Skånes skifte

“Skåne är utan tvekan väl positionerat för att kunna bli en av OECDs mest konkurrenskraftiga regioner.” Så lyder en av de sammanfattande meningarna i  OECDs regionala studie av Skåne som publicerades i förra veckan. Men, för det finns såklart ett “men”. Anställningssiffrorna är låga, liksom produktiviteten. Detta hänger delvis samman med det strukturella skiftet där vi går från tillverkning till ett tjänstesamhälle. Delvis hänger det också samman med den stora inflyttningen till regionen. Utbildningsnivån är hög men det finns samtidigt alltför många personer (16%) med endast grundskoleutbildning. Det finns policies för integrationen av invandrare men i realiteten fungerar de inte lika bra. Antalet företag som startas är högt men startups tenderar att stanna i växten och blir sällan till större företag. Skåne är ledande när det gäller insatser på innovationsområdet men man behöver konkretisera målen och bli bättre på att följa upp hur det går för att ha faktabaserade beslutsunderlag för framtida satsningar. Innovationsstrategin bör löpa i två spår, säger OECD, ett teknikdrivet och ett som fokuserar på att vidga basen för innovationer och stärka dess genomslagskraft. Vi behöver en bättre matchning mellan utbildning och arbetsgivarnas efterfrågan. Vi behöver också bättre tillvarata möjligheterna med gränsöverskridande kluster- och innovationsarbete och samordning över sektorerna och i Öresundsregionen. Vad säger ni? Jag tror att Skiftesskribenterna och även läsarna har en och annan mer konkret idé som bidrar till att lyfta Skåne.

Böckers framtid eller läsandets?

Bokmässan är över, och förutom att återigen ha suttit på ett av alla överfulla tåg mot Göteborg med en konduktör som tyckte att vi skulle kramas, har jag inga egna intryck av kulturens egen rockfestival.

Anna frågar i veckans skifte om bokbranschens framtid. Det uråldriga mediet står inför digitalisering och potentiella förändringar, branschen är orolig, och ingen vet riktigt vad som är på väg att hända.

Utan att på något sätt säga att jag är representativ i mitt bokkonsumerande tänkte jag börja mitt resonemang just där. Som liten slukade jag böcker och älskade fantasins värld. Som äldre har jag en lite för stor bokhylla med alldeles för mycket böcker i som jag har flyttat runt land och rike några för många gånger.

Det största som ändrat sig är att jag läser betydligt mer sällan. Inte för att jag inte har intresset. Bokens värld är fortfarande fantastisk, utan snarare för att jag inte hittar tiden. Inte ens stilla tågresor blir lästid längre med laptop, eluttag och mobilt bredband vart jag än far, och som passiv avkoppling förefaller sträcktittande på teveserier vara ett mer givande alternativ.

Trots det känns bokens värde fortfarande ligga i att den är fysisk. Ljudböcker fångar inte koncentrationen, och om man är digital och uppkopplad blir sträckläsandet snabbt enformigt och ointressant. Böcker är inte bara nostalgisk lukt, utan praktiska just för att de fungerar i all sin enkelhet, beständiga och fysiska.

Kanske kommer vi inte se något större skifte för boken, utan bara för läsningen. Kanske kommer inte ens den förändras nämnvärt, och kanske finns det en anledning till att boken har överlevt i flera hundra år.

En sak är jag rätt säker på; så länge det finns nioåriga bokslukare som letar tegelstenar i bibliotekshyllorna, kommer pappersboken att överleva under i alla fall en livstid till.

Läsandets framtid

Idag startar årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att ta upp de pågående skiftena i bokbranschen. (Allt om bokmässan skall för övrigt finnas på den här länken.) För 10 år sedan läste jag en universitetskurs i Electronic Publishing i England och kunde med lätthet föreställa mig en tillvaro där man använde elektroniska böcker, inte minst för facklitteratur inom juridik och medicin, där innehållet ständigt kunde vara uppdaterat. Just det scenariot har inte fallit in, även om vi använder datorer, minilaptops och smartphones för tillgång till fakta i databaser och på internet. Enligt en alldeles färsk undersökning från tidskriften Svensk Bokhandel har 8% läst en digital bok det senaste året. En lika stor andel säger sig vara intresserade av Spotify som en distributionskanal för ljudböcker. Själva läsandet har under det senaste decenniet boomat i pocketformat. Ljudboken har påbörjat sin erövring av folks hjärtan. Nu lanseras e-bokläsaren Kindle i Europa, och läsplattan Nuut. Google scannar in böcker. Och författarna själva publicerar litterära manifest i DN. Om de inte lägger ut hela böcker på nätet. Vilket kanske är lika bra det eftersom bokhandlarna inte vill ha dem.
Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet:

Bokhandlarna vill inte vara bibliotek, och biblioteken knappt heller. Internet har förändrat bokbranschen.

Veckans skifte gäller läsandet och bokbranschen. Hur ser det ut om ytterligare 10 år? Läsandet, förlagsvärlden och bokbranschen? Visar den norska bokbranschen rätt väg in i den digitala framtiden?

Expertisen

Waldemar Ingdahl tar i veckans skifte upp mycket intressanta frågor kring experter och beslutsfattande.

Vi människor är inte så rationella som vi tror. Flera exempel, tex på förankring och effekten av förväntningar, tas upp av beteendeekonomen Dan Ariely i Predictably Irrational . Visst är statistik och datorprogram utmärkta beslutsstöd. Med dem kan exempelvis statliga handläggare få upp sina case med en indikation på preliminärt beslut som de snabbt kan klicka igenom och sedan ägna desto mer tid åt mer komplicerade ärenden. Men det kommer fortfarande att krävas att någon designar systemen och väljer vilka parametrar i statistiken som ska tas med och hur dessa bör viktas, framing etc.

Enligt Business Week är marknaden för business intelligence på uppåtgående. I artikeln Business Intelligence Software’s Time is Now hänvisar de bl.a. till en studie från Accenture.

[…] according to an Accenture (ACN) survey of 250 executives that was released in December. In it, about 57% of companies said they don’t have a beneficial, consistently updated, companywide analytical capability, and 72% are working to increase their company’s use of business analytics. Today, only 60% of major decisions are based on analytics, according to the survey, while 40% are based on intuition.

Apropå att expert brukade vara någon med erfarenhet: Filosofiska rummet i SR P1 sände i våras några program om praktisk kunskap där de bl.a. tog upp problematiken i att man tagit fram rutiner och checklistor för att säkerställa kvalitet exempelvis i vården så har det medfört att personalen inte längre får chans att lära sig av sina misstag och förvärva erfarenheter, det vill säga att man har skapat en artificiell kvalitet som spricker i sömmarna när verkligheten avviker från standardmallen.

Biopatent och biovikingar

Joakim flyter upp frågan om patent i bioteknikindustrin och om en generell patentform fungerar för alla?

För mig blev problemen med dagens situation tydligen när Brasiliens flotta funderade på att sänka skeppet Götheborg på sin färd till Kina.

Det är Convention on Biological Diversity (CBD) och den spelar in på biologiskt material. Läs mer i min artikel Here Come the Bio-Vikings!

Back then, many overestimated the opportunities offered by biomaterials used in the still relatively undeveloped biotechnology sector — with very profitable applications in agriculture, medicine and so on. There was talk of the “green gold” that soon would provide significant new income to developing countries. The argument was made that these countries would need incentives for protecting their biodiversity by being able to charge the West extensively for the right to use biomaterials.

At the UN’s Earth Summit in Rio de Janeiro in 1992, the Convention on Biological Diversity (CBD) was signed and has now been ratified by 176 nations. As well-intentioned as the CBD treaty might have been, it severely restricted the ability of researchers to collect biosamples, as it forbids the collection on another state’s territory “subject to prior informed consent” of that state.

Parallel to this was the development in intellectual property, through the introduction of patents created originally to protect industrial hardware and not biological materials. This restricted the previously unlimited access and trade in genetic information and genetic materials.

Den tuffa debatten kring växtförädling lyfts ännu en gång av Carl-Gustaf Thornström på Forskarbloggen.

Intressant

Arbeta här och där – och emellan

I veckans skifte ställer Joakim Lundblad frågor om övergången från fast telefonnät till mobilt.
Svar nej, jag har inte längre någon fast telefon. Jag är mobil, förra året vistades jag i totalt 12 olika länder och som så många andra får jag alltsomoftast frågan: “Var är du?”. Till min glädje har det blivit lättare att vara mobil på riktigt – för några år sedan kändes det som en alltför snäv radie som man verkligen kunde röra sig inom. (Det gick bra att arbeta hemifrån men kunde vara desto svårare att ansluta via vpn-tunneln när man var på tjänsteresa et c). Nu gläds jag bland annat åt att det mobila bredbandet funkar även i Köpenhamn, till samma kostnad som i Sverige, för att ta ett exempel.

Sverige, Finland och Nederländerna har de lägsta kostnaderna för mobiltelefoni bland OECD-länderna.

En viktig aspekt av att vi använder fasta nät i mindre utsträckning är att mer kommunikation sker mellan två punkter, t.ex. på väg från ett kundmöte till kontoret eller från kontoret på väg hem. Situationen att arbetet inte längre är knutet till arbetsplatsen för många “kunskapsarbetares” skildrar Brigitte Jordan i artikeln “Living in-between” i the Spiruality and Mobility Issue från Institutet för framtidsstudier i Köpenhamn.

“The context provided by those chance encounters in the hallway, the late night conversations in the parking lot, the ideas hatched on lunchtime strolls with a colleague, is lost with electronic communication, even if augmented by video or phone. It becomes difficult to gauge how strongly the team feels about a new initiative, what extra effort they might be willing to put into it, or, alternatively, if the project is likely not to go far – that kind of reading of the emotional undertones of office culture is difficult to replace by texting and email.”

Jordan konstaterar att det finns fördelar (ökad frihet, nya möjligheter och relationer) och nackdelar (svårigheter med gränsdragning, alienation) med att arbetet inte längre är knutet till arbetsplatsen. Hon påtalar t.ex. att den som spenderar mycket tid utanför kontoret kan mötas av extra motstånd, få svårt att få samma gehör för sina idéer, p.g.a. minskad förmåga att läsa av signaler. Utformningen av den nya teknologin och de relaterade sociala spelreglerna för att vi ska kunna göra det mesta av möjligheterna är ännu inte på plats.

Ang TV: Möjlig dödsruna över en fokalpunkt

Waldemar öppnar en mycket spännande diskussion när han frågar sig hur TV:s framtid ser ut. Snarare än att fundera kring tittande, kanaler och innehåll skulle jag emellertid vilja ägna några funderingar åt vår syn på TV-mediets uppkomst och faktiska betydelse som teknologi. Jag kommer att göra en kort tillbakblick för att se hur TV-mediet analyserades och utvärderats tidigare, för att sedan göra ett skissartat försök att måla framtiden efter (?) TV.

Det vore brukligt att inleda en historieskrivning med ett tillblivelseår, men precis just detta tror jag att det finns en poäng med att frångå. Uppfattningen att teknik plötsligt föds eller skapas, och därmed ger upphov till en revolution kan bara göras intuitiv för sammandragna historiska tillbakablickar. Vad som i framtiden kan komma att kallas revolutioner framstår i pågående form allt som oftast som mycket långsamma processer, och ny teknik kan bara vid enstaka tillfällen isoleras till ett enda skapelseögonblick.

I boken Television: Technology and Cultural Form från 1974 fångar den brittiske sociologen Raymond Williams framförallt två centrala trender, eller tendenser, som man måste förhålla sig till och skapa sig en konsekvent förståelse inför för att diskutera TV-fenomenet.

Den första tendensen framträder ur Wiliams lysande dissektion av TV-mediets uppkomst. Williams menar att TV:s historia inte kan förstås enbart genom den faktiska TV-apparatens uppkomst. Dess historia måste även skrivas i termer av andra teknologiers och apparaters tillblivelse, och inte som en serie av medvetna och sammanhängande utvecklingssteg utan som ett komplex.

“The invention of television was no single event or sieries of events. It depended on a complex of inventions and developments in electricity, telegraphy, photography, and motion picture, and radio. It can be said to have separated out as a specific technological objective in the period 1875-1890, and then, after a lag, to have developed as a specific technological enterprise from 1920 through to the first public televison systems of the 1930s. Yet in each of these stages it depended for parts of its realisation on inventions made with other ends primarily in view”

Det handlade alltså om ett kluster i den bemärkelsen att alla de komponenter som kom att utgöra TV-tekniken inte kom till för att fylla det syftet. Trots att TV i allra högsta grad krävde sammansättningen av flera tidigare teknologier, betraktas det idag som ett distinkt och självständigt medium med ett värde bortom sammansättningen av elektrisk ljud- och bildöverföring. Ingen skulle exempelvis drömma om att kalla TV för sammansatt radio och bildtelegrafi.

Williams andra viktiga observation, och likväl inledningen till boken, tydliggör han genom att konfrontera det väl etablerade påståendet att TV har förändrat (eller revolutionerat) världen. Han konstaterar rappt att ett sådant påstående inte har någon entydig innebörd. För att illustrera erbjuder han nio möjliga exempeltolkningar av påståendet att TV förändrat världen, och låter kontentan av de olika tolkningarna röra sig mellan olika perspektiv. Här följer två exempel:

“Television was invented as a result of scientific and technological research. Its power as a medium of news and entertainment was then so great that it altered all preceding media of news and entertainment”

“Television became available as a result of scientific and technical research, and its character and uses exploited and emphasised elements of passivity, a cultural and psychological inadequacy, whicjh had always been latent in people, but which television now organised and came to represent”

Det första exempelet är starkt teknikdeterministiskt – det beskriver världen som ett resultat av den tekniska utvecklingen. I det andra exempelet går tekniken från att vara orsak till att vara effekt. Williams kallar detta för symptomatisk tekniksyn, d v s teknik antas återspegla och utgöra symptom för social förändring snarare än att katalysera densamma. Williams ställer dessa två perspektiv mot varandra och konstaterar:

“The debate between these two general positions occupies the greater part of our thinking about technology and society. It is a real debate, and each side makes important points. But it is in the end sterile, because each position, though in different ways, has abstracted technology from society. In technological determinism, reserach and development have been assumed as self-generating. The new technologies are invented as it were in an independent sphere, and then create new societies and new human conditions. The view of symptomatic technology, similarly, assumes that research and development are self-generating, but in a more marginal way. What is discovered in the margin is then taken up and used.”

Vad Williams till syvende og sidst efterlyser är ett perspektiv som tar hänsyn till en växelverkan mellan teknik och samhälle (belyses idag närmast av Social Construction of Technology, SCOT). TV kan inte betraktas som en isolerad teknik som kommit till i tomrum antingen för att forma samhället eller som ett styrt resultat av samhällets utveckling eller förändring. Vi har egentligen redan bevisat inget av dessa perspektiv är tillräckligt, bara genom att vi refererar till TV som någonting mer än sammansättningen av dess teknologiska komponentteknologier. När vi säger TV menar vi något mer än bara dumburken.

TV är någonting annat för oss, någonting annorlunda. Det är en fokalpunkt för hur vi förhåller oss till varandra genom det gemensamma samhället. Vi ser samma nyheter, tittar på samma filmer (mer så förr, innan videobandspelaren och senare DVD-spelaren, än nu) och koordinerar oss i förhållande till varandra. TV som fokalpunkt består inte nödvändigtvis av apparaten som sådan, utan av det gemensamma flödet av information. Man skulle kunna tänka sig att inte heller kvaliteten på informationen var den bärande punkten, bara det var ‘bra nog’ (något som låter sig bevisas genom en lekmannamässig ‘genomzappning’ av basutbudet av kanaler). Vad som var viktigt, var att vi visste att vi visste ungefär samma sak allihopa. Det blev ett socialt kitt.

På samma vis som TV en gång trädde fram ur sammansättningen av olika teknikformer, talar vi nu om Internet som konvergensen av bland annat TV och radio. Men på precis samma vis som TV är mer än summan av sina tekniska komponenter, är även Internet någonting mer. Någonting nytt. Det finns anledning att tro att vi åtminstone till stor del kommer att lämna det sjävständiga TV-mediet bakom oss, men också att vi kommer att överge innebörden av TV-begreppet. Att vi lämnar den distinkta TV-tekniken till fördel för integrerade alternativ med bredare utbud är kanske inte förvånande, men att vi slutar tänka på och relatera till informationsflöden, underhållning och nyhetsförmedling i termer av TV är inte lika självklart.

Vad det innebär är att vi som samhälle i praktiken lämnar en fokalpunkt för informationskoordinering för en annan – vi går från ett mer styrt fåkanalssystem till ett kontinuerligt och anpassningsbart flöde av information som vi själva väljer hur vi ordnar och förhåller oss till. Somliga skulle mena att den ökade diviersifieringen innebär en ökad segregation mellan olika åsikter och grupper i samhället, men det torde vara lika troligt att vi när vi erbjuds möjligheten faktiskt engagerar oss i vad andra tycker, tänker, lyssnar på och sympatiserar med. När alla väljer och konstruerar sina egna kanaler blir andras flödessammansättningar lika intressanta som dina egna, fast på ett annat vis.

Om vi skulle lämna TV:n bakom oss skulle det inte bara betyda att vi fördömer dumburken till det eviga standbylägets avgrunder, det skulle också betyda att vi för evigt förändrar hur vi relaterar till varandra i termer av vad vi vet – och vad vi vet att andra vet – om omvärlden.

TV: Framåt, bakåt och hit-och-dit

Television. Vart är TV-tittandet på väg, undrar Waldemar i veckans skifte. När jag gick i gymnasiet var rasten efter biologi-timmen den stunden i veckan då alla diskuterade gårdagens avsnitt av Beverly Hills 90 210. (Hur dagens unga konsumerar media beskriver Gustav här.) I våras skapade mina internetbekanta kanaler på mikrobloggar (Jaiku, Bloggy) för att diskutera melodifestivalen, i realtid. Tv:ns funktion som snackis ska inte underskattas.

Johanna och Erik menar att tv fortsätter att vara relevant främst för händelser och evenemang med bred publik och aktualitetsvärde, såsom idrottsevenemang, valvakor mm och jag är beredd att hålla med. Mängden tv-tittande kommenterade Alexander (östgötar ser mest på tv etc), med en blinkning åt medvetna Stockholmare.

Ur Jean-Philippe Toussaints roman “TV” (1997):

Varje gång som jag den dagen hade talat om för någon att jag hade slutat titta på TV, antingen det var för Delon tidigare på eftermiddagen eller nu för John, så hade de sagt att inte de heller tittade på den. Eller något ditåt. När det kom till kritan var det tydligen ingen som tittade på TV (förutom jag, förstås).

Jag har periodvis levt utan tv, men i likhet med Erik tror jag inte på tv:ns snara död. Som jag ser det har TV:n utvecklats ungefär som telefonen. Från början högtidligt, exklusivt, för att sedan erövra var mans hem, med inte bara en utan flera apparater. När den trådlösa telefonen kom försvann behovet att ha så många, i synnerhet som mobiltelefonanvändningen också ökade. Somliga gjorde sig av med den fasta telefonen och nöjde sig med mobilen, många andra har gärna kvar den fasta. Detsamma gäller tv:n. Vissa nöjer sig med datorn, andra har kvar tv:n oavsett hur mycket eller lite de tittar. Somliga har apparaten bara för att spela tv-spel. Jaja, ni vet allt det där. Hursomhelst, jag tror inte att tv:n är död, eller kommer att dö inom den närmaste framtiden. Däremot har tv-hallåan överlevt sig själv och undrar hur länge till kanalerna har råd med denna personliga och informativa men ändå så anonyma och intetsägande paus mellan programmen? Kommer vi att vara villiga att betala för att slippa reklam? Om det nu hjälpte. Men Radiotjänsts landsplåga Tack för att du betalat din tv-avgift gör det hela till ett moment 22.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ru5os1Hng_Q]

På vilken typ av program tittar vi om några år? Hur ser kanalerna ut? Erik gör en passning till undertecknad och frågar hur berättartekniken förändras?
Man kan generalisera till tre typer av mediekonsumtion:
Framåtlutad – nischad, präglad av specialintressen;
Bakåtlutad – man vill bli underhållen och komma bort från vardagen;
På väg – en mobil användare, kan ha mobiltelefon eller sitta med laptop/dvd-spelare t ex på tåget.

De flesta fenomen utvecklas samtidigt åt två håll: bredd (då tänker jag kanaler som vill tilltala så bred publik som möjligt) och djup/mer nischat. Kabel-tv var väl tänkt att ge tittare ett större utbud men jag hör om hyreshus där utbuden förändras så att man byter ut BBC, Arte och franska TV5 mot extra sportkanaler, utöver Eurosport som redan ingick i utbudet. Systemet är nog inte tillräckligt “customized” för hyresgästerna. Vidare tror jag att de flesta kanaler kommer att underordnas programmen förutom några stora och då är det inte kanaler utan mediehus, dit skulle jag t ex räkna BBC. Visst finns det tv-produktioner men i mångt och mycket är det medieproduktioner: en tv-serie, webbsida, en film, en bok, klipp, en platta – ett varumärke som skapas och stärks. Att en kanal har ett starkt varumärke är viktigt främst för att få annonsörer, men eftersom det är en hård kamp om de hoppande tittarna blir det istället andra former av annonsering som växer, såsom sponsring och produktplacering, med fokus på programmen och dess stjärnor.

Jag kikade på tittartoppen. Juli är inte den mest representativa månaden för tv-tittande men den senaste tv-toppen såg ut såhär. Sommarunderhållning och så några klassiska serier. I april månad toppades listan av Antikmagasinet, Så ska det låta och Robinson. Sedan Berg flyttar in som jag ser som den moderna tappningen av den gamla succén « Här är ditt liv », som Oldsberg ska blåsa liv i på mer traditionellt vis i höst. Vi får se hur det blir. Dokusåporna har inte minskat publikens längtan efter autencitet, snarare tvärtom.

Ett av de omtalade, eller kanske jag ska säga kritikerrosade, programmen på sistone har varit In treatment, en lågmäld serie som går 5 dagar i veckan och följer en psykologs mottagning där varje patient har sin dag, förutom fredagen som är vikt för terapeutens reflektioner. Ideal sändningstid skulle ha varit 21.30, men nu blev det kl 19 eftersom “det var den enda tidslott som fanns ledig måndag-fredag.” Great. De kunde lika gärna lagt ut det på SVT Play direkt.

Teven går mot en säker död

Waldemar frågar i veckans skifte om hur framtidens tv-vanor kommer se ut. Själv instämmer jag mångt och mycket i Andreas Baxells svar. Efter fyra veckor som inneboende i Stockholm har jag inte tittat på husets tv alls. Laptop fylld med tv-serier jag vill titta på när jag själv haft tid har varit betydligt smidigare, och inget av de program som sänds i tv-rutan har lockat tillräckligt mycket för att bänka mig i soffan och invänta rätt klockslag.

Kanske beror det delvis på att jag inte är särskilt intresserad av sport, och att det inte finns några andra program för tillfället där direktsändningen lockar. För om tv:n kommer ha någon fördel framför nätet i framtiden är det just de stora direktsändningarna med tävlingar och resultat i realtid. Melodifestivalen, OS och Hockey-VM kommer alltid vara tidsbundet, även om formaten säkerligen kommer förändras.

TV-tittandet som fenomen kommer sannolikt dö ut. Det kommer ske sakta, och med en stor bevaringsiver från stat och kulturelit. Själv vill jag allra helst att teven skall befrias från staten, om inte annat för att mediet skall ha en chans att utvecklas och överleva.

Nätet ger redan i dag plats för obegränsat med kanaler och program. Bambuserströmmar från viktiga politiska händelser och aktioner börjar bli vardagsmat, riksdagsdebatter går att följa via webbtv, och stora tv-produktioner som högklassiga serier går ändå snabbare att dra hem från nätet timmar efter premiären på andra sidan atlanten, än visas i de svenska tv-näten.

Egentligen är inget av detta framtiden, utan snarare dagens faktum, där tekniken har sprungit ifrån systemet och bättre tillgodoser vad kunderna egentligen vill ha. Framtidens modeller kommer knappast vara statliga, om inte annat för att staten aldrig kommer ha tillräckligt med pengar för att finansiera vad publiken vill ha.

Direktströmmar, ondemand-tjänster och mediesamlingar i digitala bibliotek. Den aktör som erbjuder detta för rimliga priser, med rätt teknik och utan de lands- och regiongränser som i dag finns, kan bli marknadsledande. Kanske kan Voddler vara en tjänst som tar steget i rätt riktning. Jag har testat och det ser lovande ut. Risken finns att de inte får till avtalen som krävs, och att allt rinner ut i sanden.

En sak är i alla fall säker. Teven är på väg mot en säker död om den fortsätter i samma spår som i dag.

Skifte: Riv fabrikerna!?

Det har skett stora, för att inte säga enorma, teknologiska, livstilsmässiga och geopolitiska förändringar de senaste femtio åren. Men hur mycket har egentligen vårt sätt och våra modeller för styrning och ledning förändrats under samma period? Var sker de banbrytande förändringarna i management som krävs för framtidens verksamheter, och hur ser de ut? Det var då jag plockade fram Gary Hamels bok Morgondagens management som frågorna kring detta skifte dök upp. Numera har många konsulter och verksamhetsutvecklare fullt upp med att anpassa Toyotas framgångsrika leanmodell för även andra sorters verksamhet än fabrikstillverkning, men hur skulle det vara om vi tänker mer nytt än så? Gary Hamel bjuder in till diskussion kring de mönsterbrytande förändringar som han menar måste komma till stånd för att management ska komma ikapp den övriga utvecklingen.

Företagsledningar har länge stått på den utvecklingsplatå där Taylor (han med tidtagaruret) och Weber (han med byråkratin) lämnade över. I Sverige kanske vi slår oss för bröstet som jämställda och moderna, med platta organisationer. Det är snart 25 år sedan flygbolagschefen Jan Carlzon skrev Riv pyramiderna! Han poängterade bl.a. vikten av att gå från produktionsfokus till marknadsfokus, och vikten av alla anställdas delaktighet. Ändå hör jag fortfarande chefer, relativt unga, i kunskapsbaserade företag och organisationer tala om verksamheten som “fabriken”.

Peter F Drucker beskrev själv sin bok Management på 2000-talet som ett upprop till handling:

”Utmaningarna kommer inte av dagens situation. DE ÄR AV HELT ANNORLUNDA SLAG. Vi lever i en ÖVERGÅNGSTID – och förändringarna är mer djupgående än till och med de som förebådade den ”andra industriella revolutionen” vid mitten av 1800-talet eller de strukturella förändringar som utlöstes av den stora depressionen på 1930-talet och det andra världskriget.”

Därför vill jag be mina medbloggare att tänka tillbaka på något av de skiften vi skrivit om här tidigare och denna gång med managementglasögonen på: Ger detta skifte några ledtrådar om hur morgondagens management kommer att se ut? Vilka utmaningar medför detta skifte, utmaningar som gott ledarskap bör svara upp emot? Vilka personer/verksamheter är det som blir framgångsmodeller, efter Jan Carlzon, efter Toyota?