Postmodernismen, au revoir

Postmodernismen: vad var det? Lever vi i postmodernismen eller har samtiden skiftat bort från den?

Det ligger en viss ironi i att skriva ett retrospektiv på postmodernismen, särskilt som ingen verkar veta riktigt när den började eller slutade. Den kunde vara så väl Blade Runner som Max Headroom, filosofi och performancekonst, Grace Jones såväl som Madonna i en salig blandning.

Postmodernismen påverkade konst, dans, filosofi, historieforskning, språkvetenskap, litteratur, arkitektur och musik och i början var postmodernismen inte bara en ironisk gest som var beroende av förlagan. Det plockade i sär alla konsensus om vad en viss företeelse skulle vara och innehålla.

Filosofiskt var postmodernismen problematisk. Påverkad av Martin Heideggers Seinsfrage och av att Gilles Deleuze ställde Friedrich Nietzsche på huvudet för att få Nietzsche att filosofera med hammaren.

Kanske bör postmodernismen ses som just en samling kritiska och retoriska praktiker, en verktygslåda för att betrakta världen som Foucault kallade sina idéer. Det drog undan marken för modernismens grundstenar av identitet, historiskt framåtskridande och epistemisk visshet. Maktstrukturer måste omvärderas och inte bara accepteras, men vi kan inte särskilja oss från de krav och identiteter som dessa strukturer förmedlar till oss.

Jean-François Lyotard använde Ludwig Wittgensteins idé om språkspelet, att olika grupper använder språket på olika sätt, vilket i sin tur kan leda till att deras världsåskådning kan se väldigt olika ut. Begreppet sanning ser olika ut för en domare och en filosof, en luffare och en polis. Det finns inte en enda åskådning som är giltig för alla.

Postmodernismen har åstadkommit många goda förändringar. Utan den hade inte internet varit möjligt att förstå konceptuellt. De sociala ramarna hade varit än trängre.

Det som drog undan fötterna för postmodernismen var att denna upplösning, som jag tog upp i Surrealism: simulacra och simulation, inte sågs som en start för att bygga upp nya tankar. Många av de postmoderna tänkarna är fortfarande husgudar på våra universitet, och att de just är husgudar är en del av problemet.

Den postmoderna tendensen kunde snarast bli totalitär. Om all konst ska vara filosofisk och all filosofi är politisk så blir idéerna mycket konfrontativa, delvis beroende på några av postmodernismens rötter. Den extatiska kapitalismen har en mörk sida. Många i första generationen förstod klassikerna och behärskade dem väl, men inte den andra generationen. Det spred ett dåligt självförtroende bland många konstnärer, författare, skribenter, filosofer etc. och en ovisshet hos allmänheten om vad som var trams eller inte. En känsla av osäkerhet som definitivt är närvarande i de sociala mediernas värld.

Det är därför som vår samtid är så desperat sökande efter autenticiteten. Reklamfilmerna visar inte längre att jeansbyxorna gör dig till en rebell, utan att du blir en i gänget. Autenticitet är svårare att uppnå, för att postmodernismen visat på hur konstruerade våra begrepp är. Det borde inte vara så farligt att något är byggt av människan.

Är generation-Y för ung för Columbi ägg?

Columbi ägg brukar man kalla en situation där en lösning eller ett svar känns självklart när det väl blir känt, och det får bli bakgrunden till diskussionen. Vi vet alla att informationsutbytet hela tiden går snabbare och att diskussionerna om immateriella rättigheter blir fler och viktigare. Jag tänkte dock lämna fildelnings- och mjukvarupatentsdebatten och istället dyka ner i en av utkanterna av immaterialrätten.

Vi börjar med några exempel på övertramp i den immaterialrättsliga utkanten. Exempel ett, skålstölden. Enligt klassisk etikett är det personen som föreslår en skål som bestämmer vad det ska skålas för, “Skål för brudparet”, “En skål för det vackra vädret” eller vad det nu kan vara. Jag har dock varit på många tillställningar där andra skålande gäster inte nöjt sig med den föreslagna skålen utan velat ändra, alternativt addera till skålföremålet.

A: Skål för fosterlandet!
B: Och för att vi får behålla hälsan!
C: Nej, för att våren är här…

Det andra exemplet kallar vi eventstölden, ett annat oförskämt immaterialrättsligt intrång. Säg att du känner för att gå på bio till helgen och skickar ett meddelande till dina närmsta vänner med frågan “Vill ni gå på bio med mig på fredag?”. Jag har vid allt för många tillfällen iakttagit svar av typen “Åhh, så trevligt, men kan vi inte gå nästa vecka istället” från en person, “Kan vi inte gå på teater på lördagen istället?” från en annan person och “Det låter jättetrevligt, men kan vi inte ta en after work på torsdag? istället?”. Märk här att den ursprungliga frågan inte var “Ska vi hitta på något snart?” utan en direkt fråga om ett redan tänkt event. De svarande deltagarna försöker här åka snålskjuts på inbjudarens företagsamhet och ersätta eventet med ett eget.

Mitt tredje exempel är inte en “stöld” som de tidigare utan kan ses som motsatsen, ett hävdande av äganderätt till en upplevelse. Jag bevistade nyligen en fest/event på en offentlig plats men där det fanns en tydlig arrangör. Efter att ha fotat en del av händelsen blev jag ombedd att inte publicera någon av bilderna för att arrangören ansåg sig ha någon form av tolkningsföreträde för hur eventet visas upp efteråt.

Tre exempel på intrång där människor anser sig ha någon speciell rätt att bestämma. Kan det vara så att vi är för vana att få vara med och bestämma att vi glömmer bort att det även implicerar att andra också får säga sitt? Man kan då fråga sig om detta bara gäller den curlade y-generationen eller om man även kan se det hos alla som är uppväxta med MBL, konsensusbeslut och du-reformen. Skålstölden och eventstölden är två exempel på en en Columbi ägg-attityd jag oftare tycker mig kunna se i olika sammanhang, en idé om att alla har samma rätt till all information så snart den är yttrad. Det tredje exemplet känns lika fel, fast från andra hållet; ett försök att krampaktigt hålla sig fast vid sin föreställning av världen.

Farväl Google och Facebook?

Är de stora webjättarna snart blott minnen? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att ske.

Fet chans att det här händer svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips är inte i dag, molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras ett långt större skifte.

Framtiden som inte blev av? Piratrörelsen, klimatrörelsen och feminismen

Johanna frågar efter nya skiften, och Erik svarar genom att se tillbaka på cyberpunken.

Själv tittar jag inte så långt tillbaka, utan till det korta 00-talet. Det finns intressanta ledtrådar i boken Noll Noll, främst noterar jag att de tre rörelserna som verkade bestämda att dominera framtiden under 00-talet: piratrörelsen, klimatrörelsen och feminismen har tappat i moment. De drar inte längre till sig samma uppmärksamhet, bidragen från det offentliga är inte lika höga som de en gång var (redan det är en dödsdom för många tankeströmningar i Sverige) och tidigare företrädare är inte riktigt lika pigga på att dra lans. Det är möjligt att svackan är tillfällig, men för att åter kunna sätta agendan krävs hårt arbete.

I den svenska transhumanismens historia påpekar jag hur de tre rörelserna kom i fokus för samhällsdebatten, med varierade resultat. Notera att det handlar om breda strömningar. Vad föll de på?

Helt borta är de inte. Många faktorer har samspelat.

En gissning är att en piratrörelse som grundarna sig på att motståndarna “inte fattar internet” drabbas hårt när den ses som nätnostalgisk, klimatrörelsen grundade sig på ett geopolitiskt läge som inte finns och feminismen på att framgång kan ge intern ideologisk slapphet.

Frågorna som de tre rörelserna tar upp är inte avgjorda, men att sänka sin levnadsstandard så att Jorden orkar med i patriarkatets glupande aptit när man istället kan ladda ned från internets stora bibliotek kommer kännas väldigt 00-tal. Ungefär som att titta på gamla program om FNL-grupperna på 70-talet, Frihetsfronten på 90-talet och Attac vid millennieskiftet. Frågorna söker andra svar.

Hur det kan se ut i framtiden? Lyssna på mig och Anders Sandberg på P3 Kultur.

Intressant

Nytt år och nya skiften

I elva dagar har det nu varit 2011. Nytt år kan innebära förändringar, nytt jobb, ny bostad, eller helt enkelt bara ett nyinköpt träningskort som kommer användas flitigt fram tills mars för att sen bittert gömmas bort i en skrivbordslåda.

Under 2010 var det ett riksdagsval i Sverige, Wikileaks fick ett ordentligt genomslag och världen återhämtade sig ett steg från finanskriserna. Sociala medier med Facebook i spetsen gjorde ett ännu större genomslag i det allmänna medvetandet, i USA började man tala om nätneutralitet på riktigt och i Sverige omfamnade traditionella media Ipaden.

Frågan är vad vi kommer få se för skiften under 2011. Vad kommer hända med öppenheten efter Wikileaks? Hur stor tolerans kommer vi ha för oliktänkande och yttrandefrihet när hatiska illdåd tar upp löpsedlarna? Vad kommer vi minnas när året är slut, och vad kommer vi se som den där självklarheten man direkt glömt bort var en nyhet? Kommer vi kanske få se en ny IT-bubbla, eller blir 2011 året då de värden som cirkulerat i IT-ekonomin blev omsatta i realitet och tydliga på riktigt?

Jag tror vi kan se ett skifte som lutar åt det senare. Apple har hjälpt många att materialisera tidigare abstrakt information och börjat måla en bild av vad som har sådana värden på nätet att människor är villiga att betala pengar för dem. Den så kallade gratiskulturen blir ointressant när man kan lägga energin på det som genererar mera, och det är snarare tjänster, det automatiserade redaktörskapet och tillgängliggörandet som är värdefullt när rådatan florerar fritt.

Vad tror ni?

Inlåst på Facebook?

Tänk om det är bra att vi blir insugna i ett system? Är opt-in det som borde eftersträvas? Det argumentet finns, särskilt om vi ser till internets första kaotiska tid. Då går det att likna Google vid internets Julius Caesar. Nu vill Facebook också opta in oss med sin mejltjänst.

Fast det är korta tidsperioder vi talar om, nätet har förändrats så mycket på inte ens tio år. Kommer ni ihåg då Microsoft sades stänga in oss. Nu är jätten i Redmond i klistret och efter freden i Twin Peaks har Linus Torvalds Linux öppnat upp datorvärlden. Facebooks nya inriktning känns lite som Google Wave som inte alls gick bra. Även Google har problem att hänga med. Det är som Alexander skriver, lätt att se tekniska monopol som kan hastigt försvinna. Det ställer nya frågor kring vad som är en rimlig konkurrenslagstiftning.

Det allvarliga med opt-in är snarare alla som lämnas ute, där system inte blir får en uppbackning av andra system och att en skörhet byggs in i informationssamhället. Mer om detta går att läsa i rapporten E-demokrati på rätt sätt. Hur mycket integritet kan vi vänta oss då?

Intressant

Facebooks potentiella konkurrens

Innan Facebook, myspace, Hi5 och allt vad de hette var på väg att slå igenom i Sverige, det verkliga Sverige, fanns det ett fönster då en öppnare lösning kunde ha introducerats.
Själv är jag lämnad i förvåning över att det inte skedde, då denna typ av projekt dels är relativt enkelt att genomföra rent tekniskt, saknar stora initiala kostnader, lämpar sig väl för distribuerad drift, och är närmast unikt väl anpassat för Open source världens logik. Äras den som äras bör av alla som känner till att någon ska äras. Kanske skulle den som skulle äras rent av få en film inspelad om sin bedrift. Vem vet?

Johannas svarAnnas post talar om den relativa omöjligheten att opt:a ur system, så som Facebook. Den relativa omöjligheten är sann, men den potentiella möjligheten är nog för att reglera de värsta avarter av policies aktörer kan anta.

Facebook har i många meningar ett naturligt monopol på sociala nätverk (se te x, Metcalfes lag).
De fick den kritiska massan och vann race:et. Lika mäktiga som de kan tyckas vara idag, lika bräcklig är deras position då den bara är avhängig ett koordinerat skifte till en konkurrent.
Monopolteori talar om potentiella konkurrenters effekt på monopolistens sätt att möta marknaden. En monopolist kommer alltid ha ett större premium än om han hade konkurrens, men dominans i marknader med naturligt monopol kan också leda till lägre kostnader och således slutligen ett lägre pris till konsumenten och högre marginaler för monopolisten.

Facebook är kanske ett exempel på ett sunt monopol i denna mening (se t ex, Reeds lag). Ju större de är, ju mer koncentrerar de innehåll och investeringar i just den produkt jag använder.
Ett monopol blir dock nästan alltid osunt då ofta levererar en specifik produkt som omöjliggör introducerandet av liknande men andra produkter. Så som ett Facebook med “sundare” integritets “ideal”. Men! En galen policy och ett fullgott alternativ med sundare “ideal” och Facebook är gårdag.
Galna policies i sig gör väldigt lite väsen av sig, men kombinera det med en konkurrent eller någon som blankar facebook-innehav för att sedan lobba världens medier på krigsstigen mot den där skitstöveln vi alla sett i Social Network.

Fullgoda alternativ med sundare ideal kan vara påväg med projekt som Diaspora, och även om det inte blir DET nya sociala nätverkET, är det vårt vapen för att göra credible threat mot våran hat-älskade monopolist Facebook.

I stället för att opta ut

Anna tar upp hur lätt eller svårt det är att opt-in, opt-out. En del av det skulle kunna vara nätet och privatlivet som det beskrivs i det här diagrammet, två helt olika saker.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

Opt-in vs opt-out revisited

För ett antal år sedan talades det en hel del om opt-in och opt-out när det gällde internet. Man talade om möjligheterna att med internet sålla information; att om man var intresserad av ligafotboll och endast matcher där det avgörande målet gjorts med vänsterfoten så skulle man kunna prenumerera på den informationen. Man skulle kunna  ha mer gemensamma intressen med någon i Japan än med sin egen granne. Tribes. Det var mycket prat om opt-in, självvalt.

När jag går in på Sydsvenskan.se idag ser jag mina vänners profilbilder under “Find us on Facebook”, det sker genom att jag är inloggad på Facebook och användning av cookies, men är inte baserat på något val jag aktivt har gjort (eller jo, “keep me signed in” på FB). Firesheep och historier om kapade Facebook-profiler genom script aktualiserar hela frågan om egen kontroll och om säkerhet.

I slutet av förra året införde Google personalized search för alla (utan aktivt val, däremot finns opt-out) så att resultaten på sökningar varierar med geografisk placering, tidigare sökningar och klick på tidigare resultat. Om man är inloggad baseras personaliseringen på webbhistorik och om man inte är inloggad så är det cookies som lagrar sökhistorik upp till ett halvår. Man kan även välja att webbhistoriken inkluderar surfande utöver sökningar på Google. Visst är det bekvämt med personalisering, men vad får det för konsekvenser när folk inte är så medvetna om det? Om jag prenumererar på morgontidningen Sydsvenskan så vet jag att nyheter från Trelleborg får oproportionerligt stort utrymme i förhållande till nyheter från Frankrike. Trots att jag är betydligt mer intresserad av Frankrike än  Trelleborg. När jag googlar förväntar jag mig att nå world wide och inte bli Trelleborgs-biased bara för att det råkar ligga inom en viss radie från min position. Iallafall vid desktop-användning. Om jag söker via mobilen är chansen betydligt högre att jag skulle vilja ha geografiskt närbelägna träffar. Brasklapp: Nu är jag inte insatt i detalj hur viktningen i Google sker.  Hursomhelst, det följer en självförstärkande spiral av information med personaliseringen. Det är en slags kombination av aktivt och passivt: tillrättalagd information baserad på tidigare agerande. Jag får bekräftat, kanske till och med cementerat?, mina grundantaganden om världen. Vi får inte samma resultatlista; motsvarande sker ju för dig. För detta oss längre ifrån varandra, att vi får färre gemensamma referensobjekt? Är det postmodernism extravaganza, eller en post-postmodernism som bygger på fragment men inte som en kritisk tradition utan snarare är lite godtrogen/självgod?

Det är inga nyheter men den senaste tidens skeenden aktualiserar frågor kring aktivt- och passivt informationsval, subjektivt och objektivt. Jag har inte tänkt tanken färdigt, fyll gärna på. Vad säger ni?

Google-koden dekrypterad

Martin frågar om det finns inlåsningseffekter, en strävan efter monopol i informationen? Den effekten finns, och det har sina goda sidor. Det är praktiskt med byarnas enkla och funktionella upplägg. Tänk efter före Facebook och Twitter, jag kommer ihåg vilket enormt arbete det var att skapa upp en hemsida på internet.

Det finns en stark kraft för att bevara internets öppenhet, det mytomspunna företaget Google.

Många är rädda för att Google kan förändras, att de idealistiska krafterna skall försvinna, och bli en Storebror à la 1984. Andra oroar sig för att Google och dess kringtjänster är så bekväma att vi begränsas till att bara använda dem (kampanjen för Google-fria dagar).

Andreas Ekström skildrar företaget i sin tänkvärda reportagebok Google-koden, men trots ”Don’t be evil” handlar inte företaget så mycket om att undvika att skada och att vara schysst. Det är en slogan, inte en mission. Googles mission är att organisera världens information och göra den allmänt tillgänglig och användbar. Google är ett posthumanistiskt företag.

Ekström tar upp frågan om inte Google gör affärer av andras innehåll? Det är en fråga av stora mått. Det finns en oro, inte att Google tar över hela IT-branschen, utan att Googles affärsmodell eliminerar dem som tillhandahåller de andra delarna av informationskedjan: skapande, distribution, och organisation. Deras affärsmodeller var under svår press redan innan, genom digitalisering, ökad uppkoppling och P2P. Google drar vinning av dessa krafter och uppmuntrar dem. Det gör det svårt att utveckla nya affärsmodeller, förutom just Googles typ av öppenhet, och förutsätter ett stadigt inflöde av innehåll i systemet. Den tanken förs fram i boken The Google Enigma av Nicholas Carr.

Fast.. företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Se på vad Microsoft gjorde med PCn för att göra mjukvaran till det centrala, och hur IBM nu återigen vill göra hårdvaran till det mest lönsamma genom spridning av open source.

Det är tyvärr lite lätt att bli skeptisk till Googles höga moraliska svansföring och storlek. Likaså är det lätt att beundra Google för ensidigt. Google har blivit en tom duk att måla upp farhågor och förhoppningar på. Det samma hände med Microsoft och IBM på sin tid.

Nyckeln till att lösa Google-koden heter affärsmodellen. Företagets affärsmodell är helt enkelt beroende av det fria flödet av information. Gott? Ont? Det beror på hur vi ställer oss till den visionen av hur nätet skall fungera.

Beroendet av det fria flödet av information gör att Google inte kan kontrollera grunden för sin verksamhet, och är öppet för angrepp från nya konkurrenter som innoverar. Bill Gates byggde Microsofts storhet på att företagets programvara låste in användarna och höll konkurrenterna ute. Så kan inte Google göra, med internet som grund är företaget bundet till en öppen struktur.

Tveklöst är Googles datainsamling vad många skulle kalla ett stort integritetsintrång. Skälet till att det fungerar, än så länge, är att de allra flesta inte bryr sig. Ekström påpekar att mycket få krypterar sina e-mejl. Trots FRA-protesterna är folk rätt ointresserade av integritet. Fast det är ju inte Googles fel, det beror ju på samhällets ibland rätt problematiska syn på integritet. Google gillar bara läget.

Det är synd, för dagens krypteringsalgoritmer är mycket svåra för FRA, NSA, FSB och andra bokstavskombinationsorganisationer att knäcka. Den moderna krypteringen gjorde Echelon mycket mindre användbart än de dystra prognoserna vid millennieskiftet förutspådde.

Google-koden skildrar de teknokratiska idéerna på 00-talet, bara man har rätt redskap så blir problemen lösta. Det är därför det kan gå så fel, som när Google stängde av den svenske IT-entreprenören Ted Valentins hemsidor från nätet. Ingen kunde säga vad som var fel, för felen är automatiserade. Google är ett posthumanistiskt företag.

Det finns nya tjänster som hotar Google. Facebook låser inne användarna, Twitter söker i realtid. Kan inte Google också göra det med molnet? När institutioner som Lunds universitet eller Linköpings universitet lägger upp sina system i Googles moln, sitter inte universiteten fast då? Vem säger att även molnet inte kan bli lappat och lagat, fast då har universiteten ingen kontroll. Har man tänkt över steget efter, när Google är föråldrat?

Lanseringen av Google Buzz, för att bemöta Facebook, visar en sida som inte riktigt skildras av Ekström i Google-koden; Google under press. Google Buzz hade några allvarliga integritetsmissar, som retade upp Googles vanligen så trofasta användare. Det pekar på att särskilt millennieungarna inte drivs av vanans makt, därför måste Google innovera och ibland blir det då kostsamma felsatsningar. Det är ofta häpnadsväckande hur korta även storföretags glansdagar kan vara.

Google är ett ingenjörsdrivet företag, och drog till en början stor nytta av att kunna verka långt borta från marknadens krav. Det höll sig undan från att verka på den politiska arenan tills rätt nyligen, då det började kämpa för nätneutralitet, som ju är viktig för affärsmodellen. Debatten om nätneutraliteten hade jag väntat mig något mer från Google-koden. Det finns argument mot nätneutraliteten, och det hade varit bra att få mer kontraster.

Det något naiva avståndet från politiken är en sympatisk sida av Google, men nu skulle företaget tjäna på att vara mer öppet och ta tydligare debatt. Affärsmodellen är affärsmodellen, den kan man inte ändra på, nu gäller det att förklara varför den gagnar det stora flertalet.

Det visas av händelserna i Kina. Google hamnade i kamp med vad Kina såg som nationella intressen. Här var Googles slogan och affärsmodell inte tillräckliga, och Googles beroende av nätets öppenhet fällde avgörandet till Kinas fördel.

Egentligen kan inte väst klaga. Censur av Google är okej i Tyskland, men inte i Kina? Google kunde ha klarat censuren. Det var attackerna från hackers som var problemet. Google vilar på den tilltro som användarna har till säkerheten. Om tilltron hotas, som att Google ses som sårbart för hackers, så tappar man användarna. Det kinesiska dramat var ett globalt hot.

Uttåget ur Kina kan kosta Google mycket i framtiden, inte bara i framtida intäkter, men för att nu kan Kina utveckla en alternativ internetinfrastruktur. Utan ett internet med öppna spjäll, så kan inte Googles affärsmodell fungera.

Det är skiftet kring Martins fråga om inlåsningen, vilken av affärsmodellerna för internet skall vi välja?

Intressant