Den rastlösa välfärdsmänniskan

Staffan Burenstam Linder var en på sin tid mycket uppmärksammad ekonom i offentligheten, kanske mer utomlands än i Sverige, som sedan skulle bli handelsminister, en av arkitekterna bakom moderaternas liberal omsvängning och rektor på Handelshögskolan. Det var hans bok The harried leasure class som vann honom mycket berömmelse 1970. Den svenska utgåvan Den rastlösa välfärdsmänniskan återutgavs nyligen.

Boken har kallats “ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?

Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.

Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.

Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.

En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.

Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.

Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.

Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.

Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.

Så jobbar Sverige- oväntat nog

Jag besökte lanseringen av tegelstensboken Så jobbar Sverige på IVA som är en kartbild av dagens svenska näringsliv.

Redaktören Henrik Blomgren menade att boken hjälper oss att komma i takt med vår egen tid, och det har Blomgren rätt i. Av de fyra miljoner som arbetar så jobbar lika många i konsultverksamhet som i byggnadssektorn, lika många inom vården som inom industrin. Blomgren påpekade att forskningen hittills varit exceptionellt nationell i en tid som präglats av globalisering.

Skiftena visades i respektive bransch. Fredrik Bergström tidigare Handelns Utredningsinstitut påpekade hur grossisterna förändrat handeln genom att söka nya kontakter i en alltmer internationaliserad handel. Globala kedjor som MediaMarkt, Zara och Lidl finns numer i Sverige, men få svenska företag följer exemplen från H&M och IKEA. Urbaniseringen har slagit igenom i handeln, 50% av handeln stora tillväxt de senaste åren har skett i 19 kommuner. Mångfald efterfrågas av kunderna, och handeln måste bli bättre på att följa trender.

Dag Thorén talade om vård och omsorg, en bransch med 350 miljoner kronor i omsättning. Fast det ses inte som en bransch i dag… Distributionsledet är eftersatt, och det finns problem med dåliga vårdkedjor. Det finns bra teknik, men tillgängligheten är låg och även produktiviteten. Förändringar sker då termer som öppen och sluten vård blir föråldrade och branschens möjlighet till internationell räckvidd är stor.

Magnus Aniander talade om byggbranschen. Det finns ett lågt omvandlingstryck i strukturer som stannade i 60-talet, ofta med samma personer som beställare och utförare. Projektet ligger i centrum av allt och konkurrensen är liten. Branschen kännetecknas av få mellanstora företag, antingen är det storföretag eller små byggmästare. I dag är alla generalister, då snarast en specialisering borde ske. Här tycker jag mig finna anledningen till att mycket nybyggnation har dålig kvalitet i dag.

Per Storm talade om en oväntat stark bransch, råvaror och basindustrin. Det är Kinas och Indiens tillväxt som drivit på den. Basindustrin står för 2/3- delar av Sveriges tillväxt och 10% av alla anställda. Man innoverade sig igenom krisen på 90-talet, där exempelvis LKAB:s automatiseringsgrad är unik för gruvindustrin.

Det kvarstår frågor. Var finns upplevelseindustrin? Som det påpekades finner man inte heller företag som Google eller miljöteknikbranschen i sammanställningen. Var kommer anställningarna? Men sammantaget blir intrycket av boken bra, och dess data ger näring åt debatten. Det finns ingen sektor som är viktigast och som bör favoriseras (det dyker ju ofta upp). Den svåraste frågan står den nära framtiden för, Sverige kan inte fortsätta att vara inriktat att leva på en europeisk utveckling som inte längre finns. Det krävs omvandling, just ett skifte.