Disperfektion: tillitens konst

Johanna Nylander frågar om disperfektion i veckans skifte

We have involved ourselves in a colossal muddle, having blundered in the control of a delicate machine, the working of which we do not understand.

– John Maynard Keynes

I dag är marknaden, våra sociala relationer och arbeten långt mer komplicerade. Det uppfattas av många som att det komplexa måste reduceras med kontroll, av den anledningen att många system som byggts upp inte är robusta. Ökad transparens kan både förbättra som försämra tilliten.

Motreaktionerna kan vara mycket starka och skall inte underskattas, för om inte resultat ses så kan hårdaretagismen förtär samhället.

Frågan om perfektion och tillit hos medmänniskan är gammal (se tillbaka till de gamla grekerna som Platon eller kyrkofäderna) och det är inte ofta i historien som privatliv och offentligt liv har varit skilt åt.

Integritet är en subjektiv uppfattning, det är tillit också. Weekly Standard diskuterar frågan om tillit mellan kolonister och cylons i Battlestar Galactica där den politiska gruppen kring Adama-Roslin sätter mänskligheten i fara genom att ge upproriska cylons medborgarskap, detta trots att taktiken är nyskapande. När samhället befinner sig i en disruption så kan tilliten minska.

Netikett räcker inte anser många i detta läge, snarast börjar åtgärderna med exempelvis lagstiftning mot grooming och först sedan börjar föräldrars ansvar påtalas. Det borde vara lättare att börja med kunskap före förbud och censur och istället effektivt kunna stoppa brott på rätt ställe.

Kommer vårt samhälle att bli öppnare eller ser vi bara tillrättalagda bilder av människor och ting? Tillkämpad folklighet kan nog uppfattas som fejkat, som Johanna påpeka. Väljarna får svårt att sätta likhetstecken med den person som skall vara statsmannamässig i sitt förtroendeuppdrag. Misstron mot kuratorn sprids tillsammans med papperstrollen, även om faktiskt bristerna funnits tidigare.

För de trassliga processer som sattes i fokus i förra veckans skifte kan sättas i rörelse kan användas för att starta debatt om yttrandefriheten som Adel Ferdowsipour gjorde eller som Anders Sandberg synliggör censuren på internet genom att skapa ett konstverk av siter som läcktes till wikileaks och hotades med stämning i Australien.

Det handlar om en skillnad i värderingar mellan hur vi vill att världen borde fungera, om att bygga in en viss funktion i koden. Anonymiseringstjänster som IPREDATOR som The Pirate Bay startat är ett tidens tecken. Om det blir ett tolerant eller intolerant samhälle beror på hur medborgarna engagerar sig för tilliten. Tangentbordet i sig kan föra oss i många olika riktningar.

Intressant

Veckans skifte: Disperfektion

I dagarna har sista avsnittet av scifi-serien Battlestar Galactica visats i staterna. Utan att avslöja för mycket tar serien sig an både teknikens utveckling, AI och definitionen av en människa. Politik, religion, teknik och kultur mixas till en frakking fantastisk serie. Trots att serien utspelar sig i rymden med högteknologiska medel är nätverk, kontrollmedel och övervakning oerhört sällsynt. Karaktärerna har alla möjligheter till att smita undan, vara anonyma och begå de där mänskliga snedstegen alla gör någon gång i livet.

Kanske är Galacticas storhet att ingen av seriens karaktärer är perfekta. Ingen är riktigt god, alla har sina agendor, och ingen är heller riktigt ond (inte ens cylon nummer ett). Och det är någonstans där jag vill se veckans skifte: att perfektion blir mer och mer ute.

De sociala medierna har gett fler möjligheten att dela med sig av en liten bit vardag. I stället för att bedömas med någon annans öga, blir den sociala exponeringen ett sätt att visa sig mänsklig. Kanske började det redan med stenålderssåpan Robinson och fortsätter i dag med en konstlad folklighet från en migrationsminister som gärna äter både ärtsoppa och stroganoff. De delade trivialiterna kan öka toleransnivån, för den dagen alla har en gammal nakenbild någonstans i nätets avkrokar blir det inte längre särskilt spännande. Eller, så kommer motreaktionen och allt fler av de privata trivialiteterna förbjuds eller bannlyses, och det disperfekta idealet hänvisas till fiktionen.

Är vi på väg emot en glorifierad disperfektion, eller vill vi bara porra lite i andra människors liv? Vad kommer vi uppröras över och moralisera över om i framtiden? och vad kommer vi själva vilja dela med oss av? Blir vi mer slutna eller mer öppna? Kommer vi måla upp en falsk fasad över vårt privatliv? Blogga om mat som börjar på q samtidigt som vi vräker i oss transfetter framför big brother?

Eller finns det en chans att avståndet tangentbordet ger oss, kan vara avståndet som behövs för reflektion och ökad tolerans även AFK?

Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Globala katastrofer

Med anledning av den debatt om globala risker Waldemar Ingdahl, Alexander FunckeErik Starck, Johanna Nylander, Joakim Lundblad och Anders Sandberg hade på Skiften i somras så vill jag tipsa om ett tal Anders nyligen talade in om globala katastrofer hos IEET i Kalifornien.

Global Catastrophic Risks

Pingat på Intressant

Ang. Apokalypsens svans: Dinosauriemänniskan

De små riskerna och farorna blir stora risker. Ta hygien som exempel. Vi är duktiga på att städa och tvätta händerna, blir inte sjuka lika ofta, men tappar försvaret mot skiten i hörnen och allergier utvecklas. Riskerna förflyttas, och så länge de stora katastroferna inte sker, finns det heller inte något problem. Människosläktet går hela tiden mot sin apokalyps, och utan domedagen i sikte, får vi heller ingen utveckling.

Kanske snuddar vi med mot det där med meningen med livet, om det går att övervinna alla faror, ge oss ut i rymden och fortsätta livet där den dagen vi dödat vår planet, eller om vi liksom dinousarierna kommer ruttna till stenfossiler som grävs upp av någon gasformad hyperintelligent varelse i blinkande neonfärger.

Antingen ger vi upp, går tillbaka till stenåldern, skapar bara faror och risker vi själva kan hantera och ser till så att var och än kan klara de basala livsbehoven, eller fortsätter vi utvecklingen, blir lite mer beroende av varandra och av teknikens framgång, och låter var och än få en lite längre livslängd, kanske på bekostnad av människans som art.

Klart är att när en risk blir utplånad kommer en annan. Kapplöpningen mellan risker och säkerhet har pågått sedan tidernas begynnelse, och kommer så fortsätta. Ont vs gott, yin vs yang, gud eller tomhet. Oavsett dinosauriefossilframtid eller himmelrike spelar riskerna en roll. Det är bara att leva med att allt kan gå åt helvete.

Ang. Apokalypsens svans: Saknaden av en gammal bekant

Anders Sandberg minst sagt inspirerande måndagspost har fått mig att fundera en hel del kring riskperceptionens historiska natur.

I takt med att uppfinningar har avlöst varandra, tekniska paradigm har kommit och gått och fantstiska idéer har lett till ännu mer fantastiska genombrott som gjort våra liv enklare, längre och rikare har vi tappat vår naurliga relation till risk. Vid en första anblick kan det verka som om vi byggt bort, eller kanske till och med eliminerat riskerna i våra liv, men riktigt så enkelt ska vi nog inte låta det vara. I studier av automation talar man om riskförskjutning, i betydelsen att de risker som förknippas med den mänskliga faktorn förflyttas till tekniken genom implementeringen (som gör av människor). Skillnaden mot det ickeautomatiserade fallet är att risken för enskilda olyckor kan göras mindre, men bara genom en avvägning mot en annan typ av risk. Automatiserade system sprids och implementeras över större områden än vad en enskild individ skulle kunna manövrera, vilket innebär att om en olycka inträffar på grund av någon brist i automationen, så blir konsekvenserna grövre och får större spridning. Man har alltså bytt en typ av risker och konsekvenser mot en annan, men man har på intet sätt gjort sig av med risken som fenomen.

Riskhanteringens utveckling har fört fokus från små risker med hög sannolikhet för olyckor men små konsekvenser, till stora risker med liten sannolikhet men omfattande konsekvenser. Ett starkt argument för EU som institution är dess fredsbevarande effekt, men ett sådant perspektiv bör för tydlighetens skull problematiseras med tanken på att om EU skulle dras in i en konflikt skulle konsekvenserna omfattande och omvälvande för en stor del av världen. Med detta inte sagt att det är bättre att ha en rad mindre mellanstatliga krig, men avvägningen mellan sannolikhet och konsekvens är långt ifrån trivial.

Mänskligheten har på intet sätt någonsin besuttit en perfekt riskperception, vilket tydligast kan exemplifieras med jämförelsen mellan risker förknippade med höga höjder och höga hastigheter.  Människor har lättare att förhålla sig till risker förknippade med höga höjder, än för risker som uppstår vid höga hastigheter. Vidare har människor svårt att bedöma och förhålla sig till abstrakta risker, vilket ofta förklaras med att konkreta risker är en stark del av vårt historiska, evlutionära arv, emedan abstrakta risker tidigare varit underordnade och först efter att civilisationen nått en viss mognad har kommit att spela en större roll.

Förutom att abstrakta risker ökat i betydelse i takt med att vi lever längre, mår bättre och inte oroar oss lika mycket dagligen för att bli uppätna av vilda djur, spelar vår uppfattning om vårt förhållande till risker en relevant roll för hur det förhållandet faktiskt ser ut. Den förmodligen största risken är i dagsläget att vi har låtit oss övertygas om såväl små som stora riskers försvinnande betydelse. För var risken en naturlig, om än inte alltid så angenäm, livskamrat för envar, men allt fler tycks ha tappat kontakten med sin gamle vän.

Apokalypsens svans: “Honey, I blew up earth…”

Anders Sandbergs gästinlägg om apokalypsens svans skulle kunna ses som en fördjupning av min tidigare skiftesspaning efter samhällets skyddsmekanismer. När han skriver om “Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point” kan jag inte låta bli att småle. Det är just denna kostnadsminskning för massförstörelse jag eftersträvar skyddsmekanismer för.

Fast leendet svalnar något när man läser om partikelacceleratorn LHC som den 21:e oktober i år är tänkt börja användas på allvar.

CERN, som driver LHC, har dock stött på legala problem då man inte tillräckligt säkert har kunnat bevisa att acceleratorn inte förintar jorden:

However, opponents fear the machine, which will smash pieces of atoms together at high speed and generate temperatures of more than a trillion degrees centigrade, may create a mini-black hole that could tear the earth apart.

Även om forskarna den här gången får rätt och jorden snurrar vidare även den 22:e oktober så kan man undra om säkerhetsribban sänks aldrig så lite inför nästa experiment. Eller nästa. Eller nästa…

Uppdaterat: idag fick det här stor uppmärksamhet i media, bl.a. här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Apokalypsens svans: Katastrofer säljer!

Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se

Ang. Apokalypsens svans: Spontant känns det klassiska pasé

När jag läser Anders Sandbergs mycket tankvärda gästpostning, så känner jag en analogin med fysikens paradigmskiften från Newton till Einstien och från Einstein mot kvantmekanik.
I analogin utgör de extrema hoten den typ av anomalier för den klassiska synen på krishantering som de mest extrema fysika förhållanden gör för Einsteins teorier.

Vad är då den “klassiska synen” på riskhantering?
Det är jag troligen inte rätt person att svara på, men man brukar tala om att det är viktigt att ha en möjlighet till kraftfull exekutiv makt för beslutsfattarna. När frågorna om Sveriges beredskap ifrågasattes användes Italiens snabba agerande som det goda exemplet. En ledare och en katastrofmyndighet med exekutiv makt och utan förmycket av den tungrodda demokratiska byråkratin.

Följden av vår rädsla för mer globala katastrofer tycks vara att gränserna för den jurisdiktion för vilken den exekutiva makten skall vara gällande bör anpassas därefter. Det vill säga att man tycks vilja sätta upp överstatliga institutioner som i nödsituationer, eller snarare i vad som de bedömer som nödsituationer, kan ta kontroll över nationalstaternas exekutiva makt och styra utan byråkratins (demokratiska)tröghet. Även en eventuell internationell koldioxid skattmas är en sådan typ av institution, men utan allt för stora krav på effektivitet.

För att kunna hantera de oväntade katastrofer bör alltså ett organ likt FNs Crisis Prevention and Recovery (CPR) ha exekutiv makt och bestämma hur världen skall leta efter och bemöta katastrofer.
Även givet att organet ifråga skulle utgöras av de främsta experterna på jorden i sitt gebit och helt arbeta efter institutionens mål och aldrig falla in i ett “public choice beteende”, eller liknande brister, så kommer man inte från att deras lösning är just EN lösning.

Man får inte den pluralism som normalt är den egenskap som skänker stabilitet till förändliga system. Precis som i fallet med de fysikaliska paradigmen, ger vi oss ut på en resa mot bättre kunskap och den kreativitet som föder de nya lösningar måste få utrymme att experimentera för att nå vidare—och helst utan att alla ägg ligger i den enda korgen.

I Sverige minns vi alla Fritidsresors Lottie Knutson som den mest kraftfulla rösten under dagarna efter Tsunami-katastrofen (och Lars Danielsson, som den mest tvivelaktiga). Kanske är Lotties information och resebyråernas agerande ett i Sverige ovanligt exempel på något som är vanligare i USA, nämligen privat nödhjälp.
Privat nödhjälp är mycket olik de tänkbara överstatliga institutionen med exekutiv makt, närmast väsenskild, men det verkar som de kan vara en lösning på samma problem?

I fallet med privat nödhjälp, finansierad av t ex försäkringar och/eller good-will (som i Fritidsresors fall) så råder pluralism dels i lösningar, identifikation av hot och förberedelse inför de samma—även inom nationalstaterna.
En nationalstat som helt överlåter katastrofhanterandet enbart till denna typ av aktörer kan knappast anklagas för att förskjuta balansen, som Anders Sandberg talar om, mellan artens överlevnad och dess möjlighet till njutning så att det senare blir omöjligt.
Det är inte heller så att en sådan nationalstat på något vis gjort denna balansakt på ett sådant vis att man objektivt kan tillstå att de negligerat artens överlevnad—eller ens subjektivt bör tillstå något liknande?
Den “klassiska metoden” är kanske precis som Newtonsteorier om gravitation obsoleta, men därmed är de inte värdelösa och skall p g a funna anomalier inte avfärdas utan kanske kan utvecklas och giftas med andra idéer som den ovan för att ge ett exempel på en “den tredje vägen”.

För att finna den bäst anpassade lösningen inför kända och okända hot så behöver vi helt enkelt ha en ständig rörelse (vad David Bohm kallar artamovement i On Creativity). Eftersom kostnaden för ett misslyckande är stort är det än viktigare med “experimenterande” där olika typer av förhållningssätt stöts och blöts både genom deliberation och verkligt prövande för att komma närmare den lösning som passar framtiden bäst—och igen ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad.

Veckans skifte: Apokalypsens svans

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Anders Sandberg.

Anders Sandberg har många strängar på sin lyra. Internetlegend, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa och forskare på Future of Humanity Institute vid Oxforduniversitetet. Han skriver på bloggen Andart.

Mycket nöje!

________________

Vi är mitt inne i ett stort skifte när det gäller de risker som hotar oss. Om man studerar den globala statistiken har livet de senare århundradet blivit mycket säkrare: riskerna att dö av brott, krig, svält, epidemier och naturkatastrofer har minskat markant för medelmänniskan. Men det betyder inte att hoten är borta. Tvärtom, risken för verkligt stora katastrofer kan mycket väl ha ökat. Vi står inför ett otal riskrelaterade utmaningar som sätter vår kollektiva rationalitet på prov.

Det som förändras är:

– Utvecklingen av de globala riskerna

– Övergången till människoskapade risker

– Hotet från de feta svansarna

– Riskmedvetandet förändras

– Den tekniska förstärkningen

Till viss del är globala risker ett lyxproblem: när småkatastrofer sker hela tiden och samhället inte har resurser över, då finns det varken tid och resurser att planera för de stora riskerna. Idag lever vi tryggt och länge nog att oroa oss för mindre troliga men potentiellt värre hot. Men vi hotas också av nya sorters hot. Genom globaliseringen blir vi inte bara medvetna om katastrofer, vi blir också lätt delaktiga (tsunamin 2004) eller hotade (pandemier, internationella ekonomiska krascher).

Fram till mitten av 1900-talet var alla de stora hoten mot mänsklighetens överlevnad yttre hot: pandemier, naturliga klimatförändringar, asteroidnedslag, supervulkanism och astronomiska detonationer. Sedan dess har människoskapade risker snabbt vuxit i storlek: kärnvapenkrig, biologiska vapen och klimathot dominerar idag riskprofilen. Det verkar troligt att bioteknik, nanoteknik och artificiell intelligens kommer att tillföra nya globala risker under de kommande årtiondena.

Framför allt verkar historien lära oss att många risker utvecklas långt innan vi blir medvetna om faran (ozonhålet) och vi har upptäckt åtskilliga hot förvånansvärt nyligen (supervulkaner, gamma ray bursts) – vi kan därmed vara säkra på att det finns okända risker på lur.

Genom att vi blir bättre på att bekämpa små risker kan vi också förvärra de stora riskerna. Ett skäl till de många skogsbränderna i USA är att man varit för bra på att hindra små bränder. Undervegetation som annars skulle ha brunnit kan nu ansamlas tills en verkligt stor och okontrollerbar brand blir följden. Att hindra banker från att gå omkull skyddar spararna, men bygger upp ineffektivitet och risk i hela finansystemet. Genom att medicinera med antibiotika bygger vi upp resistenta bakteriestammar. Men ingen normal människa vill låta sitt hus brinna ned, sin bank gå i konkurs eller offra sin hälsa för det allmänna bästa.

Många risker har ”feta svansar”. Feta svansar är när det totala antalet förolyckade över tiden domineras av den största katastrofen, inte medelkatastrofen. Lokala risker som jordbävningar har förmodligen en övre gräns, men pandemier, krig och folkmord kan mycket väl gå hela vägen upp till hela mänskligheten. Feta svansar är något som först nyligen uppmärksammats, delvis för att vi idag kan observera dem, delvis för att de verkar bli allt viktigare i en globaliserad, sammankopplad värld där återkopplingen mellan olika aktörer blir allt starkare. Stater verkar vara bra på att hantera medelkatastrofer men inte extrema händelser där inga av de gamla reglerna gäller. Här behöver vi helt nya metoder (kanske decentralisering, att designa för robusthet eller rent av att planera så att totala kollapser blir så milda som möjligt).

Samhället har blivit allt mer riskmedvetet– men det betyder inte att risker hanteras bättre. I en postideologisk värld är riskminimering både ett garanterat legitimt och populärt projekt för alla styrande. Men ofta blir resultatet ”riskteater” på samma sätt som säkerhet ofta blir säkerhetsteater: mycket aktivitet, men lite nytta. Detta är särskilt sant för ovanliga risker, eftersom människor tenderar att systematiskt undervärdera deras betydelse. Det finns många väldokumenterade former av irrationalitet i riskhantering men beslutsfattare är till stor del omedvetna om hur påverkade de är.

Teknikspridningen ökar många risker exponentiellt (”Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point”). Framför allt informationsbaserade hot som datorvirus, biovapen och i framtiden nanoteknik och AI kan vara mycket svårkontrollerade. De medel som diskuteras idag för att begränsa deras spridning är problematiska: förhandsgranskning, automatisk filtrering av information och olika former av ”trusted computing” hotar både den privata sfären, friheten att bygga och experimentera och kan reducera individens makt relativt stora institutioner. Men om hoten verkligen är globala och överhängande kan sådana lösningar vara svåra att undvika. Hittils har rätt få alternativ formulerats (överlappande mindre extrema lösningar, genomskinliga samhällen): det behövs betydligt mer kreativt tänkande under det korta möjlighetsfönster vi har just nu.

Utmaningarna är att bemöta nya sorters risker där vissa kommer att vara totala överraskningar, hantera att vi själva är de stora riskproducenterna, att otänkbara katastrofer kommer att hända då och då, att bemöta risker rationellt trots mänsklig rationalitets brister, och finna sätt att balansera överlevnad mot att leva ett njutbart liv.

En enkel match.

Pingat på Intressant