Lögn, förbannad lögn och Photoshop

F.d. ordföranden i Pressfotografernas klubb, Pawel Flato, tvingades avgå efter att ha sagt att det kan vara OK att “klona bort” (d.v.s. radera från en bild) t.ex. en servett i ett porträttfoto. I de bilder Simon Winter skrev om var mig veterligen inget borttaget eller tillagt från ursprungsfoton. Den enda information som var “manipulerad” var färgernas kontrast.
Ändå förändras bilden tillräckligt mycket från verkligheten för att debatten om äkthet ska tända sin gnista (en svartvit bild skulle förunderligt nog inte väckt samma reaktioner). Det äkta är vår tids heliga graal. Vi jagar detta tillstånd som om det vore guldet vid regnbågens ände.
Det finns (minst) två dimensioner av äkta. Den ena är vad Photoshopdebatten handlar om: det äkta som det objektivt sanna, det verklighetstrogna. Den andra är äktheten i en skapandes människas röst.

Vi reagerar starkt mot sådant som upplevs som konstruerat, vare sig det är Idol-vinnare eller snabbmat, men vi kan förlåta en artists tummande på sanningen om det hon gör känns äkta. Faktum är att vi vill bli lurade av en god historia, en vacker bild, en hjärtskärande sång.
Därför kan de båda dimensionerna av äkta inte existera i samma verk samtidigt, vilket Pawel Flato fick erfara. Du måste välja: är du en konstnär eller en objektiv avbildare. Aldrig kan du vara båda.

I en tid då vi överöses av intryck och bilder uppskattar vi de goda berättelserna: konstnären vinner över avbildaren. Detta behöver inte betyda sanningens död. Ju fler röster vi får ta del av, desto större blir möjligheten att skapa oss en egen bild.
Dessutom finns ytterligare en invändning mot den så hyllade objektiva avbildaren: ingen bild skapad av en människa är helt befriad från konstnärlig äkthet. Bara genom att välja bildvinkel har fotografen gjort ett val.

Vi människor är konstnärer vare sig vi vill det eller ej.

Så låt sanningen dö.

Det är nämligen bästa sättet att hålla den levande.

Ang Surrealism: I redigeringen blir vi ärligare

Simon Winter gör i veckans skifte en träffsäker beskrivning av bildens förändrade förutsättningar, villkor och roll i ett allt mer redigerbart informationssamhälle. Winter menar att ett kontrakt mellan åskådare och fotograf är på väg att luckras upp när redigering och alterering av journalistiskt bildmaterial för oss allt längre ifrån någon ursprunglig sanning.

Det korta, och troligtvis alltför realitsitska svaret på denna förändring är en utvecklad form av brasklappar – jmfr med “bilden är ett montage”. Detta är dock bara en adhoc-lösning som inte bekymrar sig nämnvärt om den bakomliggande förändringen.

Det längre resonemanget tar sin början i det kontrakt Winter fastslår mellan bildskapare och åskådare. Det är lätt att i ett sådant här resonemang utgå ifrån vad bilden ursprungligen föreställde, och ta denna information för sann. Men är ett fotografi av en krigshärjad by alltid en sann återgivelse – och i sådana fall av vad? Återger den i en skala 1:1 känslan av att befinna sig i byn? Nej. En bild säger mer än tusen ord, men den förmedlar inte en portabel och fullskalig verklighet.

Man skulle kunna argumentera för att en fotograf som varit på plats i vår tilltänkta krigshärjade by och tagit ett kort faktiskt adderar realism till bilden genom att redigera bilden för att motsvara upplevelsen vid forografiögonblicket. Vad som framträder ur detta exempel är, förhoppningsvis, en mer komplex bild av relationen mellan medium och meddelande.

Kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan tar sig i Understandning Media an att förklara sina odödliga ord: The Medium is the message

In a culture like ours, long accustomed to splitting and dividing all things as means of control, it is sometimes a bit of a shock to be reminded that, in operational and practical fact, the medium is the message. Tis is mereley to say that the personal and social consequences of any medium – that is, of any extension of ourselves – result from the new scale that is introduced into our affair by each extension of ourselves, or by any new technology.

McLuhan reducerar helt kort alla medium till förlängningar av naturlig kommunikation mellan människor. Han menar (förenklat) på så vis att de konsekvenser som nämnda medier får egentligen är konsekvenser av den ursprungliga kommunikationen.

I enlighet med McLuhans resonemang skulle alltså utvecklingen från ett “rent” fotografi till en redigerad bild vara utvecklingen av ytterligare och mer avancerade förälängningar av den information vi vill kommunicera med bilden. Utvecklingen för oss alltså närmare den tänkta kommunikationen.

Det går alltså i någon mening inte att tala om en sann bild, men det blir å andra sidan desto intressantare att fråga sig om det finns en entydigt sann intention bakom varje bild? Är det inte redan idag så att fotografer med omsorg väljer vinklar, objektiv och mer eller mindre planerade motiv för att förstärka vissa intryck? Om intentionen är att förmedla en ren känslomässig upplevelse skulle den säkerligen kunna kallas nobel. Om det å andra sidan är en intention ämnad att sälja lösnummer skulle den strax beskrivas som oärlig och kanske tillochmed vulgär.

Så vad kan vi egentligen hoppas på?

Det bästa långsiktiga utfall man kan hoppas på, är att vi får ett ärligare förhållande till information, samtidigt som vi får fler och bredare informationsflöden. Läsare och åskådare vet med sig att den information de får är allt annat än objektiv, och att känslan de får av att ta till sig informationen inte alls kan, eller ens behöver, förväntas motsvara känslan de upplevt om de själva varit på plats och upplevt händelser och skeenden i första person.

Egentligen blir relationen mellan sändare och mottagare bara ärligare i skenet av en tillverknings- och redigeringsprocess som är allmänt känd och som förtar alla illusioner om objektivitet. Den objektiva bilden kan inte längre förväntas finnas i varje enskilt inlägg. Den måste varje informationskonsument söka genom att väga olika perspektiv mot varandra.

Det troligaste kortsiktiga utfallet av hela denna utveckling, är det korta svar som gavs i inledningen till den här texten – ytterligare brasklappar.

Surrealism: Simulacra och simulation

Simon Winter skriver i veckans skifte att bilden och verkligheten inte hör ihop längre. Tekniken och photoshop gör att bilden och fotografin bryter mot ett kontrakt mellan betraktaren och skaparen om att bilden skall vara sann. Det behövs ett slags objektivitet för att bilden skall kunna vara nyttig för samhällets gemensamma problembeskrivning. Där finns områden som journalistiken och naturvetenskapen som sägs vara värda att skydda.

Skiftet i tanken om bildens sanning skedde förvånansvärt sent. Kritik och teoretisering kring fotografiet börjar på 80-talet, långt före Photoshop men långt efter retuscheringar att fotografier blev vanliga. Se talet av Lenin på Sverdlov torget där Trotsky och Kamenev retuscherades bort efter att ha förlorat maktkampen.

Susan Sontag skrev i sin bok On Photography att uppfattningen om verkligheten hade komplicerats av spridandet av så många olika bilder av den. Vi likställer bilden med verkligheten. Sontag började se att gränsen mellan amatör och proffs, oskolad och sofistikerad var svårare att dra för fotograferingen än för bildkonsten. Naiv, kommersiell eller ren nyttofotografering är inte väsensskild från konstfotografering. Detta då teknik och intention inte är markanta.

Roland Barthes delade i boken Camera Lucida upp våra uppfattningar av bilden efter vilken blick vi ger bilden. Studium är den kulturella, språkliga och politiska tolkningen av en bild, i motsats till punctum, den detalj i bilden som ger betraktaren en beröringspunkt för att bygga upp en personlig relation till det som avbildas.

Jean Baudrillard gav sig i boken Simulacra and Simulation på att säga samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Baudrillard såg utvecklingen som ett mycket stort problem som kopplade ifrån mänskligheten från det naturliga, från vilka varor som egentligen behövs och som döljer verkligheten genom språket. Kartan skapar landet.

Skiftet är att den kritiska blicken finns hos betraktaren, där vi inte ser sanna bilder, men idag övergår till att se världen som hyperverklig. Problemet med Sontag, Barthes och Baudrillard är att de beklagar utvecklingen för mycket, istället för att se vidare. Bildens förändrade ställning skedde före tekniken blev än mer kraftfull. Kanske att fotograferandet, en företeelse som funnits i något mer än hundra år, ses som lite för tidlös som färdighet?

Intressant

Ang. Ny Surrealism: För{falska,sköna,bättra,därva}, eller bara kopiera – mera!

Det som sker i detta surrealistiska skifte är egentligen inte mer häpnadsväckande än att fotografi och rörlig bild får samma trovärdighet som text och måleri vid avbildandet av verkligheten. Detta betyder inte att trovärdigheten nödvändigtvis sjunker, den ändras, eller rättare sagt korrigeras. Det realistiska fotot dras äntligen ner i det surrealistiska träsket – eller i vart fall det subjektiva – där det hör hemma.

De som levt i föreställningen att fotografer någonsin avbildat verkligheten objektivt har misstagit sig. Fotografens främsta verktyg att förvrida verkligheten är urvalet, därutöver har det alltid funnits regi, raffinerade framkallningsmetoder och spännande optik. Hade inte fotografi varit ett lögnaktigt medium skulle foto aldrig varit konst — vilket det med all rätta är.

(cc)
(cc)
Möjligheten att kommunicerar exakt det som någon önskar, äkta eller ej, har funnits länge, men det har varit förbehållet de med stora resurser och kunskap.
Photoshop är således inte ett introducerande av förfalskning, utan en, ursäkta missbruket av begrepp, demokratisering av den samma.
Med ordet demokratisering för ögonen kan man med en säkerhet egentligen förbehållet dialektiker förutspå: Vännerna av den tidigare eliten kommer att förbanna denna utveckling.

Men inte är detta dödsstöten för den dokumenterande fotografen, ty trots att textens och måleriets uppenbara brist på direkt koppling till det som ska avbildas och det stora utrymmet för konstnärlig frihet, så håller vi ofta text och måleri som trovärdigt.
Trovärdighet hos t ex en dokumentär text är med andra ord avhängig skaparen samt antagandet att han hade uppsåt att avbilda verkligheten trovärdigt. Om texten genom gått peer-review, så är texten avhängig fler, men likväl är den inte fristående. Ty texten i sig själv kan aldrig vara en trovärdig bild av verkligheten, inte isolerad, utan sammanhang.

En tänkt logisk bild som verkligen avbildar världen, kommer vi aldrig kunna kommunicera, vi får nöja oss med andra typer av bilder. Och de är alla falska. I bästa fall kommer ett verk nära den inre bild som skaparen hade, men eftersom verket är beroende av skaparens uppsåt, erfarenheter, sinnesstämning, o s v, så kan vi inte närma oss en förståelse för ett verk utan att känna skaparen. Detta är hur vi även bör beakta en fotografs verk.

Detta betyder att autenticiteten blir viktigare, och den autentiska kvalitén ligger inte i verket, utan i dess historia. En kopia av Elvis Presleys autograf är inte värd nämnvärt om det inte är han som skrivit den, detta även om den inte skulle gå att skilja den från en äkta. En tavla får på samma sätt ofta sitt värde i större utsträckning på grund av sin historia än på rent estetiska grunder.

Och nu när duplicering bara blir billigare blir historisism mer kung än någonsin. Eller vad ska man säga om Bob Hunds singel med det lämpliga namnet Fantastiskt, utgiven i ett (1) exemplar. Ett snyggt sådant.

Anders Sandberg diskuterar i kommentarstråden till Simon Winters gästskifte en typ av full disclosure, där Simon Winter fyller i med detaljer. Geo-position, kameratyp, en logg på applicerade filter med värden, och så vidare. Detta är värdefull information för att nå en mer objektiv bild av ett verk, men knappast fulländat. Den viktigaste komponenten vid dokumentär fotografering är urvalet.

bosieDetta sagt så bör man stanna upp och reflektera över hur mycket billigare det estetiskt sköna, eller på andra sätt tilltalande, plötsligt blivit. Hur tillgängligheten av det perfekt symmetriska, och på andra vis klassiskt vackra, kommer att påverka vår uppfattning om skönhet är en annan kul fråga, och om det blir en reaktion, kan man än längre fram tänka sig en punkt vart emot begreppet skönhet konvergerar?

Photoshopkatastrofer

Jag kunde inte riktigt låta bli att tänka på den här historien när jag läste Simon Winters inlägg om den nya surrealismen. I välrennomerade National Geographics fototävling för 2008 gick ett av publikens priser till en bild som uppenbarligen var eftermanipulerad. Bilden passerade fotofolk och jury, och inte förän en blogg uppmärksammade bildmontaget togs den bort från tävlingen.

Bilden hos National Geographic var ett uppenbart montage. Reflektionerna stämde inte överrens med verkligheten, och fotografen hade uppenbarligen lekt med mer än färgnivåer. När det gäller dokumentära bilder är det fortfarande inte okej att klippa ur och lägga till saker utan att ange det, men man kan göra mycket med färgnivåer, kontraster och justeringslager. Vissa funktioner finns redan i en simpel mobilkamera, och är det alltid så att den gråa trista bilden som en vanlig lins fångar, alltid överrensstämmer med verkligheten? Vad är verkligheten egentligen, när efterarbetet görs direkt i kameran innan en bild tas? Kanske är det så att en bilds ram är mer subjektiv än dess färgkontrast, och att verkligheten är långt mer livfull än vad en kameralins någonsin kommer kunna fånga…

Veckans skifte: Dags för en ny surrealism av Simon Winter

Veckans skiftespost är ett gästinlägg från Simon Winter, fil dr i kognitionsforskning. När Simon inte bloggar om surdeg skriver han på bloggen Infontology tillsammans med Per Johansson, fil dr i humanekologi. På Infontologys “om oss”-sida kan man läsa:

[…] det trånga debattklimat som finns i Sverige idag, där det är väldigt lätt att bli kallad teknikfientlig bara för att man vill starta den diskussion om tekniken och teknikens villkor, som borde utgöra grunden för varje demokratiskt samhälle. På vilket sätt är det självklart, att vi automatiskt förs in i ett samhälle som är bra för oss som människor?

Att med intelligens och skärpa ifrågasätta teknikens utveckling är det få som gör så bra som Simon och Per, därför är vi väldigt glada över att ha Simon som veckans gästkrönikör!

Dags för en ny surrealism

Surrealismen som konstriktning hade, som jag har förstått det, som en huvudkomponent att införa element från drömmar och fantasier direkt i konsten. Det är nog dit vi är på väg igen.

Det danska Pressefotografforbundet har lagt ut väldigt intressanta bilder som visar hur stor marginal det finns för att förändra dokumentärbilder i Photoshop.

Bilderna här är tagna av Klavs Bo Christensen, som var en av de fotografer som av juryn inför tävlingen Årets Pressefoto ombads lämna från sig sina RAW-bilder för att juryn inte bedömde hans inskickade bilder som trovärdiga. Döm själva.

Många av kommentarerna återkommer till formuleringen i reglerna för tävlingen:

Fotos indsendt til Årets Pressefoto skal give en troværdig gengivelse af det, der skete foran kameraet i eksponeringsøjeblikket.

Men den stora förändringen är kanske inte i hur mycket vi väljer att förändra verklighetsåtergivningen på bilden, utan hur vi förändrar det vi “vill tro”.

Tittar man på bilderna finns det stora skillnader mellan dem, och en del av färgförändringarna upplevs som helt orealistiska. Samtidigt är det inte lätt att använda den helt oredigerade bilden som ett budskap. Den säger ju ingenting. Ser vi på bilden som budskap skulle man kunna vänta sig en framtid där fotografer börjar lägga till innehåll i större utsträckning.

Fotografen som känner “Det var bara gamarna som fattades” lägger helt enkelt till gamar i Photoshop, och det fungerar bra om det är det som vi “vill tro”. Och budskapet med bilden blir samtidigt bättre.

Under den här förändringen i inställning till verkligheten ligger delvis samma tänkande som surrealismen företrädde, att varje dag öppna ögonen inför en förändrad värld och tänka: “Å, vad spännande. Idag ser världen ut så här.”

Men surrealistiska bilder bryter mot ett av de kontrakt som finns mellan fotografen, bilden och åskådaren, att bilden avspeglar verkligheten på ett sätt som man kan enas om.

Om man ska kunna lösa gemensamma problem så behöver man ha en gemensam bild av det som ska lösas. Genom att även olika journalistiska bilder mer och mer “skapar” olika versioner av verkligheten förhindras den gemensamma synen på problemens natur.

Det är en skillnad mellan att använda olika perspektiv i en bild eller i en debatt och att förvränga bilder och data. Den som vill styra en debatt åt ett visst håll kan förvränga enligt sina önskemål, men den som vill kunna samla krafter från olika sidor vinner på att skapa en representation av sakernas tillstånd som flera parter kan enas om.

Det finns undantag i lagstiftningen för bilder som används för journalistiskt ändamål. Jag tror att en av förutsättningarna för att man har skapat detta undantag har varit just att det har funnits ett “objektivt” syfte med journalistiken, just att skapa en bild av verkligheten som många kan enas om. Låter man pressbilder bli surrealistiska drömbilder försvinner förutsättningarna för det undantaget.

Länken till bilderna via Bisonblogs delicious-flöde.

/Simon Winter, Infontology

Uppdaterat: Danska Pressfotografförbundet har en längre artikel om bilderna.