativt lite information och med ett extremt primitivt frågespråk – det är med andra ord inte alls en tydlig gräns för när “den dagen” är här.

Den tillsynes smala nischen med live-skvaller har långt större chanser att bli nyttjade när informationen är fri för alla, och även information som utgör en juridisk omöjlighet att få lov att införliva för ett dataminer-företag, är med all säkerhet lika tillgänglig via TPDB, som senaste Hollywood-filmen är via TPB.

Å andra sidan finns mycket av möjligheterna att aggregera data redan idag, om än för de anställda, och kunder hos ett fåtal. Man skulle alltså, om man inte har så stor respekt för ordet demokrati, kunna tala om TPDB som blott en demokratisering av informationen om varandra.

Detta kan förutom den dystopiska döden åt mycket av vår integritet också läsas som.
1) Transparensen gör oss till bättre människor då våra incitament att göra “dumheter” ytterligare förstärks.
eller, min favorit,
2) Transparensen gör att vi fullkomligt vadar i “dumheter”. Ingen är perfekt. En “olämplig bild” här, en politisk inkorrekthet där, är inget som vi längre skulle reagerar på. Man skulle närmast titta snett på det fåtal som uppför sig skitnödigt.

Update:
Ytterligare en intressant tanke ur kommentarstråden till förra posten är:
Om man i transparensens tidevarv kommer att plocka undan de idealistiska föreställningarna till förmån för de cyniska. Hur cyniska blir vi? Och, hur cyniska borde vi vara? Den eminenta bloggen Overcommingbias skrev nyligen mer på ämnet cynism vs. idealism.

do people still use cigarette holders?
zp8497586rq