Bokrecension: “Here comes everybody”, Clay Shirky

Den innehåller inte så mycket nytt, Clay Shirkys bok om sociala medier: “Here comes everybody”. Åtminstone inte om man läst de andra “måste-böckerna” i genren: Chris Andersons Long Tail, James Surowieckis Wisdom of Crowds eller Malcolm Gladwells The Tipping Point för att nämna några. Nej, bokens styrka är snarare i sammanfattandet.

Utvecklingen på området går så pass fort att det faktiskt kan behövas minst en bok om året som sammanfattar de tankar och idéer som just för tillfället är som starkast. Snart kommer Chris Andersons uppföljare till Long Tail, om freeconomics, gratisekonomin och Wired-kollegan Jeff Howe jobbar på en bok om crowdsourcing som också kan vara värd att läsa för att förstå de skiften som sker just nu.

Vad är det då Shirky sammanfattar i sin bok?

En stor del av boken handlar om journalistikens roll i web 2.0-erans tidevarv. Vem är egentligen journalist? Vilken roll har journalistiken i ett samhälle där vem som helst kan publicera sina tankar? Vilka privilegier ska ha en journalist ha i ett sådant samhälle? Sydsvenskans Anders Mildner har sammanfattat frågeställningarna ur ett svenskt perspektiv här.

En annan central del av boken berör vad som utmärker en fungerande icke-hierarkisk (bara delvis sant, alla organisationer har en hierarki men nätverksorganisationer är åtminstone inte pyramidformade) organisation. (Undertiteln till boken är för övrigt “The Power of Organizing Without Organizations”.) Shirkys slutsats är att organisationer som den som driver t.ex. Wikipedia framåt drivs av dels hängivna anhängare, en sammanhållande kultur samt själva verktyget (mjukvaran) som utgör tjänsten och sätter dess begränsningar.

Fredrik Wass uttrycker det något annorlunda på sin blogg:

Den sociala valutans kurs beräknas inte i kronor och ören. Den mäts i kärlek och vänskap.

Det är exempelvis en hängiven kärlek till idéen Wikipedia som får hela uppslagsverket att fungera.

Detta missar många företag som, ivriga att hänga med i de senaste trenderna, slänger upp bloggar eller wikisar för sina anställda eller sina kunder. Men, utan kärleken, utan den där viljan att bidra av ingen annan anledning än ren lust, kommer dessa försök falla platt i bästa fall och vandaliseras grovt i värsta fall.

För att lyckas måste ett företag plocka av sig den formella corporate- masken och bli mänskligt. Bara så väcker man lusten att bidra. Bara så väcks kärleken.

För många företag är detta ett enormt skifte. Därför bör man läsa Shirky. Å plocka av sig masken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Roman skriven i Google Earth

The 21 steps är en thriller skriven av Charles Cumming i Google Earth.

Man följer huvudpersonens inblandning i ett underligt fall som tar honom från London till Edinburgh utefter utlagda rutter i Google Earths kartor. Det är en intressant blandning av verklighet och fiktion. Nu upplevs handlingen lite långsammare en den faktiskt är, då tar tid att gå mellan punkterna för handlingen, vilket är synd.

Men möjligheterna för att kunna vidareutveckla konceptet är intressanta. Med högre upplösningar, och kanske bilder av verkliga miljöer kan fiktionen ta en ny klickbar form. Det skall bli spännande att se vart Penguin tar konceptet i framtiden.

Den rastlösa välfärdsmänniskan

Staffan Burenstam Linder var en på sin tid mycket uppmärksammad ekonom i offentligheten, kanske mer utomlands än i Sverige, som sedan skulle bli handelsminister, en av arkitekterna bakom moderaternas liberal omsvängning och rektor på Handelshögskolan. Det var hans bok The harried leasure class som vann honom mycket berömmelse 1970. Den svenska utgåvan Den rastlösa välfärdsmänniskan återutgavs nyligen.

Boken har kallats “ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?

Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.

Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.

Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.

En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.

Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.

Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.

Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.

Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.

Digitala nomadsamhället- himmel eller helvete?

The Economist hade veckans stora scoop om hur vi alltmer närmar oss ett trådlöst kommunikationssamhälle där vi förändrar våra arbetsvanor, vårt sociala umgänge, stärker betydelsen av den tredje platsen borta från arbete och hem, vår kulturkonsumtion och blir digitala nomader.

Det är en mycket tilltalande bild The Economist visar av detta nomadsamhälle, där nya möjligheter ges av den ständiga uppkopplingen.

Det kommer det nog att bli en debatt om baksidorna, och då inte bara den välkända debatten om problemen med att vi tillbringar mer tid online. Computer Sweden skrev nyligen om Jonathan Zittrains bok “The Future of the Internet and How to Stop It” (se vidare i Iphone kan döda Internet av Martin Wallström). Där återges kritiken från Zittrain att friheten som finns inbyggd i PC:n blir låst till åtkomstverktyg som kontrolleras av nätverken.

Så jobbar Sverige- oväntat nog

Jag besökte lanseringen av tegelstensboken Så jobbar Sverige på IVA som är en kartbild av dagens svenska näringsliv.

Redaktören Henrik Blomgren menade att boken hjälper oss att komma i takt med vår egen tid, och det har Blomgren rätt i. Av de fyra miljoner som arbetar så jobbar lika många i konsultverksamhet som i byggnadssektorn, lika många inom vården som inom industrin. Blomgren påpekade att forskningen hittills varit exceptionellt nationell i en tid som präglats av globalisering.

Skiftena visades i respektive bransch. Fredrik Bergström tidigare Handelns Utredningsinstitut påpekade hur grossisterna förändrat handeln genom att söka nya kontakter i en alltmer internationaliserad handel. Globala kedjor som MediaMarkt, Zara och Lidl finns numer i Sverige, men få svenska företag följer exemplen från H&M och IKEA. Urbaniseringen har slagit igenom i handeln, 50% av handeln stora tillväxt de senaste åren har skett i 19 kommuner. Mångfald efterfrågas av kunderna, och handeln måste bli bättre på att följa trender.

Dag Thorén talade om vård och omsorg, en bransch med 350 miljoner kronor i omsättning. Fast det ses inte som en bransch i dag… Distributionsledet är eftersatt, och det finns problem med dåliga vårdkedjor. Det finns bra teknik, men tillgängligheten är låg och även produktiviteten. Förändringar sker då termer som öppen och sluten vård blir föråldrade och branschens möjlighet till internationell räckvidd är stor.

Magnus Aniander talade om byggbranschen. Det finns ett lågt omvandlingstryck i strukturer som stannade i 60-talet, ofta med samma personer som beställare och utförare. Projektet ligger i centrum av allt och konkurrensen är liten. Branschen kännetecknas av få mellanstora företag, antingen är det storföretag eller små byggmästare. I dag är alla generalister, då snarast en specialisering borde ske. Här tycker jag mig finna anledningen till att mycket nybyggnation har dålig kvalitet i dag.

Per Storm talade om en oväntat stark bransch, råvaror och basindustrin. Det är Kinas och Indiens tillväxt som drivit på den. Basindustrin står för 2/3- delar av Sveriges tillväxt och 10% av alla anställda. Man innoverade sig igenom krisen på 90-talet, där exempelvis LKAB:s automatiseringsgrad är unik för gruvindustrin.

Det kvarstår frågor. Var finns upplevelseindustrin? Som det påpekades finner man inte heller företag som Google eller miljöteknikbranschen i sammanställningen. Var kommer anställningarna? Men sammantaget blir intrycket av boken bra, och dess data ger näring åt debatten. Det finns ingen sektor som är viktigast och som bör favoriseras (det dyker ju ofta upp). Den svåraste frågan står den nära framtiden för, Sverige kan inte fortsätta att vara inriktat att leva på en europeisk utveckling som inte längre finns. Det krävs omvandling, just ett skifte.