Transsexualitet och transhumanism: den ultimata friheten…

…är friheten att vara vem som helst.

Alexander Funckes val av veckans skifte tillsammans med Waldemar Ingdahls svar samt inlägg om doping leder mina tankar till fotografen Robbie Coopers bok Alter Ego.

Boken innehåller porträtt av spelare i diverse onlinevärldar. Porträtten är tudelade. Det ena är från den verkliga världen, det andra från den virtuella – en bild av en spelares s.k. avatar. (Exempel här.)

När människor kan välja sitt utseende, sin persona, helt fritt blir resultatet ofta överraskande. Å ena sidan finns likriktningen där (få avatarer är tjocka eller finniga) men å andra sidan är spegelbilderna av folks identiteter precis så spretande som människors personligheter i allmänhet är. Det är en kavalkad av färger och udda utstyrslar inte helt olik vilket Pride-tåg som helst i Coopers bok.

Vad idrotten och dopingdebatten lär oss är att människans vilja att förbättra och förändra sig är närmast oändlig. Vad HBT-debatten lär oss är att kroppen och identiteten hör samman men är två skilda ting. Tillsammans med Coopers bok kan de lära oss något om vart människan är på väg i en framtid där möjligheterna att modifiera, förändra, förlänga, förstora, förminska och förbättra människokroppen är närmast oändliga.

Människans strävan mot den ultimata friheten kommer att bjuda på många överraskningar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Kontinuerligt misstag

På omslaget till Power – ett samlingsverk med texter, intervjuer och föreläsningar av Michel Foucault från perioden 1954-1984 – står följande citat att läsa:

“Nothing is more dangerous than a political system that claims to prescribe the truth”

Som Alexander Funcke mycket riktigt antyder i veckans skifte, är stasismens förmåga att att förvägra förändring lika instinktiv som grundlös. Könsbegreppet har kommit att få en binär innebörd, liksom sexualitetsbegreppet kommit att begränsas till en rad fastställda och distinkta kategorier. Vad som glöms bort är att diskretiseringen bara existerar som en språklig hänvisning till en kontinuerlig biologisk mångfald och ett kontinuerligt spektrum av preferenser.

I nr 3 2006 av magasinet Neo konstaterade Annica Dahlström, läkare och professor i neurobiologi, att könet sitter i hjärnan. Dahlström visar att olika aktivitet och proportioner mellan olika delar av hjärnan är starkt korrelerat till människans beteende och sexulaitet. Anledningen till att det är så lockande att göra en enkel kategorisering är att statistiken stödjer det, då de flesta män agerar på ett visst sätt och de flesta kvinnor på ett annat. Vad som faller bort i en sådan analys är alla dem som ligger emellan statistiska extrempunkter, och kanske är det lätt hänt eftersom vi helt enkelt saknar förmåga att identifiera och känna igen dessa.

Människor identifierar, känner igen och bedömer varandra utifrån grovt tillyxade kategoriseringar helt enkelt för att vi biologiskt inte förmår bättre (än). Hur ofta har man inte mött någon på ett tåg som alldeles säkert hade precis likadana ögon som en gammal vän eller partner, och hur osannolikt är inte det egentligen?

På samma vis bygger språklig kommunikation på diskretisering och enklare kategorisering (tings förhållande till varandra och en själv), något som ytterligare bygger på illusionen av att kategoriseringen i själva verket skulle vara naturlig, av någon oviss gud given. Frågan är om den mänskliga ivern för mönsterigenkänning och kategorisering rättfärdigar att varje individ ska tvingas anpassa sig till dessa artificiella, approximativa kategorier? Borde inte istället kategorierna iterativt anpassas till den empiriska verkligheten? Om svaret på den första frågan är ja, så bör lagstiftarna genast frysa kategoriseringen och införa straff för allt som antyder dess bristfällighet. Om svaret å andra sidan är nej, bör lagstiftarens uppgift istället vara att minimera den kategorisering som krävs för att stifta lagar, och omintetgöra de lagar som upprätthåller förlegade kategoriseringar. Om människor utvecklas, behöver då inte även våra kategoriseringar göra det?

Foucaults påpekande om maktens förhållande till sanningen gör sig utomordentligt väl till pass i betraktandet av individuella egenskaper och karakteristika, inte minst sexualitet och kön. I föreläsningsavsnittet Truth and the Juridical Forms i samma bok som ovan skriver Foucault:

“Indeed, I would be very pleased if at the end of each lecture you would voice some criticisms and objections so that, insofar as possible and assuming my mind is not yet too rigid, I might gradually adapt to your questions and thus at the end of these five lectures we might have done some work together or possibly made some progress

I will try to present what constitutes the point of convergence of three or four existing, already-explored, already-inventoried series of inquiries, which I will compare and combine in a kind of investigation. I won’t say it is original, but it is at least a new departure  “

Hur anspråkslös och simpel Foucaults inledning än må låta, är det ändå den kanske viktigaste läxa såväl lagstifatre som människor i allmänhet kan lära sig. Vi uppfattar inte allt, vi uppfattar allt på olika vis och tillsammans kan vi kanske uppfatta vad vi inte uppfattat själva.

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Provokationens normaliseringsprocess

När jag var tolv år och gick i sjätte klass fick vi en ny lärarkandidat till skolan. Hon hette Marie, var lite äldre än de andra lärarstudenterna som då och då kom till skolan, var ofta klädd i kjol, hade långa målade naglar och en vag skäggstubb.

Marie höll på att genomgå ett könsbyte från man till kvinna, någonting som tydligt syntes. Som tolvåringar på en landsbygdsskola i ett samhälle där könsroller var tydliga faktum, var vi stundtals riktigt elaka mot Marie (som i sin frånvaro kallades för “Mats-Marie” då Mats var hennes tidigare namn), snackade skit om henne, och skrattade åt att hennes medicinering i bland fick henne att somna till under lektionerna.

Jag hoppas att hon i dag kan förlåta våra barnsligheter.

I dag, tio år senare, är könsbyten och transsexualism politiskt korrekt och mindre tabu. Könsbyten är ovanliga, men de förekommer. Dock har lagstiftningen inte hängt med lika väl, och kastrering, namnbyten och tvångsskilsmässa kan bli onödiga byråkratiska hinder. Behovet att definiera en annan person efter kön verkar fortfarande vara stort.

Transpersoner provocerar genom att ta könsrollerna till sina ytterligheter. Hela dogmen att man som person skall kunna vara vem man vill och stå för den man är utan att behöva sätta kniven i sig, förändra sig utseendemässigt för omgivningens skull, ruckas i sin grundval när en person vantrivs så mycket i sin kropp att den byter kön.

Samtidigt snuddar transpersonerna i sitt könsidentitessökande nästan till konflikt när feminister, liberaler och politiskt korrekta personer förespråkar individualism och könsrollsbrytningar. Etiketter både förkastas och lyfts upp i sökandet och skapandet av nya normer, genus och identiteter.

Lagstiftningen skulle mycket väl kunna göra sig av med könsbegreppet. Ur ett samhällsintresse borde kön inte vara intressant att registrera någon annanstans än i sjukvårdsjournaler. Oftast är könstillhörighet något uppenbart, men utanför vården tappar det relevans. Vad människor sedan väljer att göra med sina egna kroppar borde, ur ett samhällsperspektiv, vara precis lika orelevant.

Ang. Transsexualitet och Transhumanism: Bortom identiteterna

Alexander Funcke tar upp ett viktigt ämne, om hur människans identitet rent fysiskt kan förändras av dagens medicin. Varför måste transsexuella kastreras för att passa in i en könsidentitet?

En del av svaret finns i Funckes argumentation mot queerperspektivet

Michel Foucault, som brukar kallas en av queerteorins andliga fäder, hade inte riktigt varit tillfreds med vår tids identiteter. Visst var det mer möjligt att vara öppen om sexuella läggningar och preferenser, men faran han såg var att det snarast skulle byggas upp starka begrepp kring dem, som snarast kunde bli en mer repressiv era.

Foucault har en poäng. Mycket av dagens sexualpolitik som förs av RFSU, RFSL och andra politiska intressen är begränsad till fixerade politiska kategorier, och kan inte se implikationerna av den kulturella mångfaldens utveckling. Så fort en ny grupp i samhället identifierats har den ramats in av ortodoxier och rigida definitioner på hur en gruppmedlem skall vara. Mångfalden borde istället vara en kraft för oändlig delbarhet.

Begrepp som HBT står för dessa identiteter, och kanske medicinens termer som MSM (män som har sex med män), KSK (kvinnor som har sex med kvinnor), MSK (män som har sex med kvinnor) och KSM (kvinnor som har sex med män) skulle vara bättre då de inte omfattar en hel identitet utan begränsar sig till sexuella handlingar.

Det skulle behövas en ny sexradikalism, från dagens rätt stillastående sexualpolitik, som främst verkar kretsa kring äldre strider.

Till viss del kan en sådan debatt anas i den så omdebatterade boken Bögjävlar

Brink Lindsey skriver i boken The age of abundance om subkulturernas intåg i USAs mainstream. Kanske att garderobens djup underskattades. Den första aktivismen, och de stora segrarna, vanns av dem som inte kunde kunde stå inne i garderoben. Öppenheten gjorde att även de längst bak kunde komma fram, och de delade inte nödvändigtvis den specifika kultur som skapats. Det brukar heta att subkulturen urvattats, kommersialiserats, repressiv tolerans men är snarast det som möjliggör för fler att ta del av den ökande friheten.

Det är ur individens autonomi och värdighet i enskilda fall- den morfologiska friheten jag tror vi kan finna en väg framåt för att bemöta rädsla och kontrollkrav. Mångfalden är en kraft för oändlig delbarhet.

Könsbyten har gått från något extremt sällsynt och chockerande till något fortfarande ovanligt, men nu på sin höjd märkvärdigt och kittlande. Det är tänkvärt hur många som idag inte ens kommer ihåg den transsexuella israeliska artisten Dana International som 1998 vann Eurovisions-schlagerfestivalen. Det är ett steg i rätt riktning.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pdZi84F-Fsk&hl=en&fs=1]

Då kommer också transhumanismen till sin rätt, när vi själva har rätt att förändra våra kroppar till vad vi önskar. Till att bli man, kvinna eller något annat, och inte för att tillhöra en viss identitet.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Transsexualitet och Transhumanism

Om man är riktigt PK, som i politiskt korrekt och inte något annat, så vidhåller man att kön minsann är en hetronormativ konstruktion som hör till en diskurs som numera är pasé. Om man istället är en reaktionär, gärna religös, s k pösmunk, så vidhåller man att könsrollerna är en viktig del av moralen—och därmed staten.

Jag tilltalas inte av den postmodernistiska hållningen med vilken queerteoretikern avfärdar könsrollen som blott en konstruktion. De tar i och med den hållningen helt avstånd från vad vi kan se att evolutionen har skapat vad det gäller fysiologiska skillnader—och ofrånkomliga rollfördelningar, som vid t ex havandeskap.

Detta sagt, så är det än mer perverterat att låta staten försöka frysa och upprätthålla könsrollerna som de såg ut vid ett visst tillfälle.

Idag är Homo- och Bisexualitet allmänt accepterat. De sociala koderna har uppdaterats på detta område efter att statens orättfärdiga fördömande slutligen blivit skärskådat. Men hur är det med T:et?

T—som i Transperson är en skara av bl a transvestiter och transexuella.

Transvestiter är något som de flesta associerar till dragqueens och därmed förknippar med något lätt löjeväckande, men inte särskild hotfullt. Transsexuella är däremot något som verkar upplevas hotfullt.

I SOU 2007:16 “Ändrad könstillhörighet” så talar man klokt om att det vore fel att detaljreglera det medicinska arbetet, man förklarar även att man kan identifiera man och kvinna på olika sätt. M h a kromosompar, externa könsorgan eller…

En annan definition hör samman med möjligheten att bli far respektive mor till ett barn. Detta är av intresse för frågeställningen om borttagande av könskörtlarna på en person som ansöker om ändrad könstillhörighet, en åtgärd som så gott som samtliga sökande begär tillstånd till och som i princip samtliga sökande klarar av att medicinskt genomgå.
Vi anser det vara rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn.

Så där motiverar man tydligen kastrering av människor! Man tar en utav definitionerna (om nu någon juridisk definition alls är nödvändig!) och konstaterar att den ger upphov till ett “problem”. Men vari ligger egentligen problemet? Utredningen fortsätter med att åberopa eventuella medicinska risker—en detaljstyrning om något? Och enbart ett par paragrafer under den kloka insikten om hur kunskaperna inom medicin utvecklas fort och hur det gör detaljstyrning dumt.

Vidare är de administrativa problemen som uppstår vid ett könsbyte som utredningen försöker tackla rent idiotiska! Vad är egentligen det ursprungliga problemet? Är det namnbytet? Nej, det är något som förekommer bland gemene man och kvinna vid giftermål eller efter andra infall.
Problemet är personnumret. Personnumret kodar nämligen vilket kön du har och som i och med denna lagstiftning skall behöva ändras efter ett könsbyte. Kanske är det något som känns viktigt för den idag transsexuella, men det är egentligen blott ett implementationsfel som verkligen behöver fasas ut.

Vad det gäller kastreringen så tror jag utredningen visar på en rädsla för det nya. Man tror sig veta vad män och kvinnor är enligt sina alternativa definitioner. Men en man som kan föda barn känner man inte till och man vill därmed, med konservativ slutledningsförmåga, inte känna till någon heller.
Det är ett uttryck för vad Virginia Postrel kallar stasismen, som med rädslan i högsta hugg vakar över de förändringar, administrativa, som reella som förekommer—ständigt beredda att kväsa den minsta tillstymelse av just förändring.

Förändring som inte är positiv självdör. Således kämpar stasisterna som hårdast emot den positiva förändringarna. Den dagen transhumanisterna har ett nytt stort framsteg att glädjas över är det denna front man skall möta.