Vi är vad de (inte) mäter

Alexander funderar i veckans skifte på vilka mått vi använder för att mäta människans och samhällets utveckling. Osökt kommer jag på mig själv med att fundera på vad som händer om vi vänder på perspektivet, från samhället och medborgaren, objektet för mätningen, till staten, mätaren. Vad betyder olika mått för staten och hur definierar de statens roll gentemot medborgarna genom måtten?

I en tid då mättekniken har tagit oss in under huden på människan, in i såväl hennes hjärna som hjärta och ända in i hennes grundläggande DNA-byggstenar, måste vi fråga oss vad det är vi vill uppnå när vi mäter samhällets och människans utveckling? Vad har vi hittills ansett att tillväxt och ekonomiska mått har varit en indikator på? Handlar det om den enskilda människan lycka eller om samhällets totala välmående? Handlar det om individens tillstånd eller hennes möjlighet att påverka sitt tillstånd? Visst är frågorna relaterade, och visst är det enklare att förverkliga sina drömmar om man har det väl ställt och är vid god hälsa, men det förringar inte behovet av ett tydligt mål för mätningen.

Statens mått för framgång och utveckling, utifrån vilka den mäter sig mot andra stater och mot sin egen historia, är talande för dess relation till medborgarna. Antag att vi definierade ett biologiskt tillstånd som lycka och inkorporerade det i välfärdssamhället – vårs, skola, omsorg och lycka. Målet skulle förstås bli att hålla så många som möjligt “lyckliga”, och diskussioner skulle säkerligen blossa upp kring lycko-gapet mellan olika grupper. Lösningen på problemet skulle kunna stavas lyckopiller och portioneras ut i daglig dos, fast dithän är det – förhoppningsvis – få som egentligen vill, eller? Föreställ dig motsvarande scenario för “frihet”. Hur intimt kan det frihetsbegreppet bli – hur nära får de mäta, bygga politik, återkoppla, reformera och mäta igen – innan det förlorar sin egen innebörd? Om statens mått blir noggrannare blir också kraven på politiken mer omfattande och den faktiska politiken mycket mer intim.

I ett samhälle som stundom präglas av sin oproportionella och kontextbefriade övertro på det kvantitativa och på naturvetenskapens formelmetodik står vi inför ett vägskäl. Å ena sidan kan vi använda måtten för att tydligare definiera en kvantiativ jämlikhet mellan individer och med politik och måttens återkoppling försöka uppnå detta optimum. Å andra sidan kan vi använda de grova måtten – exempelvis BNP, hushållsinkomst, skolstatistik och sjukvårdsstatistik som återkoppling inte bara på politiken i sig utan också på vilken nivå statens ansvar ligger på.

Det kan verka inhumant att mäta människans tillstånd, väldstånd och utveckling utifrån så grova måttstockar, nästan som vore medborgarna robotar i vårt välfärdssamhälle. Men frågan är vad vi vill att politiken ska utgå ifrån, vad ska statens öga fokusera på att se? För egen del vill jag bli “sedd” i termer av externa variabler utifrån vilka man kan säga något om mina möjligheter snarare än om mitt befintliga tillstånd.

Visst kan vi förändra måtten. Inte minst vore det intressant att kontrastera hushållsinkomst med hur mycket tid man faktiskt lägger på att erhålla inkomsten när tid allt mer kommer att konkurrera med pengar om lyxstatus. Vid vilken nivå väljer vi att arbeta mindre? Men den viktigaste frågan handlar till syvende og sidst om måttens mått. Hur nära vi mäter avgör i mångt och mycket den detaljnivå på vilken vi vill att politiska styrmedel ska påverka oss. Var går din gräns?

Att mäta möjligheter då livet blir gratis

Alexander Funcke frågar efter måttstockar: BNP, lycka, arbetslöshet eller frihet – vad mäter hur lyckat ett samhälle är.

Frågan får mig att tänka på ett intressan

t skifte som kan ligga så lite som ett decennium eller två bort.

Det handlar om skiftet då kostnaden för våra grundläggande behov hamnat så nära noll att det blivit i princip gratis att leva.

Är detta verkligen möjligt, frågar du, som suckar över högen av räkningar nu mot slutet av månaden? Jo, visst är det så att vi är väldigt duktiga på att förbruka månadslönen, men det intressanta är vad vi väljer att spendera pengarna på. T.ex. lade ett normalt hushåll närmre hälften av sin inkomst på mat i början av seklet. 1999 var siffran 15% – och en tredjedel av detta var mat man åt utanför hemmet.

Idag lägger vi ca en tredjedel av inkomsten på boende, den största hushållsutgiften (förrutom skatterna såklart – de är överlägset den största utgiften för en arbetare). Våra bostäder är dyra därför att vi väljer att bo där andra människor bor – i eller nära staden. Man skulle kunna välja att köpa en 224m2 stor villa i Grängesberg för 595’000 men letar istället en hälften så stor villa för tio gånger priset i Saltsjö-Boo.

Tänk nu en framtid då två saker har skett:

1. Kostnaden för att producera god och näringsriktig mat har sjunkit drastiskt och är nära noll, t.ex. via s.k. In Vitro-kött eller hypereffektivt egen-odlat. Istället för 15% av inkomsten kanske mat står för 1-2%.

2. Kommunikationstekniken har utvecklats så pass mycket att man kan fjärr-arbeta eller fjärr-umgås med vänner på ett så pass bra sätt att det nästan kan ersätta det fysiska mötet (åtminstone större delen av tiden).

När detta har skett kan man välja att bo utanför städerna och ändå behålla livskvalitet och valmöjligheter. Man kan leva ett mycket bra liv till bråkdelen av vad det kostar idag. Självklart är det mycket man inte kan unna sig men är detta verkligen saker vi behöver för att bli lyckliga? Minimalismen är åter på modet efter decennier av konsumtionshysteri. Vi väljer upplevelser, närhet, vänner, familj istället för prylar, föremål och statussymboler. Denna trend kommer att växa sig starkare och tar sig även uttryck i s.k. lifestyle design med frontfigurer som Tim Ferriss och Scott Young.

Så, åter till ursprungsfrågan – hur mäter man? Jag tror det bästa måttet helt enkelt är antalet möjligheter varje individ kan välja mellan. I grunden en fråga om frihet men också möjligheter sprungna ur teknikens utveckling. Som t.ex. möjligheten att välja att bo nära naturen, långt från staden – men ändå behålla så gott som alla stadens fördelar. Sådana val är enbart möjliga med teknikens hjälp.

Hur man praktiskt ska gå till väga för att mäta individers möjlighetsmoln överlämnar jag dock åt någon annan att svara på. Kanske en klok läsare?

Konsten att mäta rätt

I metrologin, läran om mätningar, beskrivs hur värdet på ett på förhand bestämt mått undersöks på ett vetenskapligt sätt. Det finns många verktyg i matematiken för att säkerställa korrektheten hos en mätning för att veta att det blivit rätt. Har län

gden på ett snöre mätts med en felmarginal på ett par nanometer och alla felkällor, antaganden och tillvägagångsätt noga redovisats spelar det dock ingen roll hur korrekt mätningen utfördes om man egentligen ville få svar på hur tjockt snöret var eller hur hårt man kunde dra i det innan det gick av. Konsten att mäta rätt sak är betydligt svårare och något som metrologin inte tar upp.

De mått vi använder mäter mycket sällan det vi faktiskt vill ta reda på, det är ofta för svårt. Istället hittar vi enklare mått som verkar korrelera bra med det vi faktiskt vill mäta. En badrumsvåg mäter inte en persons massa utan kraften som drar personen mot jorden, en analog klocka mäter inte tid utan antalet varv ett kugghjul snurrar.

Alexander Funcke skriver om problematiken med BNP och dess förmåga att mäta välstånd. Bruttonationalprodukten har alltid varit ett mått på samma sak och kommer att fortsätta vara det, om BNP lämpar sig som ett nyckeltal som ska maximeras är dock en annan fråga. För att kunna mäta hur ”bra” ett land är måste man först definiera vad ”bra” är, detta är oftast något som inte kan mätas. Steget efter bli att hitta ett antal faktorer (nyckeltal som går att mäta) som krävs för att ”braheten” ska uppnås och man håller tummarna hårt för att korrelationen mellan nyckeltalen och ”bra”-definition är tillräckligt stor.

Ett problem för den politiska diskursen idag är att alla mäter olika saker men att ingen definierar vad som är målet, vad vi anser är ”bra”, och hur måtten korrelerar mot målet. För att veta hur ett land ska sätta upp sina mål måste man veta vad de större målen är. Så vilka är de? Att den mänskliga befolkningen ska bli så stor som möjligt? Att den totala livslängden för mänskligheten på jorden ska vara så lång som möjligt? Att medellivslängden, eller kanske medianlivslängden, för människan ska vara så hög som möjligt? Att de människor som lever just nu ska vara så lyckliga som möjligt? Att vårt ekologiska fotavtryck ska vara så litet som möjligt? Att vi tillverkar så många saker som möjligt? Att så stor del av den nu levande befolkningen som möjligt mår så bra som möjligt? Att mänsklighetens totala mängd insamlade eurobonus-poäng blir så hög som möjligt? Innan vi vet vårt mål spelar det ingen roll vilka mått vi slänger oss med, de säger oss precis lika lite.

Framtida måttstockars måttstock: BNP, lycka eller?

I den politiska diskursen, liksom i de flesta andra, bör en förslagen förändring backas av en förväntad positiv förändring. När förändringen presenteras eller utvärderas bör den (kvasi-)kvantifieras eller åtminstone skall dess riktning avgöras. Här f

älls måttstocken ut. Men vems måttstock är det?

Politiken är frigjord från alla SI-system och en politiker kan surfa smidigt mellan olika storheter och mätverktyg. Men det finns ett “vanligen”. Vanligen talar man i termer av olika versioner av bruttonationalprodukter (BNP, etc.) i jämförande studier över tid eller geografi. Dessa har kritiserats i mångahyllmeter av rödrosigt uppjagad litteratur. Delvis av goda skäl. “Men…”, har den tillväxt-centrerade kunnat säga med lastvis med empiri i ryggen, “tillväxt korellererar med X, Y och Z.”

Men återigen, inte är meningen med livet tillväxt? Är verkligen statens främsta uppgift verkligen att se till att det skapas tillväxt?

“Nej, det handlar om lycka.” skulle man kunna tänka sig Frankrikes president Nicolas Sarkozy svara, då han upprättat en lycko-måttstock och avser mäta Frankrikes storhet på den. Även den sanne lyckoutilitaristen drar säkert på smilbanden åt den väleskorterade presidentens tilltag. För att vara övertydlig: Kanske var det blott så att bruttonationalprodukten inte reflekterar nog med flärd från Sarkozy och Frankrike. Att mäta lycka är för övrigt ett kapitel i sig…

För den egalitärt sinnade är kanske Gini-koefficienten att föredra. För den frihetligt sinnade är det mängden “oberättigade” fingrar i den enskildes livs-syltburk som ska mätas. Den styrande aspekten i val måttstock är tydligt. Hur långt räcker egentligen tillväxtmåttstocken som samlande stock? Kommer det fortsätta vara värdefullt? Vad är alternativen?

I den svenska inrikespolitiken har vi idag valt alternativet att alla måste förhålla sig till den s k arbetslinjen. “Hur många i arbete?” är den vägledande frågan — närmast oavsett. Och visst längtar man till det lyckliga Frankrike när folkhälsoinstitutet får spelrum med hänvisning till den Lutherska linjen.