2013: grön bubbla

Johanna frågar oss om världen 2013. Jag är fortfarande lite utmattad efter 24 hour business camp (ett ämne som förtjänar en egen bloggpost) i slutet av förra veckan och att spana 4 år in i framtiden är svårt så det får bli en kort spaning den här gången.

Så, 2013. Det är många skiften som hinner kulminera och stabilisera sig innan dess. Men vad befinner s

ig i hetluften just då?

Min gissning är att vi kommer att få se en “grön bubbla” liknande IT-bubblan någon gång runt 2012-2014. Alltså en investeringsbubbla riktad mot miljövänlig teknik. De tidiga symptomen finns där, bl.a. i form av massiva statliga satsningar i svallvågorna av finanskrisen.

Nu är inte bubblor enbart av ondo. Det är nog helt enkelt en fas som måste gås genom. Internet klarade sig rätt fint trots IT-kraschen 2000.

Men nästa konjunkturuppgång är grön. Var så säker.

zp8497586rq
zp8497586rq

Världen januari 2013

Så blev det douche and turd i presidentvalet 2008? Ja, Barack Obama blir förstås uppstyrd av en ekonomisk kris om vad som han kan göra (problemet är den äldre synen att se samhället och dess ekonomi som en maskin). I sektorer i snabb utveckling får det dock effekter, och det är svårt att utröna effektiviteten.

Annars så driver fortfarande samhället trenderna, men kampen mellan dynamister och stasister kommer att intensifieras.

Skiften för januari 2013 Johanna frågade om. Klurigt, ser vi tillbaka är många frågor från fyra år tillbaka fortfarande aktuella

– Okej tre skiften

Jag tippar att sociala medier kommer att bli alltmer integrerade och användbara. Twitter är en uppmärksamhetssökare som hittills inte ger så mycket content, men uppkopplingen med andra sociala medier kommer att öka deras användbarhet snabbt. Twitterkriget som Israel utkämpade på Gaza är ett första exempel.

Säkerhet på nätet blir viktigare, och den stora knäckfrågan blir hur det kan lösas, särskilt när det digitala molnet skall implementeras på företagen. Vems blir ansvaret, särskilt för immaterialrätten?

Ett skifte i debatten om vad liberalism är? Det kanske inte är nyliberalism kontra socialliberalism längre?

Vad ser ni för utvecklingar för framtiden?

Pingat på Intressant


Veckans skifte: Världen, januari 2009, del 2

I augusti förra året hoppades jag fortfarande på att McCain skulle ta hem segern i det amerikanska presidentvalet. Så blev inte fallet, och förväntningarna är höga på president Barack Obama. Med finanskris i västvärlden (och stora delar av de andra väderstrecken) och ett halvt pågående krig på gazaremsan, lär det finnas många obekväma beslut att ta, och mediastjärnor har en tendens att falla snabbt.

Waldemar citerade South Park, jämförde Obama med Kennedy och menade att det är mikroplanet som avgör.

Alexander förutspådde mindre förändringar och menade att den amerikanska drömmen skulle bestå även 2010.

Erik skrev om en värld utan finansbubbla och illustrerade friskt med grafer.

Till sist resonerade Joakim om medborjarjournalistik och framtida Watergateskandaler.

Nu är det slutet av januari 2009 och vi vet hur världen ser ut. Små skiften blir stora, och med president Obama som tidsaxel blir det dags att titta fram till ett annat datum, nämligen världen i januari 2013. Fyra år framåt, en ny amerikansk presidentmandatperiod börjar, och oavsett hur mycket förändring Obama kommer åstakomma, kommer det sannolikt ske skiften runt om i världen.

Vad kommer vara viktigast? Fortsätter kampen mot terrorister, med övervakningslagar och ett dystopiskt slutet samhälle som förr? Kommer interaktionssamhället öppna upp mer än Obamas webbplats? Kommer upplevelseekonomin en renässans eller raseras den av en gratiskultur? Vad händer med konflikter, ljusskygga regimer och fattigdomen om klimatet förändras, eller handelsmöjligheter försvåras?

Framför allt, vad för vetenskapliga rön och tekniska framgångar kommer hamna på var mans köksbord? Vad finns i din spåkula?

Ang. Världen, janurai 2009: Watergate omöjligt?

I janurai månad år 2009 ser världen kanske inte dramatiskt annorlunda ut från en dag till en annan, ny president eller inte. Vad som däremot har förändrats är den korta tid, låga kostnad och enorma effektivitet med vilken den till synes mest betydelselösa information kan spridas jorden runt på bara ett ögonblick.

Information är valuta i förhandlingar, föda i krishanteringar, polis i myndighetsutövande och utbildare i mobiltelefoner, datorer, radioapparater och tv-rutor. När USA:s nästa president tillträder är det hög tid att fråga sig vilken typ av framtid informationen står inför. Kommer medborgarjounralistik och fildelning att lägga grunden för medial anarki, eller kommer myndigheter och upphovsrättkonglomerat att göra gemensam sak mot den fria informationsspridningen? De sistnämnda polariserande frågorna tar Dan Gillmor upp i sin bok We the media, i vilken Gillmor redovisar gräsrotsjournalistikens historia och karakteristika. Gillmor har samma glöd som IT-revolutionens fanbärare, men även den analytiskt kompromissande fundersamhet som är typisk för dem som bekänner sig till konvergensenskulturens teorier.

Alldeles oaktat hur informationsspridning, och informationsinhämtning, förändras, kommer förändringen att påverka såväl den amerikanska presidentens som alla andras tillvaro. Vi har redan sett ett flertal exempel på politikens framväxande sfär i informationssamhället, inte minst genom digitala kandidaturer och allt mer oändligt genomarbetade kandidathemsidor inför de senaste amerikanska valen. Den kanske största förändringen kommer dock inte att främst beröra presidenten, utan den nya sortens journalister. Nu har vi kommit till en punkt i vilken en kritisk massa börjat lyssna på vad deltagarkulturer och gräsrotsjournalistik producerar, nu är frågan bara: Hur dessa informationsförmdelare och nyhetsskapare reagera på det ansvar och inflytande som följer med sådan uppmärksamhet?

Historiskt krediteras grävande journalistik för att ha avslöjat Watergate-skandalen. Kommer man i framtiden tala om en historisk parallell med en grävande fritidsbloggare som avslöjar Obamas/McCains hemliga avlyssning och spaning mha NSA på politiska motståndare och oliktänkande? Eller kommer man tala om hur ett andra Watergate kom att bli omöjligt på grund av det allt större informationsflöde som till slut kom att skapa det fullständigt transparenta samhället?

USA och världen, januari 2009

Johanna ställde frågan i sin skiftespost:

Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?

En rak och direkt fråga som en framtidstänkare såklart gärna angriper med stor entusiasm.

Låt oss börja lite lättsamt med den tekniska utvecklingen. Gartner publicerar varje år en hype-kurva som kan ge lite vägledning om den närmsta framtiden.

Som synes är bl.a. cloud computing och 3D-printing på uppgång. Återstår att se vad som är det stora samtalsämnet just i januari. Jag hoppas själv få testa en Android-telefon innan året är slut.

Så, raskt över till något mer allvarligt. De pågående konflikterna i världen är lyckligtvis tämligen få.

Rysslands agerande i Georgien signalerar ett skifte inte minst för svensk försvarspolitik. Det är ytterligare en påminnelse om att övergången till ett nytt energisamhälle är av största vikt.

Men om inte konflikten i Georgien eskalerar utom kontroll så är det ändå ekonomin och inget annat som kommer att vara det stora samtalsämnet under hösten. Den uppblåsta fastighetsmarknaden i USA har ännu en bit kvar att falla. Håll ett öga Case-Shiller-kurvan:

När detta index närmar sig 100 kan man tala om ett normaltillstånd. Dit är det ännu en bit. En ganska bra bit. Hösten kommer att bli mycket besvärlig oavsett vad vissa ekonomijournalister påstår (läs detta istället). USAs ekonomi kommer att gå på knäna i januari. Förmodligen har ett antal banker tvingats slå igen med mycket allvarliga konsekvenser för ekonomin som följd.

Men, med en ny president och bottenkänning på husmarknaden kan amerikanerna äntligen börja skönja ljuset i tunneln. Presidentvalet är ett skifte i sig. Antingen hamnar en afro-amerikan eller en kvinna i Vita Huset.

Bortom lågkonjunkturen skymtar en värld utan finansbubbla och med en världsekonomi på avgiftningskur från oljeberoende. Definitivt något att se fram emot, men lite längre borta än januari 2009.

Uppdaterat: den amerikanske konsumenten kan inte längre finansiera sina inköp med kreditkortet. För den globala ekonomin är detta en gigantisk utmaning och ett enormt skifte som kommer att ge efterskalv långt in i framtiden.

Så här ser amerikanernas låneberg ut:

Som sagt, det blir en skakig höst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ang. Världen, januari 2009: Den post-Amerikanska världsordningen

Idag finns det flera starka aktörer i världen. Kina, EU, Indien och en hastigt uppvaknad Rysk björn har återigen gjort sig påmind.

Finns det anledning att börja tala om den post-Amerikanska världsordningen? Eller kommer det att finnas det 2010?

De nyligen uppbiffade aktörerna till trots så har USA en särställning, dels är landet fortfarande den enda egentliga stormakten, och dels så är det otvivelaktligen den enda stormakten med en demokratisk historia.
Förutom att det betyder att USAs administration har en större legitimitet än andra stormaktsadministrationer, innebär det att USA är ett föregångsland.
USA är trots allt det land dit flest skulle vilja emigrera.
Vidare är rollen som föregångsland tydlig vid demokratisering och liberaliserings processer då den förändring som sker ofta kallas just “amerikanisering”.
Det normativa Amerika kommer ha ett värde långt framöver.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=z4tDP-yMwXI&hl=en&fs=1]

När man talar om landet i väst idag så talar man mycket om låneinstitut, lågkonjuktur, husmarknad och den impopuläre Bush och hans äventyr. Men alla tråkigheter till trots så påminner Sofia Nerbrand i senaste numret av NEO om att Amerikanerna fortfarande relativt nöjda med sin tillvaro, ty de seglar ner från hög höjd.
Man kan fortsätta att roa sig med hjälp av NEO och läsa Rasmusens artikel som påminner om den fantastiska köpkraft som faktiskt finns i USA, samt hur man värderar tid och förmögenhet på andra sidan Atlanten.
Nog har även vi att lära av jänkarna än.

Johanna Nylander frågade sig hur mycket “Change” eller “Hope” presidentkandidaterna egentligen skulle kunna bistå med.
Mitt intryck är att de inte kommer att bistå med så mycket av den varan.
Presidentskap kan sannerligen bjuda på skiften, något som bl a Reagan bevisat, men det verkar inte som om någon av kandidaterna söker mandat för stora förändringar—d v s utöver “Change”.

The Economist avslutar sin ledare med att påpeka att McCains agenda gör att han verkar vara uppföljaren, Bush 3, snarare än McCain 1. Precis det som han räds mest.
Obama som kallat sig själv “a blank screen” på vilken man kan projecera de mesta kanske inte står för så mycket förändring som han vill göra gällande—om han inte ska göra många besvikna.

Och världen skälver inte 2010. Den s k Amerikanska världsordningen består, och den övriga världen fortsätter att bli lite friare, eller mer amerikaniserad om man vill. Det är i vart fall min skiftesfria spådom.

Ang. Världen, januari 2009: Douche and Turd

Valet till president i USA 2008 kommer att stå mellan ett jätteödem eller en bajskorvsmacka.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8NY-DGchsgE&hl=en&fs=1]

Så själfullt beskrev Trey Parker och Matt Stone presidentvalet 2004 i avsnittet Douche and Turd av South Park.

Parker och Stone påpekar att i avsnittet, i god libertariansk anda, att alla val står mellan två alternativ som är dassiga fast på lite olika sätt, det dem som vaskas fram i dagens politiska katedralstruktur. Between a giant douche and a turd sandwich.

Här brukar tycker då tyckare lite resignerat rycka på axla och kanske instämma till viss del, men bajskorvsmackan är ju lite mer för frihandel… Trots så får ju douche and turd kontroll över politiken, så man får välja det som entusiasmerar lite mer eller är minst dåligt.

Först och främst så bör man påpeka att USAs demokrati är mer vital än tidigare. Fram till 60-talet dominerades politiken av partibossar, kandidaterna var än mer uttalat apparatchik och stod i nära patron-klient förhållanden till lokala höjdare. Borgmästaren i Chicago Richard J. Daley kunde bestämma karriärer i Washington efter eget huvud. Det handlade ytterst sällan om idéer utan mer om att väljarna röstade efter tradition, att kandidaten tillhörde en viss religion eller etnicitet. Valrörelserna var snabbt avklarade och oglamorösa.

Det var i och med förändringarna på 60-talet, som boken The Age of Abundance skrivit om, som kandidaterna började att tänka ideologiskt i “the culture war”, skaffa sig en egen maktbas genom att samla in pengar själva, mobilisera de stora mängder frivilliga vi ser i dagens kampanjer och gå förbi partibossarna och vända sig direkt till väljarna genom primärvalen(fast det finns förslag på reformer för att göra systemet bättre).

Därför är amerikanska val hårdvaluta bland svenska politiska skribenter, förutom USAs viktiga ställning i världen. Det är ett sätt att kunna skriva politisk journalistik med tydliga personligheter och alternativ, där skribenten själv kan profilera sig genom vassare texter.

Men valet 2008 mellan John McCain och Barack Obama är annorlunda- fast det är runt omkring dessa som saker skett.

Politikern som hyllas i filmen ovan, kongressman Ron Paul, är ett tecken på det. Från ingenstans kunde han genom nätets hjälp ta sig fram mot att iallafall göra ett avtryck med sitt frihetliga budskap, att han inte nådde längre berodde på systemets svårigheter och att hans libertarianska budskap inte fick i gång väljarna (Lene Johansen förklarar mer och ger en bakgrund i den intressanta artikeln Den Libertarianske Tåka). Paul var både en glimt av framtiden, men även av det gamla.

Matt Welch och Nick Gillespie från tidskriften Reason skrev att politiken är en eftersläpande del av det amerikanska samhället. Det är i kulturen som svaren på frågan vad som händer efter januari 2009 finns.

McCain ser de som tillbakablickande till en amerikansk stormaktspolitik som inte längre är möjlig, Obama som tämligen tom på idéer förutom att försöka koppla tillbaka till den popularitet som John F. Kennedy hade. Båda blir tvungna att anpassa sig till trender de inte har kontroll över, och där går Amerika  mot ökad valfrihet, öppenhet och tolerans. Som exempel pekar Welch och Gillespie på hur kulturen surnade på Irak tidigare än politiken, på hur samkönad äktenskap och integration förs in i samhället av organisationer och företag före politiken.

Det gör att politiker måste bli långt bredare, än att bara bli valda. Det går inte längre att trumma fram gamla kärntrupper, då hippien och den kristna fundamentalisten har smält ihop.

OK, nu finns det ju viktiga politiska frågor, det menar ju också Welch och Gillespie. Det finns mycket att göra. USAs sjukvårdssystem är en rest från den tiden då alla arbetade hela livet för en arbetsgivare, och är dåligt anpassat till dagens förändliga livsscykel (att lägga på federala program som MEDICARE, MEDICAID och Veterans’ Administration har inte gjort saken bättre). Det svenska skolvalssystemet är “Friedmanite to the Core” (för att använda termen från Naomi Klein) jämfört med USAs. Bara för att ta två exempel.

Men lösningarna kommer att variera, och inte vara tydliga i ett paket. Det blir kanske skillnaden i januari 2009 som Welch och Gillespie pekar på, om man som politisk kommentator försöker att beskriva USAs politik från kandidaterna och deras plattformar så riskerar man att få fel. Det är i högre grad än tidigare mikroplanet som avgör.

Kanske är det var lösningen på paradoxen mellan douche and turd? Att inte valet skall vara så livsviktigt?

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Världen, januari 2009

Det demokratiska partikonventet har dragit i gång, och Barack Obama kommer formellt väljas till partiets presidentkandidat under veckan. Med ett par månader kvar till valet drar sedan valrörelsen igång på riktigt, innan vi i början av november vet vem som blir vald till en av världens mäktigaste män.

Oavsett om det blir Obama eller McCain som tillträder på presidentposten, blir det en kandidat utöver det vanliga. Den stora frågan är vem, och hur mycket “change” och “hope” någon av dem egentligen kan bistå med.

Personligen hoppas jag på McCain. Kanske inte så mycket för att jag håller med honom i alla sakfrågor (för det gör jag verkligen inte), utan för att jag tror att USA mår bäst av så många inrikespolitiska beslut på delstatsnivå som möjligt, och att världen mår bäst av ett USA som tycker att handel länder emellan är en smart sak.

Jag skulle inte vilja att vi i Sverige leasade ut beslut om skola, vård och omsorg till vår närmsta överstatliga nivå; EU.

Frågar man istället ledande svenska partier och politiker är stödet till de amerikanska demokraterna överväldigande, trots att de i svenskt perspektiv ibland ligger mer till vänster än både borgerlighet och socialdemokrati. Det är svårt att till fullo sätta sig in i ett annat lands politiska diskurs (vem har egentligen koll på allt, här på hemmaplan?), och det kanske inte är relevant heller.

För även om den aktuella konflikten mellan Ryssland, Georgien och Sydossetien, väcker liv i kalla krigstiden, kanske stormakterna har spelat ut sin roll. Skillnaden mellan Obama och McCain blir kanske trots allt störst på hemmaplan, och det stora skiftet med förändring och hopp kanske uteblir, oavsett vem av dem som får den högsta maktens position.

Eller är stormakternas tid nu, och valet mellan demokrat och republikan viktigare än någonsin? Kommer krigen i mellanöstern avlösa varandra med en John som ledare för den “fria världen”, kommer de ekonomiska kriserna avlösa varandra i sydamerika med en Obama som president och indragna frihandelsavtal? Kommer EU eller Kina sätta dagordningen istället?

Frågorna är många, men kärnan i veckans skifte är; Hur kommer världen se ut, och vad är förutsättningarna, i januari 2009, då USA:s nästa president tillträder på sin post?