Going out of space—by outsourcing

Det diskuteras nu på allvar om NASA skall börja outsource:a flygandet av astronauter och sättandet av prylar i omlopp till privata bolag. Man kan läsa om detta i the Wall Street Journal (via ./). Ett i sanning glädjande besked!

Jag argumenterade nyligen, genom att bl a parafrasera Nick Boström, att vissa typer av utilitarister bör se den relativa bristen på AI-forskning, energiforskning, rymdfart och rymdforskning som jordens största marknadsmisslyckande. Om man ser ett marknadsmisslyckande, eller inte, så är varje fall dess lösning inget annat än att ge sig ut och köpa tjänsterna på marknaden. Space: The Free-Market Frontier!

Apolloprogrammet: när det omöjliga blir möjligt

Alexanders skiftespost om Apolloprogrammet tar oss tillbaka till en annan tid. 60-tal och ett kallt krig råder. I en kapplöpning mot rymden – för att spänna sina högteknologiska muskler (man glömmer lätt att månresorna förmodligen räddade oss från en betydligt otrevligare styrkedemonstration) – bestämmer sig nationen USA för att spendera 100 miljoner timmars arbete på att föra en människa till månen.

En galen idé.

Faktiskt en totalt heltokig idé!

Vad var det som gjorde att man trots detta fick en hel nation att arbeta mot detta mål?

Vilka sinnesstämningar färgar samhället, vilka sanningar råder, vilka skiften har skett?

Vilka galna idéer skulle kunna kunna göra det omöjliga möjligt i dagens samhälle?

Uppdaterat: Christian Rudolf, som bloggar om såväl entreprenörskap som antivirus skrev för drygt ett år sedan en text om månlandningen och jämför den med internet. Han skriver:

Vår generations “månlandning” skapas medan jag skriver detta. Vår “månlandning” heter Internet och den händelsen kommer vara större i ett historiskt perspektiv än månlandningen.

Och här kommer det fina i kråksången. Månlandningen involverade relativt få människor. På internet kan alla delta i denna stora händelse. Alla kan påverka denna historiska händelse och alla kan vara med och bygga. Man behöver inte ens vara företagare. Välkomna till vår generations stora projekt!

Värt att notera: 100 miljoner timmar är ganska exakt lika många som lagts ned på Wikipedia.

Det rätta virket finns bortom flaggor och fotavtryck- veckans skifte

Alexander tar upp Apolloprojektet, månfärderna och rymden i veckans skifte. Det är intressant då jag skrev om jubileet i Svenska Dagbladet. På 60-talet var det fråga om prestige och militär närvaro i rymden (som alltid varit en mycket stor användning).

Alexander tar fram ett skäl till rymdfart; en biljett bort från domedagen. Rymden som försäkring vid en stor katastrof har länge diskuterats, fast det är ett lite tråkigt skäl att ge sig ut i världsrymden. Det är också svårt att exakt beräkna vilka alternativkostnader rymdfarten då skulle behöva ta hänsyn till. Vad är kostnaden för ett kollision med en komet?

Klagomålen brukar då komma från vänster att pengarna borde gå till vård, skola, omsorg- från höger är klagomålet att rymden kostar för mycket skattepengar.

Där brukar NASA, ESA och Rymdstyrelsen svara med att rymdfarten utvecklar innovationer. Det stämmer på många områden, men inte alla, mycket utvecklades tidigare och frågan är åter vad alternativkostnaden för innovationen blir? Det är dyra framsteg.

Det behövs kanske inte så mycket ny teknik, det viktigaste är att tänka på infrastrukturen. Kostnaden ligger i att få upp saker i omloppsbana.

Wernher von Braun planerade tidigt för en permanent bas på månen och omkring 1983 skulle det finnas en bas på planeten Mars. Det var från den marsexpeditionen som rymdskytteln fick sitt ursprung, fast inte som en allt-i-allo farkost utan som just en skyttel.

Rymdturismen är ett steg framåt, här utvecklas tekniken i en mer hållbar takt. Frågan är hur rymdens busslinjer, hur dess Ryan Air skall utvecklas?

Kan mindre projekt som mångruvan med Niklas Järvstråt och månhuset med Mikael Genberg hjälpa till?

Intressant

Veckans skifte: Apolloprogrammet — världens mest väl spenderade pengar?

Nationell prestige och nationell säkerhet, så brukar den monumentala utgiftsposten: Apollo-programmet, motiveras. Det är således naturligt att resonera som Johan Norberg och Niklas Elert, d v s att reagera med rejäl avsmak inför att administrationen spolade ner 4% av amerikanernas BNP på rymdforskningen, igen: motiverade av prestige och eventuellt säkerhet.

Nick Boström, forskare vid Oxfords Future of Humanity Institutes, artikel “Astronomical Waste: The Opportunity Cost of Delayed Technological Development” kan eventuellt användas för att injicera nog med frågetecken att man rent av kan rättfärdiga rymdkaplöpningens spenderiver—och att vi fortsätter den!

Boströms argument råder i korthet: Alternativkostnad.

Boströms papper börjar med att beakta hur svarta hål sväljer oanvänd energi och hur vi genom att importera negentropi i vår ekologi, och därmed exportera enropi, slösar bort astronomiska mängder av potentiellt livsupphållande energi. Boström fortsätter:

“The rate of this loss boggles the mind. One recent paper speculates, using loose theoretical considerations based on the rate of increase of entropy, that the loss of potential human lives in our own galactic supercluster is at least ~10^46 per century of delayed colonization.”

Han fortsätter att betrakta ett eget räkneexempel, där han multiplicerar en approximativ mängd stjärnor med hur många operationer per sekunder man kan utvinna ur varje stjärna med hjälp av nano-teknologi (10^13 * 10^42).
Han dividerar sedan den mängden operationer en människa uppskattas göra per sekund (10^17), vilket i så fall skulle betyda att det finns potential för 10^38 människoliv i universum. Alltså:

“Given these estimates, it follows that the potential for approximately 10^38 human lives is lost every century that colonization of our local supercluster is delayed; or equivalently, about 10^31 potential human lives per second.”

Detta torde implicera att nästan alla resurser borde styras om till AI-forskning, med förhoppningen att AI:na kommer lösa energifrågan så att vi slipper diversifiera vår insats.

Det viktiga i kråksången är dock inte dessa exakta siffror, som Boström också påpekar, utan det faktum att uppskattningar av denna typ ger enorma tal. Utilitaristen bör få en del att tänka på inför alternativkostnadskalkylen, ty, som Boström skriver:

The utilitarian imperative “Maximize expected aggregate utility!” can be simplified to the maxim “Minimize existential risk!”.

I den utmärkta boken “Global Catastrophic Risk” sammanställd av Nick Bostrom and Milan Cirkovi listar en rad olika möjliga katastrofer, flera av vilka rankas som potentiellt slutgiltiga.

Om man tar på sig sin brunmönstrade speciestiska hatt, så är ju mänskoliv det enda värdefulla. Detta förenklar räkneexemplet. Ty, en slutgiltig katastrof har alltid en oändlig alternativkostnad.

När vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man bör ha inför katastrofer, och landade i att “ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad”.

Och, ingen korg är mer påtagligt ensam om att förvara mänskliga ägg än Tellus. Den utilitaristiska speciesisten, liksom den utilitaristiska qualia-skeptikern har med andra ord att göra. Hur får han varje person att bidra i denna, den viktigaste kampen mot klockan? Och trots dess free-rider problematik? Detta tycks mig givet premisserna ovan utgöra ett groteskt marknadmisslyckande.
Och vad betyder detta för oss andra? Har vi ett ansvar att rädda mänskligheten? Och är i så fall detta ett fall när vi bör låta staten se till att staten tvingar varje enskild att bidra till detta större mål: expansiv rymdkolonisering—flera korgar.

Ger mera bidrag bättre rymdfart?

Christer Fuglesang skriver en artikel på DN Debatt som vill ha mer pengar till big science, rymdprojektet.

Efter Fuglesangs rymdfärd har debatten om rymden försvunnit, och i likhet med många andra europeiska länder som sänt upp en astronaut på snabb-tur-och-retur så har det inte gett den där omtalade utväxlingen i höjt intresse för rymdfarten.

Frågan är vad vi får för utväxling på mer pengar till rymden? Det är inte alltid som de uppfinningar som sägs komma från rymdprojektet kommer därifrån eller att dess betydelse för forskningen är fullt så stor. ESA, den europeiska rymdorganisations budget är vad jag förstår en fjärdedel av NASAs, och där är Frankrike den största intressenten. Är det kanske på renodlat svenska projekt vi bör satsa våra pengar för att få utväxling?

Kruxet är hur vi kan ta oss tillbaka till rymden? Är lösningen mer pengar, eller att tänka i en öppen modell som är närmare oss andra i befolkningen så vi ser nyttan för oss själva?

Edward L. Hudgins skrev några bra förslag på Cato med den klart läsvärda boken Space: a free market frontier för hur vi kan ta oss ur den fälla i jorden omloppsbana som Wernher von Braun varnade oss för i rymdprogrammets barndom.

Mänskligheten har mycket att vinna från rymden, det är jag övertygad om, men då behöver vi tänka nytt. Vi behöver se ett skifte bort från rymden som ett big science projekt. Och vi behöver nog ha en politisk debatt kring hur rymdsatsningarna ska ske och vilka mål vi bör ha för rymdfarten.

Space is a place, not a program, som den amerikanska rymdrörelsen brukar säga. Inte för att NASA har varit så positiva till den, men avsaknaden av en folklig rymdrörelse i Europa har hållit intresset nere- även för att utveckla alternativa lösningar. Där, i människors entusiasm för rymdföretaget och rymdintresset kan man nog finna vägen ut till stjärnorna.

Pingat på Intressant.se