Den “orättvisa” livsförlängningen


Innan det fanns mobiltelefoner ringde folk från telefonkiosker. Bild från 1973.

“Orättvist” är det farligaste ordet i svenska språket.

Varför? Jo, uppfattningen att alla ska ha det exakt lika bra, annars är det orättvist sätter effektivt stopp för all utveckling.

Tänk ett samtal mellan två personer från, säg 1993:

“Mobiltelefoner är så dyra, bara de rika har råd med dem.”
“Ja, det är orättvist att bara de med pengar ska få lov att kommunicera med varandra var och när som helst.”
“De borde FÖRBJUDAS!”

I år beräknas det säljas 1,82 miljarder mobiltelefoner världen över. Mobiltelefonen har blivit ett viktigt kommunikationsverktyg för de allra fattigaste.

Tur att det där samtalet från 1993 aldrig blev verklighet.

Men liknande argument går nu att läsa på den “liberala” tidningen Dagens Nyheters kultursidor. Hanna Fahl förfasar sig över att sökmotorjätten Google ger sig in i hälsobranschen (Calico) med det uttalade målet att förlänga människors liv.

Hanna vill inte att Google ska hjälpa människor leva längre. Det är orättvist att de första som har råd att köpa Calicos tjänster kommer att kunna (om de lyckas, ska tilläggas) leva ett hälsosamt liv längre än de som inte har råd.

Samtidigt rapporterar WHO att den förväntade medellivslängden globalt nu är 70 år. En fantastisk utveckling, möjliggjord av bl.a. teknisk utveckling som en gång bekostats av “de rika”.

Nej, Hanna Fahl borde snarare bekymra sig över varför det bara är Google som gör denna satsning och inte ännu fler företag med stora resurser.

Hon borde bekymra sig över lagar och regleringar inom sjuk- och hälsovård som sätter stopp för nya, innovativa uppstickare som kan utmana de stora, tröga jättarna.

Problemet är inte att Google med startupföretaget Calico vill “tackle aging and illness”. Problemet är att det inte finns 1000-tals andra startupföretag som gör det.

Farväl Google och Facebook?

Är de stora webjättarna snart blott minnen? Står vi inför ett nytt teknikskifte? Den stora revolutionen handlade om söka och göra saker med nätets innehåll. Fast det kanske inte blir ett web 3.0?

Eric Jackson i Forbes skriver att om en fem år så är Google och Facebook borta. Nej, inte att Zuckerberg, Paige och Brin är försvunna men sådär MySpace försvunna. Inte riktigt relevanta.

Jackson tar upp tanken att vinnaren tar allt på webben. Webben blev inte nischad, utan snarare beroende av väldigt stora och breda verktyg (som nu kanske blivit för breda för sitt egen bästa).

Google besegrade AltaVista, Yahoo, Ask Jeeves. YouTube slog Bubblare, Google Video, DailyMotion. Twitter slog Jaiku. Facebook slog MySpace etc.

Fast web 1.0 företagen kunde inte ta sig in web 2.0 företagens domäner. Se på Google+ och dess ojämna kamp mot Facebook.

Det är skiftet till det mobila som dödar av de gamla web 1.0 och web 2.0 företagen. Web 3.0 kommer inte att ske.

Fet chans att det här händer svarar George Anders, de fortsätter innovera eller åtminstone köpa innovation. Fast att köpa innovation kan vara problematiskt som jag noterade med Instagram.

Det är livsviktigt att innovera, och tidigare inlåsningseffekter finns inte kvar, men Google och Facebook försöker att etablera sig som ryggrad till det digitala samhället via molnet respektive väggens flöde. De ska ändra vårt beteende att leva hela vårt liv digitalt och med tanke på hur molntjänster nu börjar gå in istället för IT-avdelningar (kostnadsskäl) och även sociala medier ersätter e-mail (tidsbegränsade projektgrupper).

Mitt tips är inte i dag, molntjänster kräver ett skifte som många inte har tillfälle att göra just nu – men inom de närmaste åren behöver informationstekniken ändras ett långt större skifte.

Moore’s lag död?

Håller Moores lag på att drabbas av finanskrisen och den exponentiella tillväxten av datachipen bromsa in?

Överraskande för en del, fast egentligen inte. De ekonomiska och praktiska begränsningarna för en teknik kan sätta in långt tidigare än de rent tekniska begränsningarna. Informationstekniken rymmer även de begränsningarna. Vi kan bygga flygplan som Concorde, flyga till månen eller fler bilar av modellen Ferrari Testarossa men det är inte praktiskt, säkert eller att det behövs.

Frågan är vad detta kommer att betyda för vårt samhälles syn om den obegränsade informationen. Vad tror ni läsare?

Intressant

Den hemliga ingrediensen, innovation

Anna frågar i skiftet om var resurserna borde läggas för att främja innovation i Sverige? Möjligen är skatterna för höga men det handlar om att få in en rätt mix av incitament för att främja innovation och troligen även en attitydförändring.

Innovation är den hemliga ingrediensen till framgång, som jag diskuterade på Economic Forum i Krynica så är innovation eftersökt men sällan uppnådd- särskilt inte i Europa.

Sverige är ju bäst i Europa på innovation enligt European Innovation Scoreboard? Som Pontus Braunerhjelm på Globaliseringsrådet säger så är det genom fler innovationer och fler tekniker som Sverige kan ersätta de jobb som nu försvinner. Sverige ligger på Europagenomsnitt vad det gäller FoU bidrag från staten.

För Globaliseringsrådet skrev Hans Lööf rapporten Innovationssystem, globalisering och ekonomisk tillväxt som en del intressanta tankar att stöta och blöta.

Det finns ju problem med attityderna till risker, misslyckanden och hur vi som samhälle ser på försiktighetsprincipen. Forskaren Daniel B Klein påpekar att tekniska förändringar och innovationer påverkar och förändrar gamla regleringar och antaganden i samhället sådana förändringar är inte alltid populära. Innovation kan snabbt förändras hastigt till sin natur, se på Niklas Zennströms Joost förändrats från hur det såg ut i början december och hur Joost verkar ta form den senaste månaden.

Det finns ett skäl att se frågan nationellt, bortom The World is Flat av Thomas Friedman och den stadsbaserade kreativa klassen som Richard Florida skrev om i Rise of the Creative Class.

Mycket innovationer har fastnat i regleringar och policy, där affärsomkostnader blir avgörande, inte minst då många stora företag tyvärr gärna ser till att regleringarna blir fler. Risken är att vi får en backlash, innovation blir bestraffad, då det produktintegration inte ses som innovation utan en konkurrensbegränsning. Se hur Microsoft inkluderade MediaPlayer i Windows och EU-kommissionen reagerade. 

Ofta används såddpengar som att myndigheterna vill ge en certifiering för bra innovationer. Viss forskning har visat på att de som fått såddpengar och kapital har bra idéer, men risken är att det också stödjer att politikerna skapar upp national champions bland innovatörerna. Att vaska fram vinnarna är en osäker process, så företagarmiljön är viktigare. Skattekrediter är bättre än riktade åtgärder som att skapa upp europeiska alternativ till Google à la Quaero.

Sverige har en mycket hög export av teknik och innovation. Exporten behöver inte alltid vara fördelaktig, det röra sig om att svenska företag och svenskt näringsliv inte kan använda den nya kunskapen. Henrik Ottosson som är docent vid Uppsala universitet vände på steken i en debatt på Ny Teknik med Maria Anvret på Svenskt Näringsliv, då Ottosson föreslog att svenska företag borde anpassas mer till forskarsamhället i samarbetet, inte att universiteten borde ligga närmare näringslivet. Forskning är inte innovation men kopplingen finns.

Patentmiljön och upphovsrätten är hårt debatterad. Det har inte bara rört sig om skydd utan att sprida kunskaper på ett reglerat sätt. Europa får, oavsett hur det går i The Pirate Bay rättegången, förbereda sig på att länder som Kina och Indien kommer att börja hålla hårdare på sina innovation. Särskilt då Kina satt att år 2010 skall 20% av deras totala exportvolym komma från innovationer. Klarar vi att spela patentspelet med NIC-länderna?

I mixen mellan robust upphovsrätt, internationell handel och utbyte samt konkurrenslagstiftning finns mycket av förutsättningarna för innovation. De sätts ofta nationellt och därför ser jag främst att de politiska och ekonomiska resurserna satsas på den debatten.

Intressant

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

  1. Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
  2. Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
  3. Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.

Ang. Innovation: Kopiera

Anna frågar var resurserna skall läggas för att bäst främja innovation i Sverige. Jag tror på tre saker:

1. Sänk skatten.

2. Avbyråkratisera. Det borde ta fem minuter att lära sig hur man driver ett eget företag och max tio minuter för att lära sig hur man expanderar, anställer folk och driver det framåt. Kreativitet och ideér borde inte få lov att hindras av pappersarbete och snåriga regelverk.

3. Avreglera och kopiera. Om det är någonting man borde ha lärt sig av allt vad upphovsrättsdebatt heter är att man inte kan hejda digital kopiering. Bland naturlagarna för digitala filer är att de kopieras och multipliceras.

Om man istället för att försöka konstruera fiktiva marknader och begränsad tillgång av oändliga resurser, tog och avreglerade alla hinder för kopiering till förmån för avtal och marknadslösningar, hade det blivit en jämnare balans mellan utbud och efterfrågan. Öppna databaser med information, nätbaserade bibliotek och forskningsresultat kunde tjäna som enorma resurser för den som vill förändra.

Friare kopiering kan fungera som innovationens action-research; kopiera, utveckla, pröva, och förändra…

Ang. “Mer innovation?”: Nej, tack.

Hur stimulerar man innovation frågar sig Anna i Veckans skifte. Detta är en fråga är en som kan klassificeras, vilket redan Erik har klargjort, som en fråga vilken en “moderat classic” ur Lundgrens-skola kan svara på. (Det vill så klart säga: “Sänk skatten!”)

Vidare fortsätter jag i Eriks fotspår med självinsikten att inte gå ner denna välupptrampade stig, och försöker fokusera på två andra spår.

Den första sidostigen är att innovation kanske inte nödvändigtvis är ett värde vi bör inkludera direkt i vår nyttofunktion. Innovation kan tvärt om vara både en direkt utmaning för mänsklighetensöverlevnad, eller bara ett slöseri med resurser.
Sydsvenskan hade en huvudledare i veckan där de skrev under rubriken “Innovation så in i Norden”.
De frågade sig retoriskt:

Kan satsningar på tuffa klimatåtgärder och ny, klimatvänlig teknik rent av vara en väg ut ur den finansiella krisen?

Detta är egentligen nästan lika dumt som idéen att krig skulle stimulera ekonomin. Innan jag fortsätter raljera skall jag först sopa rent, första soptaget: det skulle kunna vara bra i det riiiktigt långa loppet att satsa på klimatvänlig teknik – men i så fall för klimatets skull. Andra soptaget: med klimatvänlig teknik antar jag att de menar teknik som enbart förbättrar klimatet – och inget annat – skulle tekniken vara värdefull på annatvis finns det ingen anledning att särbehandla den.

Det galna är att Sydsvenskan, Obama och andra påstår att den nya tekniken skulle vara en väg till tillväxt. De menar att om man tackar nej till ett existerande system av billig energi, så som kol och olja – och istället bygger upp ett nytt, så skulle det skapa tillväxt, och därmed en väg ut ur finanskrisen.
Med samma logik är det bra när någon slår sönder en fönsterruta – det skapades ju ett arbetstillfälle – denna villfarelse avvisades redan av Bastiat.
Så, klimatvänlig teknik? – Kanske, men i så fall för klimatets skull – och inte innovationens.

Mitt andra spår är att innovation ofta överskattas och romantiseras väl mycket. När det talas om Sillicon Valley, i Kista, och i alla andra High-Tech-företag så talas det ofta, vitt och brett om innovation, om avancerad tekonologi och stora upptäckter.

Jag skulle uppskatta att minst 90% av alla ingenjörerna egentligen arbetar med basala anpassningar, små förändringar och support. Det är i dessa områden det finns en ekonomisk bärkraft, en risknivå som är acceptabel, och det är här de flesta ingenjörerna hittar sitt “flow”. Ur detta hantverksmässiga arbete stiger innovationerna långsamt och ackumulativt.
Denna ackumulativa process har i och med den öppna innoverande som Anna och Erik talar om tagit en ny och förbättrad form.

Open-source världen är mycket intressant, både som innovation och som producent av innovationer. Här är innoverandet ofta mycket öppet, det sker i ett sammanhang med ständig peer-review, har mycket nära kontakt med användarna och det är alltid möjligt att experimentera.
Open source-rörelsen skapar dock aldrig något värde som förvaltas med hjälp av upphovsrätt, men trots detta lämnar det ändå ett mycket stort värdefullt fottryck.

En sak som det fottryck drar fokus till är att den stora vinsten vid innovation går inte till innovatören, utan till användarna av innovationen, och de som ska anpassa och support:a.

Vad ska man då dra för lärdom av mina två sidospår? Satsa brett snarare än elit. Vi är många som skapar. Vi är många som äter frukterna av skapandet. Vi skapar bra tillsammans. Detta betyder inte att vi skapar av samma anledning eller ens med liknande mål. Skaparen är en individ, med egna drömmar och mål, och bör därför finansiera sin verksamhet av egen ficka.

Hemligheten bakom kreativitet och myten om innovation

Fler funderingar kring Anna Lundberghs skiftesfråga. En undran: vad är innovation? Egentligen.

En vanlig föreställning om innovation är den om det ensamma geniet som plötsligt får en snilleblixt som slår världen med häpnad. Det mest kända exemplet är förmodligen Newton och hans äpple.

Den här bilden av innovation är dock felaktig och faktiskt rent av skadlig. Det menar Scott Berkun i boken The Myths of Innovation. Innovation är en process och innefattar så gott som alltid flera människor och en lång rad misslyckanden och villospår.

I Guy Kawasakis excellenta bok Reality Check intervjuas Scott. Han säger:

Innovation is a practice, a set of habits, and it involves making lots of mistakes and being willing to learn from them.

Det finns en koppling mellan innovation och kreativitet. Scott Burkin igen:

People who earn the label ‘creative’ are really just people who come up with more combinations of ideas, find interesting ones faster, and are willing to try them out. The problem is that most schools and organizations train us out of these habits.

Här finns fröet till hur man skapar ett innovationsvänligt samhällsklimat: fler människor som har fler idéer och är duktiga på att sortera ut de bästa samt viktigast av all: att faktiskt våga testa dem i verkligheten.

Sedan lyfter Burkin också en varningsflagga. Fokusera inte på innoverandet som ett mål i sig. Titta hellre på faktiska problem som behöver en lösning och var sedan gärna innovativ och kreativ för att finna denna. Börja i rätt ände: problemet först, innovationen sedan.

Den som vill se Scott prata om sin bok kan göra det här:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=m6gaj6huCp0&hl=en&fs=1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Innovation genom samarbete: Eric von Hippel om demokratisering av innovation


The wall of International Peace – Arbat Quarter – Moscow. Bild av Jeff Bauche.

Anna Lundberghs första skiftespost handlar om innovation. Hon ställer den öppna frågan om var man bör placera resurser för att främja innovation i Sverige.

Bland kommentarerna på posten efterlyser jag fler människor i samhället med kapital nog att satsa i andras affärsidéer. Vägen dit tror jag (bl.a.) går genom kraftigt sänkta skatter.

Jag inser dock att ytterligare en entreprenör som gnäller på de svenska skatterna är bara tröttsamt, så låt mig anlägga en annan vinkel. T.ex. genom att rota fram en gammal bokrecension jag skrev åt Computer Swedens kultursidor. Den handlar om MIT-professorn Eric von Hippels bok ”Democratizing Innovation”. Jag skrev då:

Den traditionella bilden av hur innovation går till är att en grupp genier sitter i ett rum, kliar sina huvuden och får fram nya produkter i takt med att snilleblixtarna infinner sig. Möjligen låter man sina kunder komma till tals genom marknadsundersökningar eller förslagslådor utanför rummet.

Detta, menar von Hippel, är en föråldrad modell. Tack vare kommunikationstekniken och billig och användarvänlig mjukvara kan kunderna numera inte bara lämna feedback på produkter utan vidareutveckla dem och själva stå för innovationen. Kloka företag utnyttjar denna innovativa kraft.

Mindre kloka tar en stor risk i att inte göra det.

Den här recensionen publicerades i april 2006. Exemplen på företag som lever enligt Hippels deviser har blivit betydligt fler sedan dess. Att t.ex. ett företag som Nokia skulle släppa hela sin smartphone-plattform som open source:ad mjukvara var det nog få som kunde ana för bara 3 år sedan. Hos IKEA kan vem som helst ladda upp filmer och visa kreativa sätt att använda företagets produkter på. För att inte tala om hur tidningarna på webben omfamnat bloggosfären och låtit dess dialog bli en levande utveckling av den egna produkten.

Så, något håller på att hända. Den innovativa kraften utanför ett företags väggar är för stor för att ignorera. Kunderna blir del av skapandeprocessen, en svårslagen innovationsresurs. Samarbetets tidsålder är här.

Öppnare innovation

Visst pågår det ett skifte där innovation blir alltmer öppen. Procter & Gamble var tidigt ute. Inom Nestlé sker nu 40% av innovationerna i öppna relationer. Och visst skrivs det om att kundbehov måste driva innovation. Ewan Williams berättar här om hur Twitter utvecklats tack vare användarnas kreativitet.

Som delsvar på Jonas önskan om ökad tillgänglighet från akademin: Nyligen lanserades MIT Sloan Teaching Innovation Resources (MSTIR) där skolan – under Creative Commons licens – delar med sig av case studies, fördjupningar, videoföreläsningar inom områdena Sustainability, Industry Evolution och Global Entrepreneurship.