Ang. Grön ideologi: Målet – undergång med människan i fokus

Samtidigt som den gröna ideologin går en spännande framtid till mötes återstår ännu en fråga: Vad gör den gröna ideologin spännande för oss?

Vad är syftet med en grön ideologi, vad gör den viktig för oss? Det intuitiva svaret – miljön – är nödvändigt men långt ifrån tillräckligt fundament att bygga ett sammanhängande ideologiskt system på. Miljön är ett tillämpningsområde snarare än en princip. Så vilka skulle de gröna principerna i framtiden kunna vara?

En möjlig grundläggande princip vore att all politisk styrning, oavsett hur liberal eller auktoritär den är ska utgå från och anpassa sig till miljöns bästa i första hand. Detta är en princip som lyser igenom i delar av dagens gröna rörelse, och den är högst bekymmersam. Ett politiskt ideologiskt system som ställer miljön över människorna – de individer som politiken avser att samordna och vars rättigheter den ska värna – kommer oaktat sina goda ambitioner att bli auktoritärt eftersom det prioriterar värder av den befintliga miljön före människoöden. Detta är förstås resultatet av en princip dragen till vägs ände, men det är först när vi betraktar en princips extrempunkter som vi kan se vilka karaktärsdrag den riskerar att anta i det långa loppet.

Som alternativ till den förra principen, som idag lider en oroande brist på konkurrens, skulle man kunna formulera en princip som utgår från människans situation – en människovänlig miljövänlighet. En sådan princip skulle se miljön som en tungt vägande faktor som påverkar människans situation på Jorden. Säkerligen en prioriterad, eller till och med essentiell faktor, men likväl en faktor bland andra. Människan skulle inte vara till för miljön, men miljön skulle i viss mån faktiskt vara till för människan.

Vårt förhållande till miljön är ofta gravt förenklat, och emellanåt lyser en viss snedhybris igenom när det blir tydligt att en del debattörer faktiskt utgår från att människan misshandlar och är på väg att förgöra jorden. Oliver Morton, redaktör för tidsskriften Nature, svarar på frågan What is your Dangerous Idea? i boken med samma namn (från Edge, World Question Center), och skriver helt krasst – The Earth is not in Peril:

“The earth doesn’t need ice caps or permafrost or any particular sea level. Such things come and go, and rise and fall as a matter of course. The planet’s living systems adapt and flourish, sometimes in a ways that that provides negative feedback, occasionally with positive feedback that amplifies the change. A Planet that made it through the massive biochemical unpleasantness of the late Permian is in little danger from a doubling (or even quintupling) of the very low carbon dioxide level that preceded the Industrial Revolution, or from the loss of a lot of forests and reefs, or from the demise of half its species, or the thinning of its ozone layer at high altitudes.  None of this is to say that we, as people, should not worry about global change; we should worry a lot. Climate change may not hurt the planet, but it hurts people.”

Mortons utläggning belyser med all önskvärd tydlighet vikten av ett ha ett förhållningssätt till miljön och en miljöpolitik som inte ursäktar utan snarare utgår ifrån människan och hennes behov och situation. Det är närmast det som skiljer den gröna ideologin från andra ideologiska tankeströmningar idag. De historiska ideologierna utgår ifrån människan (må det vara som individ eller kollektiv, men ändock), emedan miljörörelsen alltjämt utgår från en statisk bild av hur miljön bör vara och se ut. För att miljöfrågor ska kunna utgöra en del av en större ideologisk hållning måste de kunna integreras i det ideologiska landskapet, och för att kunna integreras måste de kunna formuleras utifrån människan i någon form.

Min förhoppning för en sund och relevant miljöpolitik år 2030 är att den gröna rörelsen som distinkt politisk inriktning har gått under. Jag hoppas innerligt att den helt har upplösts och att miljöfrågor formulerade utifrån ett människovänligt perspektiv på ett naturligt vis har kunnat utmana, utveckla och integreras i hela det poltiska och ideologiska landskapet. På så vis vore det närmast besynnerligt för en ideologi att inte kunna förhålla sig till miljöfrågor. Min ideala miljöpolitik för år 2030 har gått under med människan i fokus.

Ang. Grön ideologi: Grön information, att remixa granar och optimera skogar

Något som på senare tid har uppmärksammats är informationsteknikens klimatpåverkan, och man kan exempelvis läsa om hur många gram koldioxid en Googlesökning genererar. Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur många gram koldioxid som går åt för att rapportera om dessa googlegram, och troligtvis skulle man strax upptäcka att jakten på grammen egentligen inte leder till något speciellt konstruktivt. Å andra sidan skulle man kunna fråga sig hur grönt informationssamhället är, eller snarare hur det gröna informationssamhället egentligen ser ut?

Det intuitiva svaret står förstås att finna i molnet (bland annat), som utöver sina många andra lovande egenskaper också möjliggör en resurseffektivare och därmed miljövänligare IT-infrastruktur. Men låt oss gå ett par, eller i ärlighetens namn rätt många, steg längre och fråga oss vad informationssamhällets innersta väsen skulle kunna betyda för, och hur det skulle kunna förändra vår bild av, miljöpolitiken.

Informationssamhället som begrepp handlar i grunden om dynamik, relationer och relativa förhållanden. Information frigör sig från objekt och format, får ett förändrat värde relativt sin omgivning och blir en del av det flöde av konversationer som den allt mer tröskelbefriade kommunikationen har förvandlats till. Men framförallt är allting öppet för förändring på ett hittills oöverträffat och unikt vis. Vad betyder detta för miljöpolitiken?

En av de fundamentala retoriska förankringspunkterna i vilken miljöpolitik som helst är relationen till det naturliga. Det är allt som oftast det naturliga människan förmanas att utgå från / återgå till / värna. Men vad är egentligen naturligt? Det är om man tänker efter närmast hyckleri att tala om orörda, naturliga områden i någon absolut mening. Även om ett område lämnas fysiskt orört är det fortfarande en del av samma ekosystem som närliggande radhusområden, industrier och shoppingcenter.

Det finns idag inga av människor orörda naturområden. Betyder det att det inte finns någonting naturligt kvar? Ja, under förutsättning att människan anses onaturlig betyder det precis just detta, men att exkludera människan från det naturliga är å andra sidan ett inte helt oproblematiskt ställningstagande (vilket i och för sig inte hindrar många från att argumentera utifrån sådana premisser även om de inte säger det rätt ut).

Begreppet naturligt och dess relation till vår miljö gör sig helt enkelt inte så väl som statiskt. Kanske borde vi snarare betrakta det naturliga som ett förändringsflöde som begränsas utifrån ett större systems (ekosystemets) förmåga att robust anpassa sig till förändringarna?

När vi så bestämt oss för en definition av det naturliga – alldeles oavsett hur denna definition ser ut – uppstår snart en rad spännande följdfrågor som avgör hur det aggregerade miljöbegreppet kommer att se ut. Är det vi tycker är naturligt nu fortfarande naturligt om vi återskapar det artificiellt med en sådan precision att vi inte kan skilja det från orginalet? Och digitalt?

Om informationssamhällets människa lär sig att utvinna informationen om det naturliga så att hon när som helst kan återskapa det, vilken roll spelar då växthusgaser och klimathot i hennes vardag? Miljöpolitiken blir då närmast en allokeringspolitisk diskussion om var man ska upprätta sådana naturresurser – optimerade genmodifierade skogar och grönområden – som kan balansera de optimala industriområdena. Den gröna informationen separeras från det fysiska, gröna och ärligt talat rätt träiga formatet.

Visst kommer man fortfarande – och i säkerligen i större utsträckning än idag – tala om energieffektivisering och efffektivisering av resursförbrukning, men de hot man idag talar om blir då helt enkelt balanserande indikatorer som politiken ska förhålla sig till utifrån andra prioriteringar. Vi skyddar och bevarar inte, vi nyproducerar och utvecklar. Frågan vi kanske behöver ställa oss är om en skogs estetiska värden ska få ge vika för dess effektivitetsgrad, dvs ska vi välja fula modifierade träd med större koldioxidupptagningsförmåga framför den mer traditionella, och rätt mysiga, skog 1.0?

Det gröna informationssamhället ställer enorma krav på både miljö och människor, inte minst eftersom det kräver att vetenskap och forskning inte hålls tillbaka av oro för förändring eller missriktat värn av ett föråldrat, statiskt och i någon mening falskt naturlighetsbegrepp.

Ang. Grön ideologi – Riktningar och rop

Vad är miljöpolitik om tjugo år och hur ser relationen då ut mellan forskning och politik, undrar Joakim Lundblad i veckans skifte.

Framförallt lär miljöfrågan alltmer “mainsteamifieras”, den blir bredare och kommer att täcka in fler fördjupningsområden. Om grönt är det nya svarta och alla har minst ett grönt plagg i garderoben så är det inte självklart att det finns plats för ett parti som fokuserar på miljön. Alla partier är miljöpartier och olikheterna i åskådning mellan de individer som engagerade sig i miljörörelsen kommer troligen att vara större än likheterna. De samexisterar och jag tror det finns plats för de olika alternativen som Joakim radar upp i Valet mellan problem och mål.

Relationen forskning och politik är inte oberoende av media. Vi kan se media utvecklas i olika riktningar. Å ena sidan mer realtid, direktrapportering från privatpersoner som var på plats, bloggande och twittrande. Det lär bli fler alarmerande rapporter från naturkatastrofer och annat. Å andra sidan sker en utveckling av media mot fördjupningar och featurematerial. Här kommer forskningsresultaten att få plats.

En annan aktör, förutom media, som kommer att påverka relationen mellan forskning och politik är näringslivet. Det kan ta ett samhällsansvar, eller arbeta med lobbying för att påverka. Miljöpolitiken kommer såklart också att påverkas av globaliseringen och hur EU utvecklas.

Jublar miljörörelsen över dödsinfluensan?

Det är goda tider för vissa delar av miljörörelsen. Finanskrisen har gjort människor så utfattiga att de inte längre har råd att köra bil lika mycket som förr. Den inom miljörörelsen så hatade tillväxten avstannar och blir negativ. Nu står vi dessutom inför risken att drabbas av en pandemi med miljontals döda.

Ja, allt går verkligen miljörörelsens väg just nu.

För detta är nämligen ett rent önskescenario om man lyssnar på t.ex. Sir David Attenborough, som vill reducera jordens befolkning och får medhåll av brittiska forskare. En brittisk kvinna begick abort och steriliserade sig “för att rädda miljön” från sina barn.

I min bloggpost om Earth Hour finns fler exempel på liknande människofientlighet hos de gröna.

Om nu grönt är eller blir “det nya svarta”, som Joakim spanar i sitt skifte, ja då är det viktigt att de gröna samtidigt bekänner färg.

Under ytan verkar det nämligen vara blodrött.

Ang. Grön ideologi: Allmänintresse politiserar – Transparans formaliserar

Robin Hanson ger uttryck för följande klokskap under en utmärkt EconTalk-podcast, där han och Ross Roberts diskuterar varför folk normalt litar på nobelpristagare i fysik, men inte sällan anser sig ha nog på fötterna för att ifrågasätta nobelpristagare i ekonomi:

“People accept physicists except when it’s about something the public cares about, like global warming. String theory, get full page coverage. Global warming: evidence, complexity, skepticism perhaps because of money at stake. Topics interesting and matter. If it matters, level of deference goes down unless we are saying what outsiders want to hear.”

Summa sumarum: Vi ifrågasätter de saker som på ett direkt sätt berör oss. I övrigt litar vi glatt på expertisen.

Det allmänna ifrågasättandet verkar krattar manegen för den växelverkan mellan politik och vetenskap som man kan skönja i den kvällstidnings-aura som följt allt med prefixet klimat-. Debatt, forskare, journalister, smarta, alarmism, förnekare, och så vidare.

Så 2030, hur ser manegen ut? Det skifte jag skönjer som jag tror kan påverkar hur växelverkan ser ut är den ökade transparensen.
När den siste objektive journalisten tagit av sig sin krona och sällat sig till de mänskliga. När “experters” utlåtande följs upp, kartläggs och ifrågasätts. När vi helt enkelt utvecklat ett system för att sätta ett utlåtande i ett sammanhang, låt det vara från en politiker, journalist eller forskare. Då.

Transparensen tycks alltså betyda ytterligare ifrågasättande. Vilket alltså torde implicera mer växelverkan? Icke.
Ifrågasättandet inför 2030 är på meta-planet. Vem är källan, vad är hans/hennes intresse? Detta torde alltså istället leda till en nyttig formalisering av det vetenskapliga språket. Där de spektakulära uttalandena lämnas till mer renodlade “pundits” och opinionsbildare. Forskning blir alltså mindre politik.

Å andra sidan när experters utlåtanden systematiskt följs upp torde de mer eller mindre självutnämnda experterna inom politiken tvingas bli mer vetenskapliga? Kanske, men mer troligt är ett fortsatt cykliskt skiftande mellan av forskning inspirerade realister och av känslomässigt aggeterande populister.

Och angående det gröna? Vår miljö är med största sannolikhet en av de absolut viktigaste politiska frågorna även 2030, men i vilket perspektiv?

Ang Grön ideologi: Valet mellan problem och mål

Den gröna ideologiska florans utveckling befinner sig i en transitionsfas, och det finns ännu många olika vägar för den att går. Kanske kommer den inte att välja en, utan flera vägar, med en splittring och polarisering som följd. En av de kanske viktigaste ställningstaganden idag står mellan det beskyddande problemorienterade och det utvecklande målorienterade.

Idag består en överhängande del av den gröna retoriken av varningar, löften om botgörelse och beskydd från yttre hot. Hela argumentationen har tendenser mot och drag av en utdragen kriskommunikation av astronomiska drag. Den typen av budskap gör sig väl för att väcka uppmärksamhet och opinionsbilda – på kort sikt. För att grundlägga ett intellektuellt och utvecklande ideologiskt samtal krävs däremot mer än varningar och olycksbådande tecken på horisonten. Ett intellektuellt miljömedvetet ideologiskt samtal kan inte vila på en grund av nära förestående undergång. Dessa apokalypsens söner och döttrar komemr ständigt att reducera sig själv till andra intressens alibin och bihang.

Å andra sidan – vilket Waldemar också hänvisar till i sitt svar – ser vi konturerna av en framtidspositiv miljörörelse, grundad i ett intellektuellt och ideologiskt samtal som utgår från vår förmåga till förändring snarare än våra potentiella svagheter. En sådan ansats tar sig en aktiv snarare än en reaktiv roll, och kan existera oberoende av andra ideologier eftersom den är målorienterad och inte problemorienterad.

Om Miljörörelsen väljer att konvergera till ett problemorienterat spår så kommer den troligtvis att bli en naturlig förlängning av andra politiska partier och ideologier. I den svenska traditionen har den tidigare fått rollen av alibi för en interventionistisk och reglerande socialdemokrati. Och man får inte glömma bort att andra etablerade intressen alltid kan ha nytta av ett yttre hot som de kan anamma och erbjuda sina specifika lösningar på.

Om de gröna intellektuella istället väljer en aktörsroll och en målorienterad ansats kan en grön ideologi mycket väl komma att utgöra en generatiosnskiftning inom någon annan ideologisk strömning. Grundat på de erfarenheter och den vetenskap som vuxit fram ur en lång ideologisk evolution skulle gröna tänkare kunna revidera och formulera en modernare konservatism, en mer upplyst socialism eller kanske kanske rent av en remixad liberalism med ett nytt förhållningssätt till publika varor.

Som en följd av detta blir det intressant att fråga sig var den gröna ideologin skulle finna den bästa jorden att gro i. Det är lätt att sortera de gröna till vänster på den svenska politiska skalan, men är det verkligen så definitivt som det kan verka? På vänstersidan blir de gröna ambitionerna begränsade till ett problemorienterat perspektiv, och det bästa man kan hoppas på är att hålla tillbaka vad man identifierar som dåliga utvecklingar. Ett målorienterat grönt tänkande skulle inom ett marknadsekonomiskt förankrat perspektiv istället kunna värna och sträva mot positiva utvecklingar. Den gröna intellektuella rörelsen skulel mycket väl kunna öppna upp och utveckla det svenska politika landksapet bortom den tvådimensionella höger/vänsterskalan. Om man exempelvis introducerar den i andra sammahang populära höger/vänster- respektive liberala/auktoritära politiska kompassen erbjuds man ett annorlunda perspektiv. En grön ideologi skulle mycket kunna utveckla de befintliga ideologiska hållningarna i det svenska idéklimatet, men den skulle även kunna utvidga landskapet genom att introducera en för oss hittills obekant vänsterlibertarianism.

Mot bakgrund av allt detta känns inte en grön konservatism lika osannolik längre, och inte heller lika ovälkommen.

Bright green mot Cogito Camino- veckans skifte

Vart är miljöpolitiken och forskningen om miljöfrågor på väg, frågar Joakim. För att se framåt, titta på gröna rörelsen som tog upp miljöfrågorna.

Miljöpartiet de gröna var toppen på vågen för mycket aktivism. Nu så har Miljöpartiet problem efter striderna mellan realister och fundamentalister. De gröna idéerna bröt igenom i vissa kretsar i samhället genom att koppla sig till konsumismen. Det gröna var det sista varumärket, the last logo, när snabbköpskassörskan har Gucci glasögon. På 2000-talet utmanades den traditionella mörkgröna rörelsen, av en light green rörelse som kopplade till konsumentskapet. Stundtals har kampen mellan dark greens och light greens varit hård och många dark greens känner sig lurade på laxen efter så många framgångar,  så blir det inte utdelningen av ett radikalt förändrat samhälle.

I längden så vinner livsstilsmagasinet Camino över Cogito. När äldre pionjärer som Marit Paulsen börjar att gå mot en betydligt mer light inställning, trots motstånd från t.ex. Ethel Forsberg på Kemikalieinspektionen (Ethel Forsbergs inlägg är värt att kritisera) såkan det gå snabbt. Två goda ting är dubbelt så bra, det är en svårslagen inställning. Både ekologiskt och GMO.

Jenny Jewert gör det på DN men att tänka mindre polariserat betyder att tänka en vända till. Den rena blandningen mellan light green och bright green inte är enkel att göra, och rymmer oanade problem på agronomins och ekologins leriga åkrar.

Framför allt så pressar det fram en debatt om vad som egentligen många i dag accepterade termer betyder. Vad är hållbar tillväxt? Hur fungerar en ekologi? Frågor som försvann mellan skattetabeller, coola linsfrön från Saltå Kvarn och nymalthusianism.

Det är i the bright green movement, de klargröna som vi kan se vissa utvecklingar av att teknisk och social innovation behövs på en större skala. Cleantech är en del av utvecklingen, frågan är när Cleantech börar dels göra vinst dels att få annorlunda effekter på miljöarbetet.

Är vi alla gröna då? Kanske att uppmärksamheten för miljöfrågorna finns, men förutom trianguleringar så borde det finnas rätt mycket att diskutera bortom de grönas idéer. Den gröna rörelsen är inte bäst på miljöpolitik.

Miljöpolitiken 2030 kommer förstås att avgöras av vilken av dessa riktningar som kommer fram på 2010-talet? Det påverkar väldigt mycket vilka lösningar som anses vara godtagbara i politiska verktygslådan. Relationen mellan forskning och politik styrs förhoppningsvis av att det fler centra för forskning och öppning av det vetenskapliga samtalet.

Intressant

Veckans Skifte: Grönt var det nya svarta, men sen då?

Den har rört sig från marginalen till det politiska landskapets mittpunkt, och det finns många starka åsikter om varför, huruvida det är bra eller ej, och vad man ska göra åt det. men en sak är säker. Miljöpolitiken har evolverat.

Miljöpolitiken var en gång en arg, och inte sällan lite kemiskt behjälpt, hippie som helt enkelt inte tyckte om utveckling. Låt oss kalla det ett tonårsuppror. För somliga är upproret inte över än, men miljöpolitiken har utvecklats. Den har genomgått en etableringsfas under vilken den började formuleras och synas tydligare i partiprogrammen, och nu har den fått en omdebatterad solokarriär i form av klimathotet. Men sen då?

Klimathotet gjorde en apokalyptisk succé i dagspress och nyhetsflöden som just ett hot. Andra nyheter vinklades ut klimathotsperspektiv och det skulle väl inte förvåna någon om det går att finna åtminstone fem självtest med titlar som “Hur klimathotad är du?” i pressarkiven från de senaste åren. Sedan hände någonting. Frågorna blev fler och begrepp som klimatsmart, cleantech, grön energi, energieffektivisering och grön [insert here] gjorde entre. Miljöpolitiken gick från solostjärna på löpsedlarna till integrerad faktor i en bredare debatt. Grönt blev det nya svarta.

Under hela den här debatten tog forskare och forskning en anmärkningsvärd plats i dagspress för att berätta vad som visat sig var sant och inte sant i en viss undersökning. Relationen mellan forskning, samhällsdebatt och politik förändrades väldigt hastigt och blev i vissa avseenden lite skakig i mötet mellan nygammal politik och nya forskningsämnen. Få skulle kunna förklara vad en klimatforskare egentligen är, men de syns lite överallt. Är det en meteorolog och debattör, eller är det en matematiker som forskar i komplexa system och kaosteori? Spelar det någon roll?

Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur allmänhetens relation till och förtroende för forskare påverkas av den ofta medialt sminkade rapporteringen av forskningsresultat. Med en kort nyhetscykel och tillspetsade rubriker ökar onekligen risken för olyckliga förenklingar och missförstånd. På samma vis kan man fråga sig hur forskarens roll förändras. Det finns klara tendenser till att forskare, inte minst inom miljörelaterade vetenskaper,  drar sig för att delta i samhällsdebatten för att de är rädda för att deras roll och forskning ska påverkas negativt. Andra forskare ser det som en möjlighet att uttrycka och få gehör för sin egen åsikt, och hur ska de då förhålla sig till forskningsresultat?

Att politiker med jämna mellanrum får på sig hybrishatten och tror sig vara experter på både det ena och det andra är ingenting nytt, men vad händer om politiker blir forskare och forskare blir politiker?

Miljöfrågorna har gått från flum, till politik, vidare till hot, via kris och är uppenbart på väg någonstans. Men var?

Det är egentligen rätt intuitivt att politiken bör förhålla sig till vår omedelbara omgivning, och då inte minst planeten Tellus och dess miljö. Men hur ska det förhållandet se ut, och vilka värden ska en sund miljöpolitik utgå ifrån? Miljöpolitiken, och då inte minst klimatfrågan, är också ett smärtsamt tydligt bevis för att det håller på att hända någonting i relationen mellan forskning och politik, mellan forskare och politiker. Vilken roll spelar egentligen forskningen?

Veckans skifte ställer två mycket breda frågor:

  1. Vad är miljöpolitik år 2030? Vad borde det vara?
  2. Hur ser relationen mellan politik och forskning ut då?

P.S. Det är nog lika tryggt som trist att påstå att miljöpolitiken använts till och för mycket annat än just miljövänlighet, men låt oss här fokusera på just den politik som avser att utifrån några givna grundläggande värderingar etablera ett konsekvent förhållningssätt till vår miljö och omgivning. D.S.

Om du inte är med oss så är du emot oss

Klimatfrågan är en av få politiska frågor som behandlar framtiden. Inte bara den omedelbara framtiden, utan resten av seklet. Det gör den extra intressant att följa. Den har dessutom fått civilisationskritiska och teknikfientliga underströmningar vilket ytterligare adderas till dess intressenivå som skiftesfråga.

Medias vinkling på frågan är tydlig. Första meningarna i Dagens Nyheters artikel om en undersökning om svenska folkets inställning till klimathotet:

Är du engagerad i klimatfrågan? Eller är du en av skeptikerna?

Det är tydligen omöjligt att inte vara både och. Låt mig då påminna om den klimatskeptiska gråskalan.

Artikeln fortsätter:

De sansade, som är den största gruppen och utgör 26 procent av svenskarna, präglas av att de har en mer sammansatt bild av klimatfrågan. De pekas i undersökningen ut som möjliga “ambassadörer” mellan de andra grupperna. Exempelvis mellan de engagerade, som mer styrs av oro och dåligt samvete, och de nyvakna, som inte riktigt vet hur de ska hantera sin nyväckta insikt.

Är det någon mer än än jag som får religiösa associationer till orden som används?

Här är för övrigt en skeptikers tankar om det hela:

“Here’s what’s wrong with that: the science is not valid. There is no Global Warming underway and the science on which the computer projections of weather chaos are based is wrong. Dead wrong.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rädda en djurart? Ät upp den!

New York Times rapporterade nyligen om ett nytt sätt att bevara djurarter: servera dem till middag.

Gary Paul Nabhan har sammanställt en lista på nu utrotningshotade djurarter och växter, som en gång var vanliga som mat i USA och skrivit en kokbok om hur man tillagar dem.

Nabhan har en poäng, om det finns en efterfrågan på en djur- eller växtart så kommer det finnas ett ekonomiskt intresse av att bevara den. Det är när intresset inte finns som det kan gå riktigt illa.