Din själ på nätet

The Karma Machine + Easy Photoshop Tattoo Tutorial!photo © 2009 Rama V | more info (via: Wylio)
Själen i maskinen.

Anna ställer frågan om hur informationen på nätet presenteras för dig. En närliggande fråga är hur information om dig presenteras på nätet.

Anna tar upp ett exempel med profilbilden på Facebook som plötsligt dyker upp på Sydsvenskans hemsida därför att du klickat Gilla på någon artikel. Din nuna blir del av någon annans nyhetssida och flyter liksom samman med TT-telegrammen och krönikorna. Var det önskvärt när du tryckte “Like”?

En bekant hade under veckan problem med en webbtjänst som utan hans vetskap (p.g.a. av något val han hade gjort ovetandes om dess konsekvenser) hade skickat ut ett email till alla hans kontakter. Han var tvungen att be om ursäkt för vad maskinen hade gjort i hans namn.

En av våra mest flitiga kommentatorer på bloggen: Dr Anders Sandberg har en blogg med undertiteln:

“Another lobe of Anders Sandberg’s distributed brain”

En annan Sandberg, Peter på bloggen Disruptive sa en gång klokt att “bloggande är som att sätta URL:ar på dina tankar” (URL = internetadress.)

Så vad har vi då: vårt medvetande och våra åsikter utsmetade över nätet som resterna av en nysning. Hur mycket av oss själva lyser genom? Hur många fragment av dig krävs det för att din själ ska framträda? Opt-in, soul-out.

Ang. Idéströmningar: Syntetiska strömningar

Post-modernism är något som man med lite vilja kan se som en direkt anti-tes till modernismens strikt vetenskapliga syn på världen. Givet detta och med hjälp av ett par Heglianska glasögon (av en version som ser bortom Preussen) kan man skönja en dialektisk syntes av dessa strömningar, men vad skulle denna syntes utgöras av? Neuroromantik? Neurorenässans?
Det faktum att den så tacksamt ofalsiferbara dialektiken alltid kan dra till med en efterkonstruktion gör tyvärr inte den mer behjälplig nu när vi skall speja framåt. Den låter oss blått se vad vi vill…

Med fortsatt välvillighet kan man tala om de evolutionära förklaringsmodellerna av kultur och idéer som en formalisering av den Heglianska tanken om dialektik. Formalisera i meningen att göra den positivistiskt falsifierbar. Plötsligt kräver dess resultat mer än en axelryckning i reaktion, men blev också svårare att hämta rättfärdiganden från.
Jag antar att boken som Waldemar Ingdahl refererar till, Freedom Evolves, har med detta att göra. Den har i vart fall lagts till på min önskelista inför jul.

Magkänslan när man talar om idéströmning är att det egentligen är ett felaktigt uttryck, eller i vart fall aldrig bör användas i singular när man talar om hela världen. Detta sagt så har västvärlden gått igenom olika stadier där kultur och idéer inspirerats starkt av enskilda identifierbara strömningar. Andra strömningar fanns med all säkerhet parallellt, dels i andra delar av världen, och dels i olika delar av samhället. Det fanns bara inte plats för dem på den historiska scenen.
Vill man driva tesen att de relativt sammanhållna idéströmningarnas tid är förbi, så är det enkelt att peka på distributionsmöjligheterna då, och de samma nu. Hela förekomsten av “the long tail”-fenomenet gör för idéerna vad de gjort för publicisterna, öppnar för det smala och annorlunda.

Tänker man sig en evolutionär process där olika kulturella, och idéer stöts och blöts i konkurrens om medlemmar mellan olika sociala sammanhang, då kan man se hur den evolutionära processen med hjälp av konkurrensen leder utvecklingen mot en förbättring. Förbättringen riskerar dock att fastna i en typ av lokalt maximum.

För att ta sig ur ett lokalt maximum behövs de stora mutationerna. Det är ofta här skiften i idéströmningar kommer in, som de stora lyckade mutationerna.

Mutationer kommer inte tillstånd om inte experimentlustan finns och tillåts. Den idé-pluralism som råder idag är mycket sannolikt större än någonsin tidigare.
Det finns alltså anledning att ifrågasätta idéströmningarnas framtida betydelse som begrepp, men också anledning att glädjas över anledningen till detta ifrågasättande.

Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Morgondagens idéströmningar

Konst, filosofi, litteratur, arkitektur, musik och vetenskap har till och med idag präglats av en rad olika idéströmningar, men hur ser framtiden ut?

Postmodernismen försöker alltjämt hålla världen i sitt grepp, men hur går det egentligen? Hittills har det postmoderna konceptet mer eller mindre hållit sig vid liv genom att definiera sig som en metamotpol, en motpol till vilken definition man än försöker ge begreppet. Följdaktligen väcker postmodernitetsbegreppet ett brett spektrum av, oftast, starka känslor. Frågan är om postmodernismens tid är över, och i så fall vad som kommer härnäst?

Veckans skifte handlar – helt enkelt men ändå långt därifrån –  om att blicka in i framtiden med avseende på litteratur, filosofi, kultur, konst och kanske datalogi för att söka nästa generella idéströmningsparadigm. Som inledning skulle jag vilja ge två förslag på sådana idéströmningar:

  • Neuroromantiken
  • Neurorenässansen

Prefixet neuro känns centralt eftersom vi i takt med att vi förstår allt mer om hjärnan också förstår mer om hur människan upplever och uppfattar sin omgivning samt vad som egentligen är det unikt mänskliga (om något?).

Neuroromantiken målar upp en framtid i vilken vår förstårelse av hjärnan har givit oss en klar bild av vårt tänkande, och därmed även en ny gräns för vad som är mänskligt och vad i förstår. Bortom dessa gränser frodas en rekombinatorisk motsvarighet till fantasi kring och romantisering av det nu känt okända.

Neurorenässansen lägger ett större fokus vid pånyttfödelsen och erövrandet av av intellektet. Ur vår förståelse för den mänskliga hjärnan växer en strävan att välja sitt tänkande och att shoppa kunskap, i stora och breda mängder, efter eget tycke. Som effekt av detta utbreder sig en strikt kvantifiering av tidigare kvalitativa ämnen. Filmvetenskap reduceras kanske till en fråga om vad filmskapares hjärnor går igenom när filmer skapas, samt vad åskådares hjärnor utsätts för när de ser filmer. Vissa vetenskapsriktningar upphör måhända helt när de inkorporeras i en mer generell förståelse av vår neurala uppfattning av och interaktion med omgivningen.

Var är våra idéer på väg? Eller är det kanske helt meningslöst att tala om ett begrepp som idéströmningar i en framtid i vilken vi sakta närmar oss förståelsen av hjärnan, och med den kanske även förståelsen av självaste idéen?

Konsten, hjärnan, roboten och den svårfångade upplevelsen

Ordet “robot”, läser jag på Wikipedia “kan härledas från det tjeckiska ordet robota som betyder tungt, monotont eller påtvingat arbete”. När Joakim Lundblad i veckans skifte letar efter konstens neurologiska kärna kan det vara värt att ta en titt på vad våra automatiserade vänner presterar.

Är detta en konstnär i arbete?

Är en dator som spelar musik en musiker?

Är poesi skrivet av en dator “på riktigt”?

Krävs det att en entitet ska kunna känna “äkta”, mänskliga känslor för att vi som mottagare ska kunna känna samma känsla när vi tar till oss något denna entitet skapat?

Vad, exakt, är då en “äkta” känsla?

Dataspelsindustrins heliga graal sägs vara att lyckas skapa en spelupplevelse som framkallar tårar.

I Pixars senaste verk, filmen Wall-e, följer vi två robotar i en framtida värld där människor förvandlats till passiva konsumenter som matas på kommando och lever i en helt artificiell värld. De två robotarnas känslor för varandra är det mest mänskliga i hela filmen. Även klassikern Blade Runner bör nämnas i sammanhanget.

Känslor som är äkta, relevans, upplevelser – att lyckas påverka en människa så pass mycket att du framkallar en känsla hos henne. I automatiseringens tidevarv kommer detta alltid vara en efterfrågad förmåga.

Vare sig den utförs av robotar eller människor.

Vad som händer sedan, i nästa steg av utvecklingen, återstår att se.

När roboten som får dig att gråta gråter tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ang. Konsten och hjärnan: Endorfin, Endorfun

Joakim Lundblad sätter veckans skifte om konst som neurologiskt stimuli, och Waldemar Ingdahl frågade retoriskt ifall dataspelet Grand Theft Auto kunde vara konst. Jag tänker berätta historien om dataspelet tidningen Expressen lyckades förbjuda.

Endorfun släpptes 1995, och är ett psykedeliskt pusselspel med en kub och lite färger. När spelet kom orsakade det genast rubriker om att spelet kunde “göra dig beroende”. Tänkt som marknadsföring från skaparnas sida, berättade man om de psykadeliska effekter spelet innehöll som skulle framkalla endorfinkickar och glädjekänslor, något professorer tolkade till “drogliknande effekter”. En annan professor säger till Expressen (9/10-95, s.6) att “Det är helt klart att det fungerar”.

Någon dag senare bestämde sig de svenska distributörerna för att inte ta in spelet till landet. Det kunde ju finnas meddelanden som bara uppfattades undermedvetet, och “samma effekt som herion” kunde uppnås.

Nu var mycket av skandalrubrikerna bara skandalrubriker, och mig veterligen var det ingen som ens kom i närheten av ordentliga rus efter att ha spelat spelet, men det säljer å andra sidan inte lika många tidningar. Något år senare hade moralpaniken lagt sig, och i landet följde spelet med på köpet av en av de då större speltidningarna.

Även om spelet inte riktigt fungerade som tänkt, var det ett försök i att optimera spelupplevelsen genom utnyttjande av relativt simpel neuropsykologi. Många spel har kommit sedan 1995, men få har gått i samma spår. Kanske söker vi också andra känslor i våra upplevelser. Kanske finns det en marknad för fler “Endorfun” någon gång i framtiden. Klart är att det fortfarande blir rubriker av rusgivande teknik.

Ang. Konsten & Hjärnan: Vogonen, konsten och Neuro-prefixet

Joakims vackra och romantiska tanke (rent av konstnärliga?) om att konst är en dialog mellan konstnär och betraktare där en gemensam typ av neurologisk stimuli upplevs känns väl—ehm, romantisk.
Detta skulle visserligen avskriva de “cyniskt skapade” verk där betraktarens reaktioner “räknats ut”, istället för att underkasta skapelseprocessen det klassiska konstnärliga lidandet.

Denna definition av konstnärlighet skulle, om stringent applicerad, diskvalificera all konst. Ett mindre stringent applicerande utan ytterligare riktlinjer är svårt att tänka sig.
Ty definitionen lider i så fall dels av godtycke och dels av att det finns oändligt många dimensioner i vilka ett verks konstnärliga höjd kan avvika från den absoluta definitionen och alla dessa dimensioner “mäts” i olika storheter.
Men även om man stannar vid att använda definitionen som en idealtyp och aldrig har för avsikt att “mäta” konstnärlighet så tycker jag defintionen är olycklig då den dels inte tar hänsyn till skapandets iterativa natur och dels är ytterst inkompatibel med vad vi idag känner som konst och utesluter nästan allt vi finner estetiskt tilltalande.

En annan intressant frågeställning är hur denna neurlogoiska reaktion har uppkommit genom evolutionen—och hur den fortsätter evolueras.

Precis som Waldemar konstaterar, så är det uppenbart att det kulturella kontextet spelar roll för vad vi idag bedömmer inneha konstnärlig laddning.
Men det kanske även kräver korrekt “biologisktkontext”?

Nu är jag mycket långt från att vara upplyst inom neuroestetik eller ens dess besläktade ämnen, men en neurlogisk reaktion bör vara beroende på att vissa delar av hjärnan, fysiskt eller motsvarande, existerar.

I så fall borde man kunna tänka sig dels en lobotomerad männsika, en människa med kraftigt förbättrad reception för neuroestetiska retningar och en vogon som har en helt annat uppfattning om konst.

Men det är svårt att tänka sig att även en vogon eller lobotomerad människa inte skulle lära sig att förstå vad som är konst genom enbart det sociala sammanhanget kultur har—och kanske även därigenom uppskatta dess konstnärliga kvalitéer?

Slutligen, kan verkligen neuroestetiken utgöra hela grunden för konstbegreppet? Det skulle i vart fall göra konsten mycket fattigare.

Ty även en abstrakt målning, eller motsvarande, kan starta andra typer av neurologiska reaktioner än de rent estetiska—vi kan komma att aktivera t ex vår hunger, sexualitet och ångest.
Om alla dessa neuro-reaktioner däremot inkluderas blir konstbegreppet antingen totalt, allt är konst, eller godtyckligt.

Även en målning med lågt neuroestetisktvärde, ett neurologisk-Hötorgs-verk, föreställande en naken människa ätandes ett äpple kan skapa neurologiska reaktioner som många skulle vidhålla tillhör en konstnärlig upplevelse. Man kan därmed fråga sig om ett konstnärskap som siktar på att optimera den neuroestetiska variablen verkligen kommer att tilltala fler än de neurologiskt intresserade.

Ang. Konsten & hjärnan: Neuroestetik som vetenskap

Konsten har alltid varit föränderlig, särskilt i vad vi uppfattar som konst. Joakim Lundblad pekar på möjliga förändringar i framtiden och kopplingen till vissa neurologiska stimuli skulle kunna säga oss något om vad som skulle upplevas som optimala konstupplevelser.

Konstbegreppet är fyllt av generaliseringar, särskilt när det gäller vad “det sköna” är. Åtskiljandet av vetenskap och konst skedde inte för inte så länge sedan. Det bedrivs en forskning kring neuroestetik, för att finna en biologisk grund för den estetiska upplevelsen. Det finns också konstnärer som tar en neuroestetisk startpunkt för sina verk.

Nu kan vad vi anser vara en estetisk upplevelse skilja sig åt. Rasmus Fleischer (känd från bl.a. bloggen Copyriot) hade ett intressant resonemang kring dataspel och Walter Benjamins konstuppfattning. Fleischer skrev

Den tysk-judiske kulturteoretikern Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens välkända ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sättet att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, snarare än uppmärksamhet och tolkning.

Så vi har alltså mer komplicerade sätt att ta till oss konst. Grand Theft Auto som konst?

Låt oss konstatera att konstnärlig laddning kan försvinna ur ett område, som när operan efter att mist sin huvudsakliga publik efter första världskriget. Nog spelar en kulturell kontext roll för oss, som att vi uppfattar bruksföremål från Nya Guinea som konst när de är på museum.

Så det finns kritik mot fältet mot att avgränsa vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten (läsvärt om kritiken här och här).

Därmed inte sagt att forskning på neuroestetik inte är bra. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som inte ofta tittat på hjärnan fungerar, och filosofer har dominerat estetiken inte kognitionsforskare. Mer kunskap om hjärnan behövs även på detta område, men som med andra nya forskningsfält kan det vara läge att inta en första försiktighet.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Detta är inte ett stimulus.

I en artikel i tidskriften Photo Technique (August/September 1994) behandlar David L. Bromwich frågan om huruvida fotografi är en konstform eller inte. Bromwich konstaterar segervisst:

“William Morris said: ‘Anything you take pleasure in doing is art.’ Hmm, well… Then there is this from Sir Herbert Read: ‘Art is emotion cultivating good form.’ My own view is that art is a method of communication; and an artist is someone who uses paint, photography, housebricks or whatever in order to share a personal vision or state of mind with the rest of us.”

Bromwich söker en definition av konstbegreppet, och ett mått på konstnärlighet. Det klassiska uttrycket som menar att skönhet ligger i betraktarens öga talar i så stor utsträckning som det har någon legitimitet för att skönhet inte är ett tillfredställande mått på konstnärlighet, eftersom det då är ett helt subjektivt mått. Men vad är konst, och hur mäter och uppfattar vi konstnärlighet?

Kan konst kanske kategoriseras utifrån det tillstånd konstnären befinner sig i när hon utövar sin konstform? Kan det vara så att vi genom att studera hjärnan hos en målare, musiker eller fotograf kan identifiera ett gemensamt drag hos deras neurologiska tillstånd, och är detta i så fall konstnärlighetens essens?

Är ‘konst’ helt enkelt en neurologisk reaktion på extern stimuli, och gäller det i så fall både skapande och observerande? Är det möjligt att anledningen till att vi uppfattar något som konstnärligt är att vi neurologiskt stimuleras på samma vis som konstnären gjorde i sitt skapande?

Går det att härleda några gemensamma drag hos de olika aktiviteter, och produkter, som intuitivt omfattas av konstbegreppet? David Bohm beskriver den konstnärliga skapandeprocessen som en dialog:

“Consider, for example, the work of an artist. Can it properly be said that the artist is expressing himself, i.e., literally ‘pushing outward’ something that is already formed inside of him? Such a description is not in fact generally accurate or adequate. Rather, what usually happens is that the first thing the artist does is only similar in certain ways to what he may have in mind. As in a conversation between two people, he sees the similarity and the difference, and from this perception something further emerges in his next action. Thus, something new is continually created that is common to the artist and the material on which he is working”

Här framträder ett perspektiv på konstbegreppet som en interaktion mellan en individ och dennes omgivning. Detta är en bild som mycket väl stämmer överens med idéen om konstbegreppet som ett samlingsbegrepp för den effekt viss extern neurologisk stimuli har på vissa människor. Denna definition är dock besvärlig på andra vis, för hur skiljer sig konst och vetenskap åt i denna bemärkelse?

Bohm påpekar mycket riktigt att liksom konstnären genomgår förstås även forskaren en dialog med det fenomen han studerar. Kanske behöver de inte skilja sig åt? Kanske ska inte konstbegreppet begränsas, utan snarare individualiseras och generaliseras inte i termer utav åsikter och konstnärliga produkter utan i termer av hjärnaktivitet?

Kanske ligger det konstnärliga i det iterativa elementet i skapandeprocessen, och kanske är det denna iteration som observatören försöker identifiera i sin bedömning av konstformen. Är det kanske inte fokuset för interaktionen utan själva iterationen som genererar ett konstnärligt stimuli?

Kan nya fenomen, så som programmering, uppnå konststatus? Inom vissa subkulturer skulle nog snygg kod idag uppfattas som konstnärligt, men vad beror detta på? Beror det på att denna subkultur förmår förstå processen bakom den färdiga koden, och kan urskönja den iterativa interaktionen? Eller beror det på att denna subkultur har tagit kod som en egen domän, ett perspektiv genom vilket de återskapar traditionella värden? Är det så att programmeringskonst egentligen bara är kod som försöker föreställa konst?

Konstbegreppet är idag vagt, och en individualisering genom koppling till neurologiska tillstånd talar till de många olika konstformernas försvarares fördel. Men om vår uppfattning av konst är en effekt av neurologiska processer, kan denna upplevelse då optimeras? Och vore det medvetet optimerade konstnärliga fortfarande konst?

Bromwich frågar sig år 1994 om fotografi är konst, och oavsett hur den debatten har utvecklats till och med idag så är en större fråga: När blir information (ren stimuli) konst? Kommer morgondagens Magritte att skapa den perfekta artificiella konstupplevelsen, 2000-talets Ceci n’est pas un stimulus

Evig kärlek på burk

Det har varit mycket hjärna här på bloggen, men nu är det dags för lite hjärta.

Julian Savulescu och Anders Sandberg undersöker i Neuroenhancement of Love and Marriage: The Chemicals Between Us hur man kan använda neurofarmakologin för att förbättra kärleken och i vilka sammanhang det skulle vara en bra idé.

Vår biologi kring kärlek och förhållanden utvecklades under mycket annorlunda omständigheter än dagens. Oftast så höll inte förhållanden i årtionden, av det enkla skälet att partnern dog relativt tidigt. Savulescu och Sandberg diskuterar därför modifieringar parbildningssystemet och återskapa de neurokemiska förhållandena vid första förälskelsen.

Det är utmanande, då vår bild av kärleken är kopplad till en uppfattning av autenticitet. Men neurokemin gläntar faktiskt på dörren att vi själva kan välja och planera vår responser inför en partner.