Joakim Lundblad valde ett bra ämne för veckans skifte så här i höstmörkret: romantik. Mina reflektioner på ämnet innebär en koppling till förra veckans ämne: det urbana rummet, om staden i förändring. Jag skrev då om virtuella resor som kan lösa upp stadens fysiska gräns.

När jag skrev texten hade jag främst arbetslivet och resandet i åtanke men man gör ju så mycket mer i en stad än arbetar. Människor möts och blir förälskade bland asfalten och husen.
Så sker även i den virtuella världen vilket filmen (”Ruanur and Yuina’s wedding”) nedan visar:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Txy6OWtpBok&hl=sv&fs=1]

Fast nog är det något saknas där bland pixlarna. Tekniken tillåter inte riktigt att upplevelsen blir likvärdig med ett ”riktigt” bröllop och bröllopsnatten för Ruanur och Yuina gissar jag vara en ganska platt affär. World of Warcraft saknar helt enkelt den emotionella bandbredden som krävs för att kunna konkurrera med verkligheten.

Emotionell bandbredd är en teknologis förmåga att förmedla känslor. När två människor möts sker den mesta av denna kommunikation med kroppen. En vardaglig gest som att ta i hand är en ritual där vi delar med oss av känslomässig information (har därför förståelse för Carl Hamiltons reaktion).

Video har relativt hög emotionell bandbredd, men email och SMS är känslomässiga stenstoder. ”Det är fegt att göra slut via fax, sms eller e-post” skriver Aftonbladets dejtingexpert och vad är väl anledningen om inte den smala emotionella bandbredden. (Göra slut via fax. Går det att komma lägre på romantikskalan?)

Även om videosamtal kan vara tämligen intima står sig tekniken slätt i jämförelse med verkligheten. Som skiftesskribent undrar man då om det i framtiden kan komma teknik som överträffar verklighetens brutala nakenhet när det gäller att skicka ut signaler om vårt känslotillstånd.

En möjlig utveckling är den som forskaren Kevin Warwick och hans fru Irena provade för ett par år sedan. De opererade in chip under huden som skickade signaler från deras nervsystem, via chippen ut över internet och in i varandra.

when his wife moved her hand, he felt it. He could actually feel her movements

Framtidens vigselringar, måhända? När vi börjar växa samman så till den grad att vi t.o.m. delar nervsystem, då får man noga säga att tekniken överträffar våra nuvarande sinnens förmåga att ta emot och förmedla känslor.

Huruvida det är romantiskt eller ej lämnar jag däremot åt andra att avgöra.

Läs även andra bloggares åsikter om romantik, cyborg, framtiden, kärlek, teknik

Jag delar Alexander Funckes bedömning att Internationella Olympiska Kommittén inte kommer att ändra sig så snabbt. Är det en fortsatt dopingjakt som väntar? Svaret finns dels i Erik Starcks fråga om kroppsförbättring och Funckes viktiga diskussion om alternativa scener för idrotten.

En ledtråd finns kanske i en debattartikel i Aftonbladet från Jan Söderström. Hans artikel argumenterar för mer satsningar på veteranidrott, vilket är ett bra steg för många att hålla sig i form. Han pekar också på isoleringen för elitdrotten från det övriga samhället. Det jag tog fasta på är just hur veteranidrotten nog får ännu mer gråa zoner, där gränserna för medicin och prestationsförbättring blir vagare. Vi kommer att behöva fler av förbättrande mediciner när vi blir äldre, oavsett om vi är friska, så även äldre idrottare. Kanske är det ur just veteranernas krav på mycket god vigör vid hög ålder, både mer seriösa idrottare och amatörer som öppnar upp för kroppsförbättring?

Vägen från veteranidrotten till en spridd kroppförbättring är inte rak. Samma reaktion som mot förbättrade elitidrottare kan komma in här. Jag tror inte att jag slår en 71-årig Carl-Erik Särndal i höjdhopp, det bäddar för samma irritation av att de som redan är fysiska praktexemplar blir ännu bättre.

En annan anledning till dopingmotståndet är rädslan för att den öppnar vägen för en skräddarsydd medicin, och de enorma kostnader den skulle kunna orsaka för sjukvårdssystemen.

Frågan om kroppsförbättring via läkemedel har sin egen belastning, då läkemedel är ett känsligt och område, där vad som godkänns som medicin eller inte är minerad. Vi skall inte tala om gendoping, där rädslan för gentekniken också sätter in.

Så det kanske är ur Erik Starcks tanke om cyborgatleten (vad är en cyborg, se filmklipp) som tar öppnar upp för kroppsförbättring.

Fotamputerade Oscar Pistorius, som fått klartecken att tävla mot ”friska” idrottsmän, ses inte som en fuskare utan snarast som en hjälte.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=moIkCxXrobk&hl=en&fs=1]

Mycket av acceptansen bygger på att vi är toleranta mot funktionshindrade, men är samtidigt är vi mer öppna för att funktionshindrade (om de vill) skall få förbättra sina nuvarande kroppar. Mekaniska proteser verkar också mer acceptabla.

Så kanske blir det idrottsrörelsens två avläggare, veteranidrotten och handikappsidrotten, som öppnar för kroppsförbättringen genom att bli de specialklasser som Alexander Fucke diskuterade och att därifrån tanken om förbättrande medicin kommer in i samhället.

Det är en svår fråga, en av 2000-talets riktiga stora skiften, som ännu inte politiserats.

Pingat på Intressant

Inte för dess innehåll att Jim Mielke har tagit fram ett system för att tatuera bildskärm och knappsats på armen, med en Bluetooth-kommunikation. Idén med huddisplay vi sett tidigare, men att nu bioniken rört sig från koncept och proteser till att bli något som övervägs