Skolraset och objektivitetens död

“Gränsen mellan PR-uppdrag och objektiv journalistik blir otydlig, det suddar ut den skiljelinje mellan journalist- och PR-rollerna som behövs för att ge såväl journalisten som PR-branschen trovärdighet i sina olika roller.”

Så står det att läsa i en debattartikel i tidningen Journalisten. Ja, objektiviteten har länge varit ett ledord för det yrkesskrå som kallar sig journalister.

Det blev ett ledord för journalistiken eftersom man när yrket formades hade en särskild maktposition i kontrollen av ett massmedium. Vem som helst kunde inte starta en tidning eller en radiostation. Idag när alla har sina egna mediaplattformar är det idealet mindre relevant.

Fast det egentliga problemet är när objektivitet blir ett ideal man faktiskt tror att man kan leva upp till.

Det är nämligen omöjligt.

Redan i urvalet av ett ämne eller i en rubriksättning har du gjort ett subjektivt val om vinkling. Orden du väljer är tyngda av värderingar. Personerna du intervjuar har alltid en agenda. Fotona du väljer ut för din text är vinklade att framkalla känslor på ett visst sätt. Allt, allt, allt är vinklat och subjektivt. Särskilt uppenbart blir detta i politiskt känsliga frågor som skatter, vården, skolan, Israel/Palestina-konflikten, invandringen, globaliseringen, genus-frågor och klimatfrågan. Journalistens egen uppfattning lyser snabbt genom trycksvärtan.

Så, låt oss vara ärliga: objektiviteten har aldrig fungerat i praktiken. Även journalister är människor.

När Aftonbladet nu drar igång det spännande projektet Skolraset Skolgranskning lovar man göra det hela med ett nytt, annorlunda ideal: öppenhet.

Gott så! Tyvärr blir det snabbt uppenbart att även här driver man egna agendor i objektivitetens (eller snarare – och värre! – “öppenhetens”) namn. Jocke Jardenberg och Brit Stakston bjuder på exempel.

Det finns istället två andra vägar att välja:

1. Den ärliga vägen. Aftonbladet kunde ha sagt “vi är emot kapitalismen i skolan, vi anser att den ska styras och finansieras av skattemedel”. De hade sedan fritt kunna driva sin linje om att våra unga utnyttjas av skattefifflande riskkapitalister. Det hade sedan varit upp till andra aktörer på mediaspelplanen att bemöta detta och för läsaren att i slutändan själv bilda sig en uppfattning. Det viktiga är att om man har en ståndpunkt (eller får betalt för att skriva om något) ska man stå rakryggat för den.

2. Den öppna vägen. Att säga “OK, skolan har försämrats, vi tror det beror på något av följande: 1) friskolorna 2) kommunaliseringen 3) svenska ungdomar har blivit lata 4) invandringen 5) fluor i dricksvattnet 6) svenska skolan har inte blivit sämre det är omvärlden som blivit bättre 7) det har gått inflation i lärarutbildningar och kvaliteten har sänkts. Vi kommer nu att granska alla dessa hypoteser ur alla möjliga vinklar. Vi kommer att behöva er hjälp med detta.”

Då hade man närmat sig den mer vetenskapliga processen med hypoteser som testas. Denna är så nära objektivt man kan komma men KRÄVER öppenhet. Alla fakta måste upp på bordet – och detta inkluderar journalistens eget arbete, sådant som varför valde man en viss bild för att illustrera en poäng, vilka andra bilder fanns det, vad ville man förmedla?

Ja, när jag skriver “alla fakta” så menar jag verkligen “alla fakta”. (Källskyddet som möjligt enda undantag.)

Precis som i en vetenskaplig process ska läsaren aldrig kunna tvivla på detta.

(Detta är egentligen inget konstigt. Hade det funnits möjlighet för en journalist på 1800-talet att rent tekniskt lösa det här hade vi haft en helt annan journalistik idag. Tekniken är, som alltid, det som sätter – och utvidgar – begränsningarna.)

Istället väljer man, som nämnts:

3. Den “objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.

OK, lite hårddraget och lite taskigt, men det är för att jag är besviken på att vad som skulle kunna bli början på ett skifte i svensk media än så länge visat sig vara samma vara som vi alltid blivit matade med.

Och, ärligt talat, den varan smakar rätt blaskigt. Det är dags att begrava “objektiviteten” som ideal på samma ställe som papperstidningen ligger (komposten?). Nu hoppas jag att Emanuel Karlsten och resten av gänget vänder kritiken de fått till något positivt och en gång för alla blåser bort dimridån “objektiv granskning” ur svensk journalistik och ersätter den med öppenheten.

Den dimridån är faktiskt, år 2011, helt onödig.

Bubbla för sociala medier?

Håller vi på att förlora våra sociala nätverk? Web 2.0 förändrar arbetsliv, näringsliv, föreningsliv och privatliv mot svaga kopplingar? Är den sociala bubblan här?

Jag har hundratals F

acebook-vänner, men hur många kan jag omsätta i reellt socialt kapital? Nu har ju människor alltid haft fler bekanta än vänner, men frågan är om vi ser något nytt? Jag undersöker efter Joakims skifte om vad som är på informationssamhällets utelista.

Har förtroendet i samhället gått upp? Nja, och inte för de institutioner och företag som satsat på sociala medier (SJ, SJ gamle vän). Det finns framgångsrika användningar, som Martin Gelin berättar, men sociala medier har kanske varit för små investeringar för både sändare och mottagare? Då har flödet av information snarast spätt ut uppmärksamheten.

Gammelmedierna har problem, det värsta vis a vis de sociala medierna är att deras proffs inte är så kategoriskt mycket bättre än bloggosfären. Men gårdagens gatekeepers finns kvar, och vissa har stärkts. Evgeny Morozov är kritisk till vilken roll sociala medier spelat i uppror, som i Iran.

Näthatet har nog överskattats, men precis som alla kulturer är internetkulturen i kultur som måste skötas. På bloggarna går det ganska bra med modererade kommentarer, men problemet finns på Facebook och Twitter.

En nackdel med de sociala medierna jämfört med web 1.0 är att det stänger communities. Det är ibland väldigt tighta kluster som följer varandras Twitterflöden. Särskilt i det svenska samhället, med mycket smala peer-groups, kan det bli ett värre problem.

Sedan hänger ju ett damoklessvärd över de sociala medierna, nämligen att meningen har varit att bygga en djupgående översikt över sociala nätverk och information. Det har sina positiva sidor, men då borde användarna vara bättre medvetna om att den här insamlingen är syftet. Så, varför har inte företagen gjort slag i saken och gått bortom småannonserna? Integritetsfrågan har bidragit, nog fortfarande en del okunskap, men kanske också att de sociala mönster som erbjuds inte är tillräckligt starka för att dra nytta av. Företagen får en bild av ett rätt vagt användande, av bokstavligen delad uppmärksamhet, och det bygger inte starka relationer. Då tvekar de också för att ge sig in i sociala medier.

För att inte informationen om relationer skall gå förlorad, behöver vi gå från sociala medier till sociala strategier, som bygger in empati, förutseende och medvetenhet samt bättre återkoppling till användaren än bara träffar och followers. För svaret ligger bara delvis inbyggt i tekniken, som jag berättade på Netopia så är det fråga om ett val mellan olika internetkulturer.

Vad säger Jardenberg, Mymlan och Anders Mildner?

OK, kör på i kommentarsfältet! Rätt eller fel?

Intressant

Tevens ersättare är redan här!

TV ligger på sitt yttersta, den tanken delas av Johanna och Joakim. Erik, Alexander och Anna ser fortsättningar in i internet eran. Jag avrundar veckans skifte med att utvecklingen inte bara rör sig mot att yngre generationer sitter och tittar på TV på sin laptop. Utvecklingen går mot att introducera ett nytt medium som tar televisionens plats.

Webb-TV växer och vållar strid.

Tiden för Tjockskärms-TV är förbi, steget från platt-TV till projektor kan bli kort. Fortfarande är plattskärms-tv lite för dyrt och bökigt, det gör bytet lättare nu när projektorspriserna går ned. Dessutom bygger alltfler om datorn till TV.

Nu finns 90 procent av sändningarna i USA lagligt tillgängliga en dag efter sändning och kostaden är bara för bredbandsabonnemanget.

Konsumenten ställer höga krav: titta när jag vill, jag vill kunna ladda ned och titta på bussen, det skall vara gratis och helst utan reklam. Kabelavgift blir svår att motivera. Förhoppningen från 1990-talet att TV på internet bara var ett komplement till den vanliga teven kommer på skam. Det kommer att bli konflikt kring betalningen, går det att ta betalt för nyheter eller är nyheter inte en handelsvara längre?

Det går för alla att se SVT-program med hjälp av någon teknik, så betalningen kan inte grundas på det.

Om public service skall finnas kvar måste den förändras- vilket public service gör redan.

Kolla på när Axel Gordh Humlesjö från Sveriges Television skapar kanalen om EU-valet! Inslagen är inte det viktiga, utan att ingen har kunnat se intervjuerna på TV! De finns uppe på en YouTube-kanal som SVT startat.

Specialen om EU-valet visade att videosajter som YouTube och Vimeo kan användas långt mer kreativt än till bara korta klipp. Det är inte återsändningar, det är material bara för nätet.

Videosajter kan ge en vettig konkurrens till sändningarna från digital-TV. Sända långfilmer och andra program blir svårt med upphovsrätten, och kabelbolagen har börjat sätt press på mediaföretagen att begränsa materialet.

Streaming, om den kan göras mobil kan nog ta över från nedladdningen. Streamingtjänster kan göras enklare. Det finns ett gap mellan exklusiva torrenttrackers med strikta moderatorer som Whaffles.fm och Bitmetv och äldre torrenttrackers som Pirate Bay som kräver speciell mjukvara och sortering.

TV-bolagen har varit mer anpassningsbara än skivbranschen och tidningsbranschen med att följa med tittarna till nya plattformar, Hulu ägs av mediabolag och får då material att visa. Fast många länder har mindre kräm i sitt bredband än vi i Sverige, modem är fortfarande vanligt, och när det ändras så kommer samma problem.

Reklamen får problem på nätet. När ett klipp visas från TV4 Play eller annan webb-tv är reklamklippet några få sekunder, och tittarna ser kanske på bara en fjärdedel av den reklamtid de såg på TV-apparaten. Sponsorpengarna växer, men är endast en bråkdel av reklamen. Program går från tiotusentals tittare till bara tusentals tittare, hur skall programproduktionen finansieras?

Hylands hörna är en svunnen epok.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bKNujDlhX60]

Vi bör vara oroliga för risken att samhället tappar en stor grupp människor som iallafall tittade på SVT Aktuellt och läste Katrineholms-Kuriren och inte kan eller vill följa med ut i den digitala världen.

Den goda sidan är att programmen blir mer intima och mer interaktiva med sin publik. Filmen Blair Witch Project var bara början, och serien Lonelygirl15 var det första steget ut i en svindlande värld. Det är en logisk utveckling av TV-trenden från dyra dramer till billigare talkshows. Det blir program bara gjorda för dig, och som ofta involverar tittarna i programmets skapande som Gemini Division och den World of Warcraft inspirerade serien The Guild.

Fast det här känns ju inte som TV längre! Det verkar vara ett nytt medium med andra sätt att kommunicera på och med andra konventioner än etermedia hade. Risken finns att svenska media inte hängt på, och att förändringen kan gå mycket hastigt!

Intressant

TV: Framåt, bakåt och hit-och-dit

Television. Vart är TV-tittandet på väg, undrar Waldemar i veckans skifte. När jag gick i gymnasiet var rasten efter biologi-timmen den stunden i veckan då alla diskuterade gårdagens avsnitt av Beverly Hills 90 210. (Hur dagens unga konsumerar media beskriver Gustav här.) I våras skapade mina internetbekanta kanaler på mikrobloggar (Jaiku, Bloggy) för att diskutera melodifestivalen, i realtid. Tv:ns funktion som snackis ska inte underskattas.

Johanna och Erik menar att tv fortsätter att vara relevant främst för händelser och evenemang med bred publik och aktualitetsvärde, såsom idrottsevenemang, valvakor mm och jag är beredd att hålla med. Mängden tv-tittande kommenterade Alexander (östgötar ser mest på tv etc), med en blinkning åt medvetna Stockholmare.

Ur Jean-Philippe Toussaints roman “TV” (1997):

Varje gång som jag den dagen hade talat om för någon att jag hade slutat titta på TV, antingen det var för Delon tidigare på eftermiddagen eller nu för John, så hade de sagt att inte de heller tittade på den. Eller något ditåt. När det kom till kritan var det tydligen ingen som tittade på TV (förutom jag, förstås).

Jag har periodvis levt utan tv, men i likhet med Erik tror jag inte på tv:ns snara död. Som jag ser det har TV:n utvecklats ungefär som telefonen. Från början högtidligt, exklusivt, för att sedan erövra var mans hem, med inte bara en utan flera apparater. När den trådlösa telefonen kom försvann behovet att ha så många, i synnerhet som mobiltelefonanvändningen också ökade. Somliga gjorde sig av med den fasta telefonen och nöjde sig med mobilen, många andra har gärna kvar den fasta. Detsamma gäller tv:n. Vissa nöjer sig med datorn, andra har kvar tv:n oavsett hur mycket eller lite de tittar. Somliga har apparaten bara för att spela tv-spel. Jaja, ni vet allt det där. Hursomhelst, jag tror inte att tv:n är död, eller kommer att dö inom den närmaste framtiden. Däremot har tv-hallåan överlevt sig själv och undrar hur länge till kanalerna har råd med denna personliga och informativa men ändå så anonyma och intetsägande paus mellan programmen? Kommer vi att vara villiga att betala för att slippa reklam? Om det nu hjälpte. Men Radiotjänsts landsplåga Tack för att du betalat din tv-avgift gör det hela till ett moment 22.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ru5os1Hng_Q]

På vilken typ av program tittar vi om några år? Hur ser kanalerna ut? Erik gör en passning till undertecknad och frågar hur berättartekniken förändras?
Man kan generalisera till tre typer av mediekonsumtion:
Framåtlutad – nischad, präglad av specialintressen;
Bakåtlutad – man vill bli underhållen och komma bort från vardagen;
På väg – en mobil användare, kan ha mobiltelefon eller sitta med laptop/dvd-spelare t ex på tåget.

De flesta fenomen utvecklas samtidigt åt två håll: bredd (då tänker jag kanaler som vill tilltala så bred publik som möjligt) och djup/mer nischat. Kabel-tv var väl tänkt att ge tittare ett större utbud men jag hör om hyreshus där utbuden förändras så att man byter ut BBC, Arte och franska TV5 mot extra sportkanaler, utöver Eurosport som redan ingick i utbudet. Systemet är nog inte tillräckligt “customized” för hyresgästerna. Vidare tror jag att de flesta kanaler kommer att underordnas programmen förutom några stora och då är det inte kanaler utan mediehus, dit skulle jag t ex räkna BBC. Visst finns det tv-produktioner men i mångt och mycket är det medieproduktioner: en tv-serie, webbsida, en film, en bok, klipp, en platta – ett varumärke som skapas och stärks. Att en kanal har ett starkt varumärke är viktigt främst för att få annonsörer, men eftersom det är en hård kamp om de hoppande tittarna blir det istället andra former av annonsering som växer, såsom sponsring och produktplacering, med fokus på programmen och dess stjärnor.

Jag kikade på tittartoppen. Juli är inte den mest representativa månaden för tv-tittande men den senaste tv-toppen såg ut såhär. Sommarunderhållning och så några klassiska serier. I april månad toppades listan av Antikmagasinet, Så ska det låta och Robinson. Sedan Berg flyttar in som jag ser som den moderna tappningen av den gamla succén « Här är ditt liv », som Oldsberg ska blåsa liv i på mer traditionellt vis i höst. Vi får se hur det blir. Dokusåporna har inte minskat publikens längtan efter autencitet, snarare tvärtom.

Ett av de omtalade, eller kanske jag ska säga kritikerrosade, programmen på sistone har varit In treatment, en lågmäld serie som går 5 dagar i veckan och följer en psykologs mottagning där varje patient har sin dag, förutom fredagen som är vikt för terapeutens reflektioner. Ideal sändningstid skulle ha varit 21.30, men nu blev det kl 19 eftersom “det var den enda tidslott som fanns ledig måndag-fredag.” Great. De kunde lika gärna lagt ut det på SVT Play direkt.

TVns statussignaler neutraliseras

Waldemar Ingdahls frågar sig i veckans skifte hur TVns framtid ser ut. För att svara (om än smalt) bläddrade jag lite i Jan Gradvalls bok “TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia” med fokus på status-signalering.

Få apparater eller artefakt har satt sådan påtaglig prägel på det sociala livet, som Erik Starck uttryckte det: massmedia, och TVn i synnerhet, har definierat 1900-talet.

När Sandrews fick tillstånd att sända under en provvecka 1954 hade man inte någon TV i hemmet. Istället fick man söka sig till en av de över 1 000 utplacerade apparaterna runt om i Stockholm. (Alla program under denna vecka var för övrigt reklamfinansierade.) De som köpte en TV under slutet av 50-talet eller det tidiga 60-talet var TVn en stark statussymbol.

Under 60-talet började TVn bli folklig, och det folkliga stillasittandet vid TVn började kräva nya tillbehör till den lysande lådan: TV-soffa, TV-kanna, TV-bricka, TV-bänk och TV-godis är blott ett urval. Givetvis skulle den perfekta familjen ha alla TV-nödvändigheter.

Vad tittandet, och ägandet av TV-apparater, signalerat om tittaren/ägaren har varierat under åren. Från 50-talets och det tidiga 60-talets eftertraktade statusobjekt blev TVn snabbt, i vart fall bland kultureliten, en låda associerad med vulgärt enkla kulturuttryck.

“Programmen är ofta undermåliga. Anständiga och kulturmedvetna medborgare håller därför lådan inlåst i garderoben. Tar fram den som populär-porr när gästerna gått och dörren låsts.”

skrev Jan Myrdal 1966 i tidskriften Dialog.

Alarmismen, och TV-vidskepelse, där man räds allt från strålning till hypnos, var en tidig ingrediens i TV-kulturen. Liksom talandet om TV-barnens slötittande. Ett vagt relaterat citat, som ändå är värdigt att inkluderas är:

“Kanske måste vi ha TV:n på hela dagen för att upptäccka hur lite vi har att säga varandra.”

Ur tidningen Husmodern 1971.

1969 kommer TV2, och 1970 börjar SVT officiellt sända i färg. TV-apparaterna måste uppgraderas och Peps Persson [tack Anders!] hyllar den nya statusjakten i “Hög Standard”.

Hög standard, va fan är hög standard,
hög standard, hög standard.
Du behöver ingen färg-TV, färg-TV,
[…]
Är det kontoköp och slavkontrakt, slavkontrakt,
eller konkurrens och statusjakt, statusjakt,

Här om året, när Regeringen gav kronprinsessan Victoria en Platt-TV reagerade Gudmundson över gåvans medelklass-status. Joakim Lundblad frågade sig då den lite bredare frågan vad en artefakt kan ha för inneboende egenskaper.

Medelklass-status? Varför är denna statusegenskap inneboende i platt-TVn?
TV-apparaten har tack vare Myrdal och hans många efterföljare blivit synonym med dumburken. Den lates, den ointressante och den korkades form av eskapism.

Här om dagen skrev Norrköpings Tidningar att jag och mina nya grannar, östgötarna, har flest timmar framför dumburken per dag.
Detta medan min f d hemstad Stockholm ligger i botten tillsammans med Uppsala.

Det är lätt att extrapolera sina fördomar och mena att det är östgötar med lägre utbildning, arbetslösa eller pensionerade som prioriterar TV-tittandet.
Extrapoleringen eller korrelationsvävandet är kanske inte fel. Det finns dock fler fördomar att veckla ut: Stockholmarnas nervösa medvetenhet om de negativa statussignalerna.

– Hur många timmar tittar du på TV per dag i genomsnitt?
( Oj. Och jag som såg på TV hela kvällen igår, å i måndags, å i…; Paris Hilton’s BFF, Lyxfällan och re-runs av Bigbrother. Men jag gick ju på Opera förra helgen! Jag är ju inte en dumburkstittare egentligen. Nästan lite av ett undantag häromsistens; faktiskt… )
– Näe. Det blir inte så mycket. Det är ju nyheterna och så dokumentärer. Blir mest SVT.

De “medvetna” Stockholmarna skäms för sina många timmar med lätttuggade amerikanska humorserier. Varje skratt har vi lärt oss ska skuggas av den smutsig känsla super-stimuli “bör” medföra, tänk: smågodis-, pornografi- eller drogångest.

Framtidens dumburk är inte en dumburk, utan blott en platt-burk av möjligheter. Neutral till sitt innehåll. Det Myrdal känner som “populär-porr” kommer inte vara nödvändigt förknippat med “TVn”. Lika gärna kan den förknippas med porr i sin prefix-fria form, live-sända styrelsemöten, eller föreläsningar från världens universitet.

TVns framtid är Internet. Hur länge vi kommer tala i termer av TV är dock oklart. Tele-vision, eller försvenskat: fjärr-syn, är knappast en spektakulä egenskap när det är en del av det icke-spatsiala Internet. Vidare ska man komma ihåg att TVn kallades för bildradio när den kom. Internet-TV är må hända inte det slutgiltiga begreppet?

[Historiska uppgifter och flera citat är fräckt snodda ur Jan Gradvalls “TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia”.]

Televisionen är död, länge leve televisionen!

Stackars massmedier. De dominerade, ja på många sätt definierade, 1900-talet. Men så kom 90-talet och sekelskiftet och det där internet var tvunget att förstöra allt. I veckans skifte sätter Waldemar ljuset på kanske det största massmediet av de alla, TVn. Hur kommer framtidens TV se ut?

Amanda Lotz har ställt samma fråga och skrev 2007 boken The Television will be Revolutionized. När jag nu bläddrar i boken bara 2 år senare känns den redan något föråldrad. Så mycket har hänt bara på 2 år! Trots det fångar den upp de viktigaste trenderna inom TV-branschen, vilka TV-program som varit banbrytande och hur branschen har förändrats. Bl.a. skriver hon om de 5 c:na som TV-konsumenter numera förväntar sig: choice, control, convenience, customization, community.

Varför känns hennes bok föråldrad? Kanske för att frågan om vad som egentligen är TV blivit allt svårare att svara på. Är SVT-Play TV? Är Youtube TV? Är Pirate Bay TV? Är Bambuser TV? Är min semesterfilm skickad till släkten TV? Är World of Warcraft TV?

För något år sedan (2003 närmare bestämt) skrev jag om TV i samband med beslutet om övergång till Digital TV. Då ställde jag samma fråga och besvarade den så här:

En TV kan t.ex. vara:

1. En arkitektur för samtidig distribution av ljud och rörliga bilder till många mottagare.
2. En gigantisk hårddisk.
3. En intrycks- och upplevelsebläddrare.
4. En social konstruktion

Jo, dumburken har onekligen många bottnar. En sak är i alla fall säker: broadcastade, fördefinierade TV-tablåer tillhör 1900-talet och kommer att ersättas av titta-när-du-vill-på-vad-du-vill-tjänster som Voddler och Hulu. Det är egentligen bara stora realtidsevents (sport, konserter, statsbegravningar) eller nyhetssändningar som kan överleva i broadcastform. Alltså, sådant som sker här och nu och med brett allmänintresse.

Men det är lätt att hamna i en diskussion som bara handlar om distribution. Mer spännande är kanske att fråga sig vad som händer med berättarteknik och form när TV-serier inte längre behöver anpassa sig till 23-minuter långa avsnitt med reklamavbrott. Kanske något som Anna eller Alexander kan svara på?

Till sist: televisionens säkra död tror jag inte på. Vi kommer att vilja titta på rörlig bild även i framtiden. Om man definierar TV som “rörlig bild och ljud, professionellt producerat och passivt konsumerat” så har det tveklöst en framtid. Ja, faktum är att det har en alldeles strålande framtid! Precis som Anders Mildner också skriver handlar det bara om en vilja att utforska och prova nytt.

Vågar man däremot inte göra det, ja, då är det slut i rutan för gott.

Televisionens död, betraktad från Japan

En gammal vän vid namn Andreas Bexell skrev en så pass lång kommentar till Waldemars inlägg om televisionens död att det förtjänade en egen post. Bexell bloggar själv på bloggen Från Japan om livet som svensk i Tokyo. Här följer hans svar om televisionens död:

Låt mig låna det här utrymmet för att beskriva mitt eget tv-tittande, och hur det har förändrats.

Jag har tidigare använt min TV till tre saker: jag har tillgodogjort mig nyheter och samhällsprogram, jag har konsumerat sända TV-serier och jag har använt TVn som ett sätt att konsumera material jag har på annat media, främst DVD.

För ett par år sedan började radiopodcaster fylla mitt behov av nyheter och samhällsdebatt, och jag började köpa allt mer av TV-serierna jag konsumerade på DVD istället för att passa tiderna till sändningarna. Den här utvecklingen accelererades av att jag flyttade till ett land där jag inte förstår TV-utsändningarna.

Numer har jag en laptop och en mobiltelefon med relativt stor skärm. Jag ser regelbundet på TV-serier och film, och lyssnar mer på podcasts än någonsin. Inte sällan saknar jag en något större monitor. En TV är ett sätt att få tillgång till en sådan, och dessutom en som lämpar sig väldigt bra för att se på film på.

Jag har svårt att tro att jag kommer att återgå till att konsumera TV som jag tidigare gjort och ser fram emot att skaffa någon form av teknisk lösning som erbjuder mig möjligheten att ladda ner TV-serier. Huruvida det är gratis med reklam eller kostar utan kommer inte att spela mig särskilt stor roll, så länge utbudet är stort nog att tilltala mig, men det kommer att vara viktigt för mig att få materialet i ett rimligt och “framtidssäkert” format om jag förväntas betala för det.

Så, för att mot denna bakgrund svara på Waldemar Ingdahls frågor:

Jag kommer att titta mestadels på filmer och på TV-serier, precis som jag gör nu. Dels ser jag fram emot nyproducerat av den höga kvalitet vi numera lärt oss förvänta (Dexter, Battlestar Galactica), och dels emot klassiker jag var för ung för att se när de gick (gamla Dr Who, American Gothic). Jag tror att båda dessa komponenter – det nya och det gamla – är nödvändiga för att en tjänst ska bli framgångsrik.

Jag har mycket svårt att tänka mig att jag kommer att jag kommer att bry mig om “kanaler”. Jag tror att mina barn kommer att tänka på TVns kanaler som vi tänker på en KVMs kanaler, och att de inte kommer att veta vad en TV- eller radiokanal var. Jag undrar om de kommer att veta vad en radio var.

Jag kan, som jag skrev ovan, tänka mig att betala för det jag vill se, men jag vill betala ett rimligt pris och få ett rimligt format på det jag köper. Jag vill inte bli av med min samling för att jag byter teknik.

Jag förutspår en renässans för radiomediet – och då menar jag naturligtvis inte distrubutionen, utan formen. Det är betydligt mer portabelt än TV och tillåter oss i betydligt större utsträckning, än TVn, att göra andra saker medan vi konsumerar. Jag tror alltså att TVn kommer att vara en skärm på vilken vi visar mer och mindre intelligent underhållning. När vi vill ha nyheter och debatt kommer vi att vända oss mot podcaster och skrivna nyheter på nätet och på papper eller pappersersättningsmedel om så erbjuds.

De mest framgångsrika nyhets- och samhällspodcasterna, tror jag, kommer att produceras av statligt finansierade public-service-bolag. Jag tror att vi kommer att ha sett ett antal stora drakars undergång, och jag tror att vi kommer att ha en livfull och hätsk debatt om huruvida vi kan lita på statlig media och om inte konkurrensen från privata nyhetsförmedlare egentligen var nödvändig. Några av dessa kommer att ha överlevt genom att finansiera sin nyhetsverksamhet med annat, och dessa kommer att kräva statligt stöd, och det är kring detta stöd som debatten kommer att bli hård och komplicerad.

Det är mina lågoddsare.

Televisionens död och återfödelse- veckans skifte

Fredrik Skavlan tog Sverige med storm. Den framgångsrike norske talkshowvärden blev en succé för Sveriges Television SVT precis som han varit hos NRK, men en liten händelse sade att allt inte var som vanligt.

Min vän Anders Sandberg skulle medverka i programmet och tala om livsförlängning på Skavlan. Anders satt i Green room och väntade på att det skulle bli dags för honom att gå in i studion. I rummet stod en storbildsteve och visade hur Göran Persson och Anitra Steen talade med Skavlan. Mitt under före detta statsministern utläggningar om livet som pensionär, drog någon av de väntande upp sin laptop och visade ett knäppt klipp från YouTube. Stor munterhet spred sig i lokalen över videoklippet och för att höra bättre från datorns svaga högtalare så stängde de av storbildsteven som störde!

Sveriges Televisions dyra proffsiga flaggskeppsprogram visat på med den bästa TV-tekniken lockade inte ens tittare på plats!

Fortfarande säger många att TV väl inte kommer att försvinna utan anpassa sig till den nya tekniken, är det säkert att så kommer att ske?

I magasinet Inrikes skrev jag om framtidens Teve, hur plattformarna YouTube, DailyMotion, Joost och Hulu skulle kunna skapa framtidens television. Hur går det med teven på webben?

Nu har Joost ändrat inriktning och skall sälja tekniken till andra medieföretag. Experter säger att Joost blev utkonkurrerad av videosajter som YouTube. Jag skulle lägga till en sak, skillnaden mot Hulu var i upphovsrätten och tillgången till ägarnas material. De stora upphovsrättsinnehavarna ville behålla kontrollen över sitt material. Det var därför iTunes, Spotify och andra liknande tjänster kunde ens finnas till. De fick lova att inte ta en för stor andel av marknaden… Voddler från Bredbandsbolaget kallas filmens Spotify, men är Voddler bara mer av samma sak som Joost?

Den här veckans skifte tittar på framtiden för det medium som definierade det sena 1900-talet och början av 2000-talet.

  • På vilken typ av program tittar vi om några år?
  • Hur ser kanalerna ut?
  • Kommer vi vara villiga att betala för att slippa reklam eller vill vi inte betala överhuvudtaget?
  • Vilka TV-vanor kommer att finnas och vilka effekter får det på samhället och politiken?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=mvkdYr54f0Y]

Intressant

Surrealism: Simulacra och simulation

Simon Winter skriver i veckans skifte att bilden och verkligheten inte hör ihop längre. Tekniken och photoshop gör att bilden och fotografin bryter mot ett kontrakt mellan betraktaren och skaparen om att bilden skall vara sann. Det behövs ett slags objektivitet för att bilden skall kunna vara nyttig för samhällets gemensamma problembeskrivning. Där finns områden som journalistiken och naturvetenskapen som sägs vara värda att skydda.

Skiftet i tanken om bildens sanning skedde förvånansvärt sent. Kritik och teoretisering kring fotografiet börjar på 80-talet, långt före Photoshop men långt efter retuscheringar att fotografier blev vanliga. Se talet av Lenin på Sverdlov torget där Trotsky och Kamenev retuscherades bort efter att ha förlorat maktkampen.

Susan Sontag skrev i sin bok On Photography att uppfattningen om verkligheten hade komplicerats av spridandet av så många olika bilder av den. Vi likställer bilden med verkligheten. Sontag började se att gränsen mellan amatör och proffs, oskolad och sofistikerad var svårare att dra för fotograferingen än för bildkonsten. Naiv, kommersiell eller ren nyttofotografering är inte väsensskild från konstfotografering. Detta då teknik och intention inte är markanta.

Roland Barthes delade i boken Camera Lucida upp våra uppfattningar av bilden efter vilken blick vi ger bilden. Studium är den kulturella, språkliga och politiska tolkningen av en bild, i motsats till punctum, den detalj i bilden som ger betraktaren en beröringspunkt för att bygga upp en personlig relation till det som avbildas.

Jean Baudrillard gav sig i boken Simulacra and Simulation på att säga samhället redan har bytt ut all verklighet och mening med symboler och tecken. Den mänskliga erfarenheten är en simulation av verkligheten snarare än verkligheten själv. Från att tidigare ha varit en avbild, har bilden blivit massreproducerad kopia för att slutligen ersätta verkligheten. Baudrillard såg utvecklingen som ett mycket stort problem som kopplade ifrån mänskligheten från det naturliga, från vilka varor som egentligen behövs och som döljer verkligheten genom språket. Kartan skapar landet.

Skiftet är att den kritiska blicken finns hos betraktaren, där vi inte ser sanna bilder, men idag övergår till att se världen som hyperverklig. Problemet med Sontag, Barthes och Baudrillard är att de beklagar utvecklingen för mycket, istället för att se vidare. Bildens förändrade ställning skedde före tekniken blev än mer kraftfull. Kanske att fotograferandet, en företeelse som funnits i något mer än hundra år, ses som lite för tidlös som färdighet?

Intressant

Framtida idéströmningar: Med kulturen i framkant

I takt med att tekniken gått framåt har vi i spelens värld sett mer och mer realistiska modeller och avbildningar av verkligheten. Avancerad 3D-teknik närmar sig fotorealism. Liksom film som bara kräver dator, skådisar och en blåskärm till kuliss, kan snart spel ta plats i verklighetstrogna miljöer. Riktigt där är vi inte än när det gäller spel, men näst intill och på god väg.

Sida vid sida om det realismsträvande befinner sig motsatsen. Spelen som tar fiktionen på allvar och inte försöker utmåla världen som verklig. Grafiska stilar präglade av traditionella måleritekniker, där motivet snarare tjänar på att vara just fiktivt.

Post-postmodernism kommer någonting annat. I ett sekulärt analyserande vetenskapsnormativt samhälle finns det stor chans att fiktionen kommer ta större plats. Post-modernismens ständiga kritik, individualism och bidrag till ökad självkännedom och interagerande med omvärlden kan bana vägen till fiktionsromantiken. Vår egen definition av omvärld och samtid kommer spela störst roll, och interaktionen ha större betydelse. Gränsen mellan vad som är möjligt och vad som är teori förminskas, och visioner blir lika med status…