Så står det att läsa i en debattartikel i tidningen Journalisten. Ja, objektiviteten har länge varit ett ledord för det yrkesskrå som kallar sig journalister.

Det blev ett ledord för journalistiken eftersom man när yrket formades hade en särskild maktposition i kontrollen av ett massmedium. Vem som helst kunde inte starta en tidning eller en radiostation. Idag när alla har sina egna mediaplattformar är det idealet mindre relevant.

Fast det egentliga problemet är när objektivitet blir ett ideal man faktiskt tror att man kan leva upp till.

Det är nämligen omöjligt.

Redan i urvalet av ett ämne eller i en rubriksättning har du gjort ett subjektivt val om vinkling. Orden du väljer är tyngda av värderingar. Personerna du intervjuar har alltid en agenda. Fotona du väljer ut för din text är vinklade att framkalla känslor på ett visst sätt. Allt, allt, allt är vinklat och subjektivt. Särskilt uppenbart blir detta i politiskt känsliga frågor som skatter, vården, skolan, Israel/Palestina-konflikten, invandringen, globaliseringen, genus-frågor och klimatfrågan. Journalistens egen uppfattning lyser snabbt genom trycksvärtan.

Så, låt oss vara ärliga: objektiviteten har aldrig fungerat i praktiken. Även journalister är människor.

När Aftonbladet nu drar igång det spännande projektet Skolraset Skolgranskning lovar man göra det hela med ett nytt, annorlunda ideal: öppenhet.

Gott så! Tyvärr blir det snabbt uppenbart att även här driver man egna agendor i objektivitetens (eller snarare – och värre! – ”öppenhetens”) namn. Jocke Jardenberg och Brit Stakston bjuder på exempel.

Det finns istället två andra vägar att välja:

1. Den ärliga vägen. Aftonbladet kunde ha sagt ”vi är emot kapitalismen i skolan, vi anser att den ska styras och finansieras av skattemedel”. De hade sedan fritt kunna driva sin linje om att våra unga utnyttjas av skattefifflande riskkapitalister. Det hade sedan varit upp till andra aktörer på mediaspelplanen att bemöta detta och för läsaren att i slutändan själv bilda sig en uppfattning. Det viktiga är att om man har en ståndpunkt (eller får betalt för att skriva om något) ska man stå rakryggat för den.

2. Den öppna vägen. Att säga ”OK, skolan har försämrats, vi tror det beror på något av följande: 1) friskolorna 2) kommunaliseringen 3) svenska ungdomar har blivit lata 4) invandringen 5) fluor i dricksvattnet 6) svenska skolan har inte blivit sämre det är omvärlden som blivit bättre 7) det har gått inflation i lärarutbildningar och kvaliteten har sänkts. Vi kommer nu att granska alla dessa hypoteser ur alla möjliga vinklar. Vi kommer att behöva er hjälp med detta.”

Då hade man närmat sig den mer vetenskapliga processen med hypoteser som testas. Denna är så nära objektivt man kan komma men KRÄVER öppenhet. Alla fakta måste upp på bordet – och detta inkluderar journalistens eget arbete, sådant som varför valde man en viss bild för att illustrera en poäng, vilka andra bilder fanns det, vad ville man förmedla?

Ja, när jag skriver ”alla fakta” så menar jag verkligen ”alla fakta”. (Källskyddet som möjligt enda undantag.)

Precis som i en vetenskaplig process ska läsaren aldrig kunna tvivla på detta.

(Detta är egentligen inget konstigt. Hade det funnits möjlighet för en journalist på 1800-talet att rent tekniskt lösa det här hade vi haft en helt annan journalistik idag. Tekniken är, som alltid, det som sätter – och utvidgar – begränsningarna.)

Istället väljer man, som nämnts:

3. Den ”objektiva” vägen. Vi har vår uppfattning klar, vi ska bara hitta några exempel som stödjer denna. Läsarna måste lita på att vi gör en objektiv granskning men, vi är ju faktiskt Journalister som har gått en lång utbildning i objektivt granskande så det måste de göra. Sedan för att det ska kännas 2011 smäller vi upp en wordpress-blogg med lite kommentarer som vi låter någon annan granska för vem vet vad för konstigheter folk som inte är journalister kan skriva.

OK, lite hårddraget och lite taskigt, men det är för att jag är besviken på att vad som skulle kunna bli början på ett skifte i svensk media än så länge visat sig vara samma vara som vi alltid blivit matade med.

Och, ärligt talat, den varan smakar rätt blaskigt. Det är dags att begrava ”objektiviteten” som ideal på samma ställe som papperstidningen ligger (komposten?). Nu hoppas jag att Emanuel Karlsten och resten av gänget vänder kritiken de fått till något positivt och en gång för alla blåser bort dimridån ”objektiv granskning” ur svensk journalistik och ersätter den med öppenheten.

Den dimridån är faktiskt, år 2011, helt onödig.

Själv tittar jag inte så långt tillbaka, utan till det korta 00-talet. Det finns intressanta ledtrådar i boken Noll Noll, främst noterar jag att de tre rörelserna som verkade bestämda att dominera framtiden under 00-talet: piratrörelsen, klimatrörelsen och feminismen har tappat i moment. De drar inte längre till sig samma uppmärksamhet, bidragen från det offentliga är inte lika höga som de en gång var (redan det är en dödsdom för många tankeströmningar i Sverige) och tidigare företrädare är inte riktigt lika pigga på att dra lans. Det är möjligt att svackan är tillfällig, men för att åter kunna sätta agendan krävs hårt arbete.

I den svenska transhumanismens historia påpekar jag hur de tre rörelserna kom i fokus för samhällsdebatten, med varierade resultat. Notera att det handlar om breda strömningar. Vad föll de på?

Helt borta är de inte. Många faktorer har samspelat.

En gissning är att en piratrörelse som grundarna sig på att motståndarna ”inte fattar internet” drabbas hårt när den ses som nätnostalgisk, klimatrörelsen grundade sig på ett geopolitiskt läge som inte finns och feminismen på att framgång kan ge intern ideologisk slapphet.

Frågorna som de tre rörelserna tar upp är inte avgjorda, men att sänka sin levnadsstandard så att Jorden orkar med i patriarkatets glupande aptit när man istället kan ladda ned från internets stora bibliotek kommer kännas väldigt 00-tal. Ungefär som att titta på gamla program om FNL-grupperna på 70-talet, Frihetsfronten på 90-talet och Attac vid millennieskiftet. Frågorna söker andra svar.

Hur det kan se ut i framtiden? Lyssna på mig och Anders Sandberg på P3 Kultur.

Intressant

Nog låter det väldigt mycket som något hämtat från en cyberpunkroman från 80-talet?

Skulle nästan kunna hävda att av alla framtidsskildringar inom science fiction är det denna som ligger närmast hur det verkligen blev. Vad är det egentligen som saknas för att vi ska kunna säga att vi lever i en ”riktig” cyberpunk-värld?

Uppdaterat: kinesiska myndigheter dementerar nyheten om 42-miljonersstaden. Nåja. Peking med sina 20 miljoner invånare eller Shanghai med sina 4000 skyskrapor är ju inga småstäder direkt.
Dessutom var det ett tag sedan vi passerade gränsen då mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Mega-städernas tid är redan här.

Under 2010 var det ett riksdagsval i Sverige, Wikileaks fick ett ordentligt genomslag och världen återhämtade sig ett steg från finanskriserna. Sociala medier med Facebook i spetsen gjorde ett ännu större genomslag i det allmänna medvetandet, i USA började man tala om nätneutralitet på riktigt och i Sverige omfamnade traditionella media Ipaden.

Frågan är vad vi kommer få se för skiften under 2011. Vad kommer hända med öppenheten efter Wikileaks? Hur stor tolerans kommer vi ha för oliktänkande och yttrandefrihet när hatiska illdåd tar upp löpsedlarna? Vad kommer vi minnas när året är slut, och vad kommer vi se som den där självklarheten man direkt glömt bort var en nyhet? Kommer vi kanske få se en ny IT-bubbla, eller blir 2011 året då de värden som cirkulerat i IT-ekonomin blev omsatta i realitet och tydliga på riktigt?

Jag tror vi kan se ett skifte som lutar åt det senare. Apple har hjälpt många att materialisera tidigare abstrakt information och börjat måla en bild av vad som har sådana värden på nätet att människor är villiga att betala pengar för dem. Den så kallade gratiskulturen blir ointressant när man kan lägga energin på det som genererar mera, och det är snarare tjänster, det automatiserade redaktörskapet och tillgängliggörandet som är värdefullt när rådatan florerar fritt.

Vad tror ni?

Fast det är korta tidsperioder vi talar om, nätet har förändrats så mycket på inte ens tio år. Kommer ni ihåg då Microsoft sades stänga in oss. Nu är jätten i Redmond i klistret och efter freden i Twin Peaks har Linus Torvalds Linux öppnat upp datorvärlden. Facebooks nya inriktning känns lite som Google Wave som inte alls gick bra. Även Google har problem att hänga med. Det är som Alexander skriver, lätt att se tekniska monopol som kan hastigt försvinna. Det ställer nya frågor kring vad som är en rimlig konkurrenslagstiftning.

Det allvarliga med opt-in är snarare alla som lämnas ute, där system inte blir får en uppbackning av andra system och att en skörhet byggs in i informationssamhället. Mer om detta går att läsa i rapporten E-demokrati på rätt sätt. Hur mycket integritet kan vi vänta oss då?

Intressant

Johannas svar på Annas post talar om den relativa omöjligheten att opt:a ur system, så som Facebook. Den relativa omöjligheten är sann, men den potentiella möjligheten är nog för att reglera de värsta avarter av policies aktörer kan anta.

Facebook har i många meningar ett naturligt monopol på sociala nätverk (se te x, Metcalfes lag).
De fick den kritiska massan och vann race:et. Lika mäktiga som de kan tyckas vara idag, lika bräcklig är deras position då den bara är avhängig ett koordinerat skifte till en konkurrent.
Monopolteori talar om potentiella konkurrenters effekt på monopolistens sätt att möta marknaden. En monopolist kommer alltid ha ett större premium än om han hade konkurrens, men dominans i marknader med naturligt monopol kan också leda till lägre kostnader och således slutligen ett lägre pris till konsumenten och högre marginaler för monopolisten.

Facebook är kanske ett exempel på ett sunt monopol i denna mening (se t ex, Reeds lag). Ju större de är, ju mer koncentrerar de innehåll och investeringar i just den produkt jag använder.
Ett monopol blir dock nästan alltid osunt då ofta levererar en specifik produkt som omöjliggör introducerandet av liknande men andra produkter. Så som ett Facebook med ”sundare” integritets ”ideal”. Men! En galen policy och ett fullgott alternativ med sundare ”ideal” och Facebook är gårdag.
Galna policies i sig gör väldigt lite väsen av sig, men kombinera det med en konkurrent eller någon som blankar facebook-innehav för att sedan lobba världens medier på krigsstigen mot den där skitstöveln vi alla sett i Social Network.

Fullgoda alternativ med sundare ideal kan vara påväg med projekt som Diaspora, och även om det inte blir DET nya sociala nätverkET, är det vårt vapen för att göra credible threat mot våran hat-älskade monopolist Facebook.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

photo © 2009 Rama V | more info (via: Wylio)

Anna ställer frågan om hur informationen på nätet presenteras för dig. En närliggande fråga är hur information om dig presenteras på nätet.

Anna tar upp ett exempel med profilbilden på Facebook som plötsligt dyker upp på Sydsvenskans hemsida därför att du klickat Gilla på någon artikel. Din nuna blir del av någon annans nyhetssida och flyter liksom samman med TT-telegrammen och krönikorna. Var det önskvärt när du tryckte ”Like”?

En bekant hade under veckan problem med en webbtjänst som utan hans vetskap (p.g.a. av något val han hade gjort ovetandes om dess konsekvenser) hade skickat ut ett email till alla hans kontakter. Han var tvungen att be om ursäkt för vad maskinen hade gjort i hans namn.

En av våra mest flitiga kommentatorer på bloggen: Dr Anders Sandberg har en blogg med undertiteln:

”Another lobe of Anders Sandberg’s distributed brain”

En annan Sandberg, Peter på bloggen Disruptive sa en gång klokt att ”bloggande är som att sätta URL:ar på dina tankar” (URL = internetadress.)

Så vad har vi då: vårt medvetande och våra åsikter utsmetade över nätet som resterna av en nysning. Hur mycket av oss själva lyser genom? Hur många fragment av dig krävs det för att din själ ska framträda? Opt-in, soul-out.

När jag går in på Sydsvenskan.se idag ser jag mina vänners profilbilder under ”Find us on Facebook”, det sker genom att jag är inloggad på Facebook och användning av cookies, men är inte baserat på något val jag aktivt har gjort (eller jo, ”keep me signed in” på FB). Firesheep och historier om kapade Facebook-profiler genom script aktualiserar hela frågan om egen kontroll och om säkerhet.

I slutet av förra året införde Google personalized search för alla (utan aktivt val, däremot finns opt-out) så att resultaten på sökningar varierar med geografisk placering, tidigare sökningar och klick på tidigare resultat. Om man är inloggad baseras personaliseringen på webbhistorik och om man inte är inloggad så är det cookies som lagrar sökhistorik upp till ett halvår. Man kan även välja att webbhistoriken inkluderar surfande utöver sökningar på Google. Visst är det bekvämt med personalisering, men vad får det för konsekvenser när folk inte är så medvetna om det? Om jag prenumererar på morgontidningen Sydsvenskan så vet jag att nyheter från Trelleborg får oproportionerligt stort utrymme i förhållande till nyheter från Frankrike. Trots att jag är betydligt mer intresserad av Frankrike än  Trelleborg. När jag googlar förväntar jag mig att nå world wide och inte bli Trelleborgs-biased bara för att det råkar ligga inom en viss radie från min position. Iallafall vid desktop-användning. Om jag söker via mobilen är chansen betydligt högre att jag skulle vilja ha geografiskt närbelägna träffar. Brasklapp: Nu är jag inte insatt i detalj hur viktningen i Google sker.  Hursomhelst, det följer en självförstärkande spiral av information med personaliseringen. Det är en slags kombination av aktivt och passivt: tillrättalagd information baserad på tidigare agerande. Jag får bekräftat, kanske till och med cementerat?, mina grundantaganden om världen. Vi får inte samma resultatlista; motsvarande sker ju för dig. För detta oss längre ifrån varandra, att vi får färre gemensamma referensobjekt? Är det postmodernism extravaganza, eller en post-postmodernism som bygger på fragment men inte som en kritisk tradition utan snarare är lite godtrogen/självgod?

Det är inga nyheter men den senaste tidens skeenden aktualiserar frågor kring aktivt- och passivt informationsval, subjektivt och objektivt. Jag har inte tänkt tanken färdigt, fyll gärna på. Vad säger ni?

”Delighting customers doesn’t build loyalty; reducing their effort – the work they must do to get their problem solved – does.”