Fabrikerna är rivna och arbetarna dansar på dess gravar

Anna Lundbergh ber oss blicka med managementglasögon på våra skiften. Vi har skrivit om e-romantik, urbana rum, nationer och moln samt pirater för att nämna några ämnen. Så, hur ska då denna skiftande fram-/nutid styras?

Till att börja med måste vi slå fast en sak direkt, eftersom Anna redan i rubriken lyfter fram fabriken, denna industrialismens katedral: industrialismen är redan död. Vi behöver inte vänta på att fabrikerna ska rivas, de rivs redan och har gjort så åtminstone i två decennier. Inte bara i Sverige eller västlandet, utan överallt.

Faktum är att andelen industrijobb globalt aldrig varit fler än jobb inom jordbruk. På global nivå har industrialismen som arbetsplats varit en parentes. Istället har ett annat stort skifte skett de senaste åren: jordbruket är inte längre den största arbetsgivaren.

Läs gärna det där igen, för jag tycker det är ett fantastiskt skifte, antagligen ett av de största de senaste 100 åren: jordbrukssamhället tog slut för mänskligheten någon gång mellan 1995 och 2005! Den vanligaste sysselsättningen bland oss snart 7 miljarder människor är numera ett tjänstejobb. Bondesamhället – medeltiden, om du så vill – tog slut häromåret. Jag har svårt att tänka mig ett större skifte i närtid. Bonden är ett minne och industriarbetaren en symbol. Maskinerna är på god väg att ta över såväl jordbruket som tillverkningen.

Framtidens jobb kommer att vara människa-till-människa. Råvarorna är mänskliga behov och drifter: empati, underhållning, hälsa och status. Produktionsmedlen styrs om från att sätta samman atomer så billigt som möjligt till att göra människor gladare, visare, friskare och populärare bland sina jämlikar.

Samtidigt sker ett annat skifte som påverkar styrningen av våra jobb. Man kan kalla det bloggosfäriseringen av arbetslivet. Bland bloggar råder en dynamisk och organisk hierarki i ständig förändring. Uppmärksamheten och trafiken hoppar likt en humla på en sommaräng mellan de intressantaste inläggen. Företag måste lära sig denna sorts dynamik för att kunna locka till sig kunder och de bästa medarbetarna.

Jag menar inte att man tvunget måste börja blogga, men man måste förstå bloggosfärens (eller för den delen framgångsrika open source-projekts eller Wikipedias) drivkrafter. Att de rör sig framåt med hjälp av en slags social energi. De är mallar för framtidens företag och vinnarna är de som lyckas kanalisera energin i sin riktning.

Så, för att summera svaret på Annas skifte om morgondagens management.

  • Råvarorna är mänskliga behov och drifter: empati, underhållning, hälsa och status.
  • Organisationerna är likt bloggosfären utspridda i tid och rum.
  • Effekt får man genom att kanalisera den sociala energin i sin riktning.

Som Alexander så väl noterade tog det ett tag att få den här posten skriven. Det beror dels på att jag haft väldigt mycket att göra utanför bloggandet men också på att det är ett väldigt spännande ämne. Läs gärna mer på min andra blogg, Opportunity Cloud, där jag skriver om bl.a. lättrörlig affärsutveckling. Ett ämne som passar väl in på denna skiftesspaning.

Ang. Fabrikerna: Det livslånga lärandet – på gott och ont

Som svar på Annas fråga om gamla skiftens effekter ur och påverkan på ett managementperspektiv återvänder jag till mina tidigare funderingar kring ett utbildningsskifte – eller ett skifte i hur vi förhåller oss till kunskap. I bilden av det liberala informationssamhället kan man ana möjligheten till en utveckling som delvis består i en återgång till ett distribuerat utbildningssystem med lärlingsplatser och arbetsplatsutbildning, men som dessutom sätter kunskapsverktygen i händerna på individerna snarare än någon extern institution- vare sig det handlar om arbetsgivare eller skolsystem (Det kan noteras att jag helt sympatiserar med Hayeks syn på det reella behovet av en gemensam grundläggande skolgång, vad som behandlas här är allt som följer efter en sådan).

Idag består det förlovade livslånga lärandet av en grundskola på löpande band och var arbetsgivares ansvar att organisera och styra kompetensutveckling för sin egen vinning och individens utveckling. I den ordningen. I en decentraliserad kunskapskultur skulle det livslånga lärandet inte längre vara någon fager drömtillvaro, utan en konkurrensutsatt marknad som kräver någonting av individen. Vad som hittills varit tomma politiserade ord om ett livslångt lärande skulle troligtvis bli en reell nödvändighet. Samtidigt implicerar informationssamhällets kärnvärden att trösklarna för att tillgodogöra sig kunskap och utbyta erfarenheter skulle vara betydligt lägre än vad de är idag. Du skulle helt enkelt själv behöva ta ansvar för din utveckling, och avgöra hur den ska se ut och gå till för att vara konkurrenskraftig inom områden som du värderar och prioriterar.

Resultatet skulle med all sannolikhet bli både bra och dåligt mätt med dagens måttstock. Å ena sidan skulle kunskapen bli mer lättillgänglig, men kunskapsnivån mellan individer skulle också präglas av en större variation och mångfald, som i sin tur skulle innebära både för- och nackdelar för den enskilde individen i varje given situation.

Vad ett sådant här skifte skulle innebära ur ett managementperspektiv är svårt att föreställa sig i detalj, men om vi utgår ifrån en övergång från ett produktsamhälle till ett tjänstesamhälle finns det vissa trender som tycks sannolika. Framförallt tror jag att det kommer uppstå ett nödvändighetskrav på företagskulturer att uppmuntra och möjliggöra kontinuerlig och icke styrd utbildning och kunskapsdiffusion inom företaget – man vet helt enkelt inte riktigt vad det är bra om medarbetarna lär sig men man vet att det är bra att de lär sig något nytt.

Vi kommer behöva fler dialoger – ständigt pågående dialoger – mellan medarbetarna inom varje företag. Från en maskin rör vi oss mot ett distribuerat nätverk med självständiga enheter. Från bilfabrik till terroristceller, eller moln. Det som ger ett sådant företag ett övertag är dels cellerna – de enskilda individerna med sin kompetens och förmåga – men också nätverket i form av interaktionen och kunskapsutbytet mellan cellerna. Typexemplet på en sådan här struktur är alumninätverken inom de flesta stora Managementkonsultfirmor, där alumnerna utgör expertis och erfarenhet i omloppsbana runt den löpande verksamheten.

Det riktigt kompetenta samhället, liksom det riktigt kompetenta företaget, är inte det där alla deltagare har en lika hög och likadan utbildning, utan det där individerna gemensamt täcker in en mer fullständig kunskapsbild och problemlösningsansats som utgörs av summan av individuella val, reflektioner och insikter som nåtts som en del av en personlig investering snarare än en obligatorisk eller styrd process.

Ang. management: Institutionaliserad skam gör underverk för kärleken

Skiften har haft något av en aktivitetsdipp senaste veckan. Vad ann detta? Är skiftesämnet framtidens management ett svårare ämne än det om framtidsmannen?
Är det ett tråkigare ämne än valutors vara och form av vara? Trassligare än diskussionen om självaste trasslet? Knappast.
Utan mitt under det trevliga och skribentvänliga management-skiftet händer något!

[ Angående de f d deadlines som gällde för veckopostningar ]
Med vår nya formulering så postar vi väl nytt när så gott som alla svarat helt enkelt?

En ny formulering. Ett demolerande av den institution som burit Skiften i sin varma, trygga famn. Den tidigare rosade institutionen “Veckans skifte”, med fasta deadlines böter och institutionaliserad skam föll plötsligt in i inaktualitet.

Med den stora omdaningen i de institutionella förutsättningarna var en gedigen ettårig skribentkultur upplöst. Behövde man skämmas om man inte postade under veckan? Njae, det är ju det där nya, och jag har ju mycket, och…

Nå, vad säger denna smålarviga navelskådning om framtidens management?

Om amatören kommer ha en centrala rollen i framtiden, så krävs de att hon fortsätter älska det hon gör. Annars är hon ju inte amatör (ordet amatör bär, som Erik tidigare påpekat, på språkliga gener från amore).

För att älska sin aktivitet krävs någon form av stimuli, inte sällan uppmärksamhet och uppskattning från sig själv och/eller andra, vilket i båda fallen är en bristvara. Uppmärksamhet och uppskattning får man normalt del av genom att vara bra.
Bra är dock sällan gratis att vara, utan kommer ofta på bekostnad av en professionalisering. D v s institutioner, krav, belöningar och skam.

Amatör och professionalism står i denna mening inte i motsatsförhållande till varandra. Detta till trots så är den typiske professionella utövarens roll känsloneutral by design.
En av de viktigaste uppgifterna inom management för den delvis nya kärleksfulla amatörsfären bör alltså vara att optimera institutionerna så att man maximera mängden uppmärksamhet och uppskattning utan att skada den upplevda kärleken.

Mitt i denna amatörverksamhet vill jag slå ett slag för att väva in ett visst mått av institutionaliserad skam i den nya skiftesskribentkulturen – med eller utan deadlines.

Skifte: Riv fabrikerna!?

Det har skett stora, för att inte säga enorma, teknologiska, livstilsmässiga och geopolitiska förändringar de senaste femtio åren. Men hur mycket har egentligen vårt sätt och våra modeller för styrning och ledning förändrats under samma period? Var sker de banbrytande förändringarna i management som krävs för framtidens verksamheter, och hur ser de ut? Det var då jag plockade fram Gary Hamels bok Morgondagens management som frågorna kring detta skifte dök upp. Numera har många konsulter och verksamhetsutvecklare fullt upp med att anpassa Toyotas framgångsrika leanmodell för även andra sorters verksamhet än fabrikstillverkning, men hur skulle det vara om vi tänker mer nytt än så? Gary Hamel bjuder in till diskussion kring de mönsterbrytande förändringar som han menar måste komma till stånd för att management ska komma ikapp den övriga utvecklingen.

Företagsledningar har länge stått på den utvecklingsplatå där Taylor (han med tidtagaruret) och Weber (han med byråkratin) lämnade över. I Sverige kanske vi slår oss för bröstet som jämställda och moderna, med platta organisationer. Det är snart 25 år sedan flygbolagschefen Jan Carlzon skrev Riv pyramiderna! Han poängterade bl.a. vikten av att gå från produktionsfokus till marknadsfokus, och vikten av alla anställdas delaktighet. Ändå hör jag fortfarande chefer, relativt unga, i kunskapsbaserade företag och organisationer tala om verksamheten som “fabriken”.

Peter F Drucker beskrev själv sin bok Management på 2000-talet som ett upprop till handling:

”Utmaningarna kommer inte av dagens situation. DE ÄR AV HELT ANNORLUNDA SLAG. Vi lever i en ÖVERGÅNGSTID – och förändringarna är mer djupgående än till och med de som förebådade den ”andra industriella revolutionen” vid mitten av 1800-talet eller de strukturella förändringar som utlöstes av den stora depressionen på 1930-talet och det andra världskriget.”

Därför vill jag be mina medbloggare att tänka tillbaka på något av de skiften vi skrivit om här tidigare och denna gång med managementglasögonen på: Ger detta skifte några ledtrådar om hur morgondagens management kommer att se ut? Vilka utmaningar medför detta skifte, utmaningar som gott ledarskap bör svara upp emot? Vilka personer/verksamheter är det som blir framgångsmodeller, efter Jan Carlzon, efter Toyota?