Ang. Trassel: Vi blir bara lite finkornigare…

När Stefan Görling i sin skiftespostning tar upp trasselbegreppet retar han tydligen en av de fundamentala grundprinciper som var och en konstruerar sin bild av verkligheten på – kontrollbehovet.

När vi ställs inför ett begrepp som förmedlar avsaknad av kontroll, som trassel, reagerar vi intuitivt med att fråga oss hur vi kan få kontroll över det. Hur kan vi reda ut trasslet? Hur kan vi anpassa oss så att trasslet inte längre framstår som ett trassel för oss? Kan vi lära oss mer om trasslet, och på så vis behärska det? Men vad är våra alternativ egentligen?

Hela mänsklighetens evolutionära framgångssaga bygger på förenklingar. De flesta av oss väljer att inte uppmärksamma diskrepanser i hur olika individer uppfattar sin gemensamma omgivning, hur vi urskiljer färger och och enas om lagar och moralkoder. Det handlar om granularitet, och jakten på det tillräckligt finkorniga. Som ett led i samhällsutvecklingen blir vi då och då smärtsamt medvetna om att verkligheten inte stämmer överens med vår karta över den, och då ställs vi inför ett val. Ska vi anpassa kartan eller verkligheten?

Erik Starck uppmärksammar den tekniska utvecklingens effekter på det system av lag och ordning som vi upprättat, och efterlyser en i bästa fall tio sidor lång lagbok för att ersätta ett föråldrat rättsmaskineri. Låt oss stanna vid och problematisera den här föråldringsliknelsen något. Vad den tekniska utvecklingen har gjort är ju inte att mossbekläda rättsapparaten (annat än i termer av grön teknik kanske). Självklart möjliggör ny teknik nya fenomen som inte tidigare reglerats av lagar eftersom de helt enkelt varit omöjliga, men det är inte en tillräcklig förklaring för att innefatta vad vi kan ana i trasslets spår.

En alternativ förklaring till trasslets förmåga att ställa till det för oss finner vi i teknikens förmåga att föra vår uppmärksamhet till en ny, och mer finkornig nivå. Ett utmärkt exempel står att finna i kopiering av upphovsrättsskyddat material, som uppmärksammats i två sådana här övergångar mellan granularitetsnivåer.

Först kom kassettbanden, och berörda parter reagerade inledningsvis kraftfullt men sedan hände någonting. Kassettbandskopieringen öppnade för en ny finkornighet i hur vi föreställer oss att man kan och får överföra information till varandra, men det resulterande konsenustillståndet blev ändå en kompromiss av anpassad lagstiftning och att helt enkelt inte låtsas om fenomenet. Genom att inte fundera mer på kopieringsaktiviteten behövde man helt enkelt inte revidera sin syn på någon större helhet, den reducerades till en detalj man kan avrunda nedåt eller approximera bort med gott samvete.

TPB-rättegången symboliserar kulmen för en ny granularitetsövergång, och den här gången har detaljens relativa storlek till resten av samhällets bekymmer och bestyr blivit så stor att lagstiftare måste fatta ett avgörande beslut. Antingen väljer de att lagstifta mer (och inte bara anpassa lagar) för att passa in just den här detaljen i det övriga – mer bekanta – trasslet, eller att revidera sin egen struktur för att bejaka en större samhällsförändring. Föga förvånande är vi människor mer benägna att välja det tidigare framför det senare. Kasettbanden blev en kompromiss mellan synliga lagförändringar och mindre synliga samhällsskiftningar. Den här gången är förändringen en aning större i omfång, och kompromisser blir därmed inte lika lätta att finna.

När Görling skriver om trassel och frågar sig vad som händer när vi plockar isär det i sina beståndsdelar. Vi ställer oss den frågan på två vis, det ena  proaktivt och det andra reaktivt. Den proaktiva frågan är spännande och det kittlar fantasin när Dennett frågar sig om det är någon hemma i hjärnan.

Den reaktiva frågan är knepigare. Den är smärtsam och upprivande. Den frågan ställs när vi inser att vi befinenr oss i en granularitetsövergång och måste välja mellan att reglera mer och att helt enkelt släppa kontrollen över såväl nya fenomen som en del av våra gamla uppfattningar.

När trasslet blir tillräckligt synligt för oss – för det har i mångt och mycket alltid funnits där – når vi en punkt när rättsstaten som den ser ut idag blir sin egen paradox. Då måste lagstiftare plötsligt välja mellan att generalisera lagar och därmed lämna stora områden och många fenomen oreglerade, eller att inskränka lagarna ännu mer. Det senare alternativet leder oss obönhörligen närmare och närmare att kontrollera och stifta lagar för gener, tankar, idéer och åsikter – precis de ting och värden vars frihet lagarna ursprungligen kom till för att värna och beskydda från utomstående styrning. I varje givet val, i varje enskild övergång tenderar vi att välja den senare vägen – inte minst för att konservativt värna det bekanta – men på lång sikt kan det mycket väl leda till den raka motsatsen.

Det kanske mest välkomna skifte som trasslet skulle kunna generera vore att beröva oss en inte oansenlig del av vårt kontrollbehov. Kanske bör vi revidera inte bara vårt behov av att kontrollera enskilda detaljer på en allt finkornigare nivå, utan även vårt behov av att styra helheten?

Ang Trassel, eller systemdynamik?

Först och främst ett varmt tack till Stefan Görling för hans gästpost här på Skiften. I veckans skifte tar han upp trassel. Jag läste det omedelbart i betydelsen “komplexitet” men påmindes strax om en gammal diskussion om komplexitet vs myckenhet. Talar vi om detail complexity eller om dynamic complexity? Dvs är det ett trassel av en mängd variabler eller ett trassel av komponenter som har inbördes komplicerade relationer, där effekterna på sikt inte är uppenbara? Jag skulle nog säga att världen har blivit trassligare i bägge avseenden, och att några viktiga drivkrafter är ökad globalisering och teknologisk utveckling. Därtill finns det komplexitet som består i att vi inte börjar med blankt blad utan lägger nytt till det gamla utan att rensa upp.

Martin Sorrell, WPP, i Management Today:

In an increasingly networked world, the 21st century is not for tidy minds. I think – certainly in our business – trying to simplify complexity actually ends up in destroying value; that keeping complexity adds to the value.

Så hur styr man trassel? Mitt spontana svar är: i organisationen med målbilder och feedback, i ett större sammanhang med avtal och standarder, men jag antar att jag förmodas backa upp svaret mer än så.

Peter Senge:

Reality is made of circles but we see straight lines.

Systemdynamik är en disciplin som studerar saker/problem i dess kontext, i helheter snarare än att bryta ned dem i dess beståndsdelar. Med systemtänkande ser man till interrelationer inom system snarare än kausala samband. En grundpelare är den lärande organisationen, lanserad av Peter Senge i The Fifth Discipline 1990.Terrornätverk kan ses som lärande organisationer och systemdynamik förklarar hur en stormakt trappar upp sina militära styrkor samtidigt som det stärker motpartens upplevelse av aggressivitet och därmed får fler att sluta upp.

En fråga som ligger inbäddad i Stefans skiftespost är den om ansvarsutkrävande. Hur hittar vi den ansvarige när organisationsformen inte är en traditionell hierarki? Men det behövs inte centralisering för att det skall finnas en ansvarig. I verksamheter som bedrivs i kluster, partnersskap och värdeskapande nätverk finns avtal som reglerar dessa frågor.

Så kommer vi till frågorna om hur vi stiftar lagar och ser till att de efterföljs. Det är stora och svåra frågor, om integritet, yttrandefrihet och rättssäkerheten. Hela statsapparaten möter stora utmaningar i moderniseringen. I botten ligger en traditionell command-and-control hierarki. Till det lägger man ny teknik, processorientering och servicemedvetenhet. Tidigare var det tydligt när ett ärende hade inkommit till myndigheten, det kom en ifylld blankett. Men när processen flyttas till internet, var startar den då: är det när medborgaren startar sökningen, gör ansökan, får kvittot, eller när ansökan når myndigheten? Lagstiftningen är ett område där man behöver rensa upp, ta bort och se till djupare innebörder när man stiftar nytt, så att man inte låser fast sig i tekniken.

Ang. Trassel: Medveten om ansvar

Tolkar man trassel i vid mening så saknar allt betydelse utan trassel, och i det citat som Stefan Görling återger från Daniel Dennett blir detta ännu tydligare.

“The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

Medvetandet stiger alltså, om man ska tro Dennett, ur trasslet. (För den som saknar qualia i Dennetts resonemang rekommenderar jag denna underhållande historia.) Information, och därmed mening, vill jag även påstå uppstå först när företeelser trasslas ihop.
En isolerad punkt säger ingenting, en linje förtäljer inget, en etta utan trassel är varken sann eller falsk, en nolla säger precis lika lite om den inte har trasslat in sig i ett sammanhang.
Väl i ett sammanhang kan de tidigare informationslösa 1:or och 0:orna förtälja alla satser, och därmed allt som är fallet, i vart fall om man ska tro Ludwig Wittgenstein.

Stefan frågar sig vidare vem eller vad i trasslet som är ansvariga, eller skyldiga — och ger TPB och Blondinbella som två trassliga exempel. För att något, eller någon, i juridisk (och moralisk) mening skall vara ansvarig för en handling krävs, så vitt jag förstår, intentionalitet. För att tala om intentionalitet krävs ett medvetanden, och medvetanden kan tänkas, som sagt, stiga ur trassel.
Det svåra när vi nystar i trasslet för att hitta de(n) skyldige är att hitta var intentionen fanns.

Studerar man en myrstack så verkar myrorna leva efter en handfull enkla regler, utan medvetenhet om den stora planen för myrsamhället, men trots detta är de ett välstrukturerat samhälle (inte helt olikt mänskligheten). Mycket av detta samhälle har växt fram genom ett evolutionärt format beteende. Givet att detta är fallet, vem bär i så fall ansvaret för strukturerna? Var finns intentionaliteten? Ingenstans. Överallt. Eller, i slumpen, om man så vill.

Kan då även utom-individuella trassel, så som fenomenet med “distribuerade hjärnor”, kulturella strukturer, normsystem eller organisationer, också utgöra medvetanden. Och därmed hållas direkt ansvariga? Kanske…

Aktiebolag och andra typer av juridiska personer är en institutionalisering av att flytta ansvar från det individuella till ett större trassel, men de är dock enbart ansvariga inför aktörer som kontraktsmässigt erkänt det delegerade ansvaret, och utgör därmed inte grund för ett jakande svar.
Ett medvetande större än en individ är dock inte otänkbart. Det finns till och med de som verkar resonera som om de faktiskt existerade. De menar att företeelser som strukturer och reklam styr individen i så stor omfattning att hon inte kan ta ansvar för sig själv. Dessa strukturer menar de dock är produkten av en frihet för en otyglad kapitalism – av oreglerad reklam, girighet och konsumtion.

Ponera att ett utom-individuellt medvetande skulle existera. Givet de klassiska rättighetsetiska tänkandena är det svårt att se att man någonsin skulle acceptera att flytta intentionalitet från den enskilda “uppåt”. Även givet utilitaristiska glasögon tycker jag det verkar svårt att rättfärdiga denna syn. Strukturer, kulturer, och alla tänkbara utom-indviduella medvetanden kommer likväl alltid att enkom diktera de möjligheter det enskilde medvetandet kan välja mellan. Den enskilde måste dock ändå alltid göra ett val. Ett val som han borde kunna hållas helt ansvarig för — och därmed finns inget ansvar kvar att delge det större medvetandet.
Frångår man denna princip förlorar individen som aktivt väljer incitament att välja rätt. Knappast en nyttomaximerande hållning?

Alltså: Trasslet möjliggör möjligheter för den enskilde. Den enskilde väljer bland olika möjligheter. Alltid — utan undantag. Så enkelt tror jag det är. Allt trassel till trots.

Således:
1) TPB är ansvarig för att driften en bittorrent-tracker. De är dock inte ansvariga för vad andra väljer att använda den till. Skall TPB anses göra något olagligt, så bör det anses olagligt att driva en sökmotor som söker bland vilken mängd icke-kontrollerad information som helst (tänk: Google.).
Den som med intention utför en handling som bryter mot upphovsrätten med hjälp av TPBs bittorrent-tracker är ansvarig för sitt brott mot monopolet.

2) Blondinbella skulle inte vara det fenomen det har varit om det inte var för dess läsare och de företag som velat marknadsföra sig till tweens och tonåringar och försett sajten med resurser. Modebloggandet är givetvis större än Blondinbella och skulle överleva utan henna, men detta till trots så är det fortfarande Blondinbella som är ansvarig för sin blogg och dess framgång – det var hennes intention som skapade den.

Trassel, moln, nätverk, brus och lättrörlig juridik

Stefan Görling ställer i sitt gästinlägg en intressant fråga: har världen blivit trassligare?

“Trassel” är ett intressant ordval. Att något är trassligt brukar betyda att det för tillfället saknar struktur, men att ordningen snart ska vara återställd. Jämför detta med andra populära metaforer i vår tid, som de heta molnen, brussamhället eller kusinen nätverkssamhället.

Molnet må vara svårfångat och flyktigt men molnen finns alltid där. Om ett försvinner dyker snart ett annat upp. Brus är en egenskap hos information och ett nätverk är en struktur. Trassel, däremot, är något temporärt. Något som bara behöver lite upptrassling för att återfå ordningen. Att någon ska ta sig tiden att nysta upp och lägga rätt.

Hur beständigt är då detta trassel som Görling ser i sin omvärld? Är det enda som behövs att någon ska komma in och nysta upp trasslet för att det ska försvinna?

Eller har vårt globala och upp- och sammankopplade samhälle nått en komplexitetsnivå och utvecklingshastighet som överstiger den mänskliga hjärnans förmåga att nysta upp och förstå?

Är vi från och med nu fast i trasslet?

Onekligen en intressant fråga.

Min bakgrund som mjukvaruutvecklare får mig att tänka på programmeringens utveckling. Att programmera större mjukvarusystem är nämligen inget annat än just kontroll av komplexitet. Bra programmerare tyglar komplexiteten likt en bra ryttare kan tygla en vild hingst.

Till skillnad fråd ridning är programmering nämligen förrädiskt enkelt för nybörjaren. Man skriver en rad kod. Den är enkel att förstå. Sedan skriver man en rad till. Den är också enkel att förstå.

Så håller man på tills man kanske har miljontals rader källkod. Någonstans på vägen upphör det att vara enkelt att förstå. Komplexiteten blir snabbt för stor för en stackars programmerarhjärna.

Trots detta utvecklas och frodas mjukvaruindustrin som aldrig förr. Man är förvisso notoriskt dåliga på att leverera i tid men som nätets kreativitet visar går komplexiteten att tygla (jag var inne på ett liknande resonemang i posten om plattformar och Moores lag).

Det finns även en självreglerande effekt som blir tydlig i tider av disruptiv förändring. Så länge innovationen på en marknad sker i små och kontrollerade steg kan en stor och kompelx mjukvara ha skalfördelar jämfört med en mindre. Men så fort ett skifte sker och innovationen tar en oväntad vändning (vilket skett vid ett flertal tillfällen i mjukvarubranschens historia – internet är i sig ett bra exempel) så blir den stora och komplexa mjukvaran för långsam att ställa om. (Se exempelvis hur Microsoft kämpar med sitt Office-paket för att anpassa det till internet när de har online-baserade verktyg som Google Docs eller Zoho flåsande i nacken.)

Den kan nog rent av upplevas som trasslig av de som försöker skriva om den.

Jag misstänker att just detta är orsaken till Görlings trassel. Stora delar av samhällskoden måste skrivas om. Den tillverkades i en annan tid.


Lättrörlig vs storskalig utvecklingsprocess. Foto av Hiddenloop.

Kanske är det dags för juridiken att ta intryck av samma agila, lättrörliga utvecklingsmodeller som de flesta internettjänster är byggda med? En lagbok som alla kan förstå, med kraftigt reducerad komplexitet – 30 sidor max. Nej, 10! Ett agile manifesto för en modern juridik: det vore ett välkommet skifte!

Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning,  styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

Veckans Skifte: Trassel – gästskribent Stefan Görling

Veckans skifte är skrivet av gästskribenten Stefan Görling som gör premiär på Skiften. Stefan är bland annat doktorand vid institutionen för Industriell ekonomi vid KTH, och här delar han med sig av några intressanta funderingar om terrorister, trassel och Blondinbella. Enjoy!

***

The Pirate Bay-rättegången är till slut över. Eller, åtminstone denna rond. Jag är inte jurist. Och lämnar målet som sådant åt sidan. Men jag har funderat lite på vad det är som jag finner så fascinerande med fallet.

Jag tror att det är just det faktum att det är en gestaltning av vad jag ser är speciellt med Internet, och vad som kommer att bli allt mer problematiskt. Oavsett vad vi tycker om saker och ting borde det gå att upprätta någon form av konsensus kring att om vi tittar på TPB och inkluderar hela det trassel av datorer, personer, kablar och sladdar så tittar vi på vad åklagarna talar om en piratkopieringsindustri. Det sker brott mot upphovsrättslagen i parti och minut.

Men. Och här blir det mer spännande. När vi försöker koppla isär detta trassel, och fundera på övem det egentligen är som gör det olagliga. Och vilken central hjärna vi kan hålla skyldig för denna industri blir det genast mer problematiskt. Då kliar vi oss i huvudet och det här är ju det som diskuterats i TPB-fallet. Vem var det som organiserade det hela? Vem var ansvarig? Hur styrdes detta trassel? Det kan ju inte bara uppstå av en slump (eller kan det? Se här).

Tanken för mig till Kevin Kellys fantastiska bok Out of Control (Kelly 1995), som även med några år på nacken fortfarande är en fantastisk läsupplevelse (Finns online här, men kan med fördel köpas på papper). Där han skriver om Dennetts perspektiv på att det inte finns någon central del av vår mänskliga hjärna:

“Humans have a brain, but it is not centralized, nor does the brain have a center. “The idea that the brain has a center is just wrong. Not only that, it is radically wrong,” claims Daniel Dennett. Dennett is a Tufts University professor of philosophy who has long advocated a “functional” view of the mind: that the functions of the mind, such as thinking, come from non-thinking parts. The semimind of a insectlike mobot is a good example of both animal and human minds. According to Dennett, there is no place that controls behavior, no place that creates “walking,” no place where the soul of being resides. Dennett: “The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

[…]

Much more likely, says Dennett, is that “meaning emerges from distributed interaction of lots of little things, no one of which can mean a damn thing.” A whole bunch of decentralized modules produce raw and often contradictory parts — a possible word here, a speculative word there. “But out of the mess, not entirely coordinated, in fact largely competitive, what emerges is a speech act.”

Vi har svårt att acceptera att något som ser ut att vara ett intelligent beteende, inte nödvändigtvis är det. Eller för den delen att vårt medvetande, som vi ser och känner dagligen, faktiskt inte skulle existera när vi börjar plocka isär neuronbana efter neuronbana i hjärnan. Vi vill hitta en intention, om vi så ska konstruera den i efterhand. Eller som Whitehead argumenterade, världen är ett trassel, men den befolkas av människor som låtsas att den är statisk.

”In short, the argumentis that, yes, the world is fluid, but it is populated by humans whose sensemaking apparatuses pretend that it is not fluid. But, as Whitehead poits out, although static categories may be used to enter into a fluid world, they are also made bya fluid world and remade in a fluid word. In other worlds, the static categories – or rather, the making of static categories – is part of the process.” (Hernes 2007, s.29)

Hela Internet är en väv av aktörer som är löst kopplade och tillsammans ibland skapar ett beteende som för en betraktare kan te sig lavinartat, koordinerat och organiserat. Bloggosfärens debatt kring FRA-lagen är ett tydligt exempel på detta trassel, även om många försöker peka ut vem det var som organiserade det hela. Men är bara ett av många exempel på komplexa system där många aktörer påverkar varandra utan hierarkis styrning och tydlig kontroll.

Ett annat exempel är den fantastiska väv av aktörer som tillsammans håller uppe begreppet ”Blondinbella”. Ett trassel som förutom bloggen involverar företagare som försöker bygga företag med hennes varumärke (klädkollektioner, webshoppar), eller på annat sätt koppla sig in i ekosystemet. Det handlar om alla de (företrädesvis tonåriga tjejer i mindre svenska städer) som kommenterar hennes blogg för att kunna länka in sin egen blogg i trasslet. Tillsammans skapar de ett enormt system som med vissa mått (sidvisningar) är det bland de största fenomenen i Sverige. Men med andra mått har en långt mycket mindre makt. Tittar man inte till hela trasslet är det svårt att förstå hur någon som är så populär, åker ut ur Let’s Dance långt innan Carl-Jan.

Vad det här innebär är att när vi börjar plocka isär det komplexa trasslet ”Fildelning via Pirate Bay”, Bloggosfärens kampanj mot FRA-lagen, eller för den delen Blondinbellas imperium är det inte säkert att det finns en central nod som styr. Att det finns en intention vi kan haka oss fast vid. Som vi t.ex. kan avkräva ansvar. När vi plockar bort bit för bit hittar vi ingen PR-byrå som var hjärnan bakom FRA-kuppen. Och vad är Blondinbella utan resten av sitt trassel? Kan vi ens säga att det är hon styr sitt imperium?

Men vad gör vi då när världen blir allt mer komplex, och trasslig? Hittills har vi angripit problemet genom att försöka identifiera en nod/del av det som faktiskt verkar ha inflytande. Och angripa den.

Hernes (Hernes 2007) använder Al-Quaeda som exempel. USA blev attackerat, och svarade genom att i hast bege sig till Afghanistan för att slå ut den där Al-Quaeda, och dess styrande råd. Al-Quaeda är inte en organisation med ett huvudkontor, det är ett ständigt föränderligt trassel av aktörer som i olika sammanhang associeras med fenomenet.

Al-Quaeda slås inte ut oavsett vad Usama faktiskt befinner sig. Ekosystemet runt Blondinbella lever vidare även om hon skulle sluta blogga. Och FRA-”rörelsen” står inte och faller med någon dold hjärna.

Våra försök att låtsas att världen inte är ett trassel fungerar inte längre. Allt fler fenomen går inte att plocka isär och förstå genom dess delar. Som Dennett skriver om hjärnan “The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”.

Vad gör vi när vi inser att ekosystemet fortlever även om vi slår ut en nod? Att fildelning fortsätter efter TPB? Eller att trasslet kring modebloggare fortsätter även om Blondinbella slutar blogga.

Det pratas ibland att vi genom teknikutvecklingen måste börja prata om horisontell lagstiftning istället för vertikala stuprör. Att vi inte längre kan reglera marksänd tv för sig och webbtv för sig, eftersom tidigare separata områden växer samman. Att vi måste reglera på andra ledden.

Min tes är dock att det nu sker något större, att vi i detta ögonblick ser ett skifte från ordning mot trassel. En slutlig dödsstöt för tanken på en form av central styrning, mot en värld där vi lever i ett trassel där många viljor ständigt hörs och vi i alla frågor har en ständig kamp där vi måste kompromissa mellan många olika viljor. Whitehead hade rätt, att vi människor har en benägenhet att anta att världen inte var ett trassel. Men det ser ut att fungera allt sämre i samhället. Kommer det verkligen att vara ett hållbart förhållningssätt framöver?

Jag famlar runt bland systemteoretiker som Luhmann och hans följeslagare, som kanske kan hjälpa oss att beskriva denna trassliga värld, men de säger mest att det är svårt. Så jag vänder mig till skiftespanelen istället.

Är världen allt trassligare, eller är det bara något jag fått för mig? Hur ska vi hantera denna trassliga värld? Hur styr vi ett trassel? Hur stiftar vi lagar? Hur ser vi till att de följs? Går det att kombinera dessa nystan med integritet, yttrandefrihet och rättssäkerhet, eller kommer vi tvingas att göra avkall för dessa för att kunna styra världen?

Referenser

Hernes, T., 2007. Understanding Organization as Process: Theory for a Tangled World 1st uppl., Routledge.

Kelly, K., 1995. Out of control : the new biology of machines, London: Fourth Estate.