Vad är IT-politik?

Joakim Lundblad frågar oss om Europeiska Unionens IT-politik, och hänvisar i veckans skifte till en rapport inför Visbyagendakonferensen. Det är samma problematik som Copyriot Rasmus Fleischer tar upp

Jag läser rapporten, och blir tvungen att bolla tillbaka frågan; vad avses med IT-politik?

Är det förvaltning och demokrati?

Är det integritet och medborgerliga rättigheter?

Upphovsrätt?

Är det miljöpolitik?

Allmän tillväxtpolitik?

Är det polisiära ärenden?

Nicklas Lundblads öppenhet till varje pris?

Handelspolitik?

Fördelar och nackdelar med open data?

Eller nätneutralitet?

Jämställdhetspolitik, som på konferensen Cyberellas are IT! och när IT-kommissionär Viviane Reding rappar loss om politikens primat och att ICT is wicked!

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Mmhe36xwS-Y]

Intrycket är att svaret från Åsa Torstensson blir allt av det ovanstående, och därför otympligt att sätta upp som en agenda. Många deklarationer idag blir därför uppräkningar av goda intentioner, och till Visby är det nog försent.

Den reella politiken utmejslas på andra ställen, därav kraven på handling från Europeiska kommissionen. Den vaga uppdelningen är en fara, europeiska politiker har varit duktiga på att spänna vagnen före åsnan förr.

Svaret är inte nödvändigtvis att se på frågan helt teknikneutralt, som Joakim tar upp på annan plats. Utan att börja diskutera policyfrågor med principer som utformats för dagens politiska läge.

Joakim Jardenberg har uppmärksammat risken för teknokrati i nätpolitiken. Joakim Jardenberg har rätt, det är en svår sak att upprätthålla en vital politisk debatt med den smala kombinationen IT och EG-rätt. och då kan politiken lätt få ett minne som en guldfisk.

Lätt hänt när man följer EUs gång, vilket är intressant när det samtidigt kritiseras att nätaktivisterna ofta kommer försent in i processen? Paradoxens lösning är att andra sätter agendan.

Programmering i perl räcker bara så långt.

Intressant

E-förvaltning: hacka staten istället

Hacka staten? Det låter brottsligt?

Men, nej, jag syftar inte på några intrång i statsministerns hemdator. Ordet “hacka” använder jag i betydelsen “förändra” eller som en digital variant på “meka” (det där man gör med bilen). Det var precis vad projektet Rewired State gick ut på när det gick av stapeln för en dryg månad sedan i England. Det handlade om att sätta ett antal programmeringskunniga entusiaster under ett tak i en dag och sedan snabbt ta fram nya webbtjänster åt myndigheter:

Over 30 hacks were created, from fully working sites to groundwork to much bigger projects. Job Centre Pro Plus was a clean rewrite of the Job Centre Plus government website, allowing job seekers to quickly and easily find jobs by keyword within their local area, and subscribe to email alerts to future additions. Along the same lines, there was a rewrite of the official Active Places website, which in 8 hours, 3 developers had been able to create a much better website that cost the government over £5m to build, and added accessibility and mobile support.

Jag var på ett liknande arrangemang i januari. Evenemanget hette 24 hour Business Camp och vi var 90 personer som byggde 52 webbtjänster på 24 timmar, dock ej åt någon myndighet. Det var fantastiskt kul och skaparglädjen fick hela Yasuragi ute på Hasseludden att vibrera!


Ted Valentin, spindeln i nätet på 24hbc. Foto av mig.

Waldemar tar upp e-förvaltningen i veckans skifte. Det är ju som så, att statsapparaten ska internetifieras. Här finns många skiften dolda, flera av vilka Waldemar nämner i sin text. Skiften såsom demokratin och mjukvaror under open source-licens, den automatiserade byråkratin (med markant färre människor anställda) och dennes kusin, den automatiserade polismyndigheten.

Samtidigt blir det, som alltid med politiska projekt, en långsam förändringsprocess – raka motsatsen till den snabba utvecklingen på internet. Åren går utan att något händer förrutom enorma och kostsamma fiaskon. Det mest tragiska är att internet i sig är ett fantastiskt demokratiskt verktyg (det finns ingen e-demokrati – det finns bara demokrati) trots våra politikers idogra försök att kväva utvecklingen. Potentialen att göra samhället bättre är minst sagt enorm!

Men nej, politiken visar återigen att den är bäst på att reagera snarare än agera. Ytterligare några år av utredningar väntar oss. Ytterligare miljarder av våra pengar kommer att kastas åt mastodontprojekt utan ände.

Det kommer självklart aldrig att hända men att ge uppdraget åt Ted att arrangera ett svenskt Rewired State-projekt skulle ha gett betydligt mer för pengarna.

Jag kan lova att vi är många som vill vara med och hacka staten.

Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

Ang e-demokrati

Waldemar Ingdahl tar upp elektronisk förvaltning i veckans skifte och efterlyser bl.a. goda exempel på e-demokrati. ”Är framtidens medborgarskap att vara en hacker? Hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?” undrar Waldemar.

Här är ett, mitt, första inlägg i skiftesfrågan.
I Sverige har arbetet med e-förvaltning fokuserat på ökad service till medborgare och företag samt effektiviseringar. E-förvaltning är ett område som hör till Finansdepartementet och därmed är inriktningen given: att säkerställa en effektiv statlig administration. E-demokrati som sådan har kommit i skymundan, utöver vad som kommit upp i servicefrågor såsom medborgardialog, servicekontrakt, användarvänlighet etc.

I kommuner och regioner har det hänt en del. Malmöinitiativet är ett exempel där invånare kan lägga upp förslag på vad de tycker bör göras och samla röster från andra i kommunen för att på så vis lyfta frågan till politikerna. The European Citizens’ Consultation är en liknande plattform på EU-nivå. Internationellt finns det flera NGO:s som ägnar sig åt e-demokrati, t.ex. Involve och Gov2U.

I Estland kan man sedan 2007 rösta över internet i parlamentsvalet.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=QzrceG71eRc]

Mats Odell talar om att “stärka demokratin och skapa goda förutsättningar för att förädla den information som finns tillgänglig inom den offentliga sektorn”. En viktig grundpelare i den svenska demokratin är offentlighetsprincipen. Den understöds av en effektiv e-förvaltning genom att myndigheternas information, diarier mm publiceras och lagras elektroniskt och därmed är tillgängliga på ett annat sätt än förr. Det finns dock en del att göra för att öka sökbarheten i den offentliga sektorns information. Undersökningar som Statskontoret gjorde för några år sedan visade att de medborgare som var mest nöjda med myndighetsinformation på internet inte var hackers utan medelålders, kvinnliga akademiker, dvs. de som kan systemet och vet vilken myndighet som ansvarar för vad och behärskar byråkratisvenska. Detta håller förhoppningsvis på att förändras. När det gäller förädling av information kan mycket intressant hända de närmaste åren tack vare PSI-direktivet. Det innebär att företag ska kunna använda offentlig information för att skapa nya informationsprodukter och -tjänster.

En annan aspekt av e-förvaltning och demokrati är det faktum att en effektiv elektronisk förvaltning skapar förutsättningar för en ökad rättssäkerhet, i form av likabehandling. Ärendehandlingar kan enkelt fördelas mellan olika kontor i landet och på så sätt korta ned handläggningstider. IT-baserade beslutsstöd ger minskad risk för subjektivitet och en rättvisare bedömning av ärenden.

Att staten använder IT för att effektivisera flödena i administrationen back-office behöver inte vara tvingande för medborgarnas kanal in i systemet. Vid medborgarkontor kan de personer som så önskar få personlig service. Den höga internetmognaden i Sverige gör dock att de flesta tycker att det är god service att kunna uträtta ärenden online.

Tappar Mats Odell e-förvaltningen: veckans skifte

Mats Odell presenterade slutligen E-delegationen, som skall ersätta myndigheten Verva. Det blir istället samordning och standardisering mellan de största och mest IT-intensiva myndigheterna i samverkan med Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Positivt att Mats Odell säger att målet är att stärka demokratin, att e-fakturor införts och att ramavtal upprättas (fast se upp med nyttan för slutanvändarna). Kan myndigheterna få bättre genomslag än Verva, som Mats Odell säger, om de samarbetar?

Så är den viktiga frågan öppen källkod och öppna standarder i e-förvaltningen, som Karl Sigfrid tar upp? Det finns nog viktigare frågor kopplade till historien bakom e-demokrati och e-förvaltning.

I skriften E-demokrati följs den första vågen av e-demokratiska försök. Frans G Bengtsson påpekade att mycket tal om brytningstider inte är intressant. Imponerande satsningar på cyberdemokrati som Kalix rådslag fanns som ordnats av Peter Eriksson nuvarande språkrör i Miljöpartiet och Votia. Direktdemokratiska partiet Knivsta.nu finns i kommunfullmäktige. Malaysia och premiärminister Mohamed Mahatir ledde en oerhört ambitiös satsning Multimedia Super Corridor MSC på att omvandla Malaysia till framtidens e-förvaltning.

Tanken svindlar! Mothugg Johan Karlsson påpekade att partierna och politiken ledde utvecklingen. Partierna och politiken satt inte kvar i 1900-talets kostsamma sociala tekniker.

Så vad hände? Kanske att cyberdemokratin riktades in på att vara en demokrati avskild från vardagen? Den påverkan som gavs var folkomröstningar och kontrollerade inspel i demokratin, med politiker och förvaltning i centrum. Medborgarna började istället använda spontant uppkomna kanaler.

I forskningen verkar e-förvaltningen ha ersatt e-demokratin. Danmarks borger.dk tar avstamp från medborgarens situation och är inte intresserade av att hålla ordning på alla instanser. Den brittiska FixMyStreet från mySociety ser på något så enkelt som att hjälpa vardagsfrågor. Förvaltningen är det som medborgarna oftast möter, så förvaltningen behöver vara effektiv. E-förvaltningen blir en grund för e-demokrati.

Risken finns för en vidgad digital klyfta om sätten att kommunicera utan dator stängs. Vågar du vägra internet och e-legitimation? Önskan efter kostnadseffektivitet kan skapa strukturer där myndigheterna snarast stänger sig för medborgarna och av rädsla för integritetsbrott håller på viktig information.

Det finns mycket att vinna i statsförvaltningen på att tydliggöra kostnader och överkomma flaskhalsar. Vad som tidigare setts som naturliga monopol behöver inte längre vara det, och vad tekniken sätter fingret på är vilka organisationer som kan bäst försäkra sig om kvalitet och säkerhet. Hur många sjukhus har kvalitetsansvariga?

Frågan är om det finns goda exempel på e-demokrati, vad bör undvikas när förvaltningen digitaliseras, är det fel att tala om e-förvaltning som en egen företeelse, är framtidens medborgarskap att vara en hacker, hur byggs låga trösklar för användare in i systemen?

Jag undrar vad Fredrik Sand på Stockholms Handelskammare tänker om e-förvaltningen och om Moderata Riksdagsledamoten Eliza Roszkowska Öberg har några bra lösningar på hur de digitala klyftorna skall minskas i samhället?

Intressant

USA är mer centraliserat

Partisekreterarna i Alliansen: Per Schlingmann (m), Anders Flanking (c), Erik Ullenhag (fp) och Lennart Sjögren (kd) slår in på en ny linje i Svenska Dagbladet Brännpunkt. Man kommer att för den politiska kommunikationen inför valet 2010 att titta mer på USA och valkampanjen från Barack Obama.

Det finns skillnader mellan Sverige och USA. Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Per Schlingmann och Moderaterna berättade om sin nya kommunikationsstrategi på seminarium i Almedalen.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Det betyder dock inte att man skall lämna en helt öppen plattform, särskilt om man faktiskt vill ha in högnivåbloggare med vilka man kan utbyta massiva mängder hits. Då behövs det en viss höjd i bloggandet, som på de amerikanska siterna. Frågorna om “vad” man skall säga och “hur” kan mycket väl hänga ihop.

FRA-debatten är värd att ta vara på som lärdom för hur man med väl utbyggda strukturer kan försöka utlösa egna FRA-stormar. Sådana stormar kräver trots allt man gjort ett gediget förarbete som sedan spinner vidare. Det är svårare än tidigare, men det betyder inte att inte går. I det ingår att lyssna, men upp till en viss punkt. Meningen är ju trots allt att göra detta för övertyga människor om partiets idéer, för att få förtroendet att vinna valet.

Pingat på Intressant.se