Skifte, anti-skifte och syn-skifte

Eriks skiftes-fråga, alltså den innan Martins, bär “titeln” anti-skiften. Vilket ger mig dikotomin tes/antites för ögonen. Drar man analogen till sin dialektiska spets upptornar sig syntesen — å alltså syn-skiften — vilket också är denna posts vaga idé.

Nästan varje skifte följs av ett “anti-skifte” — ett missbrukande eller i varje fall ofördelaktigt beteende i någon omfattning som möjliggjorts av den nya tekniken eller förhållningssättet.

I fallet med ultraljud pekar Erik på hur flickfoster väljs bort och hur könsfördelningen riskerar att bygga motsättningar. Martin skriver om överutbudet. Om hur man drunknar i mängden val och avstår från att välja. Andra självklarheter som bör kunna sorteras in under kategorin anti-skiften är alla otaliga exempel på kreativ förstörelse, integritetens lidande nu när information är lättflytande. Och så vidare. Och så vidare.

Det finns dock en uppsida även i de fallen då anti-skiftets kostnader tycks överstiga skiftets fördelar. Låt mig presentera: Syn-skiftet.


Med historiematerialistisk säkerhet kan jag likt Karl Marx ta hjälp dialektiken föreslagen av historien och predicera en syntes av skiftet och anti-skiftet — syn-skiftet — inte sällan en gyllene medelväg.
Tänk: När konsekvenserna av anti-skiftet, som slår mot flickfostren löper linan ut är det svårt att spå annat än tragedi, men likväl kommer sannolikt en låg tillgång på kvinnor leda till en högre efterfrågan. (Kanske blir även andelen homosexuella män högre?) Kulturella spårberoenden till trots; i konflikt med tillgång och efterfrågans-ekvationer där värdet är någorlunda absolut är det sällan kulturen vinner. Urvalet mellan pojke/flicka förskjuts således åter tillbaka — syntesen; syn-skiftet är uppnått.

AI:n som lär sig din musiksmak (eller som genom koevolution med dig utvecklar din musiksmak), sociala nätverk, topplistor, radio-rip offs och Gud vet vad Martins media-överflöds-posts egna syn-skiftet mynnar ut i.

Idéen ungefärliga omfång var säkert klar redan från överskriften, men jag säger som Marx kunde ha sagt: Försök falsifiera detta — suckers!

Ang. Idéströmningar: Syntetiska strömningar

Post-modernism är något som man med lite vilja kan se som en direkt anti-tes till modernismens strikt vetenskapliga syn på världen. Givet detta och med hjälp av ett par Heglianska glasögon (av en version som ser bortom Preussen) kan man skönja en dialektisk syntes av dessa strömningar, men vad skulle denna syntes utgöras av? Neuroromantik? Neurorenässans?
Det faktum att den så tacksamt ofalsiferbara dialektiken alltid kan dra till med en efterkonstruktion gör tyvärr inte den mer behjälplig nu när vi skall speja framåt. Den låter oss blått se vad vi vill…

Med fortsatt välvillighet kan man tala om de evolutionära förklaringsmodellerna av kultur och idéer som en formalisering av den Heglianska tanken om dialektik. Formalisera i meningen att göra den positivistiskt falsifierbar. Plötsligt kräver dess resultat mer än en axelryckning i reaktion, men blev också svårare att hämta rättfärdiganden från.
Jag antar att boken som Waldemar Ingdahl refererar till, Freedom Evolves, har med detta att göra. Den har i vart fall lagts till på min önskelista inför jul.

Magkänslan när man talar om idéströmning är att det egentligen är ett felaktigt uttryck, eller i vart fall aldrig bör användas i singular när man talar om hela världen. Detta sagt så har västvärlden gått igenom olika stadier där kultur och idéer inspirerats starkt av enskilda identifierbara strömningar. Andra strömningar fanns med all säkerhet parallellt, dels i andra delar av världen, och dels i olika delar av samhället. Det fanns bara inte plats för dem på den historiska scenen.
Vill man driva tesen att de relativt sammanhållna idéströmningarnas tid är förbi, så är det enkelt att peka på distributionsmöjligheterna då, och de samma nu. Hela förekomsten av “the long tail”-fenomenet gör för idéerna vad de gjort för publicisterna, öppnar för det smala och annorlunda.

Tänker man sig en evolutionär process där olika kulturella, och idéer stöts och blöts i konkurrens om medlemmar mellan olika sociala sammanhang, då kan man se hur den evolutionära processen med hjälp av konkurrensen leder utvecklingen mot en förbättring. Förbättringen riskerar dock att fastna i en typ av lokalt maximum.

För att ta sig ur ett lokalt maximum behövs de stora mutationerna. Det är ofta här skiften i idéströmningar kommer in, som de stora lyckade mutationerna.

Mutationer kommer inte tillstånd om inte experimentlustan finns och tillåts. Den idé-pluralism som råder idag är mycket sannolikt större än någonsin tidigare.
Det finns alltså anledning att ifrågasätta idéströmningarnas framtida betydelse som begrepp, men också anledning att glädjas över anledningen till detta ifrågasättande.